En trädgård

Trädgårdar är spännande, inte bara för det som växer där utan hur de är planerade och tankarna bakom den. Det finns många snygga, välplanerde hel- eller halvprofessionella trädgårdar som man kan läsa om i trädgårdsmagasin och dagstidningarnas bilagor. Desto större glädje när man stöter på en trädgård som inte bara är snitsigt designad och perfekt odlad efter konstens alla regler. Det hände mig i går när jag cyklade till Davide i Sysne för att kolla av en "prylbod". Jag grävde bland alla de begagnabde böckerna och hittade några hyfsade godbitar. Men när jag lyfte blicken såg jag den verkliga godbiten. Litet skymd bakom ett staket och några tallar öppnade sig en djupt personlig trädgård. Jag bad att få se den och jag fick en privat visning av en trädgård som visade sig vara något av ett livsprojekt. Det ena trädgårdsrummet efter det andra öppnade sig för mina alltmer häpnande ögon. Där fanns ett rosarium med ett stort antal gamla rossorter, i stenträdgården prunkade mängder av klassiska perenner i färger som vackert mötte den varmgrå gotländska kalkstenen. I en liten damm simmade stora, vackert röda karpar. Där fanns en hel rad av fuchsior och mängder av färstarka pelargoner. Och i periferin skyldade ulltistlar vakt. En vacker samling blå keramikklot i olika storlekar fungerade som blickfång. Och innanför en mur fanns en gammal trädgårdsoffa helt täckt med petunior.
Tack Vanja Hallberg för att jag fick se denna härlighet!

Rikard

Läste som vanligt i morse bloggen SARTS som numera inte bara diskuterar konstfiosofiska frågor utan också innehåller personliga dagboksanteckningar och reflexioner av Rikard Ekholm, som jag lärde känna när vi var värdare på Moderna muséet. Det är en vänskap som jag uppskattar. Jag mår bra av att korrespondera med en ung människa som inte omedelbart utdefinierar en äldre kollega som geront. Rikard skriver snälla saker, men så är han också en mycket väluppfostrad ung man. Han tycks ha lagt sin besvikelse över att inte bli gråtfärdig av konsten åt sidan några dagar med att arbeta som sportreporter i Västervik. Helt rätt. Jag önskar att jag kunde göra något liknande! Jag går in i min friggebod och skär till ett stycke kartong som början till ett nytt reliefartat "pusselcollage". Det får duga.

Om att gå på loppmarknad

Det hör til denna sommars nöjesliv att cykla runt i Östergarn och gå på loppis. Jag letar efter gamla ungdomsböcker, underhållningsromaner från femtiotalet och fotoböcker tryckta på Rotogravyr. Jag läser inte böckerna utan jag slaktar dom på jakt efter underlag för mina egna collagebilder. I dag hittade jag ena riktiga godingar i en lada i Davide - Biggles på hett spår. Anne på Grönkullla och ett fantastiskt omslag till en deckare med titeln Med berått mod. Morgondagens klipp- och klistra är räddat!

Eriksblogg

Eriksblogg

Om att gråta när man ser på konst

På bloggen SARTS beklagar konstkritikern och estetikdoktoranden Rikard Ekholm att han aldrig blir så berörd av konst att han vill gråta, vilket han kan göra till exempel på bio.
Den fråga som omedelbart inetsäller sig är förstås om just att gråta är den viktigaste upplevelse som konst i alla dess former kan åstadkomma. Jag tror faktiskt inte det. Under romantiken grät såväl konstnärer som författare och deras publik oavbrutet. Tänk på Goethes Werther vars lidanden fick Europas bokläsare att hulka ur sig floder av tårar. Det blev till en konvention. Inom konsten var det väl ¨Düsseldorfarna" som kunde klämma fram en tår med bilder som "Lillans sista bädd" av en kvinnlig konstnär som jag glömt namnet på. Denna tårkramare var dessutom så populär att Artur Hazelius, mannen som skapade Nordiska museet och Skansen, använde den som förlaga till sin första banbrytande "diorama" med vaxdockor och folkdräkter.
För egen del har jag inget som helst behov av att gråta vare sig i biosalongen eller på konstgalleriet.
Spara du dina tårar Rikard tills du verkligen behöver dem. Livet tillhandahåller dem, var så säker.

Hantera bilder

Sitter vid köksbordet och redigerar bilder på hårddisken. Ganska tjatigt om saningen ska fram. Och det ska den väl. Det som gör det litet kul är att titta på gamla godingar som jag glömt bort. Somliga är faktiskt riktigt bra, har något att berätta också flera år i efterhand. På något löjligt sätt känns det som om man inte levt helt förgäves med kameran i hand.

Äntligen regn

I dag kom det litet regn här i Katthammarsvik. Enligt grannen har det inte kommmit mer än 21 mm sedan april. I går hade vi den hetaste dagen för i år. Och kvavaste. Ett rejält åskväder skulle inte ha skadat. Men icke. Ägnat dagen bland annat åt att göra klart en bild som utgår från ett omslag till en gammal pojkbok. Den blev ganska bra.