Jesus är inte lätt att komma underfund med. Men man kan inte komma ifrån honom här i västerlandet. Det vore löjligt att förneka. Det vore också löjligt att försöka komma med något slags analyser.
Jag har nyss kommit hen från Jordanien. Där är – liksom i Israel - tre stora världsreligioner närvarande, judendom, islam och kristendom. Strax söder om huvudstaden Amman finns en plats som kallas Bethany och som numera anses vara den plats där Johannes döparen döpte Jesus i Jordanfloden. Det är en sådan där koncentrerad och komplicerad urscen. Johannes, som var jämnårig med Jesus tog på sig en roll som profet för den messias som Jesus ansågs (och ansåg sig) vara. Alltså blir dopet i Jordanfloden en stark, mångtydig symbolhandling som lever kvar inom kristendomen. Dopet är ju en av de centrala troshandlingarna.
Man kan inte säga annat att arkeologer och turistmänniskor gjort vad som finns att göra av den utgrävda trappan ner i det som en gång var en del av floden. Runt omkring finns flera lämningar av mycket gamla kyrkor, kanske ända ner till 300-talet. Druser och andra kristna grupper är i full färd med att bygga nya kyrkor i närheten. En hjärtskärande modern och smaklös grekisk-ortodox Kyrka finns på redan på plats med förgylld kupol och allt.
Om det var en stämningsfull plats? Nej, och tack och lov för det. Den lilla smutsiga å som är det som i dag finns kvar av Jordanfloden kan man gå ner till i dag. Den är kanske fyra meter bred. På andra sidan ligger Israel och där finns något slags militär anläggning med vaktposter. Det var helt enkelt en absurd, ful, obegriplig plats. Jesus kändes oerhörd avlägsen, så också Johannes Döparen.
När den prins som sedermera skulle bli Karl XV skulle döpas, hade hans hulda och hysteriskt religiösa moder drottningen Vadhonnuhette, Josefina kanske, skaffat en flaska med vatten från Jordanfloden att använda vid detta högtidliga tillfälle. När korken drogs ur flaskhalsen spreds en minst sagt unken och rutten stank i slottskyrkan, eller var det nu var. Hovpredikanten, som skulle ombesörja förrättningen lär då ha fällt de klassiska orden: Släng skiten och ta hit vanligt bondvatten.
Jag hoppas att det är sant.
Man kan inte säga annat att arkeologer och turistmänniskor gjort vad som finns att göra av den utgrävda trappan ner i det som en gång var en del av floden. Runt omkring finns flera lämningar av mycket gamla kyrkor, kanske ända ner till 300-talet. Druser och andra kristna grupper är i full färd med att bygga nya kyrkor i närheten. En hjärtskärande modern och smaklös grekisk-ortodox Kyrka finns på redan på plats med förgylld kupol och allt.
Om det var en stämningsfull plats? Nej, och tack och lov för det. Den lilla smutsiga å som är det som i dag finns kvar av Jordanfloden kan man gå ner till i dag. Den är kanske fyra meter bred. På andra sidan ligger Israel och där finns något slags militär anläggning med vaktposter. Det var helt enkelt en absurd, ful, obegriplig plats. Jesus kändes oerhörd avlägsen, så också Johannes Döparen.
När den prins som sedermera skulle bli Karl XV skulle döpas, hade hans hulda och hysteriskt religiösa moder drottningen Vadhonnuhette, Josefina kanske, skaffat en flaska med vatten från Jordanfloden att använda vid detta högtidliga tillfälle. När korken drogs ur flaskhalsen spreds en minst sagt unken och rutten stank i slottskyrkan, eller var det nu var. Hovpredikanten, som skulle ombesörja förrättningen lär då ha fällt de klassiska orden: Släng skiten och ta hit vanligt bondvatten.
Jag hoppas att det är sant.