Om att känna sig vemodig

I övermorgon ska vi åka tillbaka till Stockhom efter nio veckor i Katthammarsvik. För första gången på nästan fem decennier har jag ingen skola eller arbetsplats med arbetskamrater att återvända till. Det känns vemodigt, litet som det slutgiltiga beviset på att mitt liv har gått in i ett nytt skede: ålderdomen. Jag försöker hålla de tunga tankarna ifrån mig, men lyckas inte alltid. På tisdag ska jag i alla fall registrera mig som student på Stockholms universitet, på 20-poängskursen i teaterhistoria. Jag vet inte hur det kommer att bli. Kanske kan jag tentera av grundkursen och följa 40-poängskursen. Jag hoppas kunna använda delar av mitt manuskript om Allan Edwall som underlag för uppsatser. Men jag vet ju inte om det kommer att fungera. Men någon sorts intellektuell utmaning vill jag ju ha. Låter det högmodigt? Då får det låta högmodigt.

Om två stycken Kerstin som jag känner

Den ena Kerstin bor i en gammal kvarn, den andra i en gammal lanthandel. Den ena är i femtioårsåldern. Den andra har fyllt 84. Den ena är kulturjournalist på radion, den andra har förmedlat konst hela sitt vuxna liv, dels som hustru till en konstnär, del som medarbetare på ett stort konstförmedlingsföretag. De är inte lika det minsta, men båda är skärpta, roliga och känsliga kvinnor med den inre radarn i ständig rörelse mot omvärlden.

Om att bli refuserad

I nästan tre år satt jag i långa perioder och skrev på en bok om Allan Edwall, skådespelare, författare, visdiktare och teaterledare. Men framförallt skådespelare. Redan på ett tidigt stadium stötte jag på problem Det fanns inga dagböcker, inga brevsamlingar. Hans privatliv var inte tillgängligt i djupare mening och den nuvarande chefen för hans teater vägrade att ställa upp ens för en kort intervju. Det som fanns var utsagor från kollegor, släktingar och kritiker samt en mängd av recensioner från 1952 till 1997, det år då han dog.

Men det räckte inte, manuskriptet blev magert , jag vet det. Den redaktör jag jobbat med försvann. Manuset är nu refuserat på sex förlag. Jag är medveten om dess brister - om inte annat har jag tvingats inse dess brister. Det har varit förlamande. Med tiden har jag kommit på att det skulle gå att stuva om delar av materialet till akademiska uppsatser. Så nu har jag anmält mig till 20-poängskursen i teatervetenskap vid Stockholms universitet. Sextiofem år fyllda. Ingen ska inte kunna komma och säga att jag inte är optimist

Om att köra bil

Så är det dags för den årliga utflykten till Folhammar och Garda. En jättelång expedition på minst fem mil. Sammanlagt. Resan sker i en minst sagt risig gammal Volvo, hyrd hod Bertil Jacobssons bilverkstad i Fackle. Bilen må vara risig, affärsmetoderna är dock bedårande.
-Jag är inte hemma när du kommer, men jag ställer ut bilen med nyckeln i. Det är bara att hämta. Det är bra om lämnar tillbaka den i morgon bitti.
Sa Bertil Jacobsson när jag ringde i morse.
Tala om förtroende!

Om att träffa nya människor

Jag träffar ofta människor som jag blir nyfiken på. Bastun i Katthammarsvik är ett ovanligt bra ställe att hittra nya bekantskaper. En av regelbundna besökarna under lördagseftermiddagarnas badorgier är Arne Victor. Han och hans fru har ett litet mystiskt undangömt sommarhus som vi länge varit nyfikna på. I dag har vi besökt honom och hans fru Elisabeth och sommarhuset var precis så märkvärdigt som det tycktes vara utirfrån. En hel liten värld faktiskt, med det stora kalkstenhuset i mitten och tre mindre odh modernare hus utspridda i trädgården. Elisabets föräldrar köpte stället 1949 och hon har tillbringat alla somrar där sedan dess. Hennes pappa hette Ingmar Hedenius, professor i praktisk filosofi i Uppsala och en mycket välkänd offentlig person på sin tid. Han skrev flera religionskritiska böcker och hans föreläsningar tillhörde de verkliag begivenheterna på sin tid.
Arne och Elisabthe visade sitt vackra och originella sommarhem gästfritt, öppet och med en humoristisk touch som det var fint att få vara med om.

Foto

Jag kan inte dansa, allraminst salsa. Men det kan de här ungdomarna. Jag såg dem nästan varje kväll på torget i Trinidad, en liten stad på Kuba. De var inte ensamma, mängder av unga människor dansade, timme ut och timme in i oändligt varierade turer och kombinationer. Ibland drog de upp någon turistande västerlänning som stod där vickade litet generat på ändan och vevade med armarna planlöst och stelt. Men det hände inte ofta. För det mesta dansade ungdomarna med varandra i en sorts hektiskt uppvisning. Jag ställde mig mitt bland dem med min nya digitalkamera och knäppte av på vinst och förlust, säkert femtio tagningar. Jag spanade in det här paret och följde dem på det knaggliga dansgolvet. Jag kallar bilden Salsastjärnorna.