Vi for till Berlin tidigt på lördag morgon och kom hem sent på tisdag kväll. I princip fyra hela dagar, som vi försökte ta vara på så mycket vi orkade. Vårt besök råkade ske samma dagar som det stora firandet av murens fall den 9 november 1989 utspelade sig. Det var ett overkligt jättejippo som bland annat innebar att trakterna kring Brandenburger Tor var helt kringbyggda av jättelika gradänger och enorma avspärrningar. Hur många hundratusen berlinare, tillresta polacker, ungrare och tjecker som bevistade tillställningen går förstås inte att avgöra. Men många var de, och ösregnade gjorde det. Vi följde det hela i tv på hotellet. Alla stora tyska tv-kanaler sände direkt i stort sett hela dagen.
Antagligen hade vi bättre överblick över skeendet än alla dem som fylkade sig under sina paraplyer kring Pariser Platz, Potzdamer Platz och Bernauer Strasse.
Men det var inte i första hand för att fira minnet av denna historiska dag vi hade åkt till Berlin, utan för att avnjuta litet äkta storstadskultur. Och det gjorde vi med råge. Inte minst såg vi mycket konst. Första dagen tog vi oss till Neue Nationalgalerie i Kulturforum – en vacker funktionalistisk byggnad av Mies van der Rohe med en stor samling 1900-talskonst, inte minst av Magritte, Miró, Calder, Max Ernst.
I avdelningen för tillfälliga utställningar såg vi Thomas Demands fotografier i stort format av till synes vardagliga miljöer av kontor, badrum och kök. Men det är bilder som är noga konstruerade och planerade, ett slags scenbilder. Det har gett dem en alldeles egen, farlig laddning, en kaotisk tomhet skulle man kanske kunna säga. Och mitt i all skärpa, renhet, precision och teknisk briljans finns ett mänskligt öga, en blick och faktiskt en plötslig, paradoxal värme. Jag hittar inte annat ord.
På kvällen middag på en vietnamesisk restaurang i Prenzlauer Berg, den forna arbetarstadsdelen i östra Berlin som raskt förvandlats till ett slags berlinskt södermalm med massor av kaféer, gallerier och restauranger.
Dag två ägnade vi oss åt långa promenader i det mångkulturella Kreuzberg, åt lunch på en turkisk restaurang och fortsatte promenaden till Walter Gropiusbau. Tyvärr hade vis missat den stora utställningen om Bauhaus. Men det som nu bjöds var ingen dålig tröst: Utställningen Taswir. Islamiska bildvärldar och moderna. Såvitt jag förstår ett av de första försöken att låta den oerhört rika traditionella islamiska konstnärliga traditionen, eller rättare traditionerna speglas i samtida konstuttryck. Resultatet är överväldigande. Det var helt enkelt överväldigande att se hur till exempel kalligrafi, smidesteknik (damaskering), matematiska formler och poesi letar sig in i verk av samtida konstnärer, inte bara från islamiska länder - till synes utan ansträngning. Bakom utställningen finns ett omfattande arbete, inte minst teoretiskt och filosofiskt. Det ligger utanför min intellektuella horisont. Jag skulle kunna tänka mig att åka tillbaka till Berlin bara för att se om den. Tre verk har stannat kvar i mitt minne särskilt starkt: Den libanesiska konstnären Ali Kaafs gåtfulla svarta bilder av grafit och pigment, inspirerade av sufiska tankegångar och syrianen Buthayna Alis´ gåtfulla installation av gungor, tillverkade av gamla bildäck, tågverk och sand. Men Rebecka Horns liksom upplösta men starkt rytmiska, kalligrafiska målningar har inte heller lämnat mig, eller Picassos illustrationer till Paul Reverys Le Chants des Morts. Och den israeliske konstnären Joseph Semahs märkliga ”maskering” av sidor i Talmud kan man fundera över i all oändlighet.
På Deutsche Guggenheim ställer Julie Mehretu ut sju enorma målningar under den gemensamma rubriken Grey Zone, gråzon. Mehretu har etiopisk bakgrund, men är bosatt i New York. Hennes målningar är komplexa och består rent bokstavligt av flera lager av färgsjok, skisser, växtfragment, teckningar, ömsom identifierbara och bortsuddade. Resultatet är något som först påminner om kartor som legat länge i vatten och blivit alldeles upplösta och omöjliga att orientera sig efter. Så småningom vänjer sig ögat och hittar påtagliga detaljer - husfasader, gator, människor, hela landskap, plötsliga djup. Hennes bilder inbjuder till omfattande vandringar med blicken, vandringar som i och för sig inte bara tar synen utan alla sinnen i bruk. I det grå finns alla färger, det är en gammal sanning. Men där finns också röster, bilhorn, klockklanger, stråk av musik.
Den sista dagen ägnade vi oss åt Judiska museet, som ritats av Daniel Libeskind, en märklig, på en gång oformlig och kantig, mörkt grå byggnad som invigdes 2001. Men på något sätt känns det som om den starka, uttrycksfulla byggnaden suger kraften ur det som ska visas. Den fasta utställningen handlar om den europeiska judendomens historia från medeltiden till i dag, en fantastisk, blodig, våldsam, fasansfull och sorglig berättelse. Det är också en historia om exempellösa konstnärliga, vetenskapliga och politiska framgångar.
Men det hjälper inte att man använder sig av vår tids alla tänkbara elektroniska och visuella hjälpmedel. Det blir anonymt, distanserat, överpedagogiskt.
”Diaspora-trädgården”, det tomma, mörka rummet utan fönster och konstverket som består av en ”grusgång” av stiliserade gjutjärnsansikten som rasslar när besökarna trampar på dem är naturligtvis effektiva i sin återhållna kuslighet. Men helheten blir ängsligt välvillig, blek, förutsebar.
Innan vi for ut till flygplatsen besökte vi det stora konsthantverks och konstindustrimuseet. Det är gammaldags, omständligt, redovisande. Men ärligt i sitt slag.
