Om Beata Bergström

Ålder är ett knepigt begrepp. Själv är jag 66 år gammal och känner mig ibland som 6 och ibland som 106. Hur man ska känna sig som en 66-åring som är i fas med sin ålder har jag ingen aning om. Jag tänker inte heller ta reda på det. Sådant var viktigare när jag var ung och inte klarade av att bete mig ungdomligt. Satt hellre med näsan över en bok än jag spelade fotboll. Och – litet senare – det studentikosa festandet i Uppsala gav mig bara panikångest. Vad hade jag där att göra?
Häromdagen träffade jag fotografen och konstnären Beata Bergström, född 1921 och ännu aktiv, inte på samma sätt som under de aktiva decennierna som fotograf på Dramaten. Men självklart kreativt verksam bakom kameran och i ateljén, där hon omsorgsfullt penslar fram intrikata abstrakta temperamålningar som bygger på de teckningar av skrevor och klippor som hon gör vid sitt sommarställe i norra Bohuslän.
Jag frågade henne inte om hennes ålder - inte av någon sorts fånig artighet utan för att frågan kändes irrelevant. Beata Bergström jobbar på utan åthävor, förmodligen så som hon alltid gjort. Ett kreativt liv i den gamla skolan i Sörmland dit hon flyttade 1984. Jag tror inte hon funderar över sin ålder särskilt mycket. Jag tror hon känner sig som 6 år ibland. Och ibland som 106.
Det var ett mycket inspirerande möte,

Om normalitet

Jag brukar läsa magasinet Axess på biblioteket då och då och bli förvånad över hur väl många texter är skrivna och hur förvånansvärt konventionella de är innehållsmässigt. I några nummer har magasinet diskuterat konstens utveckling och såvitt jag begriper propagerat för Det Skönas återkomst. Det är som det senaste seklets liv liga och livgivande debatt inom detta gigantiska område, så när som på vissa aspekter av modernismen, i stort set har gått Axess-skribenterna förbi. Det känns rätt torftigt- litet som ett ovädrat förmak i en mindre svensk herrgård på obestånd någon gång under andra hälften av 1800-talet.
Antikrundan – som brukar lägga sig på samma nivå – är åtminstone underhållande. Det är inte de träiga och med förlov sagt okunniga texterna om konst i Axess, om än maskerade med en viss stilistisk elegans.
Det senaste numret har som tema ” Den förtalade normaliteten”. Ingen dum idé. Men jag kan inte heller se att denna goda idé har resulterat i särskilt intressanta texter. Men det finns ett lysande undantag – den innehållsrika essän Drömmen om att passa in av docenten i teologi och etikforskaren Ann Heberlein. Nyligen publicerade hon en mycket personligt skriven bok där hon berättade om hur det är att leva med en bipolär psykisk sjukdom.
Hon har givit sin text titeln ”Drömmen om att passa in”. Det är en text med stor densitet. Hon lyckas med konstycket att både reda ut det ofta missförstådda begreppet normalitet; vad det är och vad det inte är. På vägen frigör hon också begreppet norm från en del av dess obehagliga konnotationer bland annat med ett exempel från en konflikt i en skolbespisning i Malmö. För att underlätta för elever med olika mattraditioner, t ex religiöst betingade, hade bespisningspersonalen satt upp olika skyltar, däribland en med ordet normalkost. Detta gav upphov till en upprörd pressdebatt: Menade man från skolans sida att de elever som till exempel inte kunde äta griskött inte var normala?
Ann Heberlein undersöker och diskuterar vad centrala tänkare som Foucault och Lacan sagt och skrivit i ämnet .
Jag uppfattar det inte som att Ann Heberlein kommer fram till en absolut sanning om vad normalitet är eller inte är, däremot problematiserar hon begreppet utan att ge avkall på dess betydelse i vardagen. ”Normlitet är ett vackert ord för den som längtar efter att vakna en morgon med lugn i kroppen” skriver hon bistert och insiktsfullt.
Ett begrepp som ligger nära till hands i sammanhanget är – tror jag - vanlighet. Någon gång i slutet av 1970-talet kom det ut en bok med titeln Nu när jag är vanlig. Den var skriven av en ung kvinna som efter år av missbrukarlivets hisnande himlar och fasansfulla helveten lyckats bli av med missbruket och börjat leva ett – just det - normalt liv.

Om Stuprör i St Petersburg

Jag har en vän som heter Björn Ed. Han är en välkänd inredningsarkitekt med utställningsarkitektur som specialitet. Under senare år har han åkt runt i världen med en utställning om Alfred Nobel som han anpassat till lokaler av olika storlek och utseende. Jag är säker på att han är bra på att hitta praktiska och enkla lösningar utan åthävor och framför allt utan att ge avkall på det estetiska uttrycket eller informationens överskådlighet.
I många år har vi firat nyår hemma hos Björn och Eva-Lisa i deras vackra hem som ligger granne med Drottningholms slott. Som avslutning på det varma och hjärtliga kalaset brukar vi få ett exemplar av hans egenhändigt tillverkade kalender, alltid en ny underfundig variant av intrikat poetisk och konstnärlig pappslöjd. Vi har kvar de flesta, de står på hedersplats som troféer i bokhyllan .
Men i år blev det ingen kalender utan en utsökt liten fotobok med titeln Stuprör i St. Petersburg. Och det är precis vad det handlar om. Boken består av ett antal fotografier av - stuprör i St. Petersburg. Björn har alltid kameran med sig när han reser , liksom ritstift och skissblock.
En av Björns många goda och avundsvärda egenskaper är hans förmåga att se och förmedla vad han ser. Stuprören i St. Peterburg framstår som stora personligheter, ofta rätt buckliga och illa medfarna, men livskraftiga och funktionsdugliga, ömsom diskreta, ömsom högljudda.

När han arbetade i Botswana tecknade han varje dag scener ur livet i gathörnet intill hotellet, det blev bilder med absolut självklar och storögd känsla av att vara i Afrika, starkare och mer levande än något flashigt reportage i National Geografic Magazin.

Teckningarna resulterade i ett litet häfte som jag ofta återvänder till när jag behöver få positiv påverkan, en kreativ knuff framåt i livets karusell.
Den lilla boken om stuprören i St.Petersburg kommer jag att ha stor glädje av på samma sätt. Det finns en stor tröst för oss andra i hans sätt att använda sin blick, att hitta liv, bilder och uttryck i det förbisedda , i det slitna, i det vardagliga.
Dessutom är det vackert! Men det är en skönhet som inte tränger sig på. Den finns där, men bara om man verkligen vill hitta den. Med Björns blick får jag hjälp att göra det.

Det är väldigt fint.

Så har det omöjliga inträffat: jag har köpt bil. Det hade jag inte kunnat föreställa mig ens i mina vildaste drömmar. Men nu har det skett. En liten, liten, liten bil, en Chevrolet Matiz. Den är så liten att den knappt syns och när jag knycklat in min 192 stela och överviktiga centimeter i den så får knappast någon annan plats i den – trots att den är en så kallad halvkombi.
Bilen ska användas på Gotland, och ingen annan stans. Den kommer mänskligt att döma aldrig att framföras på fastlandet. Men den är min och jag känner mig äntligen vuxen – vid 66 års ålder. Så när som på en svettig sommarbil för 25 år sedan har jag aldrig ägt en bil.
Nu gör jag det.
Så här ser den ut:

Om Jesus och Johannes döparen

Israel från Andra sidan av Jordanfloden. Alldeles i närheten, på en jordanska sidan ligger den plats där man tror att Johannes Döparen döpte Jesus. Det finns en plats med samma aspirationer också på den israeliska sidan.

Jesus är inte lätt att komma underfund med. Men man kan inte komma ifrån honom här i västerlandet. Det vore löjligt att förneka. Det vore också löjligt att försöka komma med något slags analyser.

Jag har nyss kommit hen från Jordanien. Där är – liksom i Israel - tre stora världsreligioner närvarande, judendom, islam och kristendom. Strax söder om huvudstaden Amman finns en plats som kallas Bethany och som numera anses vara den plats där Johannes döparen döpte Jesus i Jordanfloden. Det är en sådan där koncentrerad och komplicerad urscen. Johannes, som var jämnårig med Jesus tog på sig en roll som profet för den messias som Jesus ansågs (och ansåg sig) vara. Alltså blir dopet i Jordanfloden en stark, mångtydig symbolhandling som lever kvar inom kristendomen. Dopet är ju en av de centrala troshandlingarna.
Man kan inte säga annat att arkeologer och turistmänniskor gjort vad som finns att göra av den utgrävda trappan ner i det som en gång var en del av floden. Runt omkring finns flera lämningar av mycket gamla kyrkor, kanske ända ner till 300-talet. Druser och andra kristna grupper är i full färd med att bygga nya kyrkor i närheten. En hjärtskärande modern och smaklös grekisk-ortodox Kyrka finns på redan på plats med förgylld kupol och allt.
Om det var en stämningsfull plats? Nej, och tack och lov för det. Den lilla smutsiga å som är det som i dag finns kvar av Jordanfloden kan man gå ner till i dag. Den är kanske fyra meter bred. På andra sidan ligger Israel och där finns något slags militär anläggning med vaktposter. Det var helt enkelt en absurd, ful, obegriplig plats. Jesus kändes oerhörd avlägsen, så också Johannes Döparen.
När den prins som sedermera skulle bli Karl XV skulle döpas, hade hans hulda och hysteriskt religiösa moder drottningen Vadhonnuhette, Josefina kanske, skaffat en flaska med vatten från Jordanfloden att använda vid detta högtidliga tillfälle. När korken drogs ur flaskhalsen spreds en minst sagt unken och rutten stank i slottskyrkan, eller var det nu var. Hovpredikanten, som skulle ombesörja förrättningen lär då ha fällt de klassiska orden: Släng skiten och ta hit vanligt bondvatten.
Jag hoppas att det är sant.

Om dödshjälp

Diskussionen om dödshjälp har dykt upp med ojämna mellanrum sedan tre-fyra decennier. Jag minns inte hur det började, men jag tror att det var filosofiprofessorn och provokatören Ingmar Hedenius som drog igång debatten någon gång i slutet av 1960-talet. Om jag inte minns fel skapade man en förening med titeln Rätten till min död där man bland annat fick ett formulär att ha i plånboken där man intygade att man ville få aktiv dödshjälp om behovet skulle uppstå. Det fanns en synnerligen aktiv kvinna vid namn Berit Hedeby som kämpade hårt för aktiv dödshjälp, men som hamnade i fängelse när hon hjälpt en svårt ms-sjuk man att begå självmord.
Och nu är det dags igen sedan en ung man som förlamats i en dykolycka med hjälp av en kamrat rest till en självmordsklinik i Schweiz för att få hjälp att dö. För några veckor sedan var den livlig debatt i TV och under julen diskuterades frågan på en julbjudning hemma hos en gammal vän. Frågan väckte som vanligt starka känslor för och emot. Men för mig är frågan mycket enkel; jag vill inte att det ska lagstiftas om möjligheten att ta livet av någon, hur sjuk han eller hon än är och hur mycket personen i fråga uttryckt önskemål om att någon ska göra slut på plågorna.
Jag bygger mitt ställningstagande på tre argument. Dels tror jag att viljan att leva alltid är starkare än viljan att dö hur förfärligt än tillvaron kan te sig för en utomstående. Dels anser jag att resonemanget om aktiv dödshjälp handlar om djup dödsskräck om än maskerad i en märklig utstyrsel. Och slutligen är jag övertygad om att många läkare ser till att inte ge livsuppehållande medicinering till en patient som uppenbarligen håller på att avlida. Och efter denna ”point of no return” hoppas jag att samma doktor försöker hjälpa till med att skapa så god livskvalitet som möjligt för den sjuke med hela den arsenal av smärtstillande morfinpreparat, euforiserande droger, andningshjälp och gudvetvad som den moderna sjukvården någonsin kan prestera! Jag har aldrig förstått vad som menas med att folk förvandlas till ”paket”.
Bara tanken på att någon inom samma vård skulle bedöma om det inte vore dags för en livsavslutande injektion är otänkbar för mig. Jag tror att den etiska förändring av synen på vård och liv som det skulle innebära att införa aktiv dödshjälp skulle kräva så många logiska kullerbyttor och tvärvändningar att hela sjukvårdssystemet skulle få sig en avgörande knäck.
För mig är diskussionen om vad livskvalitet är och forskningen om palliativ vård en betydligt viktigare och mer fruktbar väg!

Om en konstig pryl från Bonniers bokklubb

Bonniers Bokklubb uppvaktar Elsa, min fru, flera gånger om året och lockar med än det ena än det andra för att förmå henne bli medlem. Denna gång frestar familjen Bonnier med locktänger och hårtorkar, för det är framför allt till kvinnor man vänder sig.

Elsa är rätt svårflörtad. En bokklubb är inte något för oss. Vi läser mycket båda två och är flitiga kunder både på bibban och i boklådorna, både de "vanliga" och de på nätet.
Det är väl inte så konstigt att ett bokförlag marknadsför sin bokklubb. Men det som verkligen gjort oss förvånade är den minst sagt besynnerliga ”present” som ligger med i den tjocka försändelsen. Det är en liten välförpackad tingest, pryl, sak av plast som först ser ut som ett kondomkuvert, och det vore väl helt okej, om än litet oväntat, men därefter räcker inte vår fantasi till för att begripa vad det är för något. Något som skapats enbart för kvinnor? Ett slags dildo? Eller är det ett vapen, tänkt att användas istället för knogjärn när kvinnor går hem från krogen sent om natten?
En bekant till oss hävdar bestämt att den ska användas för att skala apelsiner. Mådä? Finns det någon som kan upplysa oss? Vi kan knappt tåla oss!