Ålder är ett knepigt begrepp. Själv är jag 66 år gammal och känner mig ibland som 6 och ibland som 106. Hur man ska känna sig som en 66-åring som är i fas med sin ålder har jag ingen aning om. Jag tänker inte heller ta reda på det. Sådant var viktigare när jag var ung och inte klarade av att bete mig ungdomligt. Satt hellre med näsan över en bok än jag spelade fotboll. Och – litet senare – det studentikosa festandet i Uppsala gav mig bara panikångest. Vad hade jag där att göra?
Häromdagen träffade jag fotografen och konstnären Beata Bergström, född 1921 och ännu aktiv, inte på samma sätt som under de aktiva decennierna som fotograf på Dramaten. Men självklart kreativt verksam bakom kameran och i ateljén, där hon omsorgsfullt penslar fram intrikata abstrakta temperamålningar som bygger på de teckningar av skrevor och klippor som hon gör vid sitt sommarställe i norra Bohuslän.
Jag frågade henne inte om hennes ålder - inte av någon sorts fånig artighet utan för att frågan kändes irrelevant. Beata Bergström jobbar på utan åthävor, förmodligen så som hon alltid gjort. Ett kreativt liv i den gamla skolan i Sörmland dit hon flyttade 1984. Jag tror inte hon funderar över sin ålder särskilt mycket. Jag tror hon känner sig som 6 år ibland. Och ibland som 106.
Det var ett mycket inspirerande möte,
