Höstresa till Berlin

Vi for till Berlin tidigt på lördag morgon och kom hem sent på tisdag kväll. I princip fyra hela dagar, som vi försökte ta vara på så mycket vi orkade. Vårt besök råkade ske samma dagar som det stora firandet av murens fall den 9 november 1989 utspelade sig. Det var ett overkligt jättejippo som bland annat innebar att trakterna kring Brandenburger Tor var helt kringbyggda av jättelika gradänger och enorma avspärrningar. Hur många hundratusen berlinare, tillresta polacker, ungrare och tjecker som bevistade tillställningen går förstås inte att avgöra. Men många var de, och ösregnade gjorde det. Vi följde det hela i tv på hotellet. Alla stora tyska tv-kanaler sände direkt i stort sett hela dagen.

Antagligen hade vi bättre överblick över skeendet än alla dem som fylkade sig under sina paraplyer kring Pariser Platz, Potzdamer Platz och Bernauer Strasse.

Men det var inte i första hand för att fira minnet av denna historiska dag vi hade åkt till Berlin, utan för att avnjuta litet äkta storstadskultur. Och det gjorde vi med råge. Inte minst såg vi mycket konst. Första dagen tog vi oss till Neue Nationalgalerie i Kulturforum – en vacker funktionalistisk byggnad av Mies van der Rohe med en stor samling 1900-talskonst, inte minst av Magritte, Miró, Calder, Max Ernst.

I avdelningen för tillfälliga utställningar såg vi Thomas Demands fotografier i stort format av till synes vardagliga miljöer av kontor, badrum och kök. Men det är bilder som är noga konstruerade och planerade, ett slags scenbilder. Det har gett dem en alldeles egen, farlig laddning, en kaotisk tomhet skulle man kanske kunna säga. Och mitt i all skärpa, renhet, precision och teknisk briljans finns ett mänskligt öga, en blick och faktiskt en plötslig, paradoxal värme. Jag hittar inte annat ord.

På kvällen middag på en vietnamesisk restaurang i Prenzlauer Berg, den forna arbetarstadsdelen i östra Berlin som raskt förvandlats till ett slags berlinskt södermalm med massor av kaféer, gallerier och restauranger.

Dag två ägnade vi oss åt långa promenader i det mångkulturella Kreuzberg, åt lunch på en turkisk restaurang och fortsatte promenaden till Walter Gropiusbau. Tyvärr hade vis missat den stora utställningen om Bauhaus. Men det som nu bjöds var ingen dålig tröst: Utställningen Taswir. Islamiska bildvärldar och moderna. Såvitt jag förstår ett av de första försöken att låta den oerhört rika traditionella islamiska konstnärliga traditionen, eller rättare traditionerna speglas i samtida konstuttryck. Resultatet är överväldigande. Det var helt enkelt överväldigande att se hur till exempel kalligrafi, smidesteknik (damaskering), matematiska formler och poesi letar sig in i verk av samtida konstnärer, inte bara från islamiska länder - till synes utan ansträngning. Bakom utställningen finns ett omfattande arbete, inte minst teoretiskt och filosofiskt. Det ligger utanför min intellektuella horisont. Jag skulle kunna tänka mig att åka tillbaka till Berlin bara för att se om den. Tre verk har stannat kvar i mitt minne särskilt starkt: Den libanesiska konstnären Ali Kaafs gåtfulla svarta bilder av grafit och pigment, inspirerade av sufiska tankegångar och syrianen Buthayna Alis´ gåtfulla installation av gungor, tillverkade av gamla bildäck, tågverk och sand. Men Rebecka Horns liksom upplösta men starkt rytmiska, kalligrafiska målningar har inte heller lämnat mig, eller Picassos illustrationer till Paul Reverys Le Chants des Morts. Och den israeliske konstnären Joseph Semahs märkliga ”maskering” av sidor i Talmud kan man fundera över i all oändlighet.

På Deutsche Guggenheim ställer Julie Mehretu ut sju enorma målningar under den gemensamma rubriken Grey Zone, gråzon. Mehretu har etiopisk bakgrund, men är bosatt i New York. Hennes målningar är komplexa och består rent bokstavligt av flera lager av färgsjok, skisser, växtfragment, teckningar, ömsom identifierbara och bortsuddade. Resultatet är något som först påminner om kartor som legat länge i vatten och blivit alldeles upplösta och omöjliga att orientera sig efter. Så småningom vänjer sig ögat och hittar påtagliga detaljer - husfasader, gator, människor, hela landskap, plötsliga djup. Hennes bilder inbjuder till omfattande vandringar med blicken, vandringar som i och för sig inte bara tar synen utan alla sinnen i bruk. I det grå finns alla färger, det är en gammal sanning. Men där finns också röster, bilhorn, klockklanger, stråk av musik.

Den sista dagen ägnade vi oss åt Judiska museet, som ritats av Daniel Libeskind, en märklig, på en gång oformlig och kantig, mörkt grå byggnad som invigdes 2001. Men på något sätt känns det som om den starka, uttrycksfulla byggnaden suger kraften ur det som ska visas. Den fasta utställningen handlar om den europeiska judendomens historia från medeltiden till i dag, en fantastisk, blodig, våldsam, fasansfull och sorglig berättelse. Det är också en historia om exempellösa konstnärliga, vetenskapliga och politiska framgångar.

Men det hjälper inte att man använder sig av vår tids alla tänkbara elektroniska och visuella hjälpmedel. Det blir anonymt, distanserat, överpedagogiskt.

”Diaspora-trädgården”, det tomma, mörka rummet utan fönster och konstverket som består av en ”grusgång” av stiliserade gjutjärnsansikten som rasslar när besökarna trampar på dem är naturligtvis effektiva i sin återhållna kuslighet. Men helheten blir ängsligt välvillig, blek, förutsebar.

Innan vi for ut till flygplatsen besökte vi det stora konsthantverks och konstindustrimuseet. Det är gammaldags, omständligt, redovisande. Men ärligt i sitt slag.

Vanligt folk

Apropå Göran Hägglunds debattartikel om vanligt folk kom jag att tänka på de många år som jag tillbringade i ett hörn av den svenska veckotidningsbranschen som reporter. Alla chefer var fina pojkar och flickor med gedigen akademisk medelklassbakgrund, alla hade de universitetsexamen, behärskade flera språk, såg teater, läste böcker, lyssnade på musik, you name it. Deras hem var smakfullt inredda, deras kläder snygga och välsittande. De var, kort sagt bildade storstadsmänniskor människor med avancerade krav på form och innehåll.

MEN när det var dags att besluta om hur tidningen skulle göras handlade det plötsligt om en helt annan attityd. Där handlade det om uppenbar vulgaritet. Texterna skulle handla om dagens kändisar, konstiga örtmediciner och massfabricerade, torftiga kläder. Texterna fick gärna var sloppigt skrivna, bilderna usla och formgivningen rörig, omedvetet oestetisk och slarvig. Attityden var att storstadsmänniskor är opålitliga, elitistiska och har tvivelaktiga kulturella preferenser.

Tidningen skulle helt enkelt vara det negativa avtrycket av allt det de själva var. Jag tyckte det var underligt; det representerade för mig en märklig människosyn – ett förakt. Samma förakt hör jag eka hos Göran Hägglund. Jag förstår det inte.

Salvador Dalí på Moderna museet

Jag är uppväxt med Svensk Uppslagsbok, det var vi många som gjorde på 1950-talet. En gång i månaden hämtade min far det tjocka paketet med en ny volym av det imponerande bokverket i poststationen, öppnade det förväntansfullt och följde noga den bipackade bruksanvisningen som instruerade hur pärmar och inlaga skulle hanteras för att inte det vackra, gulddekorerade bandet skulle skadas. I band nummer två fanns en artikel om Salvador Dalí. Den illustrerades av en bild som föreställer en lång, smärt kvinnofigur, klädd i fladdrande grön klänning. Hennes ena lår är en byrå med till hälften utdragna lådor. I bakgrunden strövar några giraffer med brinnande manar.

Men i Moderna museets stora, nyss öppnade utställning Dalí Dali finns inga grönklädda byrådamer eller brinnande giraffer så långt ögat når. En besvikelse för elvaåringen inom mig, så klart. Men det finns mycket annan att glädja sig åt. I den första salen visas ett fint urval av Dalís 30-talsmålningar. Han anslöt sig tidigt till den då nya, av uppenbara freudianska tankegångar inspirerade, surrealistiska rörelsen inom konsten och skapade en handfull fantastiska konstverk. Ett av dessa centrala verk inom 1900-talets konst finns i MM:s egen samling. ”Wilhelm Tells gåta”.

Men Salvador Dali lämnade snart Europa för USA där han slog igenom med dunder och brak inom dåtidens massmedier, inte minst det nyaste, televisionen. Med sina långa, tvinnade mustascher, sina putslustiga uttalanden och sin uppenbara förtjusning över att få stå i centrum gjorde han stor succé och tjänade massor med dollar. Han utnyttjade medvetet massmedia och gjorde sig själv till ett slags konceptuellt konstverk genom dem.

Inom den mer smalläppade konstvärlden fick han något av en pajasstämpel. Att han gjorde spännande saker samtidigt, som t ex scenografier för Alfred Hitchcock och Walt Disney tycks också ha legat honom i fatet. Han politiska irrfärder – han stödde Franco-sidan under Spanska inbördeskriget gjorde att han sparkades ut ur surrealismgruppen runt André Breton, som stod Sovjet och Stalin nära.

Länge befann sig Dalí litet i världskonstens skamvrå, men under senare år har han haft en renässans, som en felande länk mellan Marcel Duchamps och Andy Warhol, typ. Detta visas med eftertryck på Moderna museets utställning, och temat förs vidare genom att man samtidigt visar verk av den unge italienske konstnären Franco Vezzoli., som i liket med Dalí är fascinerad av massmedias kändiskult, och använder sig av den på ett både oväntat och spännande sätt. Han har t ex fått kända skådespelare att ställa upp både i fejade filmtrailers och märkliga reklamfilmer till icke existerande varor. Och en storhertiginna från Monaco, med såväl kungligt som filmiskt påbrå har han fått at posera i portätt som Drottning Kristina. Det är både förvirrande och grymt underhållande.

Grymt underhållande är förresten hela utställningen. Trots bristen på brinnande giraffer och damer med byrålådor i låren.

Mjölkört

Tänkte att jag skulle skriva litet om Mjölke (Epilobium angustifolium) den stiliga vilda sensommarväxten, som på 70-talet döptes om till Rallarros. I mina värmländska hemtrakter sa vi Rävrompa, men det sa vi också om Skogsfräken, så det blev litet förvirrat ibland.

Över hela landet skickar Mjölken eller Mjölkörten upp sina praktfulla, rödlila kvastar mot skyn i juli och augusti. Det är inte en växt som blygt ställer sig i skymundan, tvärtom dyker den upp var den vill utan att ta hänsyn till omgivningen. Växten har axliknande blomställningar som slår ut i god ordning, nerifrån och upp till toppen. Sedan vissnar den i samma goda ordning med yviga, duniga, bomullsliknande frön. Det påstås att man försökte tillverka något slags tyg av dunet under missväxtår för länge sedan, i varje fall användes dunet då och till som stoppning i kuddar och bolster.

I min gröna ungdom, då jag skrev alldeles för många usla dikter, skrev jag en som handlade om hur sommaren klättrade uppför Mjölkörtens blomställningar alltefter som de vissnade. Till slut stod den på bakbenen längst uppe på vippan och viftade tafatt i tomma mörkret, litet som en döende humla.

Så här i efterhand kan jag nog tycka att det inte var en så dålig idé, faktiskt. Man blir mer tolerant mot sig själv med åren. Och nu har mjölkörten redan vissnat för i sommar, och de humlor jag möter verkar trötta, famlande och tafatta. Det är bara getingarna som håller igång.

Våld och blod

Ena kvällen Lars von Triers film Antichrist på Saga och den andra kvällen Mark Ravenhills pjäs Shopping and f***ing på Stockholms stadsteater. En överdos av konstnärligt gestaltat våld? Kanske det. Antichrist passerar ett rejält antal tänkbara gränser för sexuellt våld på film och Shopping and f***ing utsätter åskådarna för några utomordentligt våldsamma och blodiga scener.

Men vad är det egentligen vi ser? Filmen Antichrist har redan varit föremål för ett aktningsvärt antal uttolkningar. Jag stämmer in i dem alla, i varje fall dem jag läst. Jag ser filmen som ett slags fixeringsbild, eller snarare flöde av fixeringsbilder med en mängd medvetna och omedvetna referenser till myter, sagor, filosofi och vet jag vad. Det brutala våldet med sina könsstympningar och andra vidrighter övergår rätt snart i något slags hallucinationer. Våldet blir overkligt. Kusligt, javisst. Men också distanserat. Jag kom på mig med att undra över hur vissa särskilt ohyggliga scener var gjorda rent tekniskt. Jag är säker på att det också har varit von Triers tanke. Jag överlåter åt andra att dra fram de konstnärliga, psykologiska eller könspolitiska underströmmarna i denna filmiska bildorgie av sorg, vällust och smärta.

Shopping and f***ing ansluter sig till en linje i den moderna teatern som har sina rötter t ex i Antoine Artauds teorier om grymhetens teater. Det finns många exempel. I den engelska ”in y´ear face theatre”, som utvecklats på experimentalscenen vid Royal Court Theatre i London fick denna estetiska, kontinentala teaterform ett starkt inslag av öppen och hårdhänt samhällskritik.

Det är rätt märkligt att se snygga, vältrimmade och välnärda unga människor gestalta svårt nedgångna, trasiga knarkare som stjäl och prostituerar sig för att överleva. Jag kan känna något liknande inför de båda skådespelarna i Antichrist, men upplevelsen blir så mycket mera påtaglig i teatersalongen. Och när pjäsens offer, den fjortonåriga Danny på egen begäran blir knivskuren i anus av den på en gång varmhjärtade och självdestruktive Erik rinner blodet kraftfullt på scenen.

Men vad är det för blod? Teaterblod, naturligtvis. Nej, jag ska inte dra igång ytterligare en diskussion om teatern och verkligheten. Snarare förundras jag än en gång över teaterns verkningsmedel. Det är inne i åskådarnas medvetande som pjäsens desperata tema ska formuleras, insikten om ett samhälle där inte bara allting är till salu utan också köpandet och säljande har ersatt själva livskänslan.

Det tillhör faktiskt uppsättningens förtjänster att man inte försökt att förklä skådespelarna till det moderna tiggarproletariat deras karaktärer tillhör. Genom att visa upp sig som de kompetenta, skickliga unga skådespelare de är kan de också gestalta en problematik som vidgar sig till att omfatta också mig och de andra i publiken. Det är bra teater, helt enkelt. Faktiskt mycket uppfriskande trots det det allvarliga budskapet.

Brroklyn av Colm Toíbin

Colm Toíbin är en irländsk författare med världsrykte. Några av hans romaner finns på svenska. Den nya romanen Brooklyn har ännu inte hunnit bli översatt och jag vet inte om den kommer att bli det. Det är en till synes mycket enkel berättelse om en irländsk flicka som i efterkrigstidens utarmade Irland med fattigdom och massarbetslös genom förmedling av en katolsk präst får chansen att emigrera till USA, till arbete och utbildning i Brooklyn. Hon får bostad i ett pensionat som drivs av en kvinna med irländska ursprung och hon lever en tillvaro, som i princip är begränsad till några kvarter i stadsdelen, där hon får arbete som kassörska i ett varuhus. Nöjeslivet tycks bestå av någon enstaka danstillställning i den lokala irländska församlingen. Andra delar av New York, till exempel Manhattan förblir i stort sett främmande territorier. Hon går på aftonskola och utbildar sig för att bli bokhållare eller kamrer, träffar så småningom Tony, en rörmokare med italiensk bakgrund. När en allvarlig familjehändelse gör att hon bestämmer sig för att resa hem till Irland gifter hon sig borgerligt med Tony, men berättar inte för någon om vigseln. Så återvänder hon hem och vad som sedan händer tänker jag inte berätta.

Det är verkligen en utstuderat enkel, rakt berättad historia, skenbart händelselös men med tydligamoraliska konflikter mellan den egen fria viljan och andras krav och förväntningar, mellan tillbakablick och framåtblickande, mellan olika lojaliteter.

Det låter inte särskilt spännande, men jag läste den med stigande engagemang. Det finns en hetta i skildringen av Eilís, författaren skildrar en ganska obemärkt människas väg från vaghet, osäkerhet och vacklande självförtroende till personlig styrka och tydlighet utan att förlora sin själ. Och det på ett språk som aldrig förlorar sin spänst och sin klarhet. Skildringen av stormen under överfarten till New-York är ett mångtydigt mästerstycke – på en gång en ”vanlig” storm och ett sätt att beskriva

Arthur och George

Sommar - och dags att läsa böcker som blivit försummade. Till den kategorin hör Arthur och George av Julian Barnes. Den kom ut på svenska förra året och fick bra recensioner. Det är en sorts ”romandokumentär”. Till stora delar består den av autentiska dokument.

Boktitelns Arthur är ingen mindre än författaren Arthur Conan Doyle, skapare av den överintelligente mästerdetektiven Sherlock Holmes. Mitt i sin synnerligen framgångsrika karriär mer eller mindre snubblar han över ett flagrant justitiemord, begånget av den prestigeladdade och för sin opartiskhet världsberömde engelska rättvisan. En ung advokat, titelns George, son till en lantlig kyrkoherde fälls på falska bevis till sju års straffarbete för grovt djurplågeri.

Arthur Conan Doyle läser in sig på fallet, förfäras över svagheten i poliskårens, rättsläkarens och åklagarens arbete och deras argumentation inför rätten. Georges far är född i Indien och parser. Varken han eller sonen ser ut som ”vanliga” engelsman. Det är inte svårt att ana sig till att det finns ett påtagligt främlingsfientligt inslag i domslutet.

Arthur Conan Doyle engagera sig i fallet med all den kraft och mediala genomslagskraft han kan mobilsera och till slut måste inrikesdepartementet erkänna att domslutet var felaktigt. George rentvås och kan ta upp sin advokatpraktik igen.

Men romanen är mer än en redogörelse för ett upprörande rättsfall. Med bred, skickligt orkestrerade drag målar han upp politiska stämningar och sociala förhållanden i det viktorianska England. Porträtten av den kraftfulla, självsäkre Conan Doyle och den blyge, återhållsamme och hämmade George är konturskarpa.

Arthur och George är en riktig ”turnpager”, till och med de långa citaten ur rättegångsprotokoll och vittnesberättelser är spännande att läsa.