Friday, May 5, 2023

 Hilma af Klints kultbilder.







Min pappa var präst och mycket upptagen, man skulle nästan kunna säga besatt,  av liturgi. Som barn förundrades jag över hans förvandling från pappa till något annat under högmässan i kyrkan, dit mina syskon och jag var mer eller mindre tvångskommenderade även om det inte kallades så. 

    Iförd fladdrande skrud skred pappa högtidligt från sakristian till altaret där han handlöst kastade sig på knä framför den jättelika bilden av Jesus på korset. 

    Åtminstone var det så det såg ut.

    Han verkade helt förkrossad. Jag uppfattade det som att altartavlan  krävde detta av honom.

    Särskilt obegripligt blev det när det var dags för nattvardsfirande.  

    Då excellerade han i knäfall och korstecken. Hans röst lät dov och olycksbådande när han läste de rituella texterna. Långsamt och oerhört högtidligt lyfte han den silverglänsande nattvardskalken i båda händerna ovanför sitt huvud, vänd mot församlingen. 

    Som barn tyckte jag det var obegripligt och kusligt. I fjortonårsåldern, i samband med konfirmationen insåg jag med lättnad att jag hade full frihet att gå därifrån vilket jag också gjorde. 

    Men bilden av pappas underkastelse under altartavlor och rituella upplyftande av heliga kärl inför församlingens blickar har följt mig genom livet. 

     Vad var det för makter som styrde honom?

     Kastade han sig framför altaret av egen fri vilja?

     Varför denna  schamanliknande mystik kring nattvardsfirandet? 

     Vad var det jag inte förstod och fortfarande vid hög ålder inte förstår?

     År 2013 genomfördes den stora utställningen med Hilma af Klints verk på Moderna Museet i Stockholm där jag då arbetade som värd.     

      Det var en magnifik, oerhört uppmärksammad utställning. Jag var naturligtvis djupt imponerad över vad jag dagligen såg, även om det fanns flera bilder som jag ställde mig frågande inför. Jag tyckte att de mer påminde om illustrationer  till religiösa uppbyggelseböcker än den gestaltning av  andliga tillstånd som katalogen hävdade.

    Allt eftersom tiden gick började jag ana varför jag kände mig särskilt obekväm med  de stora, centrala bilderna i serier som har rubriker som  Bilder till Templet och Altarbilder. 

    De är naturligtvis storartade abstrakta konstverk, men inte bara föregångare till  icke föreställande konst, till kubismen , Mondrian, Malevitj, Kaninskij och allt vad nu den samlade svärmen av hänförda kritiker hittade i sina referensskafferier. 

       De är också kultbilder. Som det stora intarsiakrucifixet över altaret i Södra Finnskoga kyrka där pappa var verksam i över trettio år.

     De förmedlar en högre kunskap som inte kan ifrågasättas och därmed bara kan bli föremål för dyrkan.

     De är bilder som kräver underkastelse och därmed enligt min mening är auktoritära.

     Jag är möjligen något överkänslig, men i utställningen på Moderna Museet fanns ett litet kapell-liknade rum där några särskilt ”heliga” bilder visades. Jag vet inte om Iris Müller-Westerman, som curerade utställningen var helt medveten hur detta kunde uppfattas. Jag hade inga svårigheter att se framför mig någon gripen besökare falla på knä i tillbedjan och underkastelse där inne. Såvitt jag vet inträffade det inte.   

       Jag är litet förvånad över att jag inte har hittat någon text som tar upp Hilma af Klints bilder  ur ett teologiskt, liturgiskt perspektiv

        Julia Voss har skrivit en mycket detaljerad och insiktsfull biografi om konstnären. Inte minst gör hon med anmärkningsvärd, näst intill halsbrytande  ambition  djupdykningar i de olika kvasireligiösa rörelser  som Hilma af Klint  och hennes väninnor och konstnärskolleger anslöt sig till  i olika konstellationer.

   Men hur dessa rörelser utövades nämner Julia Voss närmast i förbigående, annat än att de unga konstnärinnorna ägnade sig åt spiritistiska seanser och att de hade en psykograf, en sorts apparat med bokstäver som gjorde det möjligt att avläsa andarnas meddelanden. 

   Men i övrigt?  Det sägs nästan ingenting om andakter eller gudstjänstliknande ritualer i hennes biografi. 

   Men det finns ett fotografi på ett altare som pryds med en bild av Jesus som en anmärkningsvärt vacker ung man. Den bilden var målad av Bertha Vallérius, en konstnärskollega i De Fem,  en av de första av de konstellationer med kvinnliga konstnärskolleger som Hilma af Klint var med om att skapa. 

     Enligt Julia Voss hävdade Bertha Vallérius bestämt,  att hon fått tydliga anvisningar från någon högre makt hur bilden skulle se ut, det var rentav en ande som styrde penseln i Bertha Vallérius hand.  

      Altaret var vackert pyntat med en  prydlig spetsduk, girlanger av gröna blad  och en blombukett. Det omgavs av  något slags pallar, som gjorda att falla på knä på. 

     Det nämns i texten att de fem klädde sig i vita kåpor i anslutning till det där altaret, men ingenting sägs om de ritualer som utövades. För mig är det självklart att de tillbad den där altarbilden med den filmstjärnesnygga  Jesus. Ingenting sägs om vilka böner som de bad. Kanske använde de Svenska Kyrkans Mässbok, kanske improviserade de,  kanske andarna dikterade hur de skulle be. 

   Vem vet.

   I en utställning på Millesgården med verk av Hilma af Klint och flera andra likasinnade kvinnliga konstnärer fanns ett litet vitmålat hemaltare med ett rejält kors i Hilma af Klints avdelning, en gedigen pjäs i behändigt format. För mig är det ytterligare en indikation på att konstnärinnorna inte bara ägnade sig åt spiritistska seanser utan också hade någon form av andakter       

       Det skulle ingå ett  kapell i det planerade, men aldrig uppförda  gigantiska tempel i spiralform - det påminner en del om Frank Lloyd Wrights  Guggenheimmuseum i New York -  som Hilma af Klint hade en vision  om att låta uppföra på Adelsö. Det förefaller självklart att  de så kallade altarbilderna skulle ha sin plats där. Kanske skulle de Tio Stora,  målningarna, som nyligen ställts ut på Moderna Museet i Stockholm ha smyckat kapellet. De skulle möjligen ha fått samma funktion som de helgonbilder eller bilder ur Jesu liv som det finns gott om i kyrkor över hela världen.

       Jag hörde för en tid sedan ett radioprogram där tre kvinnliga teologer resonerade om Hilma af Klint och hennes konst. De beklagade att det inte fanns någon kyrka där någon av hennes altarbilder hade placerats på rätt ställe så att säga. De hade inga problem att be inför dem trots deras abstrakta symboler. De saknade dem. De till och med efterlyste någon församling som var djärv nog att sätta upp någon av Hilma af Klints altarbilder i en kyrka eller kapell.

      Själva bedjandet tycktes vara närmast en yrkesmässig självklarhet, något naturligt, det handlade absolut inte om någon underkastelse.

      Jag antar att dessa unga teologer gav uttryck för stämningar som råder inom Svenska Kyrkan i dag. 

       Att jag har svårt att förstå hänger säkert samman med min upplevelse av vad min pappa hade för sig under högmässorna, men jag tror inte att jag är ensam om att ha problem med att bilder kan utnämnas till att vara heliga, att de på något sätt har direkt kontakt med det gudomliga, med Gud själv rentav. 

      Inom katolska kyrkan och framför allt i de ortodoxa kyrkorna är ju sådant en självklarhet.  Det skulle inte förvåna mig om Hilma af Klint fått inspiration från  ikonerna i de ortodoxa kyrkorna.   

       Jag kan inte säga att detta stod helt klart för mig medan jag arbetade som värd  på Moderna Museet. Somliga av Hilma af Klints verk efterlämnade mest en sorts dunkel,  obehagskänsla, som jag haft svårt att förklara och bli kvitt under de år som gått.  

       Jag hade också dåligt samvete för att jag inte delade den församlade publikens absoluta entusiasm.

       Vem var jag som var kritisk till ett geni?

       Det dröjde länge innan jag kunde formulera vad jag kände. Det som hjälpt mig har varit mötet med andra starka konstnärsskap bland dem  Leonora Cunningham, Åke Göransson och  Anselm Kiefer som jag råkade få möjlighet att se aktuella utställningar av med några veckors mellanrum under senhösten 2022.

    Deras verk är självfallet sinsemellan enormt olika och har absolut inga beröringspunkter med varandra eller med Hilma af Klint. Men en sak har de gemensamt:  de försöker inte få mig att falla på knä inför sina verk. Det gör  inte ens Anselm Kiefer som ändå tar upp centrala kristna och judiska motiv i många av sina jättelika verk.

    Av en ren slump har Hilma af Klint och Leonora Cunningham gjort likartade målningar på temat  Världsträdet. Och det går naturligtvis inte att jämföra  kökssoffan hemma hos Åke Göranssons mamma, där sonens målningar låg nerslängda  med Hilma af Klints förordnande i sitt testamente om att hennes bilder inte fick visas förrän 20 år efter hennes död. Men ingen av dem  fick  uppleva den stora uppskattningen av deras verk medan de ännu levde.   

      När jag äntligen lyckades formulera min upplevelse av delar av Hilma af Kllints verk för mig själv läste jag om biografin och ett antal recensioner från den stora utställningen på Moderna museet 2013 och fick bekräftelse på att såväl Julia Voss som kritikerna avstod från att ta upp Hilma af Klints  religiositet, annat än som grundläggande inspiration till nyskapande konstnärliga verk och en lika grundläggande medvetenhet om verkens betydelse i framtiden. 

    Julia Voss ägnar stor möda åt  skillnader och likheter mellan spiritism, teosofi och antroposofi, de idéer som Hilma af Klint anslöt sig till under sin långa konstnärsbana.. 

    Hon konstaterar också att de unga konstnärinnorna ingalunda var ensamma om att intressera sig för dessa och andra liknande företeelse som var i svang kring det förra sekelskiftet. Det var nästan ett mode i dåtidens kutursväng. inte minst bland författarrna. Det kan räcka med att nämna två så olika konstnärstemperament som August Strindbergs och Selma Lagerlöfs. Båda var lidelsefullt intresserade av alla möjliga övernaturliga företeelser och använde sig av dem mycket medvetet - och lustfyllt - som konstnärliga uttryck.  

    Jag undrar fortfarande varför ingen kritiker eller forskare, ingen som jag läst i varje fall, har närmat sig Hilma af Klints  konst utifrån det faktum att en stor del av hennes verk är tänkta att vara kultbilder.   

     Jag kallar dem auktoritära eftersom att de inte, så betraktade kan ifrågasättas, enbart dyrkas som ikoner.    

     Kanske beror det på att få som är aktiva i kultursvängen i dag har djupare kunskaper om, och framför allt personliga erfarenheter av,  aktivt gudstjänstliv, liturgi och den underkastelsekoreografi  som tillbedjan av en bild innebär.

    Jag är absolut ingen expert.

    Rätta mig gärna om jag har fel.

  

    

 ,