Wednesday, April 8, 2009

Allan Edwall. Ett liv i konsten

Allan Edwall.
Ett liv i konsten.
Ett försök till levnadsteckning

Av Erik Janson

”Jag har en ängel på ryggen och en djävul i fickan”.
(Michel de Ghelderode)


Ett slags förord
Att hävda att Allan Edwall var en av sin tids främsta svenska skådespelare är inte något särskilt originellt påstående.
Men jag upprepar: Allan Edwall var en av sin tids främsta svenska skådespelare. Han var det i kraft av sin konstnärliga konsekvens, sin passion, sin integritet, sin musikalitet, sin precision, sitt allvar och sin humor.
Under de drygt fyrtio år som han var verksam i den svensk teater- och filmvärlden spelade han en mängd små och stora roller. Enligt en obekräftad uppgift hann han med ungefär 500 - på scenen, på film och i TV och radio.
Redan från den allra första början av sitt konstnärliga yrkesliv inom teatern fick han lysande recensioner för sina insatser, och så fortsatte det ända fram till den allra sista premiären på trettondedag jul i Folkets Hus i Hissmofors 1997, bara några veckor innan han gick bort.
Biografier över skådespelare har en tendens att fastna i premiärnerver, champagne och skvaller. Det är lätt att förstå varför. Hur ska man beskriva en konstform som upplöses i intet varje kväll efter applådtacket – för att uppstå igen nästa kväll?
Men filmen då, undrar kanske någon. Jo, filmerna finns kvar - och tack för det - men det är faktiskt en annan konstart med andra berättelser och andra krav på rytm och spelstil. Det hör till Allan Edwalls konstnärliga styrka att han behärskade dem båda.
Det var filmen som gjorde Allan Edwall känd för den stora publiken, rentav folkkär, först i rollen som Carlsson i TV-serien som byggde på Strindbergs Hemsöborna. Några år senare befäste han sin ställning som illbattingen Emils pappa i filmatiseringarna av Astrid Lindgrens odödliga barnbokshjälte, Emil i Lönneberga. Pappan är en till synes ganska enkelspårig rollfigur som i Allan Edwalls händer fick många bottnar i skärningspunkten mellan folklustspel och psykologiskt drama. Han spelade senare med stor framgång andra särpräglade figurer ur Astrid Lindgrens outsinliga skafferi av starka och knotiga personligheter – till exempel luffaren Paradis-Oskar och den gamle vise gubben Skalle-Per i respektive Rasmus på luffen och Ronja Rövardotter. I filmer som Fanny och Alexander av Ingmar Bergman och Offret av Konstantin Tarkovskij gjorde han andra starka och bestående insatser.
Men jag påstår att det var inom scenteaterns publikt mer begränsade värld han hade sitt konstnärliga hjärta.
Allan Edwall var starkt medveten om vad som skiljer scenteater från film och TV och kunde dessutom argumentera omkring detta. Varje genre kräver sitt språk och sina uttryck. En avfilmad teaterföreställning kan fungera som en dokumentation i ett arkiv, men den förmedlar inte uppsättningens konstnärliga kvalitéer. I så fall måste man spela in en helt ny version av stycket, anpassad till det andra mediet. Detta var inte okontroversiella åsikter under 70-talets starkt politiserade kulturklimat då diskussionens vågor ofta svallade höga inte minst i frågor som hade att göra med hur konst skulle förmedlas till ”de breda lagren”.
Allan Edwall var politiskt medveten sedan barndomen och aktiv inom Vänsterpartiet hela sitt vuxna liv men gjorde aldrig avkall på den konstnärliga dimensionen av i sitt yrkesliv. Hans livshistoria är på sitt sätt mycket typisk för 1900-talet. Han växte upp i en arbetarfamilj och gjorde som så många andra begåvade unga människor en rejäl klassresa från brukssamhället Hissmofors i Jämtland till Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm och han gjorde det utan att tappa fotfästet. Under hela sitt liv hade han kontakten kvar med sin hemtrakt men utan nostalgi och sentimentalitet.
Jag har koncentrerat mig på Allan Edwalls mångsidiga konstnärliga verksamhet. Jag har huvudsakligen använt mig av publicerat material – recensioner, intervjuer och andra artiklar både i tidningar och i radio/TV. Jag har också intervjuat ett antal personer som hade kontakt med honom på olika sätt, framför allt inom teatern.
Jag vill tacka alla som ställt upp och hjälpt till med att ta fram material i olika arkiv och bibliotek. Tack också till dem jag intervjuat, både dem som förekommer i texten och dem som bidragit med ovärderlig bakgrundsinformation.


Hissmofors. Där det började.
Allan Edwall föddes den ´23 augusti 1924 i Hissmofors i Jämtland. Det är ett samhälle som ligger två mil norr om Östersund mellan den välmående uppodlade landsbygden i Rödön och det karga, vidsträckta skogslandet norr och västerut kring Indalsälven. Fram till 1974 låg Hissmofors i Rödöns kommun som då slogs samman med flera andra små kommuner till Krokoms kommun som år 2005 hade ungefär 14000 invånare, ojämnt fördelade på 62 kvadratmil mellan norska gränsen i norr och Storsjön i söder.
I dag är Hissmofors ett stillsamt, förortsliknande villasamhälle med ett hundratal invånare. Fram till slutet av 1970-talet var det en betydligt livligare ort. Då var bruket, fabriken för sulfitpappersmassa, samhällets centrum både ekonomiskt och mentalt. I början av 1940-talet bodde ungefär 1000 personer i samhället.
Bruket växte fram, febrigt snabbt och ivrigt, vid förra sekelskiftet. Grundförutsättningarna var goda. Där fanns närheten till obegränsade mängder skog och forsen i Indalsälven vid Hissmon som kunde producera elström till den nya industrin. Dessutom kunde fabrikens produkter bekvämt levereras via järnvägen mellan Östersund och Trondheim som invigdes 1882. Den passerar samhället Krokom som ligger en och en halv kilometer från Hissmofors och är centralort i kommunen.
Initiativet till bruket togs av en ung civilingenjör från Stockholm, Årad S:son Nobell. Han kom till Jämtland i början av 1890-talet för att leda arbetet med att bygga Drottningbron över Storsjön mellan Östersund och Frösön. Att fotvandra i det jämtländska landskapet och söka sig fram till forsar och fjälltoppar hade blivit på modet bland unga akademiker i den nybildade Svenska Turistföreningen, STF. Och Årad vandrade flitigt i Östersunds närmaste omgivningar. Kanske var det under en sådan expedition som han kom till forsen i Indalsälven vid Hissmon. Han tycks inte enbart ha gripits av den estetiska och karaktärsdanande hänförelse som hörde till denna upplevelse enligt STF . Han insåg också krasst och klarsynt vilka stora ekonomiska värden som slumrade där i vildmarken.
Det sägs att han cyklade omkring bland de skogsägande storbönderna på Rödön för att försöka förmå dem att satsa pengar i ett kraftverk och en massaindustri vid forsen. Han lyckades också skramla ihop en ansenlig summa, men det var först när han vände sig till betydligt mer kapitalstarka kretsar i Stockholm som det började hända något.
Sedan gick det undan. Kraftverket började byggas 1894, fem år senare kördes sulfitfabriken igång och vid sekelskiftet startade sågverket. Därmed hade en ny tid kommit till Jämtland. Liknande projekt startade i stort sett samtidigt på många håll i Sverige. Längs norrlandskusten var det de otaliga sågverken och massfabrikerna och uppe i Norrbotten malmfyndigheterna som stod för den industriella utvecklingen; gruvsamhällena i Kiruna och Malmberget växte fram vid samma tid.
De nya industrisamhällena, bruken och gruvsamhällena fick stor betydelse för framväxten av det moderna Sverige. Inte bara för att det skapades helt nya arbetsplatser och bostadsorter för arbetare och tjänstemän på platser dit ingen annars skulle ha kommit på tanken att flytta. De nya industriorterna mitt i skogen och vildmarken eller i jordbruksbygder, som fallet var till exempel i Jämtland och Värmland blev också en sorts smältdeglar där nya tankar, livsstilar och idéer infördes, uppstod och utvecklades. Dit sökte sig inte bara böndernas barn från den omgivande landsbygden för att söka sin utkomst utan också människor från hela landet och grannländerna. Brukssamhällena fick stor betydelse för utvecklingen av moderniteten på den svenska landsbygden, möjligen större än vad vi som lever i dag riktigt har klart för oss. Längre söderut i Sverige har brukskulturen ofta ännu äldre, rent av flerhundraåriga anor, till exempel de uppländska vallonbruken som växte fram under 1600-talet.
Med arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen kom inte bara en skolning i politik och organisering utan också sådant som skapade ännu vidare ringar på vattenytan till exempel bildningsverksamheten med studiecirklar i språk, filosofi, historia och andra ämnen. Till det bestående hör inte minst lånebiblioteken som ofta hade en förvånansvärt stor bredd i urvalet av böcker, där fanns inte enbart arbetarlitteratur av författare som Maria Sandels, Ragnar Värnlund och Martin Kock utan också böcker av Selma Lagerlöf, Gustaf Fröding, August Strindberg, Hjalmar Söderberg och internationella storheter som Dickens, Dostojevskij, Balzac, Zola. Arbetarbiblioteken på landets alla Folkets hus var själva upprinnelsen till dagens alla kommunala folkbibliotek.
Hissmofors var inget undantag. Redan på 1910-talet fanns inte bara en fackklubb och flera politiska föreningar, där fanns också en mycket livaktig diskussionsklubb där man diskuterade filosofiska och religiösa ämnen. Frågan om Guds existens återkommer regelbundet i de formellt omsorgsfulla och detaljrika, men tyvärr ganska innehållslösa protokollen som finns bevarade i Arbetarrörelsens arkiv i Östersund. .
Hissmofors Folkets hus invigdes den 24 mars 1924 och blev snart en central mötesplats i samhället, inte bara för fackliga och politiska möten. Där arrangerade artistuppträdande, danstillställningar, julgransplundringar, midsommarfetser och en hel del privata kalas, för det mesta i form av knytkalas. Det finns uppgifter om amatörteater, kabaréföreställningar och gästspel av teatergrupper från Östersund. Och uppenbarligen fanns det en blåsorkester under en period. Redan innan Folkets Hus kom till fanns det en dansbana i Hissmofors. Från början ägdes den av fabriken, och det var bolagets ledning som beslutade om hur den fick användas, men så småningom övergick den i Folkets Husföreningens ägo Men den som längtade efter att se filmer med Greta Garbo eller Ingrid Bergman fick bege sig till Krokom för där låg närmaste biograf.
I tonåren brukade Allan Edwall och hans bror Karl Haldo jobba extra som ”rocksluskar” i garderoben på Folkets Hus vid danstillställningarna och tjänade på så sätt litet fickpengar.
Hissmofors Folkets Hus står fortfarande kvar på sin ursprungliga plats, en trygg rektangulär faluröd byggnad med ett oväntat djärvt svängt tak över förstutrappan. Det består i princip av en tambur med biljettlucka och garderob, en samlingssal med vackert bonat trägolv och en liten estrad. Bakom den finns ett litet pentry med diskbänk och plats för kaffebryggare. Det är nymodigheter som kom till vid renoveringen på 1980-talet, liksom toaletten och duschen, till glädje för besökande artister. På övervåningen, dit det leder en smal trappa, fanns biblioteket.
Att Folkets Hus undgått ödet att bli rivet, som så många andra byggnader i Hissmofors, beror till lika delar på slumpen, ideellt arbete av engagerade Hissmoforsbor och ett aktivt stöd, inte minst ekonomiskt, av Allan Edwall. I många år stod det tomt och förfallet i väntan på rivningsbeslut. I början av 1980-talet hade en ung man från samhället fått tillstånd att bygga en båt i lokalen. Båten blev så stor att man var tvungen att riva ena långväggen för att få ut den. Allan Edwall uppträdde många gånger i Folkets Hus i Hissmofors under de sista tio åren av sitt liv och skänkte biljettintäkterna till föreningen. Han instiftade också ett årligt stipendium på 10 000 kronor till lovande unga jämtländska artister. Det delas traditionsenligt ut på trettondag jul varje år. Fram till 1997, bara några veckor innan han gick bort, fick stipendiaterna ta emot stipendiechecken ur hans egen hand.
Massafabriken hade gått dåligt länge och lades ner 1979. Den sista ägaren, skogskoncernen NCA avstod från att investera i ny teknik och maskinpark. Utvecklingen hade då i mer än ett decennium obönhörligt gått mot allt större enheter och Hissmofors bruk blev alltmer nedgånget och olönsamt. Byggnaderna sprängdes bort 1980.
– En dos dynamit, sedan var allting borta, säger Allan Edwalls syster, Siv Hedberg-Edwall korthugget med skärpa i rösten.
Nedläggningen väckte en stor bitterhet som fanns kvar i bygden mycket länge. Den som är intresserad av brukets historia och stämningen i Hissmofors vid tiden för nedläggningen kan gå till biblioteket och beställa fram boken Hissmofors lever som skrevs och producerades av Hissmofors Skrivarverkstad och gavs ut 1979 av Författarförlaget i serien Liv i Sverige.
I dag återstår ingenting av fabriken. Samhället splittrades och ändrade på kort tid karaktär från ett livligt brukssamhälle till något betydligt stillsammare.
Mängder av andra hus i samhället har rivits sedan dess, inte minst åtskilliga av de snabbt uppförda bostadsbarackerna nära fabriken där många av arbetarfamiljerna bodde. De flesta som bor i Hissmofors i dag bor i prydliga villor och pendlar till Krokom eller Östersund. Den enda kvarvarande arbetsplatsen är ett mindre sågverk.
– När vi var unga var det liv och rörelse här, minns Siv Hedberg-Edwall. Hon står på trappan till Folkets hus och ser ut över björkarna och de gräsbevuxna slänterna som i dag omger byggnaden.
– Där borta ligger bakstugan kvar, där bakade mamma allt tunnbröd till familjen, det gjorde alla tanterna i Hissmofors på den tiden. Jag undrar om den fortfarande används. Och där borta, i det grå huset, fanns en Konsumbutik. Där handlade vi för det mesta, det var den butik som låg närmast till för oss. Den andra butiken, brukshandeln, var privatägd. Den låg längre bort, närmare fabriken och arbetarlängorna. I den här delen av samhället låg mest enfamiljshus. Alldeles intill Folkets Hus låg ett par små hus som nu är rivna. Där bodde det gamla människor. Kullen över jordkällaren som hörde till dem finns fortfarande kvar, kan jag se. Jag kommer ihåg att vi låg bakom den där kullen och spelade hartsfiol för att skrämma de där gamlingarna litet, ett vanligt hyss som ungar hade för sig på den tiden. Jag minns särskilt en tant som gick och lade sig tidigt, Emma hette hon. Vi låg där och väntade på att hon skulle komma utspringande och skrika när vi gned med hartsbitarna på björntråden som vi fäst med häftstift i hennes fönsterkarm.
– Här är så tomt numera, fortsätter Siv Hedberg-Edwall. Det blev så när fabriken jämnades med marken. Det är litet tragiskt. När jag var barn var det alltid folk ute, på väg till eller från fabriken, affären, bakstugan eller tvättstugan. Man mötte alltid någon. Och överallt kryllade det av lekande barn, man saknade aldrig lekkamrater.
Det mesta av samhällservicen i trakten, poststation, polis, järnvägsstation, mejeri, och kafé fanns i Krokom. Där fanns också kommunkontor och biograf. Kyrka och begravningsplats ligger fortfarande i Rödön.
Men det fanns i alla fall en skola i Hissmofors och Siv Hedberg- Edwall funderar en stund över vad det blev av alla hennes jämnåriga skolkamrater. En och annan har hon stött på inne i Östersund, där hon själv bor sedan många år, men hon vet inte hur livet har gestaltat sig för de allra flesta av dem.
På frågan om hon funderade över klasskillnaderna i brukssamhället under hennes barndom, svarar hon, kanske litet överraskande:
– Klasskillnaderna här i Hissmofors fanns nog mest inom själva arbetargruppen. De som var basar stod ju litet högre än de andra arbetarna, men jag tror att mest var tanterna som höll på skillnaderna och tyckte att de var förmer än andra.
Tjänstemännen bodde i Krokom och syntes knappast till utanför fabriken eller kontoret. En av dem som bodde i Hissmofors var disponenten själv, verkställande direktören. Årad S:son Nobell. Han dog 1930 och efterträddes av sin bror Sjunne Svensson. Siv talar med värme om disponentfamiljen Svensson.
– De var väldigt trevliga och naturliga, säger hon. Jag var ofta hemma hos dem och lekte med dottern, Katarina.
Det fanns många starka och originella personligheter bland människorna på bruket, inte minst bland de gamla. Många hade upplevt hårda öden och sett den djupaste fattigdom i vitögat. En och annan skulle antagligen ha försetts med någon diagnos inom psykiatrin i våra dagar. Somliga led av något handikapp, fysiskt eller psykiskt. Men långt fram, ända in på 1950-talet kunde man möta sådana människor såväl i Hissmofors som i andra samhällen. Det kallades för original och hade ofta någon sorts självpåtagen eller påtvingad clownroll. Det är en människosort som knappast finns i dag, man kan säga att originalen är bortrationaliserade, kanske till åldringsboenden och aktivitetscentra av olika slag. Det finns självklart ingen anledning att romantisera över detta eller att beklaga att de fått ett drägligare liv. Men många av dessa särpräglade människor var mycket färgstarka och hade spännande historier att berätta. Allan Edwall fick ofta göra bisarra gubbroller på scenen, och han gjorde dem så att de blev djupt mänskliga, inte bara någon sorts ofarliga krumelurer. Han hade ju sett dem med egna ögon i sin barndom.
Familjen Edwall bodde i den del av Hissmofors som kallades på skogen och låg längst bort från fabriken. Området närmast fabriken kallades på forsen och var den del av samhället som mest påminde om ett traditionellt brukssamhälle med sina enhetliga bostadslängor med lägenheter för familjer och enkelrum för ungkarlar. Där fanns också en del gemensamma nyttigheter för hela samhället - tvättstuga, mangelbod, brandstation, brukshandel och mjölkbod.
I på skogen bodde man i enfamiljshus och ingenting annat.
– Vårt hus hade pappa själv byggt, berättar Siv Hedberg-Edwall. Han skaffade en tomt här i närheten och köpte en stor timrad lada för 500 kronor av en bonde en halvmil från Hissmofors. Han tog ner ladan, fraktade fram virket till tomten, satte upp den och brädfodrade den helt och hållet själv, utan hjälp. Dessutom byggde han en farstubro med tak. Det huset var vårt hem ända tills vi flyttade hemifrån.
Familjen flyttade in det nya huset 1933. Fram till dess hade man bott i en liten lägenhet i en av bostadsbarackerna nära fabriken.
Fadern, Karl Edwall, var kiseleldare på fabriken, ett smutsigt och ensamt arbete med en fruktansvärd stank. Mineralen järndisulfit, som levererades med järnvägen från Norge, och matades in i speciella i vedeldade rostugnar. Då bildades den fränt stinkande gasen svavelkis. Tillsammans med vatten och kalksten ingick den i processen att omvandla träflis till pappersmassa.
Fabriken var inget främmande territorium för barnen. Siv besökte sin far titt som tätt under arbetstiden.
– Jag var ofta dit med mat i en unikabox, berättar hon. Det hände särskilt när han arbetade på kvällsskiftet som varade mellan klockan två på eftermiddagen och tio på kvällen. Morgonskiftet började klockan sex och pågick till klockan två.
– Pappa, Karl Edwall, var född 1888 och dog 1977. Mamma hette Magdalena, men kallades Magda. Hon var född 1901 och dog 1989. Hon var hemmafru, som nästan alla andra gifta kvinnor på bruket. Hon föddes i Ramsele i Ångermanland där min morfar, som kom från Norge hade affär. Den gick inte så bra så familjen flyttade hit till Hissmofors där han fick arbete på bruket. Vi var tre barn i familjen. Allan föddes i augusti 1924, året efter i december föddes vår bror Karl Haldo, som också är död sedan några år. Jag är född 1931.
Allan Edwall var intresserad av släktforskning och tog kontakt med släktdatabasen i Ramsele för att ta reda på vilka förfäderna var. Resultatet på mödernesidan blev förbluffande.
– Är du medveten om vilken släkt ni har, utbrast mannen som arbetade fram släktträdet med rötter ända ner i 1600-talets kyrkböcker, säger Siv Hedberg-Edwall och skrattar. Det visade sig snarare påminna mera om en fantastisk, fascinerande vildvuxen snårskog än ett prydligt vårdträd. Och där fanns häpnadsväckande fynd att göra. Bland grenar, vattenskott och rottrådar dök det upp namn som Gösta Ekman, Max von Sydow, Torbjörn Fälldin, Selma Lagerlöf och Zarah Leander.
Man ska självklart inte dra alltför stora växlar av innehållet i ett så omfattande släktträd. Går man tillräckligt långt tillbaka i tiden är säkert flera svenskar än man anar mer eller mindre släkt med varandra, om än avlägset.
– Pappa kom från Västerbotten och hade sexton syskon, men alla överlevde inte till vuxen ålder, berättar Siv Hedberg-Edwall. Han blev föräldralös när han var sexton år. Hans far dog först och mamman strax efteråt, alldeles plötsligt under en marknad som hon besökte. Hon kallade dit sina barn och höll någon sorts avskedspredikan. Hon var mycket gudfruktig. Hon var bara några och femtio år gammal och flera av barnen var ganska små barn - hon födde ju barn tills hon var nästan femtio. Det minsta blev utauktionerade hos bönderna i trakten, som man gjorde på den tiden. Men pappa fick klara sig själv bäst han kunde. Vid sexton års ålder var man vuxen på den tiden. Det är fantastiskt att pappa kunde vara så generös som han var med sina hårda erfarenheter.
Karl Edwall var under hela sitt liv en facklig kämpe och socialist. Man får intrycket av en hårt arbetande och eftertänksam man med stillsam humor som trots sin politiska och fackliga aktivitet alltid satte sin familj i främsta rummet. På den lilla fritid som han hade tyckte han om att spela schack. Det gjorde han i Folkets Hus där det fanns en mycket aktiv schackklubb.
– Det var nog ganska fattigt hemma hos oss, men det var ingenting som vi funderade över som barn och vi svalt aldrig, säger Siv Hedberg-Edwall.
Det förekom en åtskilliga, ibland långvariga, strejker vid bruket under de första decennierna. För att kunna försörja de sina under strejkperioderna skaffade sig Karl Edwall tillfälligt arbete i skogen. Det innebar att han måste lämna familjen och bo i en skogskoja i ett skogsskifte långt borta. Det var alltid svårt med ekonomin och inte blev det lättare under de perioderna, särkilt med tanke på att Karl ibland hade svårt att ta sig hem och lämna pengar till familjen, speciellt vintertid. Räkningar skulle ju betalas oberoende av väder och vind. Siv Hedberg-Edwall vet ännu i dag inte hur föräldrarna fick det att gå ihop.
– Men hur kämpigt det än måste ha varit, så var det var god stämning där hemma för det mesta, säger hon. Jag har inget minne av att mina föräldrar någonsin grälade med varandra. De hade säkert många bekymmer, men det var inte något som drabbade oss. Jag och mina bröder fick utan förbehåll en kärleksfull uppfostran.
– Så här i efterhand kan man ju undra över en del över livsvillkoren, inte bara för vår familj utan för alla arbetarfamiljer i Hissmofors, säger Siv Hedberg-Edwall. Om vardagen lunkade på utan att det hände något särskilt, då gick det ju bra för det mesta. Men när det inträffade något oväntat, då kunde det bli väldigt svårt, inte minst för mamma. Allan var till exempel ganska mycket sjuk som barn. Han hade ofta besvärliga halsinfektioner. När han var sexton år fick han blindtarmsinflammation. Det var vid jultiden och mamma var ensam hemma med oss eftersom pappa just då jobbade i skogen. Hon kallade på distriktssköterskan som sa att det bara var kolik och gav mamma rådet att värma ett kastrullock i ugnen och lägga på Allans mage för att lindra smärtorna. Det fanns ingen doktor här i Hissmofors. Men det blev bara värre. Han fick hög feber och mamma sprang till en granne för att få hjälp med att köra Allan till sjukhuset i Östersund. Det var lättare sagt än gjort. Detta hände 1941 och de få bilar som körde på vägarna gick på gengas. Det är inte mer än två mil till Östersund, men det var ändå väldigt avlägset just då. Grannen lyckades ordnade så att Allan kom i väg, men då hade blindtarmen redan brustit. Han var väldigt sjuk, jag tror att han låg kvar tre månader på sjukhuset.
Men sådana dramatiska händelser hörde till undantagen. Familjen Edwall klarade sig trots allt ganska hyggligt och utvecklade med tiden ett visst välstånd, i varje fall hade Karl möjlighet att låna ut litet pengar till sina söner för att de skulle kunna avsluta sin utbildning utan att behöva ta banklån.
Skolan betydde mycket för alla barnen Edwall, inte minst för Allan.
– Han hade väldigt bra lärare, ett par av dem hade han kontakt med långt upp vuxen ålder, säger Siv Hedberg-Edwall. Som vuxen fortsatte han att studera på egen hand, inte minst språk.
I flera intervjuer berättade Allan Edwall att han studerade på korrespondens, som så många andra ungdomar i hans generation Allan tog realexamen på Hermods, som var den mest kända av de så kallade korrespondensinstituten. Han läste också in flera ämnen på gymnasienivå, men det är oklart om han avlade studentexamen. Det var en lång och omständlig process på den tiden med skriftliga prov och en muntlig tentamen som var pressande nog för ”vanliga” gymnasister. För honom hade det krävt flera månaders vistelse i Malmö där Hermods hade sitt kontor och internat i anslutning till ett gymnasium där Hermodseleverna fick ”gå upp privat” som det hette. I teorin fanns det också en möjlighet att gå upp privat vid något närmare gymnasium, men ingenting tyder på att Allan Edwall gjorde det.
Realexamen kräver kanske en närmare förklaring. På många håll i landet, inte bara i städerna, fanns det realskola, dit man kunde söka in på betygen från folkskolans sjätte klass. Efter fyra år avlade man realexamen efter ganska omfattande rikstäckande prov och fick rätt att bära en grå mössa. Realskolan – och därmed realexamen - försvann i och med att den nioåriga grundskolan infördes.
Alla syskonen Edwall var studiebegåvade och älskade att läsa, men det fanns inte särskilt många böcker hemma hos familjen Edwall. Däremot lånade de ofta böcker på biblioteket i Folkets Hus.
– Biblioteket sköttes av en släkting till oss, morbror Kalle. Han sa till Allan att han skulle strunta i att spela fotboll och läsa böcker i stället. Böcker blev något viktigt för oss. Jag har själv köpt böcker ända från det att jag började tjäna egna pengar, och samma sak var det för Allan. Han hade enormt många böcker. Det är någonting som följt med oss ända från den tiden då vi lånade på biblioteket här i Folkets Hus.
Hemma hos familjen Edwall var stämningen god för det mesta. Båda föräldrarna tycks ha haft förmågan att med enkla medel skapa trivsel i vardagslivet. Som ett exempel på detta berättade Karl Haldo Edwall i en intervju hur pappa Karl brukade skämta om att familjen var på restaurang och diskuterade notan när de satt vid matbordet.
– Och mamma hade ett skratt som kunde smitta vem som helst, säger Siv Hedberg- Edwall. Hon hade förmågan att ta vara på de glädjeämnen som fanns. Hon älskade att dansa. Det hände att hon dansade där hemma i köket, alldeles för sig själv, till musiken i radion. Hon var mycket lättsam av sig. Pappa var nog mera inbunden. Men han var mycket barnkär och inte rädd för att visa det, kanske särskilt gällde detta för barnbarnen.
– När Allans första son Mikael föddes 1948 bodde han och hans dåvarande fru Berit på övervåningen hemma hos mina föräldrar under en period. En dag skulle Berit gå och handla och innan hon gick talade hon om för pappa att pojken sov. Men hon hann knappt iväg innan pojken vaknade och började vråla. Pappa sprang upp till övervåningen och lyfta upp honom. Mamma hörde hur han satt och sjöng med Mikael i famnen. När hon såg att Berit var på väg tillbaka ropade hon till pappa. Då lade han ner pojken i korgen och sprang ner. Han ville ju inte låtsas om att han varit däruppe. Berit ville inte att man skulle lyfta upp pojken annat än på fasta tider. Det var så det skulle vara på den tiden. Oj, sa Berit har han gråtit hela tiden. Nej, nej sa pappa. Inte alls. Det är först nu som han började skrika.
– Han var aldrig sträng mot oss och gav aldrig någon stryk, inte ens pojkarna fast de gjorde ganska mycket bus. Han förklarade för mig att det berodde på att han hade fått så mycket stryk själv och det ville han inte att hans egna barn skulle råka ut för.
Allan släppte aldrig kontakten vare sig med sina föräldrar eller med Hissmofors.
– Han var tvärtom väldigt omtänksam, säger Siv Hedberg-Edwall. När mamma blev ensam tänkte han mycket på henne och ringde ofta och skrev brev till henne.
I sina texter återvänder Allan Edwall några gånger till sitt föräldrahem och den stämning som rådde där. En av hans visor heter Mor dansar och den överensstämmer väl med det Siv Hedberg-Edwall har berättat:



I en nött och sliten, gammal yllekofta
Dansar det en dam i huset där vi bor.
Hon är lycklig, tror jag för hon skrattar ofta,
Denna äldre dam som är min mor.

Ingen annan rör sig när min mamma dansar,
mannen, barnen, katten, alla tittar på.
Flugorna i taket, hela världen stannar
Bara mamma rör sig då.

I en nött och sliten, gammal yllekofta
Dansar nu en dam i himlen där hon bor.
Hon är lycklig tror jag för hon skrattar ofta,
Denna äldre dam som är min mor.


Han har också skrivit en visa med titeln Far, men den känns mera som en lättsam politisk gestaltning av den klassiska bilden av en gammal proletär än som ett porträtt av Karl Edwall:

Men har man sett på själva far
som valsar runt med rumpan bar
och inte skor och byxor har
och inte några pengar

Han spelar på sitt handklaver
Och barna dom bli fler och fler
Och sol går upp och sol går ner
Och aldrig några pengar…..

Och så vidare i ytterligare åtta verser.

Den 29 juli 1989 var Allan Edwall ”sommarpratare” i radions P1. Mellan skivorna berättade han mycket underhållande om sig själv och sin bakgrund. Man kan inte säga att hans berättelse är särskilt trovärdig. Men den säger något om Allan Edwalls förhållande till världen och sanningen, till sig själv. Han möblerade om ganska fördomsfritt bland minnena efter sitt eget huvud. Det gäller också hemmiljön i Hissmofors.
Han hade under hela sitt liv en stark underliggande känslomässig kontakt med samhället som såg honom födas och växa upp. Han återkommer ofta till sin barndomsmiljö i intervjuer, hämtar exempel ur livet där och berättar historier ur föräldrarnas och bybornas liv – en sorts verklighetsbaserad fantasivärld som tycks oföränderlig men ändå ständigt ny, full av representanter för tillvarons märkligheter. Och den spritter av liv. ”Det förgångna är ett avlägset land. Allting är annorlunda där”, som det heter i romanen Budbäraren av den engelske författaren JP Hartley. Men samtidigt det förgångna välbekant, nästan som en sorts hallucination.
Hemma i Hissmofors blev något av en mylla där nya bilder kunde växa fram, skulpturer krossas eller berättelser spira, litet som i Hjalmar Bergmans Wadköping, Gustaf Frödings Värmland eller Sara Lidmans Missenträsk.
Han lät människor som stått honom nära figurera i hejdlösa, hårt skruvade men varmhjärtade skrönor. Så här berättade han om sin far i radioprogrammet Sommar (texten är avskriven efter en bandinspelning på Statens arkiv för ljud och bild):

Min far gick två år i skogen.
– Två år räcker, sa han. Det räcker. Resten är kunskapshögfärd.
– Vad har vi människor att yvas över, sa han alltid, abborre, människa, grönsak och fladdermus, det är sak samma. Vi är bara omvandlat solsken, vi människor, kolföreningar bara, som pollen och frömjöl. Visst vore det trevligt om vore tillskapade, fix och färdig. Vår anfader var inte Adam utan en polyp, ett litet hål med skinn runtomkring, tarm och mun i ett, en liten blåsa med svalget som utlopp, urmun och urtarm i ett, ett kroppsverk som både intog födan och gjorde sig av med den samma väg, grundtonen av erfarenhet och klokhet och dumhet ligger lagrad i dig som tomten på ett paket Tomteskur.
– Jamen menar du det, sa jag, men morsan då, sa jag, som du kallar din egen lilla ängel. Har hon också varit polyp.
– Nej inte morsan. Hon har aldrig varit polyp. Ingen regel utan undantag.

Han fortsatte att berätta om denna minst sagt uppseendeväckande fadersgestalt i Sommar:

Min far, bruksarbetaren hann fylla femtio år innan han löste själens gåta. Själens andra namn är ande och det är alltså en sorts gas och genom att regelbundet i drygt trettio år andas i en flaska med tillslutande skruvkork med handskriven etikett OPPS! ODÖDLIG VÄTSKA, Så lyckades min far materialisera sin själ. Den imma som uppstod på flaskans insida fick han sedan väga på postkontorets noggranna brevvåg och han uppskattade sin egen själs vikt till 0, 000014 gram. Genom en enkel matematisk operation kunde han också fasställa hela den samlade mänsklighetens själ till 42,5 kilo. Inget att skryta med alls, ungefär som en skottkärra med matjord, sa farsan, men med mitt experiment har jag uppnått tre saker. Dels har jag dementerat uppfattningen att mänskligheten bara är sammansatt av olika hjärnfunktioner. Jag har förvandlat den osynliga själen till flytande materia och slutligen har jag förvissat mig om att min odödliga själ inte följer med kroppen en dag när jag går bort för mamma har lovat ta hand om flaskan.

Med andra ord: Allan Edwall skildrar sin far som en fantast, en komisk, filosofisk figur, litet grand som i en roman av Frithiof Nilsson- Piraten eller Torgny Lindgren. Bakom de filosofiska krumsprången, den litterära munterheten och berättarglädjen kan man ana en annan berättelse, den om en känslig, fantasifull, reflekterande och begåvad människa som har förmågan att ”gilla läget” och ta vara på livets glädjeämnen, trots hårt kroppsarbete och mycket knappa ekonomiska villkor.
Denna ”underliggande” berättelse stämmer rätt väl överens med den bild av sin far som Siv Hedberg-Edwall har gett. Kanske hade fadern också andra, mörkare sidor. Han kunde brusa upp och bli fruktansvärt arg, men ilskan tycks ha lagt sig ganska snabbt.
För Allan och hans syskon skulle det vuxna livet gestalta sig betydligt annorlunda än det gjort för föräldrarna. Trots att det rådde kristid och stor osäkerhet om framtiden fanns det nu betydligt fler alternativ att välja bland.
Efter folkskolan hade i och för sig inte Hissmofors så mycket att erbjuda unga människor som inte omedelbart ville börja arbeta på fabriken eller i sågverket. Det var ingen framtid som lockade någon av bröderna Allan och Karl Haldo Edwall. De prövade båda att arbeta i sågverket, men Allan slutade snart för att bli springpojke i Konsum. Möjligen hade han funderingar på att fortsätta inom den kooperativa rörelsen, som definitionsmässigt var en del av arbetarrörelsen. Det var en inte helt ovanlig väg ut i världen, med möjligheter både till försörjning och till kvalificerad utbildning. Karl Haldo valde en liknande utväg. Han flyttade till Västerås för att arbeta på ASEA. Så småningom utbildade han sig till ingenjör på ASEA:s tekniska skola som hade flera olika linjer på gymnasienivå. Den var gratis och stod öppen för alla anställda.
Men Allan Edwall valde en helt annan och oväntad väg. Sexton år gammal lämnade han Hissmofors och begav sig till Stockholm för att ta värvning i flottan. Den 1 mars 1943 skrevs han in som fast anställd vid 14 kompaniet vid Örlogsstridsskolan på Skeppsholmen.



Till Stockholm!

Man kan undra över vad som fick Allan Edwall och tre av hans kamrater från samhället att ta värvning i flottan. Tillsammans lämnade de den trygga och välkända tillvaron i Hissmofors för en helt annan tillvaro. Ingen av dem har själv berättat om varför de valde just detta truppslag när det var dags för den obligatoriska militärtjänsten mitt under brinnande världskrig.
Äventyrslusta är en tänkbar förklaring. En annan och troligare var den chans till gratis högre utbildning och framtida jobb som det innebar att få en fast anställning inom det militära. Men varför de valde just flottan lär vi aldrig få veta.
Det finns ytterst få uppgifter om hur de jämtländska pojkarna anpassade sig till drillen och disciplinen i logementen och skolskeppen på Skeppsholmen mitt i Stockholm eller ute på flottiljen på Berga vid Hårsfjärden mellan Stockholm och Nynäshamn. Enligt en uppgift var Allan Edwall under en period kommenderad till en motortorpedbåt som opererade i Stockholms skärgård. Det är den enda mer konkreta uppgiften om tiden i flottan. Det finns bevarat ett suddigt amatörfoto där han sitter uniformsklädd uppflugen på relingen till ett mindre fartyg vid kajen på Skeppsholmen. Han kisar mot solen, men ser inte särskilt glad ut.
Det är fullt begripligt om han var bekymrad. Det hade han många skäl till. Andra världskriget rasade och både Norge och Danmark var ockuperade. Mängder av svenska män i krigsduglig ålder låg inkallade längs kusten och gränserna mot Norge och Finland under långa perioder, men den svenska krigsmakten var inte på långa vägar rustad för att möta den brutalt effektiva tyska krigsmaskinen, det gällde inte minst flottan.
En av kamraterna från Hissmofors som lämnade hembygden tillsammans med honom för att ta värvning i flottan hette Allan Hammar. Han blev senare sjökapten med egna båtar. Han påpekar i en intervju att Allan Edwall aldrig talade om tiden i flottan och att han antagligen inte fann sig särskilt väl till mods.
Allan Edwall skrevs in som fast anställd i marinen den 1 mars 1942 och lämnade det militära fem år senare, den 1 april 1947 med avsked ”efter uttjänt tjänstetid” som det står på hans stamkort som finns bevarat i Krigsarkivet. Det finns uppgifter om att han medvetet straffade ut sig ur det militära, det vill säga gjorde något reglementsvidrigt som gjorde att han ”tvingades” sluta i förtid. Men så gick det inte till. Han lämnade det militära med furirs grad, helt enligt rådande reglemente, dessutom med de bästa vitsord. På något sätt måste han ha upplevt militärlivet som uthärdligt, kanske konstaterade han rationellt att det var ett sätt att ha sin försörjning tryggad under en tid av stor otrygghet. I det ”civila” rådde det brist på både mat och arbete.
I flera intervjuer har han berättat om vad som hände sedan han lämnat det militära. Han framställer gärna sig själv som en tidstypisk konstnärsbohem; han hyrde ett ”kyffe till rum” på Södermalm i Stockholm, oklart om det var på Urvädersgränd eller Götgatan och levde mer eller mindre ur hand i mun genom att sälja dikter och noveller till tidningar och tidskrifter á la Nils Ferlin och de andra Klarabohemerna. Han säger själv att han ”strulade” och sålde texter till bland annat Aftontidningen (AT), Tidskriften 40-tal och Tidningen Vi. Den bild som tonar fram tycks mera handla om en blivande författare än om en blivande skådespelare.
Det är möjligt att Allan Edwall levde bohemliv under någon period. Och möjligen använde han sig av en eller flera pseudonymer när han lämnade in dikter och noveller till olika tidningar. Ingenting publicerades i varje fall i hans eget namn i vare sig Tidningen Vi eller Tidskriften 40-tal. I Aftontidningen (AT) har jag hittat en enda kort novell, publicerad under rubriken Miniatyrnovellen den 13 augusti 1949:


Episod

av Allan Edwall

Jag fattar min kappsäck och tänker att det är bäst att fortsätta. Det är ingen idé att skälla på månen. En vacker natt kanske han krockar med någonting däruppe och lägger av sitt hånflin i alla fall. Så det så. Om man inte vore så hungrig bara. Jag ställer ner kappsäcken igen. Det knastrar i landsvägsgruset. Steg. Lätta steg. Det kan inte rymmas mycket grus under dom sulorna, tänker jag.
Dom kommer närmare. Vägen är kantad av buskar och träd och dessutom svänger den just här så det går inte att överblicka den bakåt. Jag slår mig ned på kappsäcken och uppfinner en snillrik matematisk formel: Steg = smörgås. Närmare. Kvinnosteg! Pumps! Gentlemannen inom mig vaknar, förmanande, sätt hatten rätt, lägg högra benen över det vänstra, nej, förresten, då syns hålet på strumpan. Det knastrar bakom kurvan. Jag sitter spänd och ser något mörkt avlångt knastra fram mellan grenverket. Så kommer hon. Smal och graciös som ett violinsolo, glider hon fram. Hon stannar lite förundrad eller rädd, vad vet jag. Det är ju naturligt och kvinnligt båda delarna. Res på dig! Säger gentlemannen. Jag reser mig. Ta av dig hatten! Jag tar av mig hatten. Säg någonting!
Jag vrider hatten ett kvarts varv åt höger och tycker att min stämma låter väldigt förtroendeingivande när jag utbrister:
- Godafton.
Det är tyst ett tag, men så kommer det:
- Godafton.
Jag tycker det verkar som hon svalde när hon sade det. Jag sväljer själv litet luft och känner mig som Adam, första gången han träffade Eva. Jag söker ett tag efter lämpliga ord och förkastar ett par fraser om månskenet. Konstigt förresten att hon stannar .Men hon är kanske rädd. Vägen är smal och jag står nästan i mitten. Jag backar alltså mot vägkanten.
- Jag är inte farlig, säger jag med en röst som är för stolt att säga det, jag vill inte hindra er på något vis.
Hon står alldeles rak och stilla och ser på mig med stora bruna ögon.
- Ni hindrar mig inte, jag tar bara en promenad. Hon tar några steg framåt, vänder ansiktet mot månen och ler. – Stilig måne förresten.
Det är något drottninglikt över henne, tänker jag, hon rör sig som hon ginge på en smal spång över en å. Det tänker jag på, och har ”gudomlig” eller något sånt på läpparna, men jag säger.
- Jag har just stått och skällt på honom. Man skall inte låt honom bedra sig. Han är som människorna, han ler men är kall som is och gömmer baksidan. Hoppas det gör intryck på henne. Jag går fram intill henne. På nära håll är hon inte så smal längre. Hon har en bred, fyllig mun och ett ärr på ena kinden. Men ögonen är vackra.
- Vad gör ni? Frågar hon.
- Ingenting.
- Men jag menar vad lever ni på?
Jag ler litet. Konstig fråga.
- Vad har ni i väskan?
- Åh, ingenting.
Ögonen är inte så vackra som jag tyckte först, märker jag, och när hon pekade på väskan såg jag att hennes händer var grova och fula.
- Får jag sätta mig på väskan, det är så kallt på marken säger hon.
Jag nickar jakande, men då är hon redan i färd med att sätta sig. Jag märkte
nu när hon gick att ena klacken höll på att lossna. Det var kanske därför hon gick som på en spång. Jag tror förresten inte hon stannade av rädsla.
- Ni lever alltså på luft, konstaterade hon kort medan hon satte sig.
- Ni är nästan den första som intresserar sig för vad jag lever av eller om
jag över huvud taget lever, säger jag utan skymten av ett leende. Jag vill ha ett stadigt jobb, men ingen vill ha mig. Lungsot. Hon flyttar sig på väskan, så jag tilläger;
- Ja, det smittar inte numera, men jag har inga arbetsbetyg, och jag vill gärna vara ute i friska luften. Hon säger ingenting. Verkar på något sätt besviken. Jag tycker det är skönt att få tala med någon om mina bekymmer.
- Därför går jag omkring, knackar på hos folk, säger som det är och erbjuder mina tjänster. Somliga slår mig i ansiktet med hårda ord, andra placerar en mera prosaisk fot någon stans och en del rullar tallrikar.
Hon säger ingenting, men reser sig och gör min av att vilja gå. Jag märker att hennes klänning är fläckig och att hon runt livet har ett läderskärp som det står ”Boy Scout” på. Hon ser väldigt besvärad ut. Konstigt nog känner jag mig inte hungrig längre.
- Det där med att ”rulla tallrik” kräver kanske en förklaring, fortsätter jag. Jag lärde mig uttrycket av en gammal luffare…
- Jag måste tyvärr gå nu, avbryter hon, klockan är mycket.
Hon mumlar adjö under det hon travar i väg.
Klacken kommer nog inte att hålla länge, tänker jag
Väldigt fult ärr hon hade…

En möjlighet är naturligtvis att hans dikter och noveller hamnade i de kökkenmöddingar av dikter och noveller som fanns på den tidens tidningsredaktioner, i varje fall där det fanns kulturredaktörer som ömmade för de fattiga men förhoppningsfulla skribenterna som klappade på dörren med en nyskriven dikt i handen.
Kanske var sanningen den att han inte skrev så flitigt eller sökte upp så många redaktioner som han själv sa. Kanske var han inte ens särskilt bohemisk av sig. En person som enligt vad han själv påstår söker jobb så frenetiskt och skriver så flitigt kan rimligen inte ha så mycket tid över att slösa bort på sällskapsliv i pilsnerkaféer och på parksoffor Hur det förhöll sig i verkligheten lär aldrig bli klarlagt. Det som betyder något är att han bevisligen hade en stark vilja att uttrycka sig och att den drev honom att kämpa på vid anteckningsblock och (lånade) skrivmaskiner.
Till myterna om bohemerna hör att deras familjerelationer av olika skäl förbleknat till förmån för det kollektiva livet bland andra de bohemerna. Men det gällde knappast för Allan Edwall som inte bara hade nära kontakt med sin familj i Hissmofors. I centrala Stockholm bodde den generösa och barnlösa moster Gunhild som utan åthävor bjöd både på mat och sällskap om behovet uppstod.
Det i grunden enda viktiga med historierna om de flesta konstnärbohemer är mycket enkelt att definiera. Bortom eller bakom ensamhet, kyla och fattigdom – naturligtvis avbruten av orgiastiska krogbesök när det flöt in litet pengar - pågick ett konsekvent hårt arbete med att hitta ett personligt konstnärligt uttryck utan att vänta på den inspiration som sällan infinner sig. Rått uttryckt skulle man kunna säga att det var det som skilde ut konstnärerna från bohemerna. Många av dem som inte klarade av de hårda villkoren hamnade till slut i alkoholism och annan misär, andra lämnade bohemlivet bakom sig och skaffade sig vanliga, vardagliga jobb.
Man kan bara spekulera om Allan Edwall träffade andra unga människor med samma konstnärsdrömmar som han själv – det gjorde han alldeles säkert - och var han i så fall träffade dem. Inom politiken kanske? Med sig i bagaget hemifrån hade han klasskänslan och det underifrånperspektivet på samhället. Han sökte sig till det kommunistiska partiet. I partihögkvarteret på Kungsgatan 84 i Stockholm samlades inte bara de hängivna partikamraterna utan också många av tidens unga intellektuella och konstnärer, bland dem författaren och konstnären Peter Weiss, som blev en vän, liksom hans fru Gunilla Palmstierna-Weiss och den blivande partiledaren CH Hermansson.
Allan Edwall var uttalad socialist under hela sitt vuxna liv och var medlem i VPK. Möjligen tillhörde han inte de mest hängivna partiarbetarna, men han tycks i varje fall periodvis ha varit mycket aktiv i partiet. Bland annat följde han med på några av CH Hermanssons valturnéer och uppträdde med egna och andra visor.
Om han gick på krogen? På ölkafé? Det är oklart, liksom vilka konstnärskrogar som kan tänkas ha funnits i 40-talets Stockholm. På restaurang W6 i Klarakvarteren satt många journalister, i Stieg Trenters kriminalromaner nämns restaurang Cattelin i Gamla Stan och Stig Dagerman berättar i förbigående att han åt ”en underbar strömming” på samma restaurang. Gick Allan Edwall på någon av dessa krogar för att träffa likasinnade? Kanske. Stockholm är i dag inte större och mötesplatserna inte flera än att man kan räkna med att de flesta sökande, kreativa personer hittar grupper av likasinnade. Det var garanterat likadant på den tiden och då var ändå mötesplatserna betydligt färre än i dag. Det är knappast troligt att Allan Edwall satt ensam och isolerad i sitt kyffe på Södermalm och led i tysthet. Ingenting tyder på det.
Och vilka böcker av de samtida författarna kan han tänkas ha läst? I något sammanhang nämner han Lars Ahlin med respekt och att dennes visioner om en litteratur som var demokratisk ända in i språkets innersta strukturer betydde mycket för honom. Det kan man nog se i de romaner han själv kom att skriva. Samma sak med den febriga intensiteten i Stig Dagermans romaner och noveller. Och den politiska skärpan i Dagermans reportage och dagsverser, ”dagsedlar” i Arbetaren kan inte ha undgått honom, även om Allan Edwall inte var syndikalist som Dagerman.
Mycket tyder på att han intensivt följde med i det som skrevs både på kultur- och debattsidorna och att han läste det mesta av den nya litteratur som kom ut vid den här tiden. Av de stora internationella författarna kom Franz Kafka att bli en av hans husgudar redan på ett tidigt stadium. I mitten av fyrtiotalet utkom Kafkas romaner Processen och Slottet för första gången på svenska i starka översättningar som fortfarande håller måttet. Processen översattes av Karl Vennberg, som var en av tidens mest betydande lyriker och opinionsbildande kulturjournalister. Slottet var översatt av lyrikern Johannes Edfeldt och den språkligt raffinerade romanförfattaren Tage Aurell.
Kafka var en av de författare som Allan Edwall ständigt återkom till, han nämner hans böcker i flera intervjuer. Mot slutet av sitt liv dramatiserade han en novell av honom och framförde den själv på den egna teater, som han startade 1986, Teater Brunnsgatan 4.
Sina intensiva läsvanor grundlade Allan Edwall redan under skolåren hemma i Hissmofors. Han berättade i olika sammanhang om vilken stor upplevelse det var att som mycket ung läsa Dostojevskijs romaner. Det var hans morbror Kalle som förestod biblioteket i Hissmofors Folkets Hus och plockade fram de stora klassikernas romaner ur hyllorna och lade fram den för sin unge systerson. Morbror Kalle tyckte han skulle läsa böcker i stället för att sparka fotboll och han talade inte för döva öron. Allan Edwall påstod att det var en så överväldigande upplevelse när han som trettonåring för första gången läste Brott och straff att han skrev ett brev till författaren med orden : Var inte orolig. Allt kommer att bli bra!
Kanske är det sant.
Men han satt inte bara hemma i sitt kyffe på Söder och läste. Han måste ju försörja sig. Det finns uppgifter om att han arbetade som diskare, krabbkokare (i en fiskaffär på Kungsholmen) , oljeförsäljare och kontorist för att få ihop till brödfödan. Det kan säkert stämma, men det är uppgifter som inte går att bekräfta. Det kan säkert röra sig om dessa och ännu fler, mer eller mindre tillfälliga jobb av skiftande karaktär och varaktighet.
Däremot är det inte mycket som tyder på att det är sant att han började studera till ingenjör, som det sägs i ett sammanhang. Säkert är det däremot att han så småningom fick anställning som tamburvaktmästare. ”rockslusk”, på Dramatens restaurang, ett förhållandevis välbetalt jobb som han redan hade viss erfarenhet av från danstillställningarna i Folkets Hus där hemma i Hissmofors.
Det finns en fin och möjligen autentisk liten anekdot som säger att han tog emot Jean Paul Sartres och Simone de Beauvoirs ytterkläder när de kom till restaurangen för att äta lunch på. De var i Stockholm för att se Dramatens uppsättning av Vid stängda dörrar. Allan Edwall bad om Jean-Paul Sartres autograf. Denne vände sig till sitt sällskap och sa: Simone, vi har kommit till ett kulturland i alla fall!
Man ska inte underskatta värdet av att ha prövat på flera jobb och kommit i kontakt med olika slags miljöer, inte minst för en skådespelare i vardande. Men viktigare för hans konstnärliga utveckling var nog tiden vid Reybekiels konstskola eftersom det var första gången han systematiskt ägnade sig åt att utveckla någon av sina konstnärliga talanger. Han skulle utan tvivel han kunnat bli en hygglig bildkonstnär, det framgår av de få exempel som finns bevarade, bland dem en abstrakt landskapsmålning och en teckning, gjord med vanliga vaxkritor - ett porträtt av fadern, som vibrerar av liv, skärpa och värme.
Han skulpterade också, antagligen ingick det i konstskolans undervisning. Bland annat gjorde han ett porträtt i lera av sin mor, men vart det tagit vägen är oklart. I en intervju i tidningen Vi berättar han att när hans mamma en gång var på besök i Stockholm tog han henne under armen på en rejäl långpromenad från Södermalm ”till konstgjutare Bergman i Skärmarbrink” där man skulle gjuta en gipsmodell av porträttet. ”Brons var inte att tänka på. Det var för dyrt”, säger han. Det var också för dyrt att åka buss så långt, det var väl därför de gick över Skanstullsbron i riktning söderut längs Nynäsvägen.
Reportern Christina Palmgren frågade vad som hände med den nygjutna gipsskulpturen. Allan Edwall berättar att han ställde frågan till sin mamma när hon kom till Stockholm flera år senare för att se honom spela på Dramaten. ”Till att börja med kom hon inte ihåg den där skulpturen men sen mindes hon att hon kastat den för att jag gjort henne så ful, tyckte hon.”
Kanske var det så. Kanske inte alls. Allan Edwall hade som vi redan konstaterat förmågan att skapa spännande historier, göra fiktion, av sin egen biografi, eller i varje fall delar av den. I en annan intervju råkar skulpturen bli sönderslagen i samband med städning, i ytterligare en annan bara sönderslagen och bortkastad. Men man får nog anta att den inte längre finns i sinnevärlden, vilket naturligtvis är beklagligt.
Det finns en liten fortsättning på den variant av historien han berättar i tidningen Vi. ”Hade skulpturen funnits kvar kunde han minnas hur mamman sett ut på 40-talet”, säger han till reportern och fortsätter: ”Och minnas hur jag själv var på den tiden.”
Att Herman Bergman, som han för övrigt påpekar var ”Evert Taubes svärfar”, hade inte sitt konstgjuteri i Skärmarbrink utan vid Skogskyrkogården i Enskede och dit tog man sig på fyrtiotalet med spårvagn, inte med buss – det är naturligtvis en annan historia och i sak fullkomligt oväsentligt.
Men han valde varken att bli författare eller bildkonstnär utan skådespelare och i någon mån regissör, dramatiker och teaterchef. Det var till den världen, till den berättelsen han sökte sig och där valde han att stanna kvar.
Naturligtvis var det inte en slump att han sökte sig till teatern även om han uppenbarligen från början inte hade en tanke på det. Han hade uppenbarligen sett en del av det som gavs på Stockholms scener vid den här tiden. Men det hade inte varit särskilt spännande, enligt vad han själv påstår Hans moster Gunhild älskade teater och hade abonnemang på Skådebanan, en folkrörelseögd organisation som förmedlade biljetter till de flesta av Stockholms teatrar till mycket låga priser. Allan Edwalls syster Siv har berättat att mostern tog med henne på teater i Stockholm många gånger. Det är väl troligt att hon gjorde likadant med den äldre brodern och att han på så sätt kom att se föreställningar, framför allt på Dramaten. Och något måste det ha varit som fick honom att gå på teater mer än en gång.
Han har själv lämnat minst två olika versioner av hur det kom sig att han sökte sig till Witzanskys teaterskola, ingen av dem verkar särskilt trovärdig.
Enligt den ena strövade han omkring på Östermalm och råkade komma förbi skolan och bestämde sig mer eller mindre som av ett hugskott för att börja där. Enligt en annan kanske litet mer trovärdig historia var det en syster till en av hans vänner som börjat på skolan och fick honom att bli intresserad.
Men ett sådant, livsavgörande beslut är knappast något man fattar slumpmässigt. Det är resultatet av en medveten process. På något sätt måste han ha gjort klart för sig själv att det var skådespelare han ville bli. Om han vid den tiden var medveten om att det var ett yrke där han skulle få användning av alla sina konstnärliga talanger är däremot tveksamt.
Skolans ägare och ledare, Alex Witzansky hade själv börjat som dansare innan han blev skådespelare och såg först och främst att Allan Edwall hade talang som ”komisk dansör”. Efter de två terminerna vid skolan fick han en stor roll som dansör i en uppsättning på Riksteatern och gav sig ut på lång turné genom Sverige. Pjäsen var en brasiliansk och hette Sången om morgondagen . ”En jätteroll”, säger han själv i en intervju i tidningen 399. och berättar att han hade några dansnummer till Rachmaninovs ”Humoresk”. Han fick rollen i konkurrens med åtskilliga hugade unga skådespelare. Kritiken i landsortspressen var god och lönen 30 kronor om dagen.
Då var det under alla omständigheter slut på allt som skulle kunna kallas bohemliv. Han förälskade sig i en flicka, de gifte sig och i maj 1948 föddes sonen Mikael.
Äktenskapet, som ingicks 1947 och slutade med skilsmässa 1952 var ett kortvarigt, ungdomsäktenskap skulle man kunna säga. Även det kom att hamna i Allan Edwalls kreativa mylla, som något att använda sig av, en historia att berätta i programmet Sommar den 29 jui 1989 (avskrift från bandinspelning i Statens arkiv för ljud och bild):
Jag gifte mig ung första gången. Jag hade, medan jag undrade om mitt liv, dragit omkring i Stockholm med min fars efterlämnade kvarlåtenskap, en väska av smärting, en väggprydnad i form av en tvärsågad träskiva med inplastat vykortsmotiv och texten Minne från Sundsvall 1938, en stekpanna och två emaljerade kastruller, ett fuktskadat björkbord, två brukbara stolar, tre glödlampor, ett tolvvolts bilbatteri som jag hade tänkt sälja till någon som hade bil, ett par herrskor, ett vinrött raketui som innehöll en rakhyvel och två slöa rakblad, en reservoarpenna och en djup och en flat tallrik med medföljande bestick. Jag träffade en flicka och hon blev med barn.
Det här med mitt första äktenskap och mitt första barn, det hände sig på den tiden då samhället ännu kände ansvar för sina medborgares sexualmoral. Mantalsverket tillsammans med socialbyråerna såg till att folk inte knullade utan pastorsexpeditionens välsignelse. Nu hade vi i alla fall ställt till det för oss, jag och Anna, och en dag låg det ett brunt kuvert i brevlådan. Det var från barnavårdsbyrån. Det hade kommit till deras kännedom att Anna var på smällen och nu ville dom ha reda på omständigheterna kring detta. Först skulle då fadern ge sig tillkänna genom att fylla i ett formulär med rubriken Faderskapserkännande. Och så skulle Anna svara på några frågor: När träffade ni den uppgivna barnafadern första gången? Hade ni samlag med den uppgivna barnafadern under konceptionstiden? Hade ni under konceptionstiden samlag med andra män o s v. Vi försökte svara i samma skämtsamma ton, men svaren godkändes inte, och en dag ringde det på dörren. Det stod en tjej där, i tjugofemårsåldern.
Hej sa tjejen. Jag heter Ulla.
Hej, jag heter Anna, sa Anna.
Sedan sa Ulla att hon var Annas barnavårdsman.
Min vadå, sa Anna.
Barnavårdsman, sa Ulla. Det är kanske en konstig titel för en flicka, men det är så det heter.
Vad ska jag med en sån till, sa Anna.
Det måste du ha, sa Ulla.
Hon sträckte fram ett papper och läste högt för oss:
”En barnavårdsman skall enligt 8:e kapitlet 6:e paragrafen i föräldrabalken tillse att barnets börd fastställes när det är fött utanför äktenskap.”
Du har uppgivit tre personer som tänkbara fäder till ditt väntade barn, Karl Gerhard, Lewi Pethrus och Bing Crosby, men ingen av dessa herrar har undertecknat faderskapserkännande, sa Ulla.
Ingen av oss ville svara på de där snuskiga frågorna, sa Anna. Skulle du göra det?
Jag är inte i den situationen, sa Ulla.
Så vad är jag i för situation då?
Du är gravid och ogift, sa Ulla.
Och då måste man svara på snuskiga frågor, sa Anna.
Det är inte jag som har hittat på det här, sa Ulla.
Hon läste igen litet grand ur sin bok.
”Om faderskapserkännande inte föreligger skall talan föras av barnavårdsman mot den eller de män som skäligen kan komma i fråga.”
Det är vad det står, tror du att dom ändrar paragraferna för din skull?
Ullas underläpp började darra , hon kämpade med gråten, det började bli litet pinsamt.
Tror du att det är så kul för en flicka som jag att vara barnavårdsman, skrek hon. Ingen villa veta av en. Jag ska sluta med det här och skaffa mig nåt knog där man får lite uppskattning. Kosmetolog eller flygvärdinna kanske, så man kan få litet uppskattning. Försök att förstå mig också.
Ja, ja, sa Anna, lugna dig. Vill du ha kaffe?
Tack, sa Ulla.
Ja, barnavårdsmannen Ulla grät och Anna gick ut och satte på kaffevatten.
Hur ska vi göra nu, sa Anna.
Vill du att jag ska svara som barnavårdsman eller något annat, sa Ulla.
Helst som något annat, sa Anna
Gör då som jag, sa Ulla.
Hur gjorde du då, undrade Anna.
Jag gifte mig. Gör det, sa Ulla. Då slipper du både mig och mina fåniga papper. Du får inte tro att jag vill smita undan på något vis, jag vill bara ge dig ett gott råd.
Men vem skulle jag gifta mig med då, sa Anna.
Tja, varför inte med honom då, sa Ulla.
Hon pekade på mig.
Han ser inte så oäven ut
Han är inte min typ, sa Anna.
Jamen han ser ganska snäll ut. Ganska snygg också. Jag trycker ni ska tänka på saken. Att gifta sig är faktiskt det bästa sättet att slippa alla sociala snokerier. Man behöver inte ta det så allvarligt, det behöver ju inte vara livet ut. Och vad säger han, vad heter han förresten.
Anna talade om vad jag hette.
Johodå, sa hon, han har ingenting emot att gifta sig med mig, det har han sagt flera gånger, eller hur älskling?
Jo då, ja då, sa jag
Då så, sa Ulla. Slå till då.
Bara jag inte blir fast för honom hela livet, det vore hemskt, sa Anna.
Vad säger du om det, sa Ulla. Om Ulla vill sparka ut dig efter ett tag, inte sätter du dig väl på tvären?
Nejdå, sa jag.
Men där hör du, sa Ulla.
Anna satt tyst i ungefär en halv minut medan Ulla och jag såg på henne förväntansfullt.
Sedan sa Anna:Okej då.
Ulla knycklade ihop formulären i soppåsen i köket.
Så kom det sig att jag blev gift och då började trubblet.


Det är på sitt sätt en uppseendeväckande berättelse, en utopisk dröm om kvinnlig emancipation på männens villkor. Allan Edwall berättar sin historia med mycket humor, men medvetet eller omedvetet tycks han låta ”Anna” säga något väsentligt om hans egen syn på kvinnor och familjeliv. I varje fall är det föga troligt att berättelsen i programmet Sommar har särskilt mycket med de verkliga förhållandena i äktenskapet att göra.
”Trubblet” ledde till skilsmässa fem år senare.
1949 kom han in på Dramatens elevskola sedan han ansökt om dispens. Han hade fyllt 25 år och var därmed för gammal enligt antagningsreglerna.
Nu fanns det ingen återvändo. Det var skådespelare han skulle bli. Vi återkommer till det snart. Men han hade också andra konstnärliga ambitioner.







Författaren
Allan Edwall var i allra högsta grad en skrivande person. Han var verksam i de flesta genrer, dikter, noveller, romaner, skådespel, visor, radiopjäser. Han skrev och regisserade själv ett antal pjäser för TV, som var ett helt nytt medium för Sverige från och med mitten av 1950-talet. Det är inte helt lätt att få grepp om pjäsproduktionen.
Som tidigare påpekats är det också svårt att få något grepp om omfattningen och kvalitén på de texter han skrev före debuten. Det enda exempel som jag hittat där han framträder under eget namn, är Episod, en ”miniatyrnovell” i Aftonposten den 13 augusti 1949 ( se sid. XX). Den visar att handlaget som författare finns där, även om den lilla novellen måste betecknas som en skickligt skriven bagatell. I Bonniers Litterära Magasin (BLM) 4 1952 – som var ett debutantnummer - finns en novelliknande text med titeln Mors Nya, men det är i själva verket ett avsnitt ur romanen Protokoll som han debuterade med ett par år senare.
Protokoll kom ut 1954 i januari på Bonniers förlag, en tunn liten bok med en kongenial omslagsteckning av den unga konstnären Ulla Sundin, en på sin tid välkänd tecknare och illustratör. Det är en berättelse om en ung man, en skådepelare, som tagit livet av sig och lämnat efter sig en bunt anteckningar. Detta ”protokoll” från ett misslyckat liv har han skickat per post till en avlägsen släkting kvällen före självmordet. Formmässigt består romanen av dessa anteckningar som samtidigt är ett slags öppenhjärtig dagbok och ett splittrat försvarstal, riktat till en ansiktslös ”fordringsägare”. Släktingen, som i likhet med den unge skådespelaren inte har något namn i romanen, känner att han har plikt att offentliggöra anteckningarna.
Framåtrörelsen i romanen består av släktingens kommentarer till texten, som han har uppenbara problem med. Han anser att den döde är orättvis i sina skildringar av närstående människor och chockerande oförblommerad i de erotiska avsnitten, vilket han också påpekar i en brutal, komisk, snusförnuftig och uppstyltad stil inför varje nytt kapitel i boken. Det framgår att han ändrat här och var och strukit det han tyckte var alltför anstötligt. Släktingens okänslighet står i skarp kontrast till den såriga verklighet som tonar fram i anteckningarna.
Den döde unge skådespelaren framstår i sin tur som en överspänd, förvirrad och modersbunden man som misslyckas i sina kärleksrelationer och flyr till ett inre, förbjudet känslolandskap, ”Anonymien”.
Huvudpersonens kvinnosyn, som den framstår i romanen, är inte ovanlig i dåtidens litteratur i sin blandning av fascination, skräck och äckelkänslor. Det går att finna liknande exempel i texter av till exempel Stig Dagerman.
Man ska självklart vara försiktig med att dra alltför djupgående paralleller mellan en författares fiktiva text och hans eget liv. En text är en text och speglar inte nödvändigtvis författarens egna känsloupplevelser. Men det förefaller knappast vara en slump att de manliga huvudpersonerna i såväl novellen Episod och romanen Protokoll får notera att de ser rent estetiska brister hos de kvinnor de möter, brister som inte i första hand kan tyckas vara könsbundna, men ändå får avgörande betydelse för deras relation till kvinnorna i texterna. I Episod reagerar den manliga huvudpersonen negativt på ett ärr i ansiktet på den unga kvinna han möter. I romanen Protokoll föreslår den manliga huvudpersonen den kvinna han bor tillsammans med att ha klänningar med långa ärmar eftersom han ”känner vämjelsen vid att hennes armar är knottriga på baksidan, små skära hudknoppar i flockar stora som händer”.
Det ligger också nära till hands att dra paralleller mellan det uppbrott ur en relation som finns i romanen och skilsmässan från Allan Edwalls första fru. I romanen beskrivs bland annat hur irriterad den manliga huvudpersonen blir när den kvinna han lever tillsammans med ringer till teatern för att fråga efter med honom och hur han undan för undan börjar känna sig alltmer främmande för henne och drar sig undan.
Scenerna från skådespelarlivet på långa turnéer och skildringen av tristessen på småstadshotell och ödliga restauranger känns också påtagliga och autentiska. I ett avsnitt skildras hur turnén når den lilla köping någonstans i norra Sverige där huvudpersonen tillbringat sin barndom, vilket väcker minnet av hans döda mor. Den döda mamman i romanen tycks ha fått drag av författarens egen mor, vars skratt han beskrivit som ett ”veritabelt hästgarv” och som älskade att dansa ”Den döende svanen” till schlagern Ramona. Romanens mamma skrattade också:

Mina tankar med förbundna ögon:
Ha, ha, ha, hon kan skratta högt, ho, ho, ho, kjolen slår mot låren och alla glada bilderna i fotoalbum, där står hon glad var hon sig ställt. Röda håret, glada munnen, ett foto med monokel och hög hatt.

Till det mest helgjutna i Protokoll hör skildringen av huvudpersonens barndom i den lanthandel, som fadern drev, mammans sjukdom och död, den nya hushållerskan som faderns gifter sig med efter ett par år. Det är händelser som inte har någon motsvarighet i Allan Edwalls eget liv. Möjligen har han fått insikter i miljön i handelsboden genom att han var springpojke i en konsumbutik i sin ungdom. Det är också svårt att bortse från de starka känslorna av otrygghet, sorg och övergivenhet som kommer fram i texten. Smärtan finns där och mycket tyder på att den är hans egen:

Och det blir vintern och vid glada julen samlas vi till högtid. Vi är tre kring bordet: far, fars nya och h jag. Jag har blivit vattenkammad i håret och ljusen glimmar för den höge gästen som lovar frid. Och fars nya läser högt: ”…fikonträd har man huggit ned, men cederträd skola vi sätta i deras ställe.” Och änglarna kommer flygande och när de ser vår glädje gömmer de sig i våra ögon. Jag har barnets ljusa blick minsann och är vattenkammad i håret och de nya byxorna skaver i sömmarna. Så är den glada julen. Utanför fönstret glänser träden med silverrävskepar.
Och julgåvorna. Far talar förvrängt bakom skråpuksansiktet som inte kan blinka och fars vanliga öron sticker fram bakom pappmasken. Hans röda runda händer med den skinande ringen på tumlar med paketen. Fars nya har armen som en torr gren på min axel. Hon frågar om tomten kommer långtifrån om han har rest långt med sin släde så här mitt i snön och besvärligt förståss och hon ger mig sneblickar när hon säger så. Jag är så pass gammal att det bara är mjuka paket utom ett pennskrin och på ett paket står god jul önskar mamma.
Senare får jag veta: du ska kalla henne mamma. Därefter sjunger vi julsång trestämmigt och det barn som sjunger ljusast är lyckligaste barnet. Men högt uppe i mitt huvud sitter något och pladdrar obegripliga ord: du ska kalla henne mamma.
Sen har vi alla nötterna knäppta och vi har ätit fikon och så överraskande vi varit av gåvorna fast vi känt igen det mesta från affärn, sockorna jag fick, skärpet med renar på och de svårsålda blå vantarna som låg i en låda sen förra vintern liksom den storstilade kaffeservisen far gav sin nya.
Och far lägger sig på soffan och är så känd med din nya att han rapa högt. När vi gjort allt detta går jag ut och sätter mig under farstubron. Jag sitter där vattenkammad och mitt hjärta boxar mig med feta babyhänder. Det är kallt och fars nya kommer ut och ropar mitt namn. Smeksamt, det är jul och paket har jag fått god jul önskar mamma. Jag sitter under farstubron och genom ett kvisthål ser jag hennes hand på brostolpen och hennes andedräkt pustar ut när hon ropar mitt namn men jag sitter tyst hela tiden.
När hon äntligt går kryper jag fram, borstar av snön och går in och varken far eller fars nya frågarom något eller ger mig bannor.
När romanen publicerades hade Allan Edwall lämnat Dramatens elevskola och fått anställning på teatern. Han hade staterat och haft sina första roller. Innan han kom in på elevskolan hade han gått på Witzanskys teaterskola och deltagit i en turné med Riksteatern.
Romanens dynamik bygger till stor del på den språkliga kontrasten mellan den olycklige, men förvånansvärt skrivkunniga huvudpersonen och den till spexighet fördomsfulla och inskränkta släktingen. Allan Edwalls intresse för språkliga uttryck och hans stilistiska skicklighet framträder med stor tydlighet liksom det starka ironiska drag som går att känna igen i en stor del av det han skrev och gjorde på scen och på film
Protokoll fick genomgående bra kritik. Elisabeth Tykesson koncentrerade sig i sin recension i BLM (Bonniers Litterära Magasin) på författarens stilistiska finesser:

Allan Edwalls bok är mycket kort – 144 små sidor – men det är ändå inte möjligt att i en recension ge en verklig föreställning om alla de finesser författaren har slösat på dem. Perspektiviska förkortningar, knepiga stilgrepp, förmågan att med stor precision riktar sitt sökarljus mot just de punkter av livets yta, där denna yta är transparant, den alldeles eminenta karakteriseringsförmågan. I få ord tecknar Allan Edwall människorna omkring den avlidne.(---) Denne debutant har inte på en enda punkt fallit för frestelsen till det som skulle kunna kallas fåordighetens charlataneri. Hans bok är en mycket konstnärlig bok. Och det är en mycket redbar bok.

I Dagens Nyheter var Olof Lagercrantz mer kritisk. Han reagerade framför allt negativt på romanens uppläggning, kontrasten mellan den döde skådespelarens anteckningar och släktingens kommentarer. Men han hittar annat i boken som gläder honom:

Det som är glädjande i Allan Edwalls roman finner man i skärvor vid sidan av vägen. Ett knippe bilder från barndomshemmet är beundransvärt klara och precisa. Hjältens äckelkänslor inför sin flicka skulle man gärna velat ha analyserade. Kunde inte släktingen här fått komma med ett vettigt ord i stället för allt det hårda och dumma! Men denna ångest inför kärleken är dock fint fångad. Självmordet slutligen blir ett stycke makaber poesi med en kosmisk modersgestalt skymtande i bakgrunden. Kanske räcker de till för ett gynnsamt horoskop över Allan Edwall som diktare!

I tidningen Arbetet gör Ingemar Gustafson en intressant jämförelse med Lars Gyllenstens Barnabok, som kom ut 1952. Han menar till och med att det litterära ”släktskapet” är så stort att Protokoll skulle ha kunnat vara Gyllenstens andra bok, men ser också betydande skillnader mellan författarna.:

Gyllensten transponerar känslans proportioner i själva stilen, Edwall däremot bearbetar själva visionen, krymplingen Volmar får ”benen ända upp till halsen”, den vanföra Etil upplevs som ”picka smulor och stryka med bakhanden”, styvmodern reduceras till ”…avskuren i ljumskvecket. Hon har bara haft den övre halvan, magert huvud mager hals och mager ända ner till ljumskvecket”.

Bengt Holmqvist i Stockholms-Tidningen ser också originella kvaliteter i Protokoll. Han menar att romanens tema om bundenhet, isolering och irrationella skuldkänslor inte

är ovanligt i den nyare vitterheten och det är ingen konst att peka ut förebilder till Edwalls behandling av det (---) och helheten gör ett något flyktigt intryck. Men lärdomarna har tillvaratagits med påfallande stilistisk intelligens, och ganska ofta får man glimtar av ett egenartat temperament, en häftighet som har nära både till de lyriska och parodiska överslagen. Någon mycket märklig prestation är ”Protokoll” inte, men boken visar att Allan Edwall är en medveten artist och att han kanske blir en diktare.

Det skulle dröja hela tretton år innan det var dags för nästa romen. I oktober 1967 utkom Ljuva Läge på Bonniers förlag. Under tiden hade Allan Edwall, etablerat sig som en av de främsta karaktärsskådespelare i sin generation och blivit en offentlig person efter flera filmroller och inte minst efter den stora succén som Carlsson i TV-serien Hemsöborna
Romanen Ljuva Läge handlar om Benjamin, en medelålders man som till skenskarvarnas regelbundna dunkande i en tågkupé berättar om sin snöpliga flykt som ung man från samhället Ljuva Läge någonstans på södra norrlandskusten, om faderns död och den något äventyrlige ”morbror” som snart därefter flyttar in i huset. Man får veta en hel del om några av invånarna i samhället, inte minst om Doktorn och hans sorgliga historia. En stor del av handlingen rör sig kring Benjamins ödesdigra kärlekshistoria med den sköna dottern till den högdragne Löjtnanten där han fått tjänst som kuskbiträde. Det är denna kärlekshistoria som är orsaken till att han hastigt måste lämna samhället.
Nu återvänder han för första gången efter sin fanflykt och han har fått ett annat perspektiv på de dramatiska händelserna i ungdomen.
Själva handlingen i romanen måste ha känts något nattstånden redan då boken utkom och ännu mer i dag. Det som fortfarande gör romanen Ljuva Läge läsvärd är det levande språket och det konsekventa, ironiska berättarperspektivet..
Allan Edwall låter huvudpersonen Benjamin i jagform berätta sin historia med alla dess anekdoter, krumbukter och mer eller mindre groteska sidosprång. Han talar till en tänkt, osynlig åhörare som tituleras ”kära du”. Han uttrycker sig hisnande och halsbrytande i en både lyhörd och stilsäker och tonsäker blandning, av - förslagsvis - skoluppsats, bruksanvisning, turistbroschyr, norrländsk dialektalt talspråk, myndighetsprosa, stockholmsslang och bibelspråk.
Man kan höra Birger Sjöberg, Frithiof Nilsson Piraten och många andra humoristiska berättare mumla i bakgrunden. Det hindrar inte att Allan Edwall i och med denna roman hittade fram till ett eget rytmiskt och musikaliskt språk som han kunde använda sig av i kommande dramatiska verk och inte minst i sina visor.
På något sätt kan man också höra detta personliga språk i flera av hans rolltolkningar både på scenen och filmduken. Ironin är en ofrånkomlig del av hans sätt att berätta, vilket naturligtvis markerar en tydlig distans till läsare och åskådare. Men där finns också en värme.
Ljuva Läge inleds med en lägesbeskrivning i en enda lång mening, en inre monolog på ett slags ”litterärt talspråk” som sträcker sig över en hel boksida. Man kan förmoda att Allan Edwall hade läst både James Joyce och Eyvind Johnson:. .

En tågresa är en storartat upplevelse, man färdas ju i ett rum på hjul, vettja, med intresseväckande inventarier och därtill kommer alla andra intresseväckande omständigheter : medresenärerna, de som med hukande huven vid kupéfönstren betraktar det springande landskapet och de som fallit i djup sömn med sina drömmar fullt synliga, svävande som de äro likt rök kring deras huven och de resenärer som i rad på rad sträcker halsarna över ryggstöden för att betrakta sina resekamrater, vidare den knäppande värmen, de skavda läderbänkarna, med doften ännu kvar av människor som för länge sen stigit av tåget, det lekfulla nypet i armen från konduktören med sin platta glänsande tång, man söker sin färdbiljett, påskyndad därtill av funktionären som med besvärande hårda och spetsiga knän ideligen stöter och puffar i den resande, men det är ju så att dessa yrkesmän som dagligen törnar mot folk, slutligen får sin kropp – hur ska man säga? – utanpå sig, likt ett plagg, de äro ju tågets tillhörigheter och därav kommer också det klickande läte de alltid för med sig antingen de frambringar det med tången, eller som just denne konduktören, bär det knäppande ljudet i huvet, möjligen klickar han med tungroten mot gommen – och är du ovan vid tågfunktionärer kan du lätt irriteras av detta knäppande läte och dess avbrott med långa skorrande dragningar i strupen när de hissar opp ljudet för att ånyo släppa ner det, klippande likt ett klocklod, du irriteras därav tills du finne dess mening och träffsäkra harmoni med dunket i skenskarvarna.

I Expressen gav Bo Strömstedt en nyanserad och detaljrik genomgång av romanen där han bland annat jämförde författarens och skådespelarens Allan Edwall språk.

Hans prosa har inte heller när den äntligen står på papperet samma f r i h e t som hans gestaltningar på teatern. Men den har kraft och tyngd. Laddning. Mättnad.(---) Små ord och vändningar och situationer återkommer ibland i nya sammanhang: Gånget och närgånget, barndom och vuxenhet vävs samman. Det är en säregen bok, inte helt lätt att bli klok på, kanske inte heller helt förlöst: men den tränger samman mycket liv i sina ord.

Också Kjell Sundberg, som skrev i Aftonbladet, fascinerades av romanens språk:

I språket möter man ett sinne som kråmar och åbäkar sig, blandar sirliga gester med plötsliga råheter, slår sig för bröstet, smaskar på ordens karameller och viskar intimt till vännen-läsaren. Det är vitalt och burleskt, och det är fyllt av suveräna detaljer. Edwall spelar upp resurser som åtminstone inte jag visste han besatt och som växer högt över det genomsnittliga.

I Svenska Dagbladet är Jan Olov Ullén ganska kritisk till Ljuva Läge. Han har svårt att intressera sig för vad som kan vara bokens ”egentliga” och innersta mening. Han ser ett inflytande från Lars Ahlin och anar ett tema om trygghetens förhållande till friheten. Men han noterar också författarens språk:

Märkligast är det starkt stiliserade språket med en blandning av folkligt dialektala drag och akademisk preciositet – ibland kan det faktiskt låta som en mera burdus Falstaff, fakir.

Olof Lagercrantz, som skrev positivt om debutromanen ”Protokoll” tretton år tidigare, reagerade också positivt på den nya romanens språk, men hade invändningar mot romanens helhet:

Hans intelligens i det språkliga är utomordentligt stimulerande. Man kan till och med påstå att Allan Edwall som språkkonstnär fascinerar i lika hög grad som Allan Edwall gestaltande med hela kroppen på scenen. Det som brister i ”Ljuva läge”, ty i alla delar välskapt är ej detta verk, är ett fast sammanhållande grepp, en ram inom vilken sprången kan ske. Särskilt mot slutet, där läkarens stulna dagbok spelar en makaber roll, börjar själva berättelsens grund att skaka. Men fascinerad är man hela tiden.

Allan Edwall publicerade ytterligare två romaner, 1974 kom Engeln, som från början var en TV-serie och 1977 Limpan.
Engelen handlar om Bertil Engelbrekt alias Engeln, en av livet tilltufsad man som försöker få rätsida på sin tillvaro efter att ha suttit i fängelse i sex månader för urkundsförfalskning. Han planerar att sluta arbeta hos sin halvbror, som driver en obetydlig detektivbyrå och är på väg att söka ”ett vanligt kneg” i Ulvsunda. Men det kommer alltid kriminella gåtor emellan som måste lösas – episoder som blir till kapitel i boken och senare avsnitt i på sin mycket populär TV-serie. Episoderna har en mild samhällskritisk udd, de handlar till exempel om försummade gamla människor, unga kvinnor som blivit med barn och övergivits eller enkla, godtrogna människor som blivit lurade av ekonomiska brottslingar. Stilen är lätt ironisk och något omständlig. Så här skildras en av flera storsvindlare, en jurist som är förmyndare för en mycket förmögen, men lätt efterbliven man:

Hans förmyndare var en 52-årig assessor vid Stockholms rådhusrätt. Dennes namn var Axel Ernfrid Björklund. Han var allmänt aktad för nit och redbarhet och det fanns ingen anledning misstänka att han fifflade med sin myndlings tillgångar, vilket för övrigt hade fastslagits vid två rättegångar. Björklund hade aldrig haft ekonomiska förmåner av sin extrasyssla, som han betraktade som ett hedersuppdrag, och hans ekonomi hade varit oförändrat stabil under de senaste sexton åren. Visserligen hade hans gamla mor fått råd att köpa ett gods med mark och skogar i Sörmland, men det fanns ingen anledning att rota efter var hennes pengar kom från. Han hade två söner som kastade spjut på universitet i USA men deras utbildning bekostades av hustrun som för träget hopsparade slantar hade köpt en stor och lönande pälsimportfirma för sex och ett halvt år sen. Björklund levde alltså ett enkelt borgerligt liv utan flärd och lyx, men hade trots detta vid två tillfällen under de senaste tio åren blivit anklagad för falskhet och ekonomisk ohederlighet av sin skyddsling. .

TV-serien som romanen byggde på fick stor uppmärksamhet. Den ansågs till och med nyskapande eftersom den inte var uppbyggd på action och lösningen på den obligatoriska kriminalgåtan inte alltid var självklar. Detta var något annat än de stereotypa, snabbproducerade amerikanska kriminalserierna som redan då fick svenska folket att samlas framför TV-apparaterna på kvällarna. Förlaget gjorde reklam i bokhandeln med devisen Lika bra som i TV fast mycke´ bättre.
TV-serien Engeln fick Radiobranschens pris för årets bästa TV-produktion i konkurrens med Tage Danielsson och Ulla Danielssons serie ”Klotet” och Peter Watkins starka dramadokumentär om Edvard Munch.
Tidningen Expressens TV-reporter Hemming Sten var mycket entusiastisk: Det är roligt att ge ”Engeln” priset, därför att det är en vink åt de styrande att satsa mera på underhållning – av alla genrer sitter TV-underhållningen allra sämst till just nu. (---) Originell är kanske det ord de flesta tänker på i samband med ”Engeln”, en TV-deckare, som inte har särskilt mycket gemensamt med de deckare vi vanligen ser i TV. (---) Men samtidigt skall vi minnas att en av Sveriges få yrkesutövande privatdeckare här i Expressen betygat att ”Engeln” är en fin och sann yrkesskildring, kanske de bästa som presterats i Sverige
I Dagens Nyheter var den stränga kritikern Ruth Halldén inte helt nöjd med romanen Engeln: Allan Edwall har faktiskt satt sig mellan två stolar. Han har utnyttjat en oerhört populär genre, som automatiskt drar till sig en stor publik, och sedan har han försökt borra denna genre i sank – men utan att riktigt lyckas. Den verklighetsnära intimism som i vissa situationer uppstår är naturligtvis ett värde, likaså den sammansatta och odogmatiska människosynen, men allt detta är ju inknypplat i ett närverk av konstgjorda, halsbrytande intriger som kraftigt försvagar närvarokänsla och sanningshalt.
Bo Lundin i Göteborgstidningen, GT, satte in ”Engeln” i ett internationellt populärlitterärt sammanhang: Han jobbar som en gammal 20-talsdeckare med förställd telefonröst och flyhänta identitetsbyten. Det är ibland bara lösskägget som fattas (---) de är charmiga svindlarbagateller som påminner om Leslie Charteris Helgonet-noveller från tidigt 30-tal. Svindlarna blir själva svindlade av en udda figur med en räv bak vartdera örat. Engeln är på sätt och vis Helgonet maskerad till vadmalssliten svensk hustomte. Och det är nog ingen tillfällighet att de båda hjältarna har snarlika smeknamn.
Jacob Branting i Aftonbladet anser att Allan Edwall har goda kvaliteter som författare: Och finns det aningen av en risk att bli sentimental har han motvikter till hands både i iakttagelsen av en avflagnad miljö och i den kärva jargongen. Resultatet är i sin art tämligen svåremotståndligt.

Romanen Limpan är den komiska, bitvis överdådigt komiska, skildringen av alkoholisten Sture Charles Lindberg , Limpan kallad, och hans försök att få någon reda i sitt kaotiska liv. Till formen är romanen en skrivelse från Limpan till myndigheten ”Sociala Centralnånting” sedan han avvikit från alkoholistanstalten Liljan och senare återvänt dit men inte blivit insläppt eftersom det råkade vara efter kontorstid. Detta leder i sin tur till en lång rad häpnadsväckande förvecklingar som på klassiskt gycklarmanér uppstår och utvecklas ur situationerna själva.
Det som för handlingen framåt är huvudpersonens självförsvar och bristande insikt om sin alkoholism, vilket ofta gör honom blind för sitt beteende, som inte alltid är särskilt sympatiskt. Han ser sig själv som en hedersknyffel som av otur och oväntade omständigheter alltid råkar hamna i knipa. Romanen har ett påtagligt innehåll av på samma gång festlig, grym och skrämmande satir över sociala myndigheter. Den är skriven på en halsbrytande blandning av stockholmsslang, auktoritärt byråkratspråk och utredningssvenska, ett effektivt litterärt språk med blixtsnabba, tvära kast och stor precision. Som i detta exempel där huvudpersonen uppvaktar socialen för att försöka utverka litet extrautdelning av bidragspengar:

Apropå min moder, så måste undertecknad få säga ett par ord om denna. Många söner har väl ställt till det för sina morsor och har mycket att be om förlåtelse för och själv är jag då inget undantag därvidlag.
Nu blev mamma begravd igen, bara för att sonen har dålig ekonomi, och det är inte först begravningen heller, hon har blivit jordfäst hundra gånger minst efter sin bortgång för tre år sen och hon kommer nog att fortsätta att begravas är jag rädd. Ibland är hon förresten i livet , men då är det alltid illa ställt med morsgumman.
Ända sen det började gå snett för undertecknad har hon svävat mellan liv och död, trots att hon hela livet var pigg som en mört. Och alltid har hon råkat ut för missöden. Från mars till långt in i maj nittonhundrasextiosju satt hon till exempel fast med en fot i en avloppsbrunn oppe på Erstagatan, mens sonen som blivit utlåst, sprang som en galning och raggade tjugofemöringar för att ringa efter ambulansen.
Det där höll sonen på med i tre månader som sagt, ända tills en illvillig typ påpekade att morsan hade kommit loss från avloppet, för han hade sett henne i mjölkaffärn i april. Men mamma är inte den enda moder som har det så, för dom flesta i undertecknads bekantskapskrets har såna där oberäkneliga mödrar.

Romanen Limpan fick genomgående goda recensioner. Författaren och socialarbetaren Ola Suneson är skrev en delvis upprymd anmälan i Expressen. Han har visserligen vissa professionella synpunkter på den i hans ögon något problematiska synen på alkoholism som genomsyrar romanen, men framför allt koncentrerar han sig med förtjusning på bokens satir över den sociala byråkratin: Allan Edwall har kollat in byråkraternas liv med allra klaraste ögat. Han har porträtterat några byråkrattyper som undertecknad glatt vidimerar förekomsten av i statlig och kommunal förvaltning.
Så här tyckte Jacob Branting i Aftonbladet: Sedd med allvarligare och mer ansvarsdryga ögon torde Limpan, den 58-årige Sture Charles Lindberg vara ett tragiskt livsöde. (---) Men inte många har turen att få sådan talesman som Allan Edwall han lånar all sin skruvade humor sin konventionella värm och distinkta iakttagelseförmåga åt Limpan.(---) Det är mycket roligt att läsa, så medryckande att man gärna glömmer att författaren kollar på lite väl mycket solsken ibland.
Filmen Limpan, som bygger på romanen blev mycket framgångsrik med Allan Edwall i huvudrollen.
Allan Edwalls sista publicerade bok var inte en roman utan en sorts antologi med sju av de teaterstycken som han skrivit och i de flesta fall och framfört på Teater Brunnsgatan Fyra, hans egen teater. Boken, som kom ut 1993 heter Mellan liv och död med underrubriken Sju teaterstycken på Brunnsgatan Fyra med personlig kommentar (Wahlström&Widstrand). I förordet ger han i starkt koncentrerad form (Gud bevare oss för långa förord. Jag ska fatta mig kort) några väsentliga nycklar till sin egen syn på teaterkonsten:
Ända från Dramatens elevskola upplevde jag teatrars repetitioner och föreställningar som en strävan efter det fullkomliga, det oomkullrunkeliga, det definitiva. Samtidigt upplevde jag min egen tillvaro och tillvaron i sin helhet som något motstridigt, icke definitivt, något ungefärligt. Varför skulle teatern framställa tillvaron som definitiv när den inte var det?
(---)
Gåtan människan har teatern aldrig upphört att fascineras av, förskräckas över och skratta åt. Det är en olöslig gåta, men varje ärlig teaterföreställning kastar i varje fall för tillfället ett bortdöende ljus över den. Därför är teatern, har alltid varit och kommer att förbli, oumbärlig när vi vill veta något om hur det är att vara människa och att ändå sväva i okunnighet om hur det är att vara det.
(---)
Vad är ”äkta” på scenen? Att tala äkta och se äkta ut, att gå äkta och stå äkta, att ha en äkta falskhet, ett äkta bedrägeri och en äkta äkthet? Är de livsvisioner som skådespelaren ger uttryck åt på scenen mindre äkta än när han utter samma sak hemma i köket? Är hans verksamhet på scenen ett falsifikat? Nej ”äkthet” på scenen är en tänkt verklighet, en verklighet som är sållad genom våra temperament. Kvar finns det som vi behöver. Detaljerna som också hör till verkligheten är borta. Min – skådespelarens – subjektiva uppfattning har smält samman med det jag behöver av den objektiva verkligheten, och så har det uppstått en ny verklighet. Oäkta? Men denna min misstänksamhet mot det ”äkta” får inte uppfattas som ett pläderande för verklighetsförfalskningen hos den excentriska, bångstyriga delegationen från etablissemanget, den som kallar sig ”avantgarde” och som med sin verklighetsförfalskning och förment omstörtande verksamhet bara omstörtar sig själva.
Jag begriper mig inte på det stora hos kuriositeter som Arrabal, Genet, Djuna Barnes och andra litterära fakirer som har avvikelsen som norm.

De sju pjäserna är Doktor Glas, Oidipus, Alkestis, Edit- Tummelisas mamma, Bättre utan hund, Dr Jekyll och Mr Hyde, Den milda (Krotkaja). Varje pjäs har fått en kort inledning där Allan Edwall redogör för sina tankar bakom stycket, en sorts eleganta miniessäer där han med några snabba formuleringar sätter in texten i ett sammanhang och redovisar sina utgångspunkter för att förvandla de omfattande verken till monologtexter lagom långa för att framföras på ungefär en timme . Det framgår med stor tydlighet att han var en skicklig dramaturg som med säkert spårsinne hittar själva kärnan i de texter han bearbetade, dramatiserade eller själv skrev. ”Det handlar om att komma sig själv på spåren”, heter det i inledningen till Oidipus.
Mellan Liv och död fick många sympatiska recensioner, även om förvånansvärt få av dem som skrev om den tog upp de många resonemangen som Allan Edwall för i detta elva sidor långa förord, inte minst med tanke på att det finns ganska få texter på svenska som ambitiöst försöker analysera skådespelarens arbete.
I tidskriften Entré konstaterar Claes Englund att alla texterna i boken visar Allan Edwalls skicklighet som dramaturg och dramatiker.

Samtliga slår emot läsaren som tänkta för teater; med ett genomgående rop efter scenisk gestaltning (---).Edwalls lilla inledning till resp. stycke och hans förord (---)avslöjar det som vi väl redan visste: Han borde komma till tals mycket flitigare också som skribent och debattör!(---) Måtte han efter denna bok stärkas i en tro på en sanning också mellan författaren Edwall och dennes läsare. .

Sverker Andreasson i Göteborgs-Posten jämför i sin recension ett möte med en annan reflekterande skådespelare och regissör – Lennart Hjulström, som i en radiointervju berättat att han slutat regissera eftersom han inte tyckte att han hade något att säga andra skådespelare. När han själv började om som skådespelare på scenen kände han hur han hittade tillbaka till teaterns kärna.

Att frigöra och visa upp sitt eget inre på scenen, så skulle man kunna beskriva hemligheten i Hjulströms spel (--).I en nyutkommen bok (---) är Allan Edwall inne på tankegångar som påminner om Hjulströms. (---) Det finns ett sökande och självprövande drag i Edwalls förord, vilket inte alls utesluter självkänsla – han vet vad han vill och kan. Men återigen anar man hemligheten hos en stor scenkonstnär: att utgå från sin osäkerhet, att visa sin kluvenhet. Varför spela svaren när man står inför en härva av frågor?

I Dagens Nyheter gjorde Tove Ellefsen ett utförligt referat av förordet och citerar ur texterna om Doktor Glas:

Det finns mer här att citera, för Allan Edwall är en av de få svenska skådespelare som har mod att offentligt reflektera över sitt yrke. Svensk teater håller sig normalt med två olika attityder till två olika attityder till skådespelarens arbete. Den ena högaktar och dyrkar skådespelarkonsten till den punkt att den blir omöjlig att närma sig språkligt eller teoretiskt – för det finns inget språk för detta mystiska och magiska som händer i den konstnärliga processen.
Den andra falangen hyllar hantverket och talar om blod, svett och tårar – och om usla löner.
Sagt på annat sätt: Några dyrkar Stanislavskij, andra Brecht.
Allan Edwall rör sig hemtamt mellan Stanislavskij, som främst sysselsätter sig med skådespelarens arbete, och Brecht, som ju faktiskt intresserade sig mera frö helheten, för teatern.
I sitt förord behandlar Allan Edwall de två inte som oförenliga motpoler, utan snarare som kunskapskällor att friskt ösa ur.
Men avantgardet göre sig inte besvär! När Allan Edwall avfärdar Genet, Arrabal och Djuna Barnes som ”litterära fakirer med avvikelser som norm” låter han mest av allt som Emils pappa.

Sverker Tirén i TCO-tidningen resonerar i sin recension kring inledningarna till Doktor Glas och Oidipus:

Det märkvärdiga är nu att denna luttrade relativism i Edwalls tappning blir så uppfordrande. Han är både vidöppen och kompromisslös – han vet, via självkännedom, att vi arma varelser allihop bär sammansatta historier, därför uppfattar han också varje definitiv utsaga om människan som en lögn.
Vilket ter sig som harmlöst allmänförstånd? (---) Allan Edwall har sökt sig bort från trygghetsrutiner och månglarmentalitet – han vill arbeta med teater utan att bli designad av fiffiga ekonomer som förordar en sänkning av kraven på såväl publik som aktörer. Hans teater är som ekonomiskt företag ett känsloutbrott, skriver han, ”dumdristigt, riksfyllt, lyckat i flera avseenden, men en verksamhet som pågår med hjärtat i halsgropen.”

Dramatik

Allan Edwall skrev ett antal pjäser för scenen, radion och TV. Det är tyvärr oklart hur många. Det finns tyvärr inget nationalbibliotek för dramatik, som det finns för andra former av litteratur. De statliga teatrarna har skyldighet att leverera ett exemplar av alla spelade pjäser till Teatermuseet. I deras arkiv finns följande pjäser registrerade: Kompisen (radiopjäs) 1963 Hjälparen (radiopjäs) 1964. Snus är snus. (radiopjäs) 1966. Häxfisken. (Stockholms stadsteater) 1980. Välkommen (Dramaten) 1972. Någon där? Ja någon (Dramaten) 1978. Utsålt (Scalateatern) 1964. t.ex (Scalateatern) 1965. Tjena Gary (Stockholms stadsteater) 1971.
De flesta av de pjäser han skrev för Teater Brunnsgatan 4, liksom bearbetningarna av andra författares texter, finns med i boken Mellan Liv och död. (W&W 1993).
För Västerbottensteatern gjorde han en bearbetning av boken Bottenhavsfiskare av Lubbe Nordström. Den hade titeln Ångerman och spelades 1994 med honom själv som regissör på friluftsmuseet Murberget i Härnösand.


Välkommen som tar upp invandringsproblemaktiken hade premiär på Dramaten i januari 1972. Mimi Pollak stod för regin. Leif Zern analyserade pjäsen ingående i Dagens Nyheter och hade en del invändningar: Allan Edwall vill skildra en latent fascism, ett slags utrotningsmentalitet som finns inbyggd i själva det borgerliga livsmönstret i en ondska som inte är personlig. Det är ett intressant ämne. Men problemet med ”Välkommen” är att den fascism som skildras i pjäsen faktiskt inte är latent.(---) den är växer inte fram omärkligt ur situationen som en bedövande rutin; den är redan från början så kraftigt understruken att åskådaren hela tiden vet vad som ska hända, de värsta hemskheterna kommer aldrig som en överraskning.

Samma år, 1972, hade Stockholms stadsteater premiär på Tjena Gary en av Allan Edwalls mest spelade pjäser. Den handlar om en arbetarfamilj i Stockholm där dottern är politiskt medveten och aktiv i FNL-rörelsen medan den trettioåriga sonen har fastnat både yrkesmässigt och mänskligt. Leif Zern tyckte mycket om det han såg: Vi får kanske inte veta så förskräckligt mycket om människorna omkring Gary, men de är fångade mitt i livet med en realism som är så exakt och öm. Margareta Sjögren var inne på samma linje: Det är ingen solskenskomedi om ”vanligt folk” han velat förströ oss med. Det är en mörk tragedi om en borttappad generation som det inte finns något hopp för.

Dramaten samarbetade med Sundsvalls teater en tid på 1970-talet, och där hade pjäsen Någon där? Ja, någon premiär i november 1978 i regi av Christian Berling. Recensenterna menade att pjäsen var inspirerad av Pinter och Becket, men de var inte speciellt imponerade. Åke Janzon i Svenska Dagbladet uttryckte ganska väl vad flera tyckte: Egentligen är det en hemsk pjäs. De små psykologiska fyndigheterna tar inte stor plats. Den lätt anarkistiska grundtanken är inte stringent genomförd.(---) ”Någon där? – Ja, någon” kan nog dessvärre översättas till ”Ingen där? – Nej ingen”.

Häxfisken spelades i Allan Edwalls egen regi på Stockholms Stadsteater 1980. Pjäsen handlar om en ung pojke som lämnar hembyn för att söka lyckan i storstaden i 30-talets Sverige. ”Häxfisken” är en direktör som med bläckfiskliknande tentakler snärjer människor i sitt garn. Kritiken var sympatiskt inställd, men något sval. I Expressen tyckte Ana Mari Narti att det fanns goda intentioner i pjäsen, men att den var alltför löst sammansatt: Allan Edwall verkar ha skrivit fritt om allt som roar, eller rör eller upprör honom. Framför allt förefaller han vara förtjust i långa eller korta monologer, i vilka olika människotyper presenterar sina funderingar om livets mening. Men monologer och handling fogas samman litet hur som helst.
Åke Janzon i Svenska Dagbladet var inne på samma linje: Han har skrivit en pjäs om livet, och det är en stor sak. Man blir inte mycket klokare av försöket, men nog är det nästan genomgående underhållande intill det absurda.

Edit - Tummelisas mamma är det enda av de sju stycken Allan Edwall presenterar i boken Mellan livoch död som är ”original” i den meningen att det inte är en bearbetning av andra författares texter. Det är en helt nyskriven pjäs, en monolog som på ytan handlar om en fyrtiotreårig kvinnlig statsbyråkrat som bangat ur ”den eluppvärmda tomheten” och befinner sig i ett isoleringsrum på ett mentalsjukhus. Den hade premiär den 18 januari 1988 med Anita Wall i rollen som Edit i regi av Ingalill Rydberg. Både pjäsen och Anita Wall fick myclet beröm Längst fram i hyllingskören stod Ingmar Björkstén i Svenska Dagbladet: Visst, Edwall saknas på Dramaten. Få män bland svenska skådespelare mäter sig i dag med honom som lyhörd vägledare i det mänskliga psykets ständigt lika främmande territorium. De egenskaperna besitter Allan Edwall också som dramatiker. Vad han åstadkommit med ”Edit- Tummelisas mamma – teaterstycke om fantasins verklighet och verklighetens brist på fantasi” – är i realiteten någonting så märkligt som en berättande text utan minsta överloppsinformation, dvs möjlig att i varje ögonblick lyfta mening och innebörd ur, gestalta. Det visar, genuint artistiskt, virtuost, Anita Wall. Hon är helt enkelt fenomenal; tack vare henne får den knappt timslånga monoloegn (---) det generöst varierade egenliv som bara alltför sällan mommer till synes på scen.
Nina Lekander i Expressen är också imponerad: Edit är ”ett levande exempel på den moderna tidens sönderfallande kvinnobild” som bara har antingen- eller men aldrig både- och att välja mellan. Till slut har det alltså gått så långt att hon känner doften av modersmjölk mitt under ett sammanträde och måste föda ett litet, litet barn – en Tummelisa ur en blomma. Det är ju inte naturligt, så Edit åker på hispan. Allan Edwall har förstått både det ena och det andra. Dels har han förstått en hel del om kvinnor och sexualitet, kvinnor och åldrande, kvinnor och yrke, kvinnor och mödrar, kvinnor och och (egna och andras) förväntningar: den moderna tidens kvinnobild, eller bristen på den. Dels har ha begripit det lämpliga, eller exakt rätta, att välja Anita Wall till denna entimmes ensamroll. Anita Wall är malalöst bra.
Kristoffer Leandoer i Aftonbladet anslöt sig till entusiasterna och lyfte fram ytterligare ett perspektiv i pjäsen: Jag tror (---) att det Allan Edwall egentligen vill visa är detta: hur språket tvärtemot vad som normalt antas vara dess främsta funktion, blir ett hinder för kommunikation; en tunn vit tyghinna över våra ansikten. Ett maktmedel, ett sätt att stänga ute.

Skådespelaren.
Ett par dagar efter Allan Edwalls död den 7 februari 1997 skrev Erland Josephson på Expressens kultursidor en minnesruna som också innehöll en reflexion över skådespelarens yrkesroll som konstärligt öde :

De riktigt goda skådespelarna är lätt igenkännliga och ter sig ändå vid varje nytt framträdande häpnadsväckande och alldeles oemotsägligt förvandlade.

I nästa mening ger han en karakteristik av den avlidna kollegans konstnärskap i blixtbelysning:

Allans ansikte, hans gestalt, hans gester och mimik var så oreserverat hans egna, att de egentligen bara borde ha lånat sig till en enda karaktär.

Vad är det då som gör Allan Edwall till en av ” de riktigt goda skådespelarna”? För att få någon sorts uppfattning om det har jag under arbetet med den här boken sett ett stort antal av de filmer och videoinspelade teateruppsättningar där han medverkade och som finns i Statens arkiv för ljud och bild. Jag har också letat efter recensioner, intervjuer och reportage i dagstidningar och tidskrifter av olika slag, framför allt i KB (Kungliga biblioteket) och Sveriges Teatermuseum.
Först och främst är det uppenbart att hans mångsidighet utan tvekan är anmärkningsvärd. Han tycks ha haft den tekniska och konstnärliga förmågan att klara av alla slag av skådespeleri från det nedtonade, näst intill utslätat vardagliga spelet i familjeserien ”Slättemölla by” i TV och den på en gång sofistikerade och hejdlöst grovkorniga burlesken i den absurda klassikern Kung Ubu på Marionetteatern i Stockholm. Han är oavsett genre alltid ”bra” i betydelsen intresseväckande, engagerande och underhållande. Det enda undantaget tycks vara roller som ”förste älskare”. Ingen, allra minst han själv, tycks ha kommit på tanken att han skulle spela vare sig Romeo eller Don Juan.
I foajén till Allan Edwalls sista teaterprojekt, Teater Brunnsgatan Fyra finns en skylt med följande text som fungerar som ett motto för arbetet på teatern, kompletterat med en tecknad bild av en gammaldags vattenpump.

Friskt vatten.

När man söker efter friskt vatten,
gräver man tills man når en källåder.
Sedan behöver man inte gräva mer.

Texten anspelar naturligtvis på gatunamnet, Brunnsgatan, men också på det arbetssättet på den lilla teatern som handlar om att gå tillbaka till teaterns ursprung, till ”det friska vattnet”. Men vad är egentligen det? Och måste inte en konstnär som vill hålla sig själv och sin konst vid liv fortsätta att ”gräva” även om han råkar hitta källådern? Och är inte Allan Edwalls egen konstnärliga verksamhet ett exempel just på detta, det ständiga sökande efter källådern, den konstnärliga sanningen eller vad man nu ska kalla det? Det fanns ingenting av leda, övermättnad eller glansfull uppvisningsteater i hans rolltolkningar, inte ens de allra sista.

I essäsamlingen Venus armar (Norstedts, 1989) gör teaterkritikern Leif Zern ett försök att ringa in vad det är som gör teater till något attraktivt för åskådarna – vad det är som gör teatern till en väsentlig, ja nödvändig konstform skulle man rentav kunna säga. Uppgiften är naturligtvis omöjlig, på samma sätt som liknande försök skulle vara när det gäller bildkonst eller litteratur, men det är ett spännnade intellektuellt äventyr att försöka följa med i hans resonemang.
Bland annat gör han en sorts lista med ”förklaringar” över ett antal ord och begrepp som både vanliga teaterbesökare och kritiker tar till för att beskriva teaterupplevelser i allmänhet och skådespelarpretstaioner i synnerhet. Några av de ord som finns med i hans lista är utstrålning, identifikationen, rösten, kroppen, manér.
Under rösten i sin ”ordlista” för Leif Zern ett resonemang om hur ”kulten av det naturliga” i svensk teater har resulterat i ett utslätat, opersonligt sätt att tala på scenen. Om jag förstått honom rätt ser han ett samband med den förändring av teatersynen som kom på 1960-talet, ofta förenad med, åtminstone ibland, ganska oreflekterade radikala vänsterpolitiska åsikter: teatern skulle närma sig folket och därmed också tala folkets språk. Skådespelarnas talteknik förändrades, konsten att nå ända fram till de bakre raderna i salongen med minsta viskning försvann, artikulationen suddades ut, liksom de distinkta slutkonsonanterna p, t , k. I samma veva tycks känslan för texten som text försvunnit och med detta också det djupa, konstnärligt motiverade, personliga uttrycket. Leif Zern gör en jämförelse med engelska skådespelare och menar att de fortfarande använder rösten som ett instrument i en tradition ända från Shakespeares ”metaforiska” dramatik,” där ett ord är det enda som behövs för att månen skall tändas i skogen utanför Aten”:

Svenska skådespelare gör sig alldeles för ofta döva för den rösternas poesi som en gång bidrog till polyfonin i svensk teater. Vi som en gång lyssnade till cellotonen i Ulf Palmes röst när han spelade Jim i ”Lång dags färd mot natt” eller till blåklockans klang i Gunn Wållgrens stämma när hon spelade Jeanne d´Arc i Anouilhs ”Lärkan” – kan vi någonsin glömma det vi hörde?

Leif Zern talar om de starka upplevelser som han och många andra, däribland Allan Edwall som tonåring hemma i Hissmofors, har haft av radioteaterns föreställningar, inte minst av pjäser av Shakespeare, Strindberg och andra klassiker. Jag inbillar mig att den vuxne Allan Edwall själv skulle kunna ingå i detta exklusiva gäng av skådespelare med stark och tydlig särprägel, inte minst när det gäller rösten.
Eller ta begreppet Utstrålning, ett av de vanligaste och mest utslitna i teaterrecensionernas värld. Leif Zern talar om ”en speciell form av energi som drar till sig åskådarnas energi, får oss att växa samman. Och:

Energin alstras ur två mot varandra riktade krafter: känslan och uttrycket. Var för sig är dessa krafter lika sterila. Det är först när de passerar varandra som gnistan tänder både kroppen och själen, och utan denna passage förtunnas energin och krymper till alltför beskedliga nivåer. Det måste finnas ett motstånd som växer med kraften som försöker övervinna det, dvs. dilemmat måste förstoras i stället för att skaffas ur världen..

Här skulle man kunna välja flera exempel ur Allan Edwalls rollprestationer på scenen, inte minst från Teater Brunnsgatan Fyra, men jag väljer en scen ur filmen Nattvardsgästerna av Ingmar Bergman från 1963. Allan Edwall spelar den svårt handikappade kyrkvaktmästaren, ”förre stationsskrivaren Algot Frövik, trettionio år”.
I boken L136. Dagbok med Ingmar Bergman av Vilgot Sjöman ( Norstedts, 1963) får vi följa inspelningen av Nattvardsgästerna, praktiskt taget från dag till dag. Ingmar Bergman ville att Algot Frövik skulle lida av Bechterews sjukdom, en kronisk reumatisk sjukdom som är förenad med svår smärta och en alltmer vanställd kropp. Bland annat blir nacken och ryggen allt stelare genom att det bildas brosk mellan kotorna. Den som drabbats får med tiden ett mycket typiskt rörelsemönster.
Inspiration till diagnosen hade han fått från en viktig person i filmteamet i SFs filmatejéer, rekvisitören K. A. Bergman. Han var svårt handikappad av sjukdomen, vilket inte hindrade honom från att arbeta hårt och hängivet nära en så krävande regissör som Ingmar Bergman. I en intervju i den dokumentärfilm som Vilgot Sjöman också gjorde under inspelningen av Nattvardsgästerna berättar K.A. Bergman osentimentalt om sin sjukdom. Han låter den inte ta över hans liv så mycket att han avstår från sitt arbete. ”Det är fel att en människa går och lägger sig när hon är sjuk”, säger han bland annat.
K.A. Bergman träffade Allan Edwall flera gånger för att lära ut hur man går och står med sjukdomen.(”Jag dansar ju fram som en ung balettgud”) och han fungerade som stand in i alla avståndstagningar eftersom Allan Edwall samtidigt repeterade en pjäs på Dramaten och hade ont om tid under inspelningarna.
Följaktligen låter Allan Edwall sin rollfigur halta med sned rygg och vrida hela kroppen när man väntar sig att han ska vrida på huvudet. Man ser, nej man känner som åskådare att det gör mycket ont och när Algot Frövik ska beklaga att de nya altarljusen är svårtända och säger att det är ”förmodligen ett fabrikationsfel” hör man på tonfallet - liksom i föregående - att han med svart självironi talar om sig själv och sin sjukdom.
Men det är alldeles mot slutet av filmen som Allan Edwalls skådespelarkonst får blomma ut och hans utstrålning blir nästan fysiskt påtaglig. Algot Frövik har bett om ett samtal med filmens huvudperson, den snuviga och tvivlande prästen Tomas Ericsson (Gunnar Björnstrand):
Tomas: Herr Frövik ville tala med mig i förmiddags.
Algot: Ja, det var faktiskt angeläget.
Tomas: Nå
Algot: Då, när jag klagade över att jag inte kunde sova på nätterna för värken, föreslog pastorn att jag skulle läsa något, för att skingra tankarna.
Tomas: Det minns jag.
Algot: Jag satte igång med evangelierna. Det var riktiga sömnpiller ska jag säga.
Tomas (ler): Jaså.
Algot: Dessemellan alltså. Dessemellan. Nu har jag hunnit fram till Kristi lidandes historia. Och blivit betänksam. Så jag tänkte, det här måste jag diskutera med pastor Ericsson.

Algot vrider sig på stolen så att kroppen kommer i ett bekvämare läge, svänger upp ena armen så att handeln vilar mot bordet.

Algot (sprickfärdigt): Kristi lidande, pastorn. Man tänker fel, när man talar om Kristi lidande, är det inte så.
Tomas: Hur menar herr Frövik?
Algot: Man tänker för mycket på själva tortyren så att säga. Men den kan ju inte ha varit så svår. Ja, ursäkta, det låter naturligtvis förmätet men kroppsligen har jag nog i all anspråkslöshet så att säga lidit lika mycket som Kristus. Hans plåga var tämligen kort dessutom. Ungefär fyra timmar eller så?

(Samtalet fortsätter ytterligare en stund. Med sina nyvunna insikter i evangeliernas värld formulerar Algot Frövik en egen hemsnickrad teori om Guds tystnad - som i en helt annan och betydligt mer sofistikerad form skulle bli temat för en annan film av Ingmar Bergman, Tystnanden.)
Replikskiftet ovan innehåller för övrigt denna mycket allvarliga films enda replik som lockar till skratt, nämligen när Algot Frostvik säger att evangelierna ”var riktiga sömnpiller”. Allan Edwall levererar repliken med säker timing och exaktheten hos ett elektroniskt tidtagarur på Stockholms stadion. Och publiken ler lättat för ett ögonblick.
Men det som gör att scenen i sin helhet lever kvar mer än fyrtio år efteråt hos många av oss som såg filmen strax efter premiären, det har också med andra kvaliteter att göra. I Allan Edwalls tolkning av Algot Frostvik finns personlig tragik, sorg , bitterhet och vrede, men också självkänsla, styrka och en genomskådande, besk komik. Den tar i ett slag bort möjligheten till det ”uppifrånperspektiv” som man också skulle kunna vaska fram ur manuskriptet. Mötet mellan den obildade före detta stationsskrivaren Algot Frövik och den akademiskt bildade prästen och hans tragiska brustenhet, hans upphöjda, sofistikerade tvivel på Guds existens är inte oproblematiskt ur den synvinkeln. I stället framstår den reslige prästen Tomas som svag och splittrad och den knotiga, förvärkta Algot Frövik som stark och hel.
Scenen spelas in i SF ateljéer söndag den 14 januari 1962.Vilgot sjöman skriver:

Det är kallt i Frostnäs´ sakristia. Frövik hukar och sätter elkaminens stickkontakt i ett vägguttag. K.A. sköter instruktionen och visar Allan Edwall hur han själv gör när han hukar.
Ingmar ber Sven Nykvist att strunta i det logiska ljuset just nu.
- Gör ett vackert ljus, Sven. Frövik är en ängel.

”Högt tryck. Liten ventil”, skriver Leif Zern i Venus armar med en metafor som ger associationer både till atomkraftverk och cykelslang.
Att det också handlar också om en medveten arbetsprocess kommer fram i Vilgot Sjömans bok:

Innan Allan Edwall försvinner till Dramatenrepetitionen, hinner han göra Ingmar lycklig med en eftertänksam fråga:
- Näst sista sidan. Där står det så här: Tomas ser på Algot. Algot frågar: ”Så vi gör högmässa då? Tomas nickar: ”Ja.” Sen skriver du: Algot ger Tomas en förvånad blick. Jag undrar bara: Varför är den ”förvånad”?!
Ingmar studsar till på stolen, med en förunderligt tacksam klang i stämman:
- Åh vad du är logisk, Allan!
Snabb, lycklig förklaring:
- Du förstår. I en tidigare version , så fick Tomas Ericsson säga att det är
”lika bra” om det blir högmässa eller inte. Men i det här sammanhanget passar det ju inte, det har du hemskt rätt i. Inte när jag tog bort Tomas´ replik.
Detta är regissörens lycka över en skådespelare som inte slöläser, utan tänker efter och som läser hela manuset, inte bara sina egna repliker. Lyckan ökas av att det är fråga om en skådespelare som han mycket beundrar - liksom en magister speciellt gläder sig när en älsklingselev utmärker sig.

Alltså – en skådespelares utstrålning handlar inte bara om talang och mer eller mindre odefinierbara, djupt personliga egenskaper. Den tycks också vara resultatet av noggranna förberedelser och ett medvetet arbete med den text som skall framföras och verket i sin helhet – om det nu är en teaterpjäs eller ett filmmanus. Är det så det ”höga tryck” uppstår som ska pressas ut genom skådespelarens kropp och röst, den lilla ”ventilen”?

I en intervju med Betty Skavonius i Dagens Nyheter den 20 december 1981 berättar Allan Edwall detaljerat om sin syn på skådespelarens yrkesroll och sitt eget arbete. Intervjun gjordes på Dramaten i Stockholm i samband med premiären på filmen Rasmus på luffen i regi av Olle Hellbom och den sista föreställningen på teatern av Molières Hustruskolan i Alf Sjöbergs regi. Samtalet handlade till största delen just om skådespelarens arbete. Allan Edwall berättar att det var viktigt för honom att luffaren i filmen inte blev för jovialisk och orealistiskt snäll. Det kom han och filmens regissör Olle Hellbom överens om.
- Vi tyckte att det måste bli problem direkt. Luffaren måste se det som ett obekvämt påhäng. Han kan inte längre göra som han vill, han kan bli fast för lösdriveri och saken har också en sexuell sida. En äldre man och en liten pojke är misstänkt. Därför måste allt detta balanseras med att den här luffaren är väldigt normal: Jag vill inte ha med dig att göra. Stick hem! Och då har man automatiskt en spänning mellan dem.
Allan Edwall reflekterar över hur publiken och möjligen medaktörerna uppfattar honom som skådespelare:
- Jag är medveten om att jag är lite apart i mig själv och då får man inte spä på det originella, för då blir det negativt.
Längre fram i intervjun tar han uppsättningen av Alf Sjöbergs uppsättning av Hustruskolan till utgångspunkt för en ingående diskussion om skådespelarens arbete:
- Dels är det en mycket bra föreställning. Dels är det en sorts teater som vi sällan spelar nu för tiden, tyvärr. Den håller sig till de stora ursprungliga, primitiva känslorna som kärlek, svartsjuka och hat. Inte de små psykologiska nyanserna som vi annars sysslar med. Nästan all teater i dag har en psykologiserande och snusförnuftig smårealism.
- Här är det inget som hindrar att man skrattar medan man gråter. En smula ologiskt. Och orealistiskt.
I fortsättningen av samtalet resonerar han kring iscensättningen av Hustruskolan som var starkt påverkad av Commedia dell ´arte med dess fasta figurer, ”en smula antiintellektuellt”, som han uttrycker det. Med ett raskt kliv för han över diskussionen till samtiden och menar att de starkt stiliserade känslorna i Hustruskolan är arketypiska, att de finns hos var och en av oss. Och de kommer fram i krissituationer:
- Som nu med invandrarna. Dem är vi generösa mot när det går bra men nu när det går mindre bra blir det ett hat. Polityren flagnar.
Han återkommer till arbetet med pjäsen:
- Framför allt är det TEATER och går inte att förväxla med TV eller bio. Vi måste komma tillbaka till teaterns kärna. Vi har faktiskt spelat den här sortens teater förr i världen.
Om det ska fungera, då är det hårt arbete som gäller. Han berättar om hur han kom fram till sin rollfigur i Hustruskolan:
- Ta Arnolphes impertinenta, överlägsna, lömska, självgoda karaktär. För den måste man hitta en kroppshållning. Och det gjorde jag genom ett slags vinkelställning.(---) Det är en fullkomligt ”orealistisk” ställning där överkroppen skjuter ut i vinkel från benen.
- Den är både lurig och aggressiv. Dessutom kommer man ned med huvudet så att man tvingas titta upp på människor på ett speciellt sätt. (---) En skådepelare måste ha en jävla fysik och känna sin kropp in i minst detalj. Att arbeta fram ett jobb är ett väldigt slavgöra.(---) Man måste lämna bilden ren, ha luft mellan figurerna. Vara jävligt noga med hur länge en gest ska stå kvar. Inte ta så mycket på varandra och hålla på och plottra som man gör i realistisk teater. Skådespelare borde vara mycket mer intresserade av bilder, konst, skulpturer. (---) Det är ett oerhört snickeri för att få en roll klar fysiskt. Om detta kan man sitta i seminarier och tala om tills fan löser av en. Men står jag fel med fötterna kan jag ge mig på att repliken kommer fel.
I slutet av intervjun uppehåller han sig vid den ryska teatermannen Konstantin Stanislavskij och hans arbetsmetod för skådespelarens arbete:
- För mig innebär Stanislavskij att jag skapar en naturlig relation till rollen, en förhistoria. Rent praktiskt börjar inte pjäsen halv åtta utan klockan sex. Det som sker halv åtta när ridån går upp är bara en konsekvens av det som hänt tidigare.
- När jag stanislavskar Arnolphe går jag omkring mycket med käpp, jag åker diligens åtta mil, jag sitter och filosoferar på Arnolphes vis: lite övermodigt, han är minsann karl för sin hatt och ganska vacker (fast han egentligen är ful som stryk).
- Jag bygger upp den inbilskhet som sedan ska kläs av på scenen. När du går in på scenen är du därför totalt fri från nervositet. Allt det som sker är en konsekvens av det som hänt tidigare.

Björn Gustafson, som arbetade mycket tillsammans med Allan Edwall både på teater och film bekräftar mycket av det som sägs i denna intervju.
- Jag upplever Allan som en väldigt teknisk skådespelare, säger han. Allan var klar över var han hade sina verkningsmedel och han använde dem mycket medvetet. Jag tror att Allan analyserade de texter han skulle framföra mycket noga och jobbade mycket med dem. Förmodligen sa han sina repliker högt väldigt många gånger och funderade över innehållet, verkligen funderade alltså. Det var en lång process i hans arbete. Han arbetade mycket.
Björn Gustafson påpekar också en annan sida hos skådespelarekollegan.
- Han kom aldrig av sig på scenen. Aldrig. Det var också typiskt för honom. Han hade koll både på texten, och innehållet. Det var först i samarbetet med Allan som jag lärde mig att det inte bara gäller att arbeta med texten utan också med innehållet, helheten. Av Allan lärde jag mig att man måste kunna sin roll mycket bättre än vad man någonsin hade tänkt sig. Den där kunskapen kommer ofta när man memorerar för sig själv. Då händer det att man börjar fundera över varför man ska säga det man säger. Nya tankar dyker upp, tankar om ger en annan sorts verklighet till texten.
Björn Gustafson ger ett exempel.
-I Svejk i andra världskriget av Bert Brecht där Allan spelade huvudrollen, finns en scen där en full tysk soldat berättar att man gjort ett attentat mot Hitler i München. Då säger Svejk så här: Jag känner två Adolfar, han målaren Adolf och så han som samlar hundskit i Prag, det är inget fel på någon av dom.
- Hur betonade Allan nu, tänkte jag. Den där betoningen studsade jag till för, men så insåg jag ju att den var fantastiskt bra. Det måste vara någon annan Adolf de talar om. Och då öppnade sig helt plötsligt en annan verklighet. Den där betoningen, den fick han inte gratis! Den måste han ha upptäckt plötsligt. Han bodde på Gärdet ett tag, och medan han gick därifrån till Dramaten gick han och memorerade texten, kanske framför allt på det som finns under texten, och när de dörrarna öppnar sig - då börjar man kunna texten. Jag har själv stor glädje av att göra så.
- En dramatiker, där han sitter vid skrivbordet, kan ju inte riktigt veta hur repliken upplevs av skådespelaren som ska säga den. Det är det som gör att man kommer ihåg replikerna och det är sådana saker som hjälper skådespelarna att komma på vad som verkligen händer bakom de där orden. Allan hade verkligen en fantasi och förmåga att tränga in i ett inre skeende som förbluffade och fascinerade.
Konstantin Stanislavskij som utvecklade en helt ny teknik för skådespelarens arbete har haft – och har fortfarande – stort inflytande på svenska skådespelares arbetssätt.. Mycket förenklat uttryckt går tekniken ut på att skådespelaren ger sin karaktär så många egenskaper att den inte blir bara en roll utan en levande gestalt som finns med som en underton i arbetet. Genom olika, dagliga övningar kan skådespelaren försätta sig i rollens sinnestämning och på något sätt bli ett med den. En metod för inlevelse skulle man kunna säga. I mitten av 1940-talet och början 1950-talet kom ett par av Stanislavskis viktigaste skrifter ut på svenska i översättning av Manja Benkow (Mitt liv i konsten, 1944, En skådespelares arbete med sig själv, 1951). De fick mycket stor betydelse för den nya generation av skådespelare som då växte fram.
Också i en intervju med radiojournalisten Bengt Wittström (Allan och hans värld. 1988) berättar Allan Edwall hur han arbetar med Konstantin Stanislavskijs metod, fast med andra exempel :

AE: Konstanstin Stanislavskij var ju den ryske teaterman som arbetat fram den alltjämt förefintliga skådespelarmetoden kan man säga. Den är baserad på psykologiska, medicinska, sociala och sociologiska erfarenheter. Om man vill exemplifiera metoden så ligger det, när det gäller Stanislavskij, nära till hands att välja en Tjechovfigur.
Jag ska alltså spela en folkskollärare som kommer in i pjäsen halv åtta på kvällen och säger : ”Jag är skollärare Kolygin och jag undrar om min hustru Masja är här?” Innan jag yttrat den repliken klockan halv åtta så börjar jag redan klockan halv sex att gå igenom förutsättningarna för denne Kolygin. Var han växt upp, vilka hans far och mor var, var han gått i skola, det faktum att han har ett par systrar, att han gjort sin militärtjänst, träffat en flicka, gift sig, fått barn, att han brevväxlat med folk, haft kontroverser med myndigheterna, etc. Inget av det här står i pjäsen, man får själv skapa den miljöbetingade förutsättningarna för rollen.
Så när jag halvåtta kommer in på scenen och säger repliken så har jag med mig hela den där bakgrunden till skolläraren Kolygin, en bakgrund som är byggd på mina egna kunskaper om hur människan fungerar i det samhälle han lever i. En bra skådespelare, menar Stanilsavskij, ska nästan kunna allt för att vara en bra skådespelare.
BW: Menar du att du måste repetera den här processen varje kväll. Är det inte en engångsföreteelse?
AE: Nej, varje kväll, varje kväll! Nu har jag sagt klockan sex om jag börjar halv åtta. Det kan gå mycket fortare. Som till exempel i Molières Hustruskolan på Dramaten. Där gjorde jag Arnolphe som kommer in i handlingen med en gång. Han har företagit en resa med diligens, pratat med sina medpassagerare och varit förbannad på kusken. Och diligensen kör fast i leran…För att få med sig denna atmosfär in på scenen räckte det med en kvarts stanislavskande.

Det är möjligen litet förvånande att Allan Edwall talar så mycket om Konstantin Stanislavskij, men knappast alls nämner Bertolt Brecht, som han rimligen stod nära politiskt och vars teorier om teaterns funktion och skådespelarens arbete diskuterades – på sina håll under 1960 och 1970-talen rent av dyrkades – både av dem som arbetade inom teatern och av dem som satt i salongen som publik. Stanislavskijanhängarna i debatten var inte mindre lidelsefulla, men talade inte i politiska termer.
Man kan med viss rätt säga att Allan Edwall använde sig av både Stanislavskijs och Brechts arbetsmetoder. Men det som betydde mest för honom var nog det noggranna, detaljerade arbete han lade ner på sina roller, både ”inifrån” enligt Stanislavskij och ”utifrån” enligt Brecht - oavsett teorierna. Ur den aspekten var det ”stanislavskande” som han ägnade sig åt före varje föreställning ett sätt att hitta den nödvändiga, professionella koncentrationen. En sorts djupmeditation. Doktrinär i sitt arbete kan man inte säga att han var.
- Med hjälp av sin stanislavskijträning kunde han leva sig in i rollen, säger Björn Gustafson. Han tappade aldrig koncentrationen, han blev aldrig full i skratt på scenen. Det gick aldrig att lura honom att skratta. Han blev aldrig ”flinig” eller så, tappade aldrig rollen. Jag minns en gång när vi spelade en dramatisering av Vilhelm Mobergs roman AP Rosell på Scalateatern att jag blev väldigt full i skratt av något, jag minns inte vad, men jag skrattade honom rakt i ansiktet. Men det enda han gjorde var att vända sig om och liksom börja om igen.
- Men han var inte någon tråkmåns att spela emot heller, säger Björn Gustafson. Man såg att det glimmade i ögonen på honom.
Till de riktigt stora populära rollerna som Allan Edwall spelade på film hörde Anton Nilsson, illbattingen Emils argsinta och oberäkneliga pappa i Emil i Lönneberga efter Astrid Lindgrens böcker.
- En annan skådespelare skulle ha valt att göra honom ”gulligare” som pappa, men det vägrade Allan, berättar Björn Gustafson. Fanns figuren där så löpte han linan ut. Barnen var nog litet rädda för honom, men vad då. Pappan var ju så där. Emil var ju också litet rädd för honom. En tyrann. Det skapade också en förutsättning för mig att spela drängen Arvid som ett pappasubsitut. Genom att Allan spelade pappan som han gjorde så kunde ju det fungera.

Författaren och kulturjournalisten Asta Bolin, en av Allan Edwalls kurskamrater på Dramatens elevskola hade ett gemensam intresse med honom av att läsa och skriva. Det förde dem samman och de blev mycket goda vänner.
- Allan var en mycket intelligent skådespelare, säger hon. Jag har funderat om hans intelligens blev en kompensation för den hörselskada, som jag inte vet om han hade från början. Vi fick ibland spela mot varandra på elevskolan. Det finns skådespelare som är slutna i sig själva och sin egen tankevärld och jag tror Allan hörde till dem. Det var inte alltid så lätt att få kontakt med honom på scenen. Resultatet blev ofta mycket bra i alla fall, absurt ibland, men alltid intressant.
På elevskolan spelade Asta Bolin och Allan Edwall mot varandra i bland annat Tjechovs Måsen, med mindre gott bra resultatet och Christopher Frys pjäs Kvinnan ska inte brännas, som blev betydligt bättre. Samma pjäs spelade samtidigt på lilla scenen. En tid senare medverkade Allan Edwall i en pjäs av Tore Zetterholm på Lilla scenen som hette Simon Trollkarlen. Han ingick i kören som ”den döve” och spelade en gubbe som mirakulöst blir botad från sin dövhet och kom in på scenen och ropade Jag hör! Jag hör!
- Han råkade bli komisk i sitt sätt att ropa den där repliken, åtminstone för mig. Det var ju ingen komisk pjäs, säger Asta Bolin. Det fanns alltid ett tillägg till det realistiska och naturliga i allt som Allan gjorde. En skruv i verkligheten. Det gjorde honom alltid speciell. Det tragiska och komiska fanns i en symbios hos honom.
Det är väl omvittnat från flera generationskamrater, inte bara från Asta Bolin, att Allan Edwall redan på ett tidigt stadium höll sig för sig själv och ville göra egna saker. Han läste mycket och skrev egna texter. Och det faktum att han hade svårt att höra alla nyanserna i motspelarnas repliker kanske medverkade till att han utvecklade de sidor av skådespelarens konstnärskap som inte handlar om ord utan om mimik och rörelse. Ett tidigt och mycket uppmärksammat exempel på det senare skulle kunna vara Dramatens uppsättning av Eugene O´Neills pjäs Hughie där Allan Edwall hade en nästan helt stum roll. I stort sett gjorde han ingenting annat än gäspade, hostade och tuggade på tändstickor – till publikens och kritikernas förtjusning.
- Jag tänker på en helt annan roll, rollen som pappan i filmerna om Emil, säger Asta Bolin. Framför allt tänker jag på hans sätt att skrika. Så där skulle inte en skådespelare med god hörsel göra. E-e-m-i-i-i-l. Det är något med rösten som kanske hänger ihop med hans hörselskada. Det blir inga nyanser, fastän den är så genomträngande. Där finns en stor tomhet inför sonen Emil.
Asta Bolin tillägger:
- Men samtidigt blir han ju explosivt rolig för att han har någon sorts klurig distans till det han gör.
För Asta Bolin är det självklart att Allan Edwall nådde fram till en höjdpunkt i sitt konstnärskap i och med de roller han spelade i sin egen regi på sin egen Teater Brunnsgatan Fyra. Eller mer exakt: de texter han själv framförde och som han själv skrivit eller redigerat fram ur ett stort material.

Teaterrollerna.

Det var alla de välkända rollerna i filmerna och TV-serierna som gjorde Allan Edwall folkkär. Men frågan är om det inte var inom teatern han gjorde sina största konstnärliga insatser. Han arbetade på flera svenska och nordiska teatrar. Som skådespelare och regissör gästspelade han bland annat på Riksteatern, Folkteatern i Göteborg, flera länsteatrar och stadsteatrarna i Malmö, Göteborg och Stockholm. Han regisserade Molières Hustruskolan på Den Kongelige Teater i Köpenhamn, sin egen pjäs Välkommen och en dramatisering av Cora Sandels Kranes Konditori på Den Norske Teater i Oslo och den egna pjäsen Tjena Gary på en teater i Reykjavik. Men förr eller senare återvände han alltid till Kungliga Dramatiska Teatern, Dramaten, i Stockholm. Dramaten förblev under hela hans yrkesliv en mycket viktig arena för honom, kanske den viktigaste. Där ingick han naturligt i ett starkt och attraktivt konstnärligt sammanhang.
Det egna projektet Teater Brunnsgatan 4 genomförde han ganska sent i sitt yrkesliv, vid fyllda 62 år, men fick där möjligheter att med konstnärlig konsekvens fullfölja idéer som han burit på i många år. Ett annat nyskapande teaterprojekt, men med tydliga politiska förtecken var sejouren på Scalateatern mellan 1965 och 1967.
Hans relation till Dramaten var stark men kluven. Han uppskattade samarbetet med de skickliga skådespelarkollegerna och regissörerna, inte minst med självlysande gestalter som Olof Molander, Alf Sjöberg och Ingmar Bergman. Däremot vantrivdes han med det han uppfattade som en inbyggd maktlöshet vad gäller skådespelarnas arbetssituation på en stor institution.
Enligt egna utsagor sade Allan Edwall upp sig minst åtta gånger från Dramaten, uppgifterna varierar. I ett par intervjuer beskriver han – och man behöver inte sväva i tvivelsmål om vad han anser om saken - hur man som anställd skådespelare på en stor teater måste ta emot och acceptera de roller man får och därmed basta. Det går inte att påverka och den som protesterar blir lätt stämplad som krångelmakare.
Detta starkt upplevda missnöje hindrade honom inte från att framträda i sextiotre stora och små roller på Dramaten under sitt yrkesliv, från Trädgårdsmästar Wilhelmsson i Selma Lagerlöfs Dunungen 1950 då han var fortfarande gick på elevskolan till Max i Hemkomsten av Harold Pinter 1993.
Redan under elevtiden stod det helt klart att hans styrka inte var att spela svärmiska unga män och renhjärtade hjältar. Någon ”förste älskare” var han inte heller. Men världsdramatiken har som bekant mycket annat att bjuda på för en begåvad manlig skådespelare. Redan på ett tidigt stadium fick han spela clowner, galna kungar och excentriska gubbar. Han kunde redan från början konsten att mejsla ut exakta, märgfulla figurer, också av små, tillsynes obetydliga biroller. När regissören Alf Sjöberg 1951 satte upp sin egen dramatisering av Carl Jonas Almqvists Amorina hade Allan Edwall inte mindre än fyra mycket små roller – Målaren, Gefyr, Spögubben Sander och Krigsrådet Anfelt, krumelurer i periferin men viktiga för helheten. Det gällde att pricka in dem på några få sekunder och lika blixtsnabbt växla till nästa figur. Det kräver inte minst en obönhörlig känsla för timing. Allan Edwall var då fortfarande elev, men tycks ha lyckats väl med uppgiften, så väl att Alf Sjöberg senare valde att samarbeta med honom i flera och betydligt större uppgifter.
Samma år som romanen Protokoll kom ut, 1954, slog han igenom på allvar som skådespelare med sex stora och små roller i mycket varierande stycken på Dramaten – rysk komedi i Stackars Don Juan av Anton Tjechov, modern fars i Charleys tant, symbolistiskt sagodrama i Escorial av Michel de Ghelderode, bittert äktenskapsdrama i Strindbergs Bandet, amerikanskt samtidsdrama i Myteriet på Caine av Herman Wouk och medeltidsfars i den anonyma Mäster Pierre Pathelin.
Den samlade kåren av kritiker var genomgående mycket positiv. Trots ihärdigt letande har jag bara hittat några få alltigenom negativa recensioner av hans prestationer på scenen. Allan Edwall blev helt enkelt ett namn att räkna med från allra första början av sitt liv som skådespelare.

Dramaten

Ur den rika skattkista som arkiven och biblioteket på Sveriges teatermuseum utgör har jag fått hjälp med att leta fram recensioner från ett antal uppsättningar på Dramaten där han medverkat och som jag bedömt vara speciellt intressanta eller typiska för hans konstnärliga särart. Jag har inte bedömt det som att de många gästspel han gjorde på stadsteatrar och liknande scener skulle väsentligt förändra bilden av hans konstnärskap. Men utanför hans arbeten på Dramaten har jag tagit med några exempel från Scalateatern och Teater Brunnsgatan 4. De finns med i urvalet eftersom det handlar om teaterprojekt som han själv initierat och därför enligt min mening är betydelsefulla för förståelsen av hans konstnärskap. Till denna grupp av föreställningar hör också det uppmärksammade gästspelet som Kung Ubu på Marionetteatern.
Redan 1952 nämns Allan Edwalls namn i en recension med ett positivt omdöme. Elsa Eschillius, som bevakade Stockholms teaterliv för Tidningen Idun hade varit på en eftermiddagsföreställning på Dramaten och sett Simon trollkarlen av Tore Zetterholm, en pjäs på temat helbrägdagörelse och tro, ett inte ovanligt tema i femtiotalets litteratur och teater. Elsa Eschillius skriver: Allan Edwall som Den döve fick fram figurens symboliska mening: ”Och ingenting förstå vi av det som menas med allt”.

Lektionen och Escorial
Den 4 maj 1954 var det premiär på ett program med två timslånga pjäser i regi av Alf Sjöberg. De stycken som gavs var Lektionen, en absurdistisk klassiker av den välkände rumänsk-franske dramatikern Eugene Ionesco och Escorial av Michel de Ghelderode, en på sin tid mycket spelad men numera mer eller mindre, åtminstone i Sverige, bortglömd belgisk dramatiker. Escorial är ett slags lyriskt och symbolistiskt sagodrama på temat, kärlek, underkastelse och död. Allan Edwall spelade en degenererad kung, som inte älskade sin nyss avlidna gemål. I en grym lek byter kungen identitet med sin hovnarr, som däremot älskade drottningen djupt. Narren spelades av Anders Ek. Handlingen utspelas i det berömda spanska renässansslottet, därav namnet.
Kritikerna var något avvaktande mot pjäsvalet, men uppskattade skådespelarprestationerna: Allan Edwalls ljusa, stingande, tomt stirrande blickar och bitska leende gav ett drag av kuslig löjlighet åt den ynklige självhärskaren som var mycket effektfullt. Så skrev Martin Strömberg i Stockholmstidningen, som också förstod att uppskatta den effektfullt stiliserade regin: I Alf Sjöbergs heta och kraftfulla regigrepp utvecklade den sig som en ståtlig giftblomma. Lockande att betrakta men med en bedövande doft av förruttnelse.
Per Erik Wahlund i Svenska Dagbladet däremot var entusiastisk till pjäsvalet, som han grundligt redogjorde för, medan han uppehöll sig mycket kortfattat vid regin och skådespelarna: Allan Edwall tar fantasifullt fram det morbida hos den blekfete och osnygge suveränen, och Anders Ek är med sin sandpappersträva röst och krängande plastik vad man gärna vill kalla kongenial med sin krumbente och hämndlystne narr
Dagens Nyheters stränge kritiker Ebbe Linde var däremot klart negativ, både till pjäsvalet och till uppsättningen, det är bara Anders Ek som finner nåd inför hans skarpa blick medan Allan Edwall avfärdas: Utstyrd som en narr kröp han omkring som en narr från början, utan all spleen och grandezza, varigenom relief, kontrast, stegring och innebörd gick förlorade. Det är faktiskt en av de ytterligt få alltigenom negativa recensionerna som Allan Edwall råkade ut för någonsin.
Nils Beyer i Morgontidningen var mest entusiastisk av alla recensenterna, såväl till pjäsvalet som till regin och skådespelarna: En fullträff var det att sätta in Allan Edwall i kungens roll. Han gjorde mycket intelligent den lille mannen med storhetsvansinnet – en kretin, som blir ohygglig genom den envåldsmakt han ärvt.

Lång dags färd mot natt.
Fyra år senare, den 18 september 1958 var det dags för en mycket uppmärksammad premiär på ett annat program med två korta pjäser i regi av Bengt Ekeroth, denna gång av Nobelpristagaren och hängivne Dramatenvännen Eugene O´Neill. Pjäserna var dels den i dag garanterat ospelbara Kejsar Jones från 1922, som handlar om en förrymd svart fånge (”neger” skrev man utan att rodna på den tiden) som lyckas dupera omvärlden och kallblodigt manipulera sig fram till att bli en grym kejsare över en ö i Västindien men går under i en orgie av vidskepelse, blod och voodotrummor.
Den andra pjäsen var den nyskrivna Hughie, som författaren hedrade Dramaten med att låta få urpremiär där. Den har en helt annan karaktär. I en sunkig hotellreception på Manhattan skroderar den sjaskige och misslyckade professionella pokerspelaren Eerie Smith, full av livslögner, för en stendöv nattportier om sitt livs alla framgångar och inte minst om sin vänskap med Hughie, den förre, nu döde nattportieren. Bengt Eklund spelade fram den malande monologen, sekunderad av Allan Edwalls praktiskt taget stumma roll som nattportier.
Premiären var ett så betydelsefullt evenemang att till och med kungaparet kom till Dramatens lilla scen. Recensionerna var genomgående lysande, både Allan Edwall och Bengt Eklund fick mycket beröm. I Svenska Dagbladet skrev Per Erik Wahlund bland annat: Allan Edwall gör något helt oförglömligt av denna nästan stumma uppgift: en liten tunnhårig och färglös nolla, som på något sätt lyckas demonstrera sin obotliga ensamhet endast genom att tugga sönder en tändsticka och melankoliskt snyta sig i en blårutig näsduk.(---) Eklund skalar fram människan ur jargongen och ger det billiga ödet Eerie Smith en påträngande autencitet.
I Dagens Nyheter var Ebbe Lind för ovanlighetens skull också upprymd över både pjäsen och skådespelarna, framför allt berömde han Bengt Eklund. Hans inställning till Allan Edwall var något motsägelsefull: Som hans [Bengt Eklunds] nästan stumma moatjé tar Edwall hem många skratt med så knepiga små medel som en tändsticka i mun och underliga knixar på kroppen. Alltför många skratt, må det vara sagt; det finns ingenting i pjästexten som rättfärdigar att nattportieren drar så mycket uppmärksamhet till sig, och med en mindre suverän motspelare än Bengt Eklund hade detta blivit en katastrof. Men rolig är han.
I Morgonbladet skrev Erik Hjalmar Linder ogrumlat entusiastiskt: Sagoförtäljarens partner var en liten slokande, urblekt figur i nattportierns loge – Allan Edwall i ett stort och märkligt, men huvudsakligen stumt nummer. Gäspande, likgiltig, halvkvävd av trötthet, också han en förtvivlad existens, är han en så gott som stendöv lyssnare – tills det visar sig att också han bärs av ett intresse, en dröm – drömmen om Broadways tuffa yrkesspelare och deras dollartriumfer. Till sist slår det alltså en stor och het kontaktgnista mellan de två i hallen; den tröga vägen dit markerades från båda sidor med en sällsynt bärig scenisk fantasi.
I Expressen sparade inte heller Ivar Harrie på berömmet: Bengt Eklund var skrodören, billig, yvig och flottigt flott (---). Och mot honom stod Allan Edwalls döve nattportier, sjaskig, flinande, suverän i sin yrkesrutin – och absolut - man vore frestad säga hörbart – döv, innesluten i någon oåtkomlig livsform. Hans rollgestaltning var det rena mästerverket av diableri, av sublim tragikomisk fantasi.

Natthärbärget.
Den österrikiska dramatikern Fritz Hochwälder hör inte till de mest spelade på svenska teatrar med sin katolskt färgade religiösa problematik om synd, förkrosselse och nåd. I januari 1960 hade Dramaten premiär på hans pjäs Härbärget i regi av Olof Molander, en mörk och dunkel historia som utspelar sig i en smutsig, avlägsen slavisk by i kejsardömets utkant, långt från ära och redlighet. Allan Edwall spelade Smelte, byns likkistmakare. Ivar Harrie i Expressen var mycket positiv: Allan Edwall kan man alltid lita på: men vad han gjorde av kistmakaren Smelte, som alltid hoppas att få göra en kista som kan betala sju supar åt honom, var ändå otroligt – hela människolivets glada vardagscynism steg upp ur de paltor han bar så självfallet som om de var aktörens egen vardagskostym.
I Tord Baeckströms recension i Göteborgs Handel och Sjöfartstidning kan man ana att Allan Edwall redan 1960 riskerade att hamna i ett rollfack. Han hänvisar till Tolstojs pjäs Mörkrets makt, där det finns en liknande roll som han spelat: Allan Edwall har inte behövt variera typen Akim i Mörkrets makt stort för att ta fram en mjukt nerkippad liten trashank som denne Smelte, vars livsvilja är koncentrerad kring kravet på sju supar om dagen. Det är inget nytt han kommer med, men allt passar som hand i handske.
Sven Stål i Länstidningen spär på farhågorna med överraskande skärpa. I sin korta, allmänt positiva anmälan är Allan Edwall den enda han uppehåller sig vid: För mig förefaller det som om Edwall spelat samma roll hela säsongen. Det är utvärtes choser diktionellt, plastiskt och mimiskt. Har man sett honom en gång så kan man hela registret. Att ideligen rubricera det som genial komik är att stjälpa skådespelaren i stället för att hjälpa honom. Han bygger upp en legend om sitt konstnärskap och ger katten i att vidga sitt register. Eftersom han otvivelaktigt har talang, borde han tuktas till att ösa något nytt ur fantasien, komma med något mänskligt och inifrån upplevt.

Andorra.
Det var farhågor som kom rejält på skam. Två år senare spelade Dramaten Andorra av Max Frisch, ett stycke som har toleransens och humanitetens gränser som tema. Allan Edwall gestaltade huvudpersonen Andri, en oskuldsfull ung man i landet Andorra som i hela sitt liv trott sig vara ett judiskt hittebarn som tagits om hand av en rättrådig lärare och hans hustru. I själva verket är han lärarens utomäktenskapliga son med en kvinna från den andra sidan om gränsen till ”de svarta”, det fientliga grannlandet. Pjäsen är uppbyggd i tablåer och monologer med tydlig inspiration från Bertolt Brechts lärostycken. När grannfolket invaderar Andorra är det ingen som ställer upp till försvar för den förment judiska pojken, andorranerna visar sig tvärtom vara utomordentligt skickliga på att hitta på alla möjliga svepskäl för att rädda sitt eget skinn och Andri blir likviderad.
Pjäsen handlar naturligtvis inte om lilleputtlandet Andorra i Pyrenéerna utan om författarens präktiga hemland, Schweiz, som i likhet med Sverige förklarade sig neutralt under andra världskriget och undgick att bli ockuperat. Och där, liksom här, fanns det under ytan starka antisemitiska strömningar och en undfallande attityd till den krigiska grannen. Den svekdebatt som väcktes till liv efter krigsslutet pågår fortfarande och tillförs då och då nytt bränsle. Att pjäsens fantasiland fått namnet Andorra och den manliga huvudpersonen Andri är ingen tillfällighet. Namnen har sitt ursprung i det grekiska ordet för människa (andros). Max Frisch var en mycket uppmärksammad författare vid den här tiden och hans pjäser spelades i varje fall i hela Europa. Den absurda farsen Pyromanerna (Biedermann und die Pyromanen) är kanske den mest kända och spelade.
Allan Edwall spelade chosefritt fram Andris utveckling, från en ganska anonym ung uppassare på en bar som i början av pjäsen sorglöst jonglerar med drickspengarna till den hårt prövade och förtvivlade människa som svikits av alla och dödas i slutet av pjäsen. Andorra är ingen psykologisk pjäs utan ett slags politisk parabel- så spelades den på Schillertheater i Berlin samma år - men i Olof Molanders händer blev den också ett drama om existentiella och djupt mänskliga konflikter.
Pjäsen och iscensättningen fick överlag översvallande recensioner. Till entusiasmen bidrog möjligen att kritikerna var medvetna om att detta rimligen var en av den åldrade regissören Olof Molanders sista uppsättningar. Men pjäsens tema om främlingsfientligheten var högaktuellt då, liksom i dag. Och rollen som Andri blev en stor konstnärlig framgång för Allan Edwall. En av de tydligaste rösterna i hyllningskören tillhörde Ivar Harrie i Expressen: I dramats mitt står unge Andri, spelad av Allan Edwall. Det var en stor prestation, just genom att denne lysande aktör undertryckt sin lust och gåva att karikera. Andris förvandling uttrycktes med stram sparsamhet i uttrycksmedlen – tills trotset och förtvivlan fick slå ut i hans stora utbrott inför den snälle och bortkomne patern, lika diskret spelad av Henrik Schildt.
Även Allan Fagerström i Aftonbladet tillhörde de allra mest positiva: Andorra är en utomordentligt betydelsefull pjäs och i Dramatens version blev den dessutom en av de sällsynta upplevelser där man får se en skådespelare växa till odiskutabel storhet, den storhet som en gång för alla placerar honom bland de ojämförliga. Skådespelaren är Allan Edwall, redan berömd för sina krumelurer, som gärna varit komiska och gärna äldre.
Till och med Ebbe Linde i Dagens Nyheter kostade på sig några berömmande ord: Det är Allan Edwall som fått Andri om hand, och det har sitt intresse att se honom i en roll där han inte behöver vara nittioårig eller komisk. Han gör den enkelt och redbart, med förtrytsamt trots och resignation i välavvägd blandning.
Också Per-Erik Wahlund i Svenska Dagbladet par positiv: Allan Edwall är Andri, med sina fumliga rörelser, sin stillsamma hjälplöshet och sitt mjuka bissareri kongenial med rollen.
Det förtjänar kanske att påpeka att Andorra alternerade med Ionescos bisarra Stolarna där Allan Edwall spelade en 104-årige gubbe mot Gertrud Fridh i rollen som hans lika gamla gumma.

Svejk i andra världskriget.
I november 1963 var det premiär på Svejk i andra världskriget av Bertolt Brecht i regi av Alf Sjöberg och med Allan Edwall i huvudrollen. Pjäsen bygger på den tjeckiske författaren Jaroslav Haseks komiska berättelse om hundhandlaren Svejk i Prag, som på svenska heter Den tappre soldaten Svejk.
Av Brechts textmassor skapade Alf Sjöberg ett rikt och mångsidigt allkonstverk som lever starkt i minnet hos många av oss som hade privilegiet att få se föreställningen. Den svårartat utslitna kritikerklyschan epokgörande är för en gång skull relevant.
Scenografen Lennart Mörk hade skapat ett scenrum som utgick från ett mekaniskt instrument, utsmyckat med änglar och andra fantasifigurer, en blandning av gatuorgel, pianola och vevpositiv. Det fanns på Källaren Bägaren där en stor del av handlingen utspelar sig. Men över själva scenbilden stod ett par jättelika, hotfulla uniformsstövlar parkerade, en effektiv påminnelse om den blodigt allvarliga tid som är pjäsens förutsättning och bakgrund.
Mitt i denna poetiska och praktfulla scenografi, omgiven av en ansenlig mängd av Dramatens mest konturskarpa skådespelare - Margareta Krook, Björn Gustafson, Ernst-Hugo Järegård, Christina Schollin och Sigge Fürst bland andra - spelade Allan Edwall fram en Svejk som ömsom vädjar, ljuger, dukar upp fantastiska historier, jagas av polisen för hundstöld och driver representanterna för ockupationsmakten till vansinne eftersom de inte vet hur de ska hantera en person som ständigt glider dem ur händerna med sin flödande svada av anekdoter, till synes fåraktiga kommentarer och bisarra funderingar. När Svejk slutligen hamnar i fält möter han - naturligtvis - den förvirrade Hitler utanför Stalingrad. I Dramatens föreställning blev det en storartat teatral uppvisning av skräck och komik i den högre skalan mellan Ernst-Hugo Järegårds hysteriskt galne diktator och den ständigt lika nytert snackande Svejk i Allan Edwalls gestaltning.
Alf Sjöbergs regikonst, hans förmåga att fylla Dramatens väldiga scen med liv och nerv firade triumfer under de fyra timmar som föreställningen varade. Det var ett sätt att spela Brecht som inte gjorts förut någon annanstans i världen. På Brechts egen teater, Berliner Ensemble på Theater am Schiffbauerdamm i dåvarande Östberlin spelades pjäsen torrt, rakt och mördande tråkigt i en sorts avskalad kabaréstil med enklast tänkbara scenografi och många ridåfall mellan scenerna. Det som utspelade sig på Dramaten var något helt annat, det var en teaterkonst som medvetet och konsekvent tog i anspråk allt vad en stor teater kan åstadkomma av fantasifull scenografi, dans, musik, sång, ja till och med stumfilmsfars. Alla dessa tillsynes disparata delar var underordnade - och hölls samman av - Alf Sjöbergs konstnärliga vision och samverkade till en stark enhet.
Det sägs att Alf Sjöberg själv har sagt att förutsättningen för att han skulle kunna sätta upp Svejk i andra världskriget var att han hade tillgång till Allan Edwall för huvudrollen, en uppgift som inte har gått att få bekräftad, men mycket tyder på att den är riktig. I varje fall fick han lysande recensioner:
Per Erik Wahlund i Svenska Dagbladet: (---) och här finns framför allt Svejk själv, Allan Edwall. Man kan utan överdrift säga Svejk själv, ty sammansmältningen är fullständig. En litet svankryggig figur med rosigt guttaperkaansikte under byfånens halmgula hårstubb; en studsande och lufsande gångart, som ingalunda utesluter blixtsnabba uppdykanden på oväntade ställen; en gällt påstridig och på samma gång oändligt undfallande röst, som likt ormtjusaren får reptilerna att stelna i förvirrad overksamhet. (---) Brecht är – under inflytande av Hasek – knappast någonsin så omedelbart humoristisk som i sin Svejkadaption och Edwall återger denna humor med osvikligt sinne för dess proportioner.
Ebbe Linde i Dagens Nyheter: En väldig ensemble är i elden och det finns knappast en enda som inte sköter sin plats bra. Mest framträder Allan Edwalls Svejk förstås, i högsta trim, fullt värdig sitt rykte som vår främste komiker av den yngre generationen.
Nils Beyer i Stockholms- Tidningen: Allan Edwall gör honom storartat. Han räddade figuren från det tvetydiga genom att ge honom ett drag av gåtfullhet – vi vet aldrig var vi har denna vänliga själ, som alltid har en historia till hands och i ett slags from omedgörlighet så fullkomligt saknar förmåga att tappa koncepterna, vad han än råkar ut för.

Ett drömspel.
Ingmar Bergman har satt upp August Strindbergs Ett drömspel flera gånger. Den 14 mars 1970 var det dags för Dramatenpremiär på Lilla scenen av Drömspelet som uppsättningen kallades i den av regissören bearbetade versionen som inte tog mer än en timme och tre kvart att spela.
Den inledande scenen med Indras dotter som stiger ner till människornas värld är ofta ett bekymmer för regissörerna på grund av det högstämda och patetiska tonläget, ett problem som Ingmar Bergman löste genom att låta Indras dotter spelas av två skådespelerskor och lägga in den besvärliga ”nedstigningsscenen” som ett slags teater i teatern mitt i pjäsen. Kristina Adolphson spelade ”den himmelska” Indradottern och Malin Ek ”den jordiska” Agnes som under sin vistelse bland människorna på jorden gifter sig med Advokaten och upplever ett äktenskapligt helvete. Allan Edwall spelade Advokaten. Många av oss som såg föreställningen minns fortfarande den förtvivlade och aggressiva gestalten med sin säregna gälla, desperata röst som gjorde den förtärande uppgörelsen mellan makarna i den instängda, kåldoftande våningen till en så gastkramade upplevelse. Recensenterna uppehöll sig dock mera vid en annan scen i föreställningen.
Bo Strömstedt skrev i sin långa recension i Expressen bland annat: Advokaten spelades av Allan Edwall, ansiktet stramade av förnedring, tusen tvisters ondska luktande ur den svarta svalrocken. På ett ställe i Strindbergs scenanvisningar står det att han, utom sig av vrede, skall slå ihop händerna. Allan Edwall har gjort det till en karaktäriserande gest av fruktansvärd kraft och autencitet. Också promotionsscenen ger han en egenartad karaktär: kommer r a m l a n d e in genom dörren, blir stående – som i drömmen – för att ta av sig galoscherna, känner den onda lukten i sin sjaskiga frack, snusar på ärmen, snusandet sprider sig till hela församlingen, han försöker ta fracken av sig, tappar byxorna, kan inte dra upp dem, springer hjälplöst fram och tillbaka, får inte ut sitt kvävda pip. Det är en lysande scen.
Leif Zern i Dagens Nyheter är lika uppskattande: Om Allan Edwall som advokaten är värd ett kapitel för sig beror det inte på att han dominerar på de andras bekostnad. Den sortens spel förekommer inte i denna uppsättning. Men han har inom ramarna för den skapat en av de personligaste och mest skakande rolltolkningar jag någonsin upplevt på en teater.
Han är en fruktansvärt ful, misslyckad, förgrämd figur med en blanksliten svalrock som hänger på axlarna. I promotionsscenen – lysande i sin morbida, mardrömslika infattning – snubblar han in på scenen. Han bugar djupt och upptäcker galoscherna som han försöker få av sig; han luktar på rocken, hasar omkring i sin förnedring – och det är en scen som inte kan beskrivas utan att den verkar patetisk.
Att den inte blir det är inte minst Edwalls förtjänst. Det är en kuslig tolkning, men han spekulerar inte i den, för den bygger på en exakt uppfattning om rollen, och han fyller den med ett innehåll som han hittat i pjäsen. Tillsammans med Malin Ek ger han en obarmhärtig realism åt den följande äktenskapsskildringen.

Show.
Året efter, den 20 mars 1971, var det dags för en ny premiär på Dramaten, denna gång av en nyskriven pjäs, Show av Lars Forssell, en pjäs som väckte starka känslor i en tid av starka politiska motsättningar i det svenska samhället. Regissör också denna gång var Ingmar Bergman. Pjäsen bygger på den självdestruktive amerikanske underhållningsartisten Lenny Bruces dramatiska och tragiska levnadshistoria. Han skändade envetet etablissemanget och var ständigt jagad och stoppad av polisen på grund av narkotikainnehav - men framför allt för att han aldrig drog sig för att säga sådana sanningar som inte får sägas.
Huvudpersonen i pjäsen heter Geten – en anspelning på att det grekiska ordet tragedi betyder bocksång - och spelades av Allan Edwall som genomgående fick goda vitsord. I Dagens Nyheter skrev bland annat Hans Axel Holm: Allan Edwall som Geten är bland det finaste jag sett på teatern. Om Geten är en särling beror det på hettan i hans vrede, djupet i hans förtvivlan – och naturligtvis gåvan att ge ord och uttryck åt det. Och det är över detta gap som Edwall spänner, mellan det allra djupast vanliga och det extrema. Alla ord till försök att beskriva vad som händer när han bryts ner förbleknar skändligt vid blotta minnet av de scener som visar det.
Björn Nilsson i Expressen är ambivalent till pjäsen, som han anser sakna genomgående dramatisk puls. Men han säger också: ”För mig är ”Show” den största d i k t som Lars Forssell skrivit”. Och han är full av beundran för Ingmar Bergmans regi. Han ser ett släktskap med dennes uppsättning av Drömspelet året innan. Allan Edwall får goda vitsord: Och hudflänger publiken gör Allan Edwalls Get, i varje fall [är han] den som befolkar scenen i ett par av tablåerna. Det står ett salivdugg av aggressivitet kring honom. (---) Geten är en åldrad clown, snart utbränd, driven framåt av förtvivlans vitalitet. Kanske är tanken den att han skall fascinera lika mycket genom sin fysiska äcklighet som genom sin obscenitet. Fysiskt äcklig är inte Allan Edwall. Han har en sorts torr skärpa som övergår i djurskrik, i det desperat destruktiva. Så länge han är på scenen har ”Show” sällan en stum punkt.
Jurgen Schildt i Aftonbladet är genomgående kritisk till Show. Pjäsens svagheter är ohjälpliga och den räddas inte av den höga kvalitén på regin och skådespelarprestationerna. Om huvudrollsinnehavaren skrev han: Gudarna ska veta att Allan Edwall är en betydande skådespelare. Men hans odds under den här kvällen är alltså inte de bästa. Vad föreställer han? En politiserande G-rock eller Popov, ett tragiskt blekansikte, en gycklare med martyriets samlade kännemärke: javisst. Men låt oss hålla oss till Lenny Bruces språkområde: w h a t m a k e s h i m t i c k?


Hustruskolan.
Alf Sjöbergs sista uppdrag på Dramaten var att sätta upp Hustruskolan av Molière med premiär den 9 maj 1980. Allan Edwall hade den manliga huvudrollen, den gamle gubben Arnolphe som har hållit en ung flicka, Agnès som han är förmyndare över, instängd i tretton år för att hon skulle bli honom undergiven och en passande hustru åt honom själv. Naturligtvis blir han snuvad på konfekten, Agnès (Lena Nyman) förälskar sig i en handlingskraftig ung man (Stellan Skarsgård) och Arnolphe står där med lång näsa, förvandlad till den triste och inbilske gamle gubbe han är. Allan Edwall tog fram både det komiska, det farliga och det tragiska hos Arnolphe. Alf Sjöberg dog i en trafikolycka två veckor före premiären. Regiarbetet fullbordades av Ingmar Bergman, som också stod för TV-versionen.
I efterhand hävdade Allan Edwall att han var tveksam till att spela i denna 1600-talspjäs. Han tyckte att han kände sig som en kungspudel i allongeperuk, men blev intresserad när Alf Sjöberg redogjorde för sin idé att ”plantera om” pjäsen i tidigt 1800-tal.
I flera av Molières pjäser finns drag av commedia dell´arte med dess robusta komik och stående figurer, även om utrymmet för improvisation inte är så stora. Rollen som Arnolphe, som tycks vara en inte alltför avlägsen släkting till commedia del arte-figuren Il dottore, gav Allan Edwall rika tillfällen att utnyttja sin humor, sin stilkänsla och sin förmåga att mycket tydligt och rent fysiskt med stor precision spela fram den gamle inbilske och cyniske advokaten.
Både föreställningen och skådespelarna fick lysande recensioner, särskilt Allan Edwall: I Expressen skrev Björn Nilsson: Det är en lysande prestation helt igenom, en liten bit svensk teaterhistoria. Hans tuppaktiga självsäkerhet och bottenlösa maktgalenskap – och innanför skalet en oavbrutet växande hjälplöshet som till sist, i andra aktens trädgårdsscen, lämnar honom helt avklädd, avslöjad, prisgiven åt ensamheten. Han struttar och domderar, lockar och pockar, lismar och hotar, ber, bönfaller, fräser och spelar apa om vartannat. Roligare än så blir tragedier mycket sällan.
Mario Grut i Aftonbladet instämde i hyllningskören: Lysande struttar Edwall runt i Arnoplhes sorgliga skepnad. Han lägger upp rösten en halv oktav. Han pöser av inbilskhet. Ingen är bättre än han på koleriskt lustigubberi. Dock rör han sig inte psykologiskt framåt. Han står typiskt stilla.

En skugga.
Tio år senare, den 7 september 1990 återvände Allan Edwall till Dramaten för att spela i Hjalmar Bergmans kusliga, svarta ”marionettspel” En skugga i regi av Staffan Roos. Då hade han redan i tre år lett sin egen teater, Teater Brunnsgatan 4 och utan åthävor skaffat sig en alldeles speciell nisch i Stockholms teaterliv med små, intima föreställningar – oftast monologer - för en publik på högst 70 personer. En skugga kan sägas variera temat från Hustruskolan på ett bittrare och farligare vis. En fattig flicka älskar en ung man, men tvingas gifta sig med en gammal rik och respektabel herre. Men vem är egentligen vem?
Lars Ring i Svenska Dagbladet menade att uppsättningen hade stora problem, inte för att den var dålig utan för att Allan Edwall var så bra. Resten av ensemblen hade svårt att hävda sig vid hans sida: Allan Edwall spelar två roller; brudgummen och betjänten. Ett regigrepp som förtydligar det drag av begär och ondska som förenar rollerna. Allan Edwall behärskar iscensättningen till den grad att den blir två: En när han står på scenen, en annan, sämre och urvattnad – när han inte medverkar. Ensemblen faller platt till marken vid jämförelser. Edwall har hittat en själ – eller två – medan resten av ensemblen förblivit text. (---) Allan Edwall får dem alla att blekna med ett spel som är kroppsligt, subtilt och inkännande på en gång. Han drar på sig en peruk och blir märkvärdigt lik Hjalmar Bergman. Orden, tanken, författaren och skådespelaren uppgår till en enda – virtuos teater. Resten av iscensättningen blir blott en genklang – en skugga helt enkelt.
Lars-Olof Franzén i Dagens Nyheter är inne på samma tankegång: Allan Edwall är ju normalt en hel enmansföreställning och han är också den självklara huvudpersonen i den här uppsättningen. Man intresserar sig relativt mindre för de unga älskandes öde och så var det kanske inte ursprungligen tänkt.

Hemkomsten.
Tre år senare framträdde han i sin sista roll på Dramaten. Den 13 oktober 1993 var det premiär på en av Harold Pinters mest kända pjäser, Hemkomsten, som är ett slags gåtfullt familjedrama med absurda övertoner. Föreställningen regisserades av Tommy Berggren. I Svenska Dagbladet var Lars Ring entusiastisk både till pjäsen och till skådespelarnas prestationer. Han skrev bland annat: Allan Edwall gör en gnällig gudfader som kastar sig mellan stämningslägen, från ömklighet till utbrott, en säl på land – en man som lämnat sin manbarhet och inte vet vad han blivit.
Lars-Olof Franzén i Dagens Nyheter är mer ambivalent: Allan Edwall förbryllar mig från första stund genom att jäkta fram replikerna och skjuta på med upprepningar som understryker det orimliga i vad han säger i stället för att låta häpnaden uppstå hos åskådaren. (---) Edwall har en märklig förmåga att låta sin gestalt växa till hotfull erbarmlighet.
I Nerikes Allehanda var recensenten Karl G. Fredriksson genomgående synnerligen positiv. När det gäller Allan Edwalls insatser är han den ende kritikern som drar jämförelser med arbetet på Teater Brunnsgatan 4: Allan Edwalls gestaltning av den gamle Max kan väl ifråga om mångsidighet bara mäta sig med denne aktörs enmansföreställningar av exempelvis Oidipus och Doktor Glas på hans egen källarteater. På bråkdelar av sekunder hinner hans ansikte och repliker avspegla hela spännvidden av kärlek, gaggighet och knipslughet. Det är en storslagen rollprestation och han sekunderas väl av resten av ensemblen.

Scalateatern

Redan i mitten av 1960-talet blev Allan Edwall konstnärlig ledare för ett intressant projekt på den av Sandrewskoncernen ägda Scalateatern i Stockholm. Det lades ner av ekonomiska skäl redan efter två år men resulterade i åtminstone två uppsättningar som levt kvar i mångas minne, revymusicalen Utsålt och Sången om Skråpuken av Peter Weiss.

Utsålt.
Revyn Utsålt, som hade premiär den 7 oktober 1965 innebar något relativt nytt i svensk teater över huvud taget och blev utan tvekan en stor succé. I ensemblen ingick förutom Allan Ekwall och Björn Gustafson, som också båda stod för texten, två starka unga kvinnliga artister, Monica Zetterlund och Monica Nielsen. Den påminde inte särskilt mycket om de rätt tradiga nummerrevyer som på den tiden spelades till exempel på Folkan vid Östermalmstorg eller Casino-teatern på Södermalm.
Leif Zern som skrev om teater i Stockholmstidningen resonerade ingående om detta, ett inlägg i dåtidens heta debatt om teaterns mening och mål. Han jämför med Sandro Key-Åbergs ”kollektiva monologpjäs” O som var mycket aktuell i början av 1960-talet: På bara ett par år har vi fått en revytradition som radikalt bryter med en gammal och på samma gång placerar sig i centrum för en ny scenkänsla som inte enbart gäller revyn utan hela vår teater, åtminstone som just nu känns levande och spännande. (---) Att revyn känns fräsch i detta ögonblick måste bero på att den saboterar en teaterestetik som är utpräglad borgerlig och den håller på att tillskansa sig ny solidaritet, moraliska och politiska värderingar som utmanar den gamla publiken.(---) Långa stunder är ”Utsålt” rätt och slätt och slätt underhållande, men i den mån den opererar med samma vapen som Sandro Key-Åbergs ”O” råder det ingen tvekan om att den vill vara med om att göra teaterupplevelsen till något som väcker åskådarens medvetenhet, och väcker den just genom att vara underhållande. Här finns oanade möjligheter till en ny publikkontakt. (---) Det som gör mig tveksam inför den här revyn är något är något som mer rör framtiden. Samtidigt som den nya revyn utvecklas hinner den skapa nya konventioner, ett språk som finns till hands. Faran finns där i form av en ny ironi, något som bara rör sig inom det nya scenspråket, och som inte saboterar, eftersom det så självklart litar till en ny överenskommelse: de här värderingarna är ju våra, eller hur? (---) I ”Utsålt” rör sig ironin inkom ett område som redan känna upparbetat. Att den trots allt lyckas beror på att den så skickligt kan utnyttja detta område.
DN:s teaterskribent Bengt Jahnsson skrev också en lång text, som noggrant redogör för revyns innehåll, men han för ingen principiell diskussion om revyns plats i tidens teater. Däremot är han mycket positiv. Så här avslutar han sin entusiastiska recension: Kvick, mycket kvickt, artistiskt, mycket artistiskt, och om sagt modernt, hypermodernt.

Sången om Skråpuken.
Premiären av Sången om Skråpuken den 30 januari 1967 var en internationell begivenhet med en imponerande uppsättning kritiker från tyska, engelska och nordiska tidningar i salongen. Det hänger naturligtvis samman med att Peter Weiss blivit ett stort namn på kontinenten med ”Mordet på Marat” som med stor framgång spelades - och fortfarande spelas - på många håll.
”Skråpuken” var den portugisiske diktatorn Salazar och pjäsen handlade om den portugisiska kolonialismens brutala härjningar i Angola och Mocambique. Liksom i Mordet på Marat utnyttjade Peter Weiss det rimmade versmåttet knittel, vilket gav stycket en tydlig stilisering. Det var också mycket sång och musik i pjäsen. Musiken hade komponerats av Bengt Arne Wallin.
Uppsättningen fick mycket goda recensioner, men publiken förhöll sig avvaktande och Sången om Skråpuken lades ner efter 54 föreställningar. Till och med den svårflörtade och förhållandevis konservative Per Erik Wahlund i Svenska Dagbladet var imponerad, om än litet motvilligt: Från ett helt annat håll av det svenska kulturlivet än det Peter Weiss företräder skall här uttalas ett ärligt erkännande av den artistiska kvaliteten hos den nya Scalateaterns invigningsprogram.
Bo Strömstedt i Expressen tyckte genuint illa om pjäsen, han hade svårt både för stiliseringen och för de mer realistiska avsnitten. Däremot såg han goda kvaliteter i skådespelarnas arbete: Det är en mycket genomarbetad föreställning med en hårt genomförd stilisering, inte minst i det plastiska: plötsligt står aktörerna stelnade i poser, Monica Nielsen med underdånigt gapande mun, Allan Edwall fånigt leende, ryggen krökt medan diktatorn talar. Stiliseringen – driven långt utöver vad texten kräver – är naturligtvis avsedd att skapa pregnans, kontur, allmängiltighet. Vad den skapar är avstånd: den bidrar till att ytterligare fjärma materialet, göra det mindre närgånget.(---) När föreställningen i vissa ögonblick stannar vid enskilda öden och lyfter fram dem får den genast en annan svikt och kraft. Björn Gustafson någon minut som storögd, ropande angoles för första gången i Nova Lisboa. Isa Quensel som infödingskvinna som arbetar fjorton rimmar om dagen på bomullsplantagen; barnen försvunna, mannen borta i asbestgruvorna. Lena Brundin som Ana, tjänarinnan som efter tolv timmars arbete vill gå hem till sitt febriga barn – men inte får gå hem. Hon får fostret i sin mage ihjälsparkat, hon sätts i fängelse. (---) Där kommer Angola nära. Salongen är så tyst att man hör löven hänga stilla i tystnaden före stormen.
Också Göran O Eriksson som skrev i Dagens Nyheter var vältaligt negativ med liknande argument i en ännu längre artikel: Ty uppsättningen är ett dekorativt misslyckande. Den är långtifrån ointressant, eftersom den belyser inte bara den politiska teaterns sätt att fungera, utan också en bestämd politisk hållning; men den går omvägar för att nå effekter som bara kan åstadkomma genom direkt aktion. Man har eftersträvat enkelhet och uppnår förkonstling.(---) Man spelar utan fasta roller, så att skådespelarna ständigt byter uppgifter på scenen – helt riktigt, eftersom det är situationer och inte karaktärer som skildras. Men också situationerna blir oskarpa, ty vi blir aldrig på det klara med var och mellan vilka parter de utspelas. Ett undantag belyser hela dilemmat: det är den korta scen där Björn Gustafson och Nils Eklund agerar i stumt skuggspel mot ett skynke som hålls upp av Allan Edwall och Isa Quensel, som också läser de båda andras repliker. Scenen blir med ens tydlig – och därigenom upprörande – därför att vi ser den på ett bestämt och noga definierat avstånd. Men den är som sagt ett undantag.
Denna negativa text förmådde DN:s ena chefredaktör, Olof Lagercrantz, att ett par dagar senare rycka ut till ett vältaligt försvar både för Peter Weiss och föreställningen, något mycket ovanligt i svenska press- och teaterhistoria: Peter Weiss förfaller inte till stönande eller sentimentaliteter. Han dansar, sjunger, smäller rimmen i varandra, och med honom sjunger och dansar en lysande ensemble med Allan Edwall och Lena Brundin i spetsen. Nej det var fel sagt. Ty vad som bjöds var gemenskapsteater, och Nils Eklund, Björn Gustafson, Yvonne Lundeqvist, Monica Nielsen och Isa Quensel befann sig inte på något andra plan. Utan på ett första.

Marionetteatern

Kung Ubu,
En särställning i Allan Edwalls karriär var rollen som Kung Ubu på Marionetteatern med premiär den 17 oktober 1964. Kung Ubu är en absurdistisk pjäs från förra sekelskiftet, långt innan konstnärliga begrepp som dada eller absurdism kom på modet. Författaren Alfred Jarry skrev den redan som tonåring och hans förebild var en hatad och despotisk fysiklärare. Ubu är en grym usurpator, inkräktare på tronen, men samtidigt en feg och sadistisk figur i ett sagoland som råkar heta Polen. På sin pilska gemåls uppmaning mördar han kungen och utropar sig själv till kung varefter han hugger halsen av alla som han inte gillar eller gör som han säger. Han drar i krig mot hela ryska armén. Dolda skatter grävs fram i katedralen i Warszawa, men till slut blir han själv avsatt och ger sig av från Polen med sin gruvliga fru och sina underhuggare. Det blev på sin tid en stor skandal när pjäsen hade urpremiär på en teater i Frankrike. Den skevs ursprungligen för marionetter så det var logiskt att Mikael Meschke satte upp den på sin egen berömda marionetteater i Stockholm. Han valde att låta Allan Edwall spela Ubu mot platta, sprattelgubbsliknande dockor och dockspelare i helmask. Motspelarnas repliker var inspelade på band. Dräkterna och scenografin gick helt i vitt med svarta detaljer och var gjord av den engelska konstnären Franczizka Temerson som illustrerat den engelska bokutgåvan med fantastiska bilder, inspirerade av Jarrys egna teckningar. Allan Edwall var vitsminkad med knallröd mun och iförd en enorm päronliknande dräkt av vit lakansväv, uppstoppad med skumplast. Mitt på magen hade han en svartmålad dekor, den såg ut ungefär som en skottavla. De tekniska lösningarna var hisnande, men de blev aldrig ett självändamål utan var en viktig del av sammanhanget. Något liknande hade aldrig tidigare gjorts på en svensk teater och recensenterna var överförtjusta. Clas Brunius i Expressen redogjorde för pjäsen och uppsättningen i starkt berömmande ordalag och drog aktuella politiska jämförelser av ryska potentater: Just nu när Marionetteatern spelar ”Kung Ubu” går tankarna till än till Chrustjev, än till Brezjnev. Det geniala med ”Kung Ubu” är att det alltid kommer att finnas någon figur som är honom lik, någon som är farlig och som man därför absolut måste skratta åt. Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet var full av beröm för huvudrollsinnehavaren: Kring den ryslige Ubu finns ändå ett drag av komik (---) annars skulle man inte härda ut. För denna roll har Marionetteatern lyckats engagera Allan Edwall och det är en lycka för teatern – för publiken. Hans Ubu är på en gång tidlös och aktuell, alltigenom formad av Edwallls utsökta kombination av äkthet, precision och kunnande. Just så, tänker man, måste Jarry ha tänkt sig att huvudrollen skulle göras.


Teater Brunnsgatan 4

Allan Edwall hade länge känt sig otillfredsställd med institutionsteatrarnas stelbenta organisation och den inbyggda bristen på intimitet, koncentration på texten och närkontakten mellan skådespelaren och publiken. Han hyrde en källarlokal på Brunnsgatan, mitt i Stockholms city. Till att börja med använde han den som repetitionslokal men hade siktet klart inställt på att ordna teaterföreställningar för en liten publik. Den lilla teatern med plats för högst 70 personer utvecklades snabbt till att bli ett viktigt inslag i stadens teaterliv, och är så än i dag under ledning av Kristina Lugn. Den har märkligt nog inte fått några efterföljare.

Doktor Glas.
Den 7 september 1986 genomfördes den allra första premiären på Teater Brunnsgatan 4. Det var hans egen bearbetning av Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas, i regi av honom själv – och med sig själv i den enda rollen. Lars Ring i Svenska Dagbladet konstaterade klarsynt den korta föreställningens konstnärliga centrum: Utan åthävor, rekvisita och magstöd letar Edwalls Glas efter orden, söker i sitt minne, formulerar sig till synes under föreställningens gång. Åskådaren förvandlas till intim samtalspartner i ett ytterligt reducerat och nedtaget spel. Kärnan i all skådespelarkonst förevisas i denna vitmenade källare. Viljan att berätta är uppenbar, likaså det personligt närvarande – ett mycket uppfriskande glas Edwall.
Björn Samuelsson i Aftonbladet tyckte nog om vad han såg, men själva idén med arbetet på Teater Brunnsgatan 4 – närheten mellan skådespelaren och publiken, den avskalade iscensättningen och inriktningen på väsentligheterna i den text som framförs – tycks ha gått honom förbi: Det vi nog egentligen bevittnar är en stor skådespelares konfrontation med sitt material; hur han söker omfatta det, göra det till sitt. (---) De utmanande övermänniskoresonemangen hos Glas detroniserar Edwall med sin varma humor.
Men romanen är en psykologisk dissektion. Man förstår att den fascinerar en skådespelare med Edwalls register. Är det här kanske en förövning till ett kommande, större projekt?
Strax före jul 1989 sändes Doktor Glas i en TV-version, som Sverker Andréason i Göteborgs-Posten livligt uppskattade: Men hemligheten i denna Doktor Glas finns framför allt i Edwalls spel mot kameran – och mot TV-publiken. Han vandrar i Hjalmar Söderbergs roman som i ett hus där han känner varje vrå. Han verkar ha smaken i varje mening på tungan. Hans Söderbergmask med mittbena och sekelskifteskostym känns aldrig som någon utklädsel, snarare vittnar den om ett förhållningssätt till romanen, om en inlevelse i dess värld. (---) Söderbergs Doktor Glas har dagbokens form, blandar litterär fiktion med reflexion. Författaren ville skriva ett verk ”som på en gång var en tankebok och en helstöpt roman”. Det litterära greppet överför Edwall till scenen med genial enkelhet. Han skapar ett teaterrum i rutan som är både nu och då. Hans doktor Glas är en berättare som på ett självklart vis rör sig mellan tidsplanen. Hans blick och betoningar ger orden riktning, förvandlar monologen till dialog, berättelsen till drama.(---) Själen fasar för tomrummet, säger Glas. I Allan Edwalls spel kommer denna mänskliga ödslighet oss handgripligen nära.

Bättre utan hund.
Franz Kafka var en av Allan Edwalls favoritförfattare. En av den tjeckiske författarens ofullbordade noveller heter ”Blumenfeld, en gammal ungkarl”, i Allan Edwalls version blir det monologen Bättre utan hund. Det är en komisk berättelse om en i grunden tragisk människa som har ensamheten både som fängelse och vapen mot omvärlden. Ensamheten ger honom ett skydd mot omvärldens kaos. Lars Linder var på premiären i mars 1990: Blumenfeld rymmer (---) allt Edwall behöver för bygga sitt speciella universum ur en människa. Så snart han dyker upp på scenen med portföljen i hand en känner vi igen honom: den lilla, till yttersta kanten trängda människan som bara har sina malande tankar och kontrollen över sitt minimala hörn av världen kvar. (---) Det här är en porträttkonst som Allan Edwall behärskar nära fulländningen: i det tonlösa och utstuderat omständliga språket, i den lite stumma och uppgivna kroppshållningen där varje uttryck för glädje känns lika påhängt som den grå ytterrocken. (---) ”Inte förtvivla”, citeras Kafka själv i programbladet, ”inte ens över att du förtvivlar. Just när du inte längre vet vad du ska ta sig till är undsättningen på väg; det är själva tecknet på att du lever.”
Hur en skådespelare i sin hållning kan uttrycka en sådan livsinsikt är lika gåtfullt som några dansande celluloidbollar. Men Allan Edwall gör det faktiskt.
Också Ingmar Björkstén, teaterrecensent i Svenska Dagbladet var imponerad: Allan Edwall utvecklar en betagande komik av Buster Keatons torrt stillsamma slag, vemodig och varm. En erfaren och klok föreställningsförmåga transformeras, omvandlas till gripande personkaraktäristik. Speltiden är fyrtiofem mättade men likafullt korta minuter. Ibland är underbart alltför kort. Å andra sidan: Allan Edwalls herr Blumenfeld håller helt visst för upprepade möten.
Sara Arrhenius gick i Aftonbladet på samma linje: Av detta tragiska öde har Allan Edwall gjort 50 minuter absolut briljant och sotsvart satir spelade med en perfekt närvaro och mycket värme. Återhållet och distinkt för han föreställningen genom Blumenfelds bittra tankar om sina överordnades oförståelse, sina underlydandes dumhet och hundars osnygghet till en punkt där gränsen mellan verklighet och villa börjar imma igen och luckras upp.

Oidipus.
En av de iscensättningar på Teater Brunnsgatan 4 som inte minst i efterhand har blivit mycket ryktbara är ”Oidipus”, en bearbetning av Sofokles drama Kung Oidipus som Allan Edwall själv gjorde och framförde ensam på scenen med hjälp av ett antal uttrycksfulla masker av Arne Högsander och Fredrika Siwe. Maskerna gav honom möjligheter att blixtsnabbt gå in i och ut ur pjäsens alla roller. Märkligt nog finns det ytterst få recensioner av denna uppsättning som Allan Edwall flitigt turnerade med både i Sverige och utomlands. Inger Hullberg såg Oidipus på Nora teater och tyckte mycket om det hon såg, om man ska döma efter vad hon skrev i Nerikes Allehanda den 9 september 1991: Allan Edwall behöver inte de stora gesterna och de väldiga uttrycken – han är sparsam, nästan återhållsam och framför de högstämda vackra orden så att de träffar rätt och drabbar. Tom retorik är det inte tal om – tvärtom förmedlar Edwall den klassiska texten så, att man önskade att många, många fick höra den. När slutrepliken - Vad skall vi kalla det liv som är vårt? En skugga blott! faller, så är det andlöst tyst i den fullsatta gamla biosalongen som är Nora teater. Det känns som ett stort ögonblick.

Krotkaja. Den milda.
Fjodor Dostojevskij hörde till Allan Edwalls litterära följeslagare ända sedan de tidiga tonåren i Hissmofors. På Teater Brunnsgatan 4 framförde han en dramatisering av novellen ”Krotkaja. Den milda” med premiär den 4 september 1992. Novellen är ett slags försvarstal av en pantlånare och före detta officer som mer eller mindre drivit sin unga hustru i döden efter bara ett års äktenskap. Ingegerd Waaranperä såg premiären i början av september 1992 och saknade inte invändningar: Det är skådespeleri och monologkonst som knappast finns överträffade någonstans. Men just därför, på grund av själva fulländningen, längtar man ibland utanför formens gränser efter att se Allan Edwall på en större scen, i riskfyllt samspel som en djävuls och mångbottnad Jago i Shakespeares ”Othello” till exempel, eller i något kallskuret svenskt grymt och tragikomiskt av Lars Norén.
Också Expressens recensent Margareta Sörenson kände en lätt tveksamhet inför föreställningen: Han har mycket humor, Edwall, och i början av den timslånga föreställningen är krumelurmakeriet mycket nära, för att så småningom tonas ner till ett tystare, jämnare perspektiv. (---) Den oförklarliga och mystiska obetvinglighet som driver honom till tystnad och kvinna till fruset hat får inte riktigt plats när Edwall lockar ut Dostojevskij på tiljorna.

Rut och Ragnar.
Allan Edwalls allra sista roll var som Ragnar i pjäsen ”Rut och Ragnar” av Kristina Lugn, som också spelade Rut. Kristina Lugn kom in i hans liv och verksamhet under de sista åren av hans liv och efter hans bortgång fortsatte hon att med framgång driva Teater Brunnsgatan 4 vidare.
Rut och Ragnar är ett slags omvänt relationsdrama. Studierektor Ragnar och syslöjdslärarinnan Rut har beslutat att ta ut skilsmässa efter ett trist och nedslitet 33-årigt äktenskap. Ragnar har samvetskval. Rut har samlagskval. Skilsmässan ska firas med en omvänd bröllopsritual. I en lika mycket poetisk som dramatisk text ger de varandra fria – också att åter möta varandra. Pjäsen hade först premiär i Hissmofors Folkets hus på trettondagen, den 6 januari, 1997 och spelades sedan enbart fyra gånger på Teater Brunnsgatan 4 innan tillståndet för den svårt cancersjuke Allan Edwall blev så illa att han måste läggas in på Karolinska sjukhuset där han avled den 8 februari.
Så här skrev bland annat Sven Hansell i Dagens Nyheter: Kristina Lugn har alltid dramatiserat sin egen person i dikterna och nu känns det stilenligt att hon själv debuterar som skådespelerska i rollen som Rut. Och tryggare sällskap än Allan Edwalls Ragnar kan man inte få. Med en absolut säkerhet lotsar han projektet i hamn. (---) Allan Edwalls scenauktoritet och musikaliskt dansanta regi (--) gör pjäsen till en levande teaterkropp. Ingen kan som han ta rollen som en trånande anka eller sväva in på scenen med en ordlös lycka skriven i ansiktet.
Sara Granath som skriver om teater i Svenska Dagbladet tyckte också om det hon såg, även om hon var litet orolig: Allan Edwall finns till synes oföränderligt med i alla roller han spelar. Han är sig lik – men ändå inte. Han har en helt oförfärad och självklar publikkontakt någonstans mellan persona och roll. Men rollen finns där också, som ett tillägg till Allan. (---) Även om [Kristina Lugn] har en klar scenbegåvning (---) saknar hon erfarenhet och det bildar en stark kontrast till Allan Edwalls mycket betydande erfarenhet.(---) Detta gör att det känns lite nervöst att betrakta de båda tillsammans. Man vet inte om det ska fungera. Det gör det – i den meningen att ingen bryter samman eller faller ur ramen. Men nog rodnade Allan Edwall märkbart vid något tillfälle.
Filmerna
- Jag är ju ingen filmmänniska, men jag är intresserad av film sa Allan Edwall i en intervju 1984 i samband med premiären på Åke och hans värld , den näst sista av de fyra filmer som han själv både regisserade och skrev manus till. Det kan tyckas vara ett uppseendeväckande uttalande av en man som under sitt yrkesliv medverkade i 80 spelfilmer i egenskap av skådespelare, manusförfattare och regissör.
Även om han kände sig mest hemma inom teatern så var det filmen som gjorde honom folkkär. Det stora genombrottet hos den stora publiken kom 1966 med Hemsöborna i regi av Bengt Lagerkvist. Svenska folket fylkades i stort sett mangrant framför TV-apparaterna för avnjuta denna version av August Strindbergs folklivsdrama från Stockholms skärgård.
Ingenting tyder på att han tyckte att det var outhärdligt att hantera situationen att ständigt bli igenkänd på gatan, men det var heller ingenting som han åtrådde. I en intervju berättar han hur barnen i en stad i Algeriet till hans förvåning ropade M-i-i-ch-el efter honom, men så kom han på att Emil i Lönneberga heter Michel i den fransktalande delen av världen.
Att film kräver ett annat spelsätt än det som krävs på scenen är något som han återkommer till i några intervjuer. I ett sammanhang konstaterar han att det finns flera skådespelare som är lysande på scenen men inte fungerar lika bra på film.
Över huvud taget var han noga med hålla isär genrerna, vilket kunde leda till oanade konflikter:
Spelåret 1979-1980 spelade Dramaten Mannen på trottoaren av P.O.. Enquist och Anders Ehnmark. Pjäsen var en uppgörelse med dåtidens vänsterrörelse. Upphovsmännen och TV2 vill filma av, ”banda”, en föreställning av pjäsen rakt upp och ner och sända den i samband med en debattkväll om den politiska vänsterns roll. I bakgrunden fanns en stark önskan från regeringshåll att Dramaten och Operan skulle låta publiken i hela Sverige få del av utbudet från nationalscenerna genom i Stockholm genom att låta TV banda och sända vanliga föreställningar. Allan Edwall, som själv medverkade i uppsättningen av Mannen på trottoaren, reagerade som representant för skådespelarna mycket kraftigt mot den idén och efter den kraftfulla interna kritiken backade Dramaten från en redan fattad överenskommelse med TV2. Detta ledde till en synnerligen animerad debatt i tidningen Expressen.
Författaren och samhällsdebattören Jan Myrdal blandade sig i saken och avfyrade ett storartat fyrverkeri av politiska konspirationsteorier i ett öppet brev till dåvarande utbildningsministern Jan-Erik Wikström, som hade ansvaret för mediefrågor. Jan Myrdal anade en komplott, att pjäsens innehåll var politiskt explosivt och känsligt för VPK. Allan Edwall var känd som medlem i partiet och därmed – enligt Myrdal inte bara en part i målet utan den ”någon” som låg bakom att det inte blev någon ”bandning” eller ”transmittering” av föreställningen.
Röstläget i debatten var påfallande högt uppskruvat, framför allt från författarnas och Myrdals sida, medan Allan Edwall, som till slut gav sig in i debatten argumenterade med utgångspunkten i det konstnärliga uttrycket och resultatet. Skulle TV-tittarna få en verklig, rättvisande upplevelse av pjäsen måste den anpassas till TV-mediet och spelas in i studio. En avfilmad teaterföreställning ger inte rättvisa åt vare sig pjäs eller uppsättning. ”Dramaten ryms inte i 20-tumsformat”, som han uttryckte det.
Och när frågan om bandning av en teaterföreställning på Dramaten kom upp på nytt några år senare – då gällde det Alf Sjöbergs uppsättning av Molières Hustruskolan , då var det aldrig tal om någon avfilmning. Under Ingmar Bergmans ledning gjordes en snyggt genomarbetad TV-version i studio.
*
Här följer en kortfattad genomgång av några av filmer där Allan Edwall medverkade på olika sätt, men framför allt som skådespelare. Jag har valt både sådana filmer som är avsedda för visning på biografer och sådana som producerats direkt för TV. Urvalet kan naturligtvis diskuteras. Detta är vad jag stannat för.
Allan Edwall kom tidigt in i filmvärlden. Redan 1948 medverkade han i en valfilm för - Högerpartiet. Filmen heter En man gör sitt val . Rollistan var lång och imponerande med välkända namn som Douglas Håge och Linnea Hillberg i huvudrollerna.
Under 1950-talet medverkade han i ett tiotal filmer med förhållandevis små, men väl förvaltade roller, till exempel en ung pojke bland resandefolket i Gud fader och tattaren (regi: Hampe Faustman, 1954), en luffare i Körkarlen (regi: Arne Mattson, 1958) och en efter hand rätt utmattad präst i Bröllopsdagen (regi: Kenne Fant, 1960).
Ingmar Bergman hörde till de regissörer som han gärna arbetade med. Debut i en Bergmanfilm gjorde han 1960 som Örondemonen i Djävulens öga, en märklig figur i underjorden med ett jättelikt öra som kan höra sådant som man inte ska höra och ger därmed den något unket ekivoka, anekdotiska handlingen i filmen dess nödvändiga ”pikanta” knorr. Samma år medverkade han som en av tiggarna i en annan Bergmanfilm: Jungfrukällan.
Året 1960 var över huvud taget ett år då Allan Edwall förekom flitigt på film. Han medverkade i inte mindre än sex stycken av dem som kom upp på biograferna det året.
Året efter, 1961, var det premiär på Briggen tre Liljor, Hans Abramsons debut som långsfilmregissör. Filmen bygger på en ungdomsbok av Olle Matsson. Det är en poetisk och dramatisk berättelse i västkustmiljö. Tiden är sent 1800-tal. En fattig fiskarpojke (spelad av den då tolvårige Eddie Axberg) längtar efter sin pappa som seglat ut på de sju haven och sedan inte hört av sig. Med hjälp av hörsägner och mögliga loggböcker försöker han ta reda på om fadern lever eller är död. Filmen blev en stor framgång. Den fick fina recensioner och har något av klassikerstatus. Allan Edwall spelar bygdeoriginalet Simon som livnär sig på att bygga båtmodeller. För sin rolltolkning fick han både ros och ris. Signaturen Lill i Svenska Dagbladet tyckte att han borde ha maskerat sig bättre: Som det är lyser hans unga ansikte fram mellan testarna och rösten likaså. Men naturligtvis har han den rätta känslan för gubbens svävande karaktär. Signaturen Robin Hood i Stockholmstidningen uppskattar regissörens ambitioner och filmen som helhet: Men visst märks det att han [Hans Abramson] är nybörjare: en viss oklarhet i berättelsen, för långsamt tempo, oförmåga att lufta ut Allan Edwalls teatralitet.
Tre år senare var det dags för premiär på Nattvardsgästerna av Ingmar Bergman, där Allan Edwall har den lilla, men betydelsefulla rollen som kyrkvaktmästaren Algot Frövik. Filmen har en är central plats i Bergmans samlade produktion och inspelningen är väl dokumenterad av Vilgot Sjöman både som bok och dokumentärfilm. (Se kapitlet Skådespelaren, sid. XX.)
Året efter spelade han Jillker, den nyss avlidne cellisten Felix´ cyniska impressario i en annan Bergmanfilm, den hårt skruvade farsen För att inte tala om alla dessa kvinnor.
Jan Troells debutfilm var Uppehåll i myrlandet , efter en novell av Eyvind Johnson. Året var 1965. Filmen – som ingick som del i ett nordiskt projekt med fyra kortfilmer – kan betecknas som trettiofem laddade minuter där Max von Sydow spelar bromsaren som hoppar av tåget – och därmed tiden - vid en gudsförgäten station i den lappländska ödemarken. Allan Edwall spelar banvakten som med misstänksam blick och kortfattade, undrande kommentarer följer det som sker.
Samarbetet med Troell skulle fortsätta, men innan dess var det dags för det stora publika genombrottet med Hemsöborna som för första gången sändes i TV med sex avsnitt om trettio minuter vardera i oktober och november 1966. I en intervju säger Allan Edwall att han var skeptisk till rollen och därför begärde ett orimligt högt arvode för att han skulle slippa säga nej. Men regissören Bengt Lagerkvist och producenten Bengt Forsslund hade bestämt sig och efter en betänketid sa han ja. Men det var viktigt för Allan Edwall att Karlsson inte bara blev en karikatyr utan en levande människa, till exempel en duktig lantbrukare som fick fart på lantbruket på Hemsö och en man med äkta känslor. Förälskelsen i Ida var på allvar och inte någon komisk krumbukt. Hemsöborna håller fortfarande att se, men där finns uppenbara svagheter. Tempot är långsamt och det märks att Allan Edwall inte är helt och hållet överens med rollen, det finns tendenser till överspel här och där. Och den så kallade värmländska som han låter Karlsson tala är stundtals plågsam att lyssna till. Men det finns också lysande scener som gör Strindbergs text full rättvisa. För Sif Ruud i rollen som Madam Flod finns bara ett ord: ett mästerverk.
Samma år hade Jan Troell sin första stora succé med filmen Här har du ditt liv efter Eyvind Johnsons fyra självbiografiska romaner om sin ungdom. Allan Edwall spelade den dödssjuke flottaren August, en roll med poetiska övertoner. Han har förlorat hela sin familj i lungsot och när han märker att sjukdomen håller på att ta överhanden över honom själv tar han livet av sig genom att stanna kvar på en timmerbröt sedan han tänt den dynamitladdning som ska lösa upp den. Här har du ditt liv gjordes i svart/vitt, men Augusts febervisioner i den insprängda ”Sagan om dimman och lungsoten” skildras i färg och fick filmen att lyfta sig högt över realismens begränsningar. Allan Edwalls visa Jag gick mig åt körka utgör dessutom filmens musikaliska ledmotiv. Den samlade kritikerkåren var hänförd över filmen. Göran O. Eriksson i Dagens Nyheter talar till exempel om ”en mästerlig film, unik i vår samtida produktion”.
I april 1969 var det premiär på Bokhandlaren som slutade bada efter romanen med samma namn av Fritiof Nilsson Piraten. Filmens regissör var Jarl Kulle , som också skrivit manus och själv medverkade som skådespelare. Recensionerna var rätt svala, men skådespelarna fick klart godkänt. Det Maurits Edström skrev i Dagens Nyheter är representativt: Allan Edwalls porträtt av Jacob den blide och gode får också filmen att leva upp: komiskt som när han knäpper kavajen vid betraktandet av Margaretha Krooks lätt beslöjade bröstvårtor, rörande öm i storsint överseende med henne.
Samma år hade Eriksson, Allan Edwalls första ”egna” film premiär. Han hade själv skrivit manus och stod för regin, samtidigt som han spelade huvudrollen, den nyss frånskilde verkstadsarbetaren Eriksson. Skilsmässan har gjort honom vilsen och socialt isolerad. Manuskriptet bygger på radiopjäsen Hjälparen, som Allan Edwall skrev strax efter sin egen skilsmässa 1965. Filmen fick ett gott mottagande, till exempel av Lennart Jönsson i Dagens Nyheter: Det är naturligtvis meningslöst att kalla Edwalls film för bra. Men jag kan inte se annat än att ”Eriksson” är en utomordentligt kunnig film. Edwall demonstrerar djupa insikter, tycker jag, i samhällets funktioner och individens reaktioner på detta samhälle. Dessutom gör han på ett bestämt sätt (---) den mycket betydelsefulla kopplingen mellan människan och samhället. Och det ger filmen dess viktigaste dimension.
Allan Edwall hade känsla för barn och när Emil i Lönneberga kom upp på Sveriges biografer 1971, den första av tre filmer om illbattingen från Småland ristade han för evigt in sitt bomärke i flera generationer av svenska barn som Emils ilskna, men i grunden godhjärtade pappan . Året efter kom Nya hyss av Emil i Lönneberga och 1973 Emil och griseknoen. Astrid Lindgrens böcker låg till grund för filmerna och hon medverkade själv som berättare. Regissör var Olle Hellbom. Filmerna har gått i repris ett otal gånger, inte minst i TV. Men kritikerna vid premiären var överlag inte nådiga. Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet radar upp alla goda intentioner och insatser men är ändå inte nöjd: Hellbom varvar bakgrundsberättelse och dialog. Astrid Lindgren läser själv direkt ur böckerna, vilket känns som en överloppsgärning. Det blir en både verbal och visuell övertydlighet. Nu är detta en vuxens åsikt. Jag håller inte för osannolikt att barn i förskoleåldern reagerar mer positivt.
En av de få kritiker som var genomgående positiv var Sven E. Olsson i tidningen Arbetet: Det är lika bra att erkänna det med en gång: det var ett nöje rakt igenom att möta Emil i Lönneberga också på film. Jag hade rent av så roligt att jag utan större tvekan utnämner Emil i Lönneberga till världens bästa barnfilm. Den ende som säger något om skådespelarnas prestationer är Jan Aghed i Sydsvenska Dagbladet, och han är inte nådig: De vuxna skådespelarna ska vi tala tyst om, frånsett konstaterandet att de åbäkar sig å det enfaldigaste och att Allan Edwall som pappa på Katthult gör en buskisversion av Karlsson i ”Hemsöborna. Allan Edwall uppskattade samarbetet med Olle Hellbom, som hade en omvittnad förmåga att skapa god stämning kring inspelningarna och vara lyhörd för skådespelarnas åsikter. Det förtjänar att påpeka att Allan Edwalls insatser i filmerna inte begränsade sig till att vara skådespelare, han bidrog också med ett par visor.
I Jan Troells båda filmer efter Vilhelm Mobergs romaner om de småländska utvandrarna till Amerika (Utvandrarna 1971, Nybyggarna 1972) medverkade han som frikyrkoprästen Danjel som reste till Amerika för att fritt få förkunna sin egen bibeltolkning utan att råka i klammeri med prosten och länsman. Det är en självklar, gedigen och levande insats, men den kommenterades inte av någon recensent. Intresset koncentrerades helt och hållet i stort sett till Max von Sydow och Liv Ullman, som förvaltade huvudrollerna. Filmerna har varit oerhört framgångsrika, också internationellt.
Stig Claesson, signaturen Slas har skrivit flera romaner som på olika sätt varierar den svenska landsbygdens förändring, för att inte säga utarmning. En av mest uppskattade heter Vem älskar Yngve Frej ? och av den gjorde Lasse Forsberg en 50 minuter lång TV-film som första gången visades1973. Allan Edwall spelar med bravur före detta skomakaren Gustafsson, den rutinerade revyskådespelerskan Bellan Roos han syster. Handlingen utspelas i en liten östgötsk avkrok som hamnat utanför i strukturrationaliseringens Sverige. Mjölkbilen har slutat komma, handelsboden stänger och människorna i byn känner sig vilsna och övergivna. Men så upptäcker de att de kan utnyttja en gammal husruin som turistmål. Och de stressade turisterna från Stockholm kommer och låter sig bedras, till bybornas häpnad och glädje. Det är en humoristisk och litet vemodig historia, som älskades av publiken. Inför en av reprissändning senare på året 1973 skrev Torleif Hellbom i Dagens Nyheter så här: Det bör ha blivit en film för all i det här landet att tänka på. För alla som en gång kom från de röda små stugorna. För alla som var på sommarlov i höhässjornas och syrenbuskarnas land.
Deckargenren diskuterades livligt på 1970-talet. Redan då var det många som reagerade på våldet, blodet och den stereotypa människoskildringen, inte minst i de många importerade TV-serier som blev mycket populära. Hur många minns i dag Raymond Burr, Ironside, Columbo och vad de nu hette, dåtidens deckarhjältar i TV? Allan Edwall funderade över problematiken och skrev en alltigenom o-heroisk serie om den ofrivillige privatdetektiven Engeln, alias Bertil Engelbrekt, 45 år och nyss utsläppt från fängelset efter en dom för förfalskning. Han är litet rufsig och tilltufsad av livet, men han löser de synnerligen oblodiga gåtor han ställs inför med mänsklig värme och gott väderkorn för hur den starka människan gärna utnyttjar den som är svag. Lasse Forsberg stod för regin och Allan Edwall spelade själv huvudrollen, omgiven av ett uppbåd att tidens främsta skådespelare –bland andra Hjördis Pettersson, Inga Tidblad, Kim Anderzon och Ulf Palme. Engeln visades första gången i TV 1974 och uppskattades av både publiken och kritikerna. I Svenska Dagbladet kuttrade Margareta Sjögren: Det är omöjligt att inte ta denne ”Engeln” till sitt hjärta. Allan Edwalls godsinta charm, hans dubbelbottnade stillfärdighet är egenskaper som lyser med sitt eget, värmande sken och får de alldagligaste situationer att glittra och leka. Lasse Forsberg, Edwalls trogne medarbetare, kompletterar med välberäknad regi och balanserat tempo.
Rollen som den kloke gamle Mattias i Olle Hellboms filmatisering av Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta 1977 befäste hans ställning som en skådespelare med känsla för barnens villkor. Två år senare spelade han en pappa i ytterligare en filmatisering av en bok av Astrid Lindgren Du är inte klok Madicken och Madicken på Junibacken (1979 respektive 1980). Nu hette regissören Göran Graffman och kritiken var minst sagt svårflörtad. Man talade om att resultatet var ”jolmigt och ”sockersött”. Men Kaj Nohrborg i Sydsvenska Dagbladet tyckte om vad han såg: Som film betraktad är Madicken vacker och välspelad, av barnen förstås, men också av de auktoriserade skådespelarna. Allan Edwall bl a signerar ännu ett djuplodande porträtt av en (snäll) människa, litet lagom på dekis.
Med rollen som Paradis- Oskar i Rasmus på luffen (1981) visade han åter att det inte är fel att spela fram även komplicerade karaktärer för en barnpublik. Det var regissören Olle Hellboms sista film och även denna gång hade Astrid Lindgren skrivit boken som den bygger på. Rasmus är ett barnhusbarn på rymmen i ett hårt segregerat Sverige i början av 1900-talet. Paradis-Oskar är en ganska sur och vresig luffare som plötsligt och motvilligt inser att han fått Rasmus på halsen. Filmens spänning ligger i det faktum att det växer fram en vänskap mellan dessa omaka figurer. Paradis-Oskar tar sitt vuxna ansvar och Rasmus vågar lita på att vuxna vill honom väl. Det kunde ha blivit outhärdligt sentimentalt, men genom samspelet med den kärve luffaren och den oförskräckte pojken blir det en ärlig berättelse om det svåra att bli en hel människa trots hårda villkor. Mia Tottmar recenserade i Stockholms-Tidningen: Med Allan Edwall som luffaren Oskar riskerar man inte falska tonfall och bräkande idyller. Hans Oskar är en frihetsälskare som under sina vandringar hunnit tänka en del på de stora och raka frågorna. Han kan skilja på stort och smått och vet vad som väsentligen är rätt och fel. Han är heller ingen publikfriande krumelur. Edwall satsar sin skådespelarekonst, varmt och generöst.
Också i denna film bidrog Allan Edwall med egna visor.
Som den snälle och hygglige men inte överdrivet begåvade och framgångsrike teaterdirektören Oskar Ekdahl i Ingmars Bergmans magnifika Fanny och Alexander gjorde Allan Edwall en av sin främsta rolltolkningar på film någonsin. Filmen presenterades först som TV-serie 1982 och klipptes ner till biofilm året efter. I Oskar Ekdahls skepnad fick han förmedla de tankar om teatern som tycks ligga Ingmar Bergman själv om hjärtat – teatern som den lilla trygga världen med mänsklig värme, ordning och reda i kontrast till den hemska, oberäkneliga och hotfulla världen utanför. Oskar Ekdahl säger detta i ett tal till sin ensemble före den omfångsrika familjen Ekdahls orgiastiska julfirande. Han trevar efter orden i ett försök att vara absolut uppriktig och det blir bland mycket annat en ödmjuk uppvisning av hur en stor skådespelare med värme, ja nästan med kärlek kan spela en annan, mindre begåvad. En scen som redan har blivit klassisk är när Oskar Ekdahl repeterar rollen som Hamlets faders vålnad. Där finns ett stort, skyddslöst allvar mitt i den skärande komiken.
Fanny och Alexander fick nästan bara rosor av recensenterna. Lasse Bergström, som skrev i Expressen talar om Allan Edwalls ”blide teaterdirektör”. Men han älskar filmen i sin helhet: Dryga tre timmar är bioversionen och inte en minut känns livlös, inte ett leende falskt.
I Limpan som regisserades av Staffan Roos och kom upp på biograferna 1983 spelade Allan Edwall huvudrollen. Han hade dessutom skrivit manus till denna sorglustiga historia om en alkoholist som efter en ”nödvändig” rymning råkar komma tillbaka för sent på dagen till behandlingshemmet och kan inte bli insläppt förrän nästa dag, eftersom det strider mot paragraferna. Han skrev först en roman på samma tema. Filmen fick blandad kritik, men Allan Edwalls insats får mer än godkänt av bland andra Sven E. Olsson i Tidningen Arbetaren: Allan Edwall är en naturtillgång. Det är bara att tillstå fakta än en gång. Dessvärre blir han dock delvis förslösad ju längre filmen lider. Staffan Roos´ regi blir aldrig mer än naturalistisk illustration, och hans tomma bilder tappar efterhand bort både ämne, humor och huvudperson. Göran Bengtsson i Dagens Nyheter är genomgående positiv och ger följande sammanfattande omdöme om huvudrollsinnehavaren: Det är mycket kärlek i det som Allan Edwall företar sig.
Året efter medverkade han som Skalle-Per i ytterligare en film efter en bok av Astrid Lindgren, den succéartade Ronja Rövardotter med manus och regi av Tage Danielsson. Annika Gustavsson i Sydsvenska Dagbladet hörde till de många entusiastiska recensenterna: När sagan når sitt slut är det barnen och den gamle Skalle-Per i Allan Edwalls finurliga tappning, som svarar för de mogna idéerna medan de vuxna står för de barnsliga, dumdristiga. Och det är precis så som Astrid lindgren oftast skildrat förhållandet barn/vuxen och visat vems rätt hon kämpar för.
Samma år, 1984, var det premiärdags för ytterligare en av Allan Edwalls ”egna” filmer, Åke och hans värld, efter poeten Bertil Malmbergs självbiografiska berättelser om sin barndom i sekelskiftets Härnösand. Allan Edwall skrev manus, regisserade och spelade själv med i en mindre roll. Det är inte svårt att förstå hans val av underlag för filmen. Berättelserna om pojken Åke är en ovanlig barndomsskildring. Åke är en privilegierad pojke, som är omgiven av kloka vuxna människor, men han har alla känselspröten ute och skaffar sig på egen hand insikter om livets hårda villkor utan att förlora sin trygghet. Filmen fick ömsom lysande, ömsom nedgörande recensioner. Det Sven E. Olsson skrev i Tidningen Arbetet är representativt för de som älskade filmen: En film som gör mig full av tårar och glädje – men också av tacksamhet. Jan Aghed i den andra Malmötidningen, Sydsvenska Dagbladet tyckte tvärtom: Men om så någon hotade med att slå ihjäl mig kan jag inte upptäcka någon särskild atmosfär i Edwalls film. Var den malmbergska småstaden verkligen så här doftfri?
Allan Edwall skrev och regisserade några egna underhållande TV-filmer, bland dem den finurliga äktenskapskomedin Svenska folkets snusk och sex (1984) med Anita Wall i rollen som mamma, hustrun och yrkeskvinnan som åker på konferens med oanade konsekvenser. Han skrev och regisserade likaså för TV kriminalkomedien Den nervöse mannen 1986 och skrev manus till Nisse och Greta (1975) med Björn Gustafson och Monica Zetterlund som ett TV-fixerat äldre par, ”en lovsång till medelmåttan”, som han själv uttryckte det. Det är mänskligt att fela (1985) heter en skickligt hopkommen komedi på 30 minuter om en ung budpojke som av misstag blir inskriven på ett mentalsjukhus (1984). Peter Schildt regisserade. Han skrev dessutom och regisserade en TV-film i svart/vitt av en roman av Gustaf Rune Eriks, Det blir bättre i vår (1988)
Ett av den svenska filmbranschens mest prestigeladdade projekt någonsin var att producera den nästan heligförklarade ryske filmregissören Andrej Tarkovskijs film Offret som kom upp på svenska biografer 1986. Under ledning av Anna-Lena Wibom från Svenska Filminstitutets uppbådades ansenliga resurser, både konstnärliga och tekniska. Handlingen utspelar sig i ett avlägset sommarhus. Utomhustagningarna gjordes på den savannliknande halvön Närsholmen, ett naturreservat på östra Gotland. Både svenska och internationella skådespelare medverkade. Filmen är mycket vacker och mycket gåtfull, ett religiöst färgat omvändelsedrama under pågående atomkrig. Under inspelningarna insjuknade regissören i lungcancer. Offret blev hans sista film. Han dog samma år som filmen hade premiär. Erland Josephson har huvudrollen, som den framgångsrike och materialistiska litteraturkritikern Alexander, Sven Wollter spelar en ”krisig” läkare, en Tjechovfigur och Allan Edwall spelade brevbäraren Otto en sorts gudalik budbärare som enligt Lasse Bergström i Expressen: i denna föga realistiska film bär fram större budskap än hans postdistrikts. Som födelsedagspresent till Alexander kommer denne tänkande lantbrevbärare åkande med inramad karta över Europa, tre sekel gammal. (---) Men med Sven Nykvist vid kameran, i långa och fascinerande åkningar i tiden och rummet, och med Erland Josephson och Allan Edwall – en Stradivarius bland aktörer! – som mänskliga instrument har Andrei Tarkovskij i Sverige gjort en film som rikt belönar den som orkar öppna sig för de stränga budskapen.
Allan Edwalls sista ”egna” film var något av en örraskning. Han valde att använda Sigfrid Siwertz´ gamla ungdomsbok Mälarpirater som underlag för en film som utspelar sig i vår tid, dock inte i Mälaren utan i Stockholms skärgård. Filmen mottogs rätt svalt av kritiken. Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter tror att det är svårigheterna att flytta över Siwertz´ stilkonst och de avspeglingar av ett betydligt äldre samhälle som finns i boken: Ändå tror jag inte att det i första hand är Siwerts stilkonst som kastar sin förödande skugga över filmen, den uppenbara bristen på inspiration, beror på vissa tidspräglade drag i romanen som Edwall tvingas smyga förbi. Därmed har han tagit gadden ur berättelsen. Elisabeth Sörensen i Svenska Dagbladet är mer positiv: de sociala skillnaderna mellan pojkarna har han suddat ut, vilket måste vara det enda riktiga. Det har blivit en sympatisk film – Edwalls slut tycks mig vida bättre än förlagans.
Visorna

Allan Edwall hävdade i flera intervjuer att han skrev dikter på rim redan som mycket ung och att han fortsatte med det under hela sitt liv. Det mesta av den poetiska produktionen från ungdomsåren tycks vara försvunnen, men ett exempel på hur den kunde te sig demonstrerade han själv i en intervju i tidningen Vi nr 10 1993, i samband med att han fick tidningens årliga Evert Taube-stipendium. Vid fjorton års ålder, gediget okysst men mitt i den sjudande heta puberteten skrev han en lång dikt vars första strof lyder:

Den struttande likbleka skökan
som dansar med herre i hatt
har lämnat sin nödhjälpsansökan
tributen för kärlekens natt

Man kan fråga sig hur han kom på idén att skriva om storstadsprostitution i det trots allt rätt idylliska brukssamhället Hissmofors. Och varför struttar diktens sköka? Ord som likblek, nödhjälpsansöken och tribut ger vissa associationer till Martin Kochs proletärroman I Guds vackra värld som antagligen fanns tillgänglig i biblioteket i Folkets Hus. I ett samtal med radiojournalisten Bengt Wittström läste Allan Edwall upp ytterligare en vers ur denna dramatiska dikt, som enligt vad författaren hävdar i en annan intervju slutar med att diktens jag stryper den arma skökan med en strumpa:

Vi spelade pekfingerpolska
om natten i livets diskant
med pekfinger sökte vi tolka
vi tolkade likadant.

Vid någon tidpunkt, oklart när och i vilket sammanhang, började han mer systematiskt sätta musik till sina dikter. Det var många, till och med i hans egen familj, som blev förvånade när han gav ut sin första skiva på arbetarrörelsens skivbolag A- Disc 1979. Det var samma år som massafabriken i Hissmofors slutligen lades ner. Det är ingen omöjlig tanke att hans starka upprördhet över fabriksnedläggningen också återuppväckte minnen, melodier och klanger från barndomens Jämtland.
Han tycks ha arbetat ganska intuitivt med visorna. Ibland tycks text och melodi ha uppenbarat sig samtidigt. Han kunde knappt läsa noter och han spelade inget instrument utom munspel. Men han var tillräckligt musikalisk för att både skapa melodier och komma ihåg dem så att han kunde spela in dem, gnolande, på en bandspelare. Bandet skickade han till olika professionella musiker i bekantskapskretsen, som skrev ner melodierna på noter och arrangerade den.
Mellan 1979 och 1984 gav han ut fem LP-skivor med sammanlagt 64 visor, vilket tycks vara hela produktionen, i varje fall de han bedömde vara tillräckligt bra för att nå offentligheten och som helt enkelt fick plats på skivorna. Det finns också en sjätte skiva som består av ett urval av visor ur de tidigare utgivna. Alla skivorna finns numera samlade och utgivna tillsammans med ett komplett texthäfte i en cd-box på det fristående skivbolaget National.(Alla Allans visor. NATCD 055) I cd-boxen ingår också ett ett fåtal outgivna visor och nya versioner av tidigare utgivna. Det visade sig nämligen att det fanns en mängd band av varierande kvalitet bevarade, dels med Allan Edwalls första egna inspelningar, dels med överblivet material från skivproduktionerna. De visor som ingår i den första skivan, Grovdoppa, finns också utgiven i bokform med noter under samma titel .
De flesta melodierna är enkla och sångbara med tydliga rötter i den svenska folkmusiken. Men de saknar för den skull inte komplexitet. Det finns ett omisskänneligt drag av det som brukar kallas ”gammal dansmusik” med mycket dragspel á la Karl Jularbo i dem. Och man kan höra ekon av barnvisor, skillingtryck, koraler, väckelsesånger, Evert Taube-ballader, sirliga Birger Sjöbergska krumbukter och hel en del bondkomik á la Skånska Lasse. I några få visor finns ett tydligt inslag av tysk 30-talskabaré i en stil som något påminner om Kurt Weills eller Hanns Eislers musik till någon pjäs av Bertolt Brecht. Kanske är det en återspegling av de pjäser av Brecht med alla dess ”moritat” som han medverkade i. Personer i hans närhet som jag diskuterat visorna med påpekar att han inspirerades av kompositörer som Georg Riedel, vars tonsättningar han sjöng i filmerna om Emil i Lönneberga och Rasmus på luffen, samtidigt som han själv bidrog med egna visor.
Denna långa uppräkning av uppenbara och anade influenser säger ingenting om det originella och djupt personliga i hans visor. Allan Edwall hade ett eget, konstnärligt självständigt och konsekvent förhållande till visan som genre. Han behövde inte imitera någon annan och gjorde det inte heller. Det är viktigt att framhålla. Han var lika noggrann med det egna uttrycket i sina visor som han var med allt annat han ägnade sig åt inom raman för sitt yrke.
Han framförde själv sina visor i många olika sammanhang, inte minst på politiska möten inom vänstern, även om hans visor inte kan sägas vara kampsånger i egentlig mening, inte ens de mest politiskt uttalade. Däremot uppträdde han inte på pubar, ”vispråmar” eller någon annan av de traditionella arenorna för visor i Stockholm. Någon trubadur med gitarren i knäet på små estrader i trånga, rökiga rum med stearinljusmys och rödvinsglam blev han aldrig. Och hans visor har bara undantagsvis flutit in i den sedvanliga visrepertoaren, till det är de antagligen alltför personliga och komplexa. Det är lätt att gå vilse i den blandning av troskyldig enkelhet, ironi och blodig men skickligt dold smärta som går att finna i Allan Edwalls visor.
I texterna förvaltar han formellt på sitt personliga sätt ett arv från förslagsvis Birger Sjöberg, Ruben Nilson och Nils Ferlin. Sorg och komik går hand i hand med ömsint precision och alltid på rimmad vers. Flera visor har en tydlig berättande karaktär, en sorts drastiska noveller i balladform.
Hans egna insjungningar är oöverträffade i sitt slag med den exakta artikulation och säkerhet i uttrycket som bara en yrkeskunnig och djupt erfaren skådespelare kan åstadkomma. Rösten är ofta litet rå och skrovlig men den är mycket uttrycksfull och han behärskar den så väl att han med några obetydliga skiftningar kan lyfta fram en underliggande känsla i texten liksom i förbifarten. Han sjunger inte särskilt rent, det är inte alltid han ”landar” på rätt ton och han förfaller aldrig till enkla knep. Det finns en stark koncentration på orden, på berättelsen i hans sätt att framföra sina visor. Ibland känns hans sångsätt som en sorts talsång. Han är alltid omgiven av högst professionella musiker med egna starka personligheter som både lyfter fram sångaren och tillför något eget. De sex skivor han gav ut kan bara jämföras med de allra bästa i genren – till exempel en Cornelis Wreesvijks hisnande musikalitet och virtuosa dekadens eller en Olle Adolphsons torra, poetiska ironi. Få andra artister har vågat sig på att sjunga in hans visor på skiva, men på några teatrar, bland annat Östgötateatern har man producerat föreställningar som bygger på hans visor.
En artist som gjort ett allvarligt försök att närma sig visorna är sångaren och visdiktaren Stefan Sundström, fyrtio år yngre än Allan Edwall och med rötter i Stockholms södra förorter. Han gav 2002 ut skivan ”Spela Allan”. I samband med att den kom ut på marknaden intervjuades Stefan Sundström i TCO-tidningen och sade då bland annat så här:
- För mig handlar Allan Edwalls sånger om besvikelser, om skilsmässa, om död. Han sjunger saker som jag skulle vilja säga men inte hittar ord till. Det finns mycket tyngd i texterna, mycket sorg. Samtidigt visar han på ett intelligent sätt att man kan kicka sorgen i arslet.

I ett försök att beskriva Allan Edwalls publicerade vinproduktion har jag för enkelhets skull delat in dem i sju grovt definierade grupper. 1.Politiska visor. 2. Kärleksvisor. 3.Filosofiska visor. 4. Nära visor. 5. Dialektala visor. 6.Traditionella visor. 7. Berättande visor. Alla citat är hämtade ur texthäftet till cd-boxen Alla Allans visor.

1. Politiska visor. Allan Edwall var medlem i Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK), som numera kallar sig Vänsterpartiet under större delen av sitt liv fram till sin död. Det vänsterpolitiska engagemanget hade han med sig från sitt föräldrahem i Hissmofors och på den punkten var han konsekvent, även om han inte var aktiv i någon partiförening i Stockholm. Däremot uppträdde han på små och stora partimöten, inte minst på valmöten runt om i landet tillsammans med dåvarande partiordföranden CH Hermansson.
VPK hade en stark dragningskraft på konstnärer och intellektuella redan under 50- talet. Det var i partisammanhang som Allan Edwall lärde känna konstnären och författaren Peter Weiss och hans fru, scenografen Gunilla Palmstierna – Weiss, vilket skulle få betydelse för hans fortsatta utveckling.
Hans politiska visor handlar inte om VPKs partiprogram. Särskilt renlärig var han aldrig även om kritiken av kapitalismen alltid är själva grunden i hans vinproduktion. En fråga som han återkom till mer än en gång var de många fabriksnedläggningarna under lågkonjunkturen i slutet av 1970-talet, som drabbade bruket i Hissmofors. Det lades ner 1979. Året efter revs fabrikens och de byggnader som inte gick att riva på vanligt vis sprängdes helt enkelt bort. Bitterheten och frustrationen i bygden var av naturliga skäl mycket stor, vreden vände sig framför allt till den siste ägaren av bruket, skogskoncernen NCA. Allan Edwall engagerade sig djupt i detta och deltog aktivt i den lokala opinionsbildningen. Den djupa bitterheten, som uppenbarligen också var hans egen, återspeglas i flera visor, bland dem Årstider som börjar med att måla upp en idyll: Nu är den sköna sommarn här/med lust och fägring stor./Och bruna ben och tunna skor/och mesen som i holken bor/och doft av hägg och kaffekask/ och burken full av mask. Redan i tredje versen är idyllen slut: Och vår fabriks direktör/går det strålande för./Han tog kosingen med sig/och stack, som dom gör/från en tyngande skatt./Och nu ryktas det att/han med skattmasen leker tafatt. Och till slut förenas de folkvaldas representanter och kapitalismen i en sorglig final över huvudet på de drabbade: Och nu ska udda bli jämt/det har kommunen bestämt./ För fabriken, som utsikten/länge har skämt,/ och där möda och slit/luktar svett, blod och skit,/tar man bort med en dos dynamit. Det som återstår för de maktlösa arbetarna är arbetslöshet och frustration: Och man är ledig och fri/och det skiter man i/ för det kvittar snart hur det ska bli. Melodin är en smeksam vals som växlar med ett snabbt tempobyte från elegisk moll till aggressiv dur
Ett annat exempel på hur dagspolitiken flyter in visorna finns i Baciller som på klassiskt entonigt bondkomiskt manér bland annat refererar till ett berömt uttalande av Olof Palme om att det socialdemokratiska partiet ”ska lyssna på rörelsen” : Av rädsla att förlora rösten/vart tredje år på hösten/finns en bacill som kan bekymmer vålla/man måste lova mer än man kan hålla.// Visst har man öra för vad folket önskar./Särskilt när konjunkturen grönskar./ Att ”höra på” betyder bara ”höra”./ Sen kan man göra vad man tänkte göra.
I visan För ingenting – för kärleks skull kombineras kritik mot herrtidningspornografi med hån av kapprustningen och den så kallade Boforsaffären, en stor politisk skandal där det avslöjades att vapenfabriken Bofors, möjligen med den svenska regeringens goda minne, betalat mutor till regeringen i Indien: Men svenska vapen från Bofors,/ det är en annan sak förståss./ Dom skapar ordning och mäklar fred/och används blott för att skoja med.
I andra visor gisslas bland annat den sydafrikanska apartheidpolitiken och automatiseringen av arbetsplatserna. I Lilla Ester slår han två flugor i en smäll och kritiser både kapitalismen och pornografin, inte utan en viss feministisk udd. Lilla Ester i visan är en uppblåsbar docka med syfte att lösa ensamma mäns sexuella problem: Hon är mannens dröm om kvinnosläktet/utan allt det där som stör.
Han hade ett gott öga till politiker av olika partifärg. I Akrobatik med tretton fyrradiga verser har tongångarna hamnat anmärkningsvärt nära populism och politikerförakt, om än skickligt rimmat och underhållande turnerat: Kom och se Den Fantastiska Halsbrytande Balansakten/på Den Livsfarliga Fyraprocentspärren! Kom och se/upprustare och spökskrivare, ja- och nejsägare, löf-/tesbrytare och blankröstare! Kom och se!
När Henry Kissinger fick Nobels Fredspris år 1973 skrev han en skärande ironisk visa, Fredens man där han gycklar friskt med fredspriset och dess mottagare: Hör nu säger han några valda ord/om den fred som han skapat på sin jord/medelst fasthet, beslutsamhet och makt/litet terror och någon liten slakt.
Miljöproblem tas upp i några visor. I När småfåglar dör kan man höra ekon både av Rachel Carsons berömda debattbok Tyst vår och skandalen med kemiföretaget BT Kemi i Teckomatorp. År 1974 uppdagades det att företaget hade grävt ner stora mängder höggradigt giftigt avfall i rostiga tunnor på fabriksområdet. Den ironiska tonen återspeglar de aningslösa argumenten från en del företagsledare i mitten 1970-talet: Vi har startat en ny produktion på försök/den är lönsam som säkert ni vet./Därför ligger er hembygd i dimma och rök/men den lättar er arbetslöshet./ Och vi kan knappast rå för/att små fåglarna dör,/det är sådant som småfåglar gör. I Bestäm dig återkommer han till förgiftningen i naturen, men tar också upp problemen med genmanipulation och doping. I bakgrunden kan man ana den inflammerade debatten som följde med SJ:s beslut att bespruta banvallarna mot ogräs med ett kraftfullt cancerframkallande växtgift som hade okända genetiska effekter. Visan har en ovanlig form. Den är uppbyggd i två parallella delar, som en sorts växelsång. Den ena delen är konstfärdigt och tvetydigt rimmad, den andra delen är en sorts diskuterande motstrof på prosa. Strofer som: Jag har en pitt/oresk liten rabatt/som inte står/nån annanstans att se,/ty jag har vatt/nat den rabatt jag satt/med sånt som idrottsmän/nen slår rekordet me står mot rader som: Man kan inte få både-och ska du veta/ så det gäller att bestämma sig. Alltså hur/ vill du ha det? Vill du ha gulsparvar och/ ogräs på banvallen eller ogräsfritt/ och gulsparvsfritt?Det är bara att välja.
Hamburg-46 är det tydligaste exemplet där Allan Edwall musikaliskt och textmässigt arbetar i en sorts Brecht-tradition. Man kan också säga att visan är en pendang till Ruben Nilsons uppsluppet desperata och makabra visa Den okände soldaten, som speglar stämningarna efter första världskriget - den okände soldaten som vilar under triumfbågens valv visar sig bestå av hopplockade kroppsdelar från unga soldater i de krigförande länderna. I Allan Edwalls version: Varenda tand/två ögon och en hand/en näsa och en fot/en njure och ett öra/det har jag gett/åt fäderneslandet/som alla snälla barn/av tacksamhet skall göra.

2. Kärleksvisor.

Kärleken är ingen enkel företeelse i Allan Edwalls visor, även om det finns en hel del av visornas traditionella uttryck i dem. Kärleken är tvärtom alltid problematisk och uppträder i flera skepnader. Den är visserligen stark men också flyktig och smärtsam. Det gäller att skaffa sig reservutgångar om kraven blir för starka. Ibland får kärleken nästan bibliska övertoner med ekon både från Höga visan och hövisk folkvisa som i första versen av Kärleksvisa: Som dagg och honung är din ljuva mund/som rosor doftar du i junilund/och likt en duva så vit och ren/är kärleken är kärleken. Redan i andra versen är tonläget betydligt bistrare: Men svart som natten är en trolös vän/och kall som is är saknaden/och ensamheten är arm och grå/att vänta på, att vänta på. I den tredje och sista versen ställs visserligen allt till synes till rätta, men är verkligen ”kärlekens ljuva stund” något annat än en tillfällig tröst för stundens smärta? Man kan undra: Men nu är kärlekens ljuva stund /när jag får kyssa din varma mund/och morgondagen med sorg gråt/vi skrattar åt, vi skrattar åt
Visan ställer flera frågor. Vem ska gråta i morgon, och varför? Tar kärleken slut? Här finns en otydlighet. Visan ger inga svar, men de nästan bibliskt vackra orden i första versen står i skarp kontrast till den grå sorgen i den sista.
I Kom är kärleken visserligen relativ men också ärlig, stark och värdefull i ögonblicket: Kom ska vi tycka om varandra/kom så får du kärligt kyssa mig/så som du plägar med dom andra/när dom brukar hälsa på hos dig.
Att kärlek och äktenskap inte alltid är förenliga storheter är temat i Blod och brand som i nio verser med ironiskt manlig blick beskriver en cirkelrörelse från förälskelsens rus till äktenskapets vardag som övergår i otro och upplösning: Dumma äktenskap som går i kvav,/såna finns det mer än nog utav./Om ett sådant vårat eget vart/var det bättre à la carte.
En av de märkligaste och svartaste kärleksvisorna heter Dystervals som finns i två varianter. I den första är tonläget vällustigt nattsvart med en fläkt av Bellmans livskänsla: Fumlig, ful och dyster/går vår tröga vals/Snart min dystra syster/går den inte alls. Visan tycks handla om kärlek och erotik på dödens rand: Kom och var mig nära,/aftonen är sen/extraordinära/äro dina ben. I en annan vers får månen, en klassisk dödssymbol, vara vittne till den sexuella lusten: Månens bleka skiva/leker med ditt hår/oerhört subtila/äro dina lår. I en senare version av visan, Dystervals (i dur), har uttrycket mildrats: Ingen kan väl ana/vad i mörkret sker./Månen på sin bana/glömmer vad den ser.
Ibland får komiken ta över. Gullegubben är intressant för att den skildrar en situation då det manliga jaget i visan de facto har blivit övergiven och inte tvärtom. Visan är skriven på någon sorts stockholmslang. Effekten är märkligt naken, en förtvivlan klädd i bondkomik, men på stockholmska! Och trots allt finns det ett hopp mitt i det svarta: Där längst inne i dom djupa skrymslena, käraste/brinner kärlekens låga/precis som förut/allt det svarta är glömt/hoppets ljus är blott tillfälligt gömt./Kom tebaks, låt oss glömma och bygga på nytt…/
I några visor finns en sorts försoning, till exempel i En egen hjärtevän, som till formen är mycket enkel och idyllisk: Nu har jag fått en egen liten hjärtevän/och därmed lugn och ro i själen, äntligen,/och även till kroppen mår jag riktigt bra/ty hjärtevän det bör man ha.
Filosofiska visor
I många visor tar Allan Edwall upp en rad vardagsfilosofiska frågor av typ: Hur ska man leva för att inte skada andra och sig själv? Vad är mitt liv värt? Vad gör över huvud taget livet värt att leva? Vad är det som skiljer människorna från djuren – vad är det som gör en människa till en människa? Hur ska man leva för att vara, om inte alltid en god människa så åtminstone en människa som inte är ett hot eller en belastning för andra? Tonen är ofta tjurig och ironisk, ibland medvetet gammelmansgnällig. Frågorna är urgamla och allmänmänskliga. Visornas styrka är det personliga, tragikomiska sättet att turnera dem.
Skillnaden mellan människa och djur är temat för visan Kultur som i ett komiskt och ironiskt tonläge gör en del uppseendeväckande jämförelser och bland annat innehåller följande intressanta jämförelse: När älgfar kutar planlöst kring i skogen/och tuggar i sig utav löv och barr,/styr mänskopappan sina steg mot krogen,/ att bättra på sin magkatarr. Och hur är det egentligen med erotiken?: Visst är det själens blyga sympati/ej djurisk lust som drager,/när man mot fnaskkvarteren någon gång/sin kosa styr? Vad visan egentligen går ut på är inte solklart, kanske att människans tillvaro, på gott och ont är något att vara tacksam för: Men bland de varelser som saknar själar/och lever livet i okunnighet,/som stirrar dumt och andas in med gälar/finns inte alls nån mänsklighet. Visan är typisk för Allan Edwalls viskonst. Ofta låtsas han inta motståndarens ståndpunkt, och gör det med stor ironi. Det är en roll som ger god utdelning när det gäller att framföra ett budskap utan att förenkla det till enkla plakattexter.
I Förhoppning visar Allan Edwall upp sin mer pessimistiska sida: Det mesta blir väl inte som man tänkt sig/och ingen annan kan man skylla på/och baken har man bakåt fast man vänt sig./Och knappast blir det nå bättre. I denna visa finns några av de mest välbekanta raderna i hans visor, en kortfattad sammanfattning av en livshållning i skrattspegelns komiska förvrängning: Jag haver slösat bort mitt eget liv/på snus och knulla och travet/och spriten har jag haft som tidsfördriv./Och ont i skalln fick jag av´et.
Visan Som de flesta handlar om den lilla människans perspektiv underifrån, men också om självkänsla trots allt: Jag är liksom så måttfull utav mig och är/inte alls nån sån där tokig revolutionär//Jag tycker mig va´någonting så där ungefär/som man tycker sig va´ när man är helt ordinär.
Vart tog livet vägen är en fråga som vi alla litet till mans ställer oss när vi passerat ungdomen och befinner oss en god bit in i medelåldern. Insikten om att livet har ett slut blir alltmer tydlig. Denna insikt är temat för Giv mig åter, som till formen är en sviken mans klagan över att ha blivit övergiven. Slutraderna faller tungt : Ungdom aldrig mig du gav/Spörj dej själv var den blev av/Ensam och allena går du i din grav.
En av Allan Edwalls mest kända visor heter Visst är det bätter, men int´ är det bra, som i stark koncentration följer en pessimistisk livshållning från ungdom till död. Inte ens kärleken är det något vidare med: Så lever en parvis och lycklig en tid/ sen tar den gruvliga lessnaden vid/då söker en frihet, för fri ska en va´/Och visst är det bätter , men int´ är det bra.
I Bli som far återkommer han till fader-son-perspektivet. En far ger desillusionerade råd till sin lille son, en sorts manlig nutida pendang till den berömda Några ord till min kära dotter – om jag hade någon av den nytra 1700-talspoeten Anna Maria Lenngren: Svälj din förtret – ta ske´n i vacker hand/ när makten trampar på din ömma tå./Du lever i ett demokratiskt land/där du kan välja sätt att trampas på.
Om ett liknande förhållningssätt, men annorlunda turnerat, handlar Mot okänt mål som i sin galghumor har vissa gemensamma drag med flera dikter av Nils Ferlin: Vi är renliga av oss i vårt land/fast det luktar litet skit om en och ann´./ Men det löser sig till slut,/ ifall du bara härdar ut,/ för man vänjer sig vid lukten efterhand.
En av Allan Edwalls starkaste och vackraste visor, också musikaliskt, med en av hans konstnärligt mest genomarbetade texter, är Den lilla bäcken som utan både ironi och sentimentalitet faktiskt ställer samma fråga som Viktor Rydberg ställde i dikten Tomten från 1881. Vad är en människa, varifrån kommer hon och vart är hon på väg. Och vad är egentligen meningen med vårt liv? I jämförelse med Viktor Rydberg är Allan Edwall betydligt mindre idealistisk och mer klarsynt utan att bli pessimistisk: Och lilla bäcken/ mot älven rinner. Och älven rinner/ mot stora hav. Och aldrig någonsin mer man finner/var lilla bäcken blev av.
I flera visor finns en lek med ord och en påtaglig språklig lust som kan ge oväntade resultat. Tummetotteri är en sådan visa som bortom sina ordkrusiduller också handlar om livets outgrundliga villkor: Slutalekeri och växauppera/hållakäftera och klokeri/vuxenbliveri och insefaktara/plikteri och gíftasvuxera.
Inte olik jagpersonen i Fridas visor av Birger Sjöberg funderar jagpersonen i Liksom stjärnorna över universum oändlighet.: Ser du stjärnan på himmelen där/ som så vänligt blinkar i den höstliga kvällen?/Okänd för astronomer den är/Nog är det/förvånande omständighet?
Den långa dikten Lågkonjunktur har drag både av Gustaf Frödings En fattig munk från Skara och Monolog i månsken av Nils Ferlin. Allan Edwalls visa är en pessimistisk betraktelse, en rundmålning i diktens form över människans situation i tid och rum med svarta rader som: Vi radar upp oss och bildar kö/på nedra botten till vänster/ hos Eldbegängelsetjänste/Skuldra vid skuldra, fader vid son/oavsett var vi kommer ifrån/från Trädgårdsföreningen Hägg och Syrén/eller sjukstugan Skinn och Ben
Ännu närmare ett tonläge som påminner om Ferlin anslås i visan Vägens dåre. Rimflätningen är spexartat nödrimmad stockholmska: Vägens dåre/med gelé i håre/siktar påre/med sin blanka bil. Men fortsättningen är allt annat än munter. Visan handlar, som så många andra av Allan Edwalls visor, om ångest, existentiell oro och livets fasansfulla förgänglighet med det tre gånger upprepade omkvädet: Mänskor vandra/runtikring varandra/kött som pratar/verb och substantiv,/gnälla, käxa/som en gammal pjäxa/klaga, bråka/föra mycket liv.

Nära visor
I några få visor närmar sig Allan Edwall sin egen privata sfär utan att avslöja särskilt mycket vare sig om sig själv eller sina närmaste. Men att Mor dansar handlar om hans egen mamma, Magda, som skrattade mycket och älskade att dansa verkar uppenbart. I brist på kavaljer kunde hon ta ut en kavaj ur garderoben och dansa med den, en sorts solodans på köksgolvet inför en storögd publik av familjemedlemmar: Ingen annan rör sig när min mamma dansar/ mannen, barnen, katten, alla tittar på,/Flugorna i taket, hela världen stannar, /bara mamma rör sig då.
Och mycket tyder på att visan Far har inspirerats av hans egen hårt arbetande far, kiseldaren Karl Edwalls på en gång lättsamma och livskloka attityd till rikedom och makt: Och mot betalning gal ej näktergalen./Av glans och storhet blir det bara skalen./Av prål och prydnad blir det mat åt malen/och alla råttorna i skafferit.
Om Självporträtt verkligen är just det kan nog diskuteras, men kanske finns det en självinsikt i inledningsraderna: Svart som en änka och vit som en svan/milt som ett spädlamm och ilsken som fan/avigan utåt och framsidan in/hjärtat är hungrigt men buken är stinn.

Visor på dialekt
Allan Edwall levde större delen av sitt liv i Stockholm, dessutom i en så uttalad storstadsmiljö som teaterns och filmens värld. Det finns uppgifter om att han då och då drömde om ett annat sätt att leva i det jämtländska landskap som han lämnade som sextonåring.
Han var helt enkelt en storstadsmänniska även om det jämtländska fanns kvar i honom som en osentimental självklarhet. Han visste varifrån han kom men han visste också varför han gav sig av därifrån. Det finns inga spår av dialekt i hans tal i de roller han spelade, det hade han nogsamt slipat bort och i flera intervjuer påpekade han också hur viktigt det är för en skådespelare att tala en renodlad rikssvenska på scenen.
Det är oklart om Allan Edwall återgick till den variant av jämtländska som talades i Hissmofors vid sina besök i hemorten. Men många stockholmare som kommer från delar av landet med tydliga dialekter vet hur svårt det kan vara att tillfälligt återknyta till dem. Dialekter förändras snabbt och den som inte talar dem till vardags tappar snart de viktiga nyanserna.
I varje fall skrev han två visor på någon sorts jämtländska. Jämtsnoa är en hejdlös liten visa med för en utsocknes vällustigt obegripliga dialektord i snabb snoa-takt: Henan kom´a Annas fjåsen/huskut fin och agasam/herskapsflidd till Sladderåsen/Stoschan glåm så det är skam. Visan kan sägas vara en litet bitter bondkomisk betraktelse av landsbygd contra storstad ur ett underifrånperspektiv. I Jämtländsk vaggvisa är perspektivet betydligt mildare: Du är likens sauan/når du knip me auga/ha inte stånnan sôva/bell int stret emot.

Traditionella visor
Hjärta och smärta, kvinna möter man, naturens skönhet, alkoholens lindrande och ödesdigra effekter liksom jagets tillkortakommanden i olika skeden av livet. Se där några teman som ständigt tycks återkomma i visornas värld, så också i Allan Edwalls visor. Det är en sorts eviga motiv som Allan Edwall tacklar på sitt eget sätt. Ofta har de en tydlig politisk udd
Visan Kanske skulle knappast kunna framföras på ett möte med feminister. Visans jag är en ensam man som vill skaffa sig en fru, men tvekar inför alla problem det skulle kunna innebära, lite grand påminner den om Litet bo jag sätta vill, Elias Sehlstedts idylliska visa från mitten av 1800-talet : En kanske skulle ta och skaffa sig en liten fruga/ en trevlig en med snygga ben och jämt och glatt humör.
Att så många förhållanden som inleds i jublande passion slutar med avsked i grå aska och bitterhet är temat för den tematiskt komplexa och mörka Troll och älva som handlar om ett kärleksmöte med en dov underton av vibrerande oro: Du blir vacker, du, och jag blir stygg/jag är troll och du en älva/Lägg din glädje på min krumma rygg./Sorgen får vi bära själva. Mot slutet av visan kommer följande märkliga, insiktsfulla, bittra
rader: Himlen lyfter på sin kjortelfåll/ljuset silar genom rutan./Åter gå vi två åt varsitt håll,/jag har ingen, du är utan.
En kråka flög är en dyster visa om höst och död, kanske med en blinkning åt Erik Axel Karlfeldt: Det är den svavelgula tid/med smak av slutlighet/som döden brukar liknas vid/men höst, så heter det.
Men redan i nästa visa på samma skiva är tonläget helt annorlunda. En rektig kär (karl) hanterar ett tema som är vanligt i bondkomiska texter. En fumlig och fattig bonddräng – dock inte utan en viss självkänsla och självinsikt - som snusar och dricker för mycket brännvin försöker att marknadsföra sig på den vanskliga äktenskapsmarkanden, men är ändå tveksam till äktenskapet: En annan sak som alltihopa krånglar till,/ det är ju detta att jag faktiskt inte vill,/ för även om jag vet att du är rik och grann, /så vill jag hellre ha en ann. Återigen alltså en visa om kärlekens ambivalens och känslomässiga gungfly, men iscensatt som en munter vals.
Om socialdemokratisk politik, semester och sommarsol handlar Den svenska solen, som med sin lätta ton är som gjord att framföra vid en gemytlig eftersits på ett partimöte inom vänstern: Och om blott arbetsgivarn vill/semestrar jag en vecka till/och gläds åt flickorna igen/som svänga klänningen.
Att dyllen är granne med kaos och att ett tuppfjät skiljer trygghet från hot är temat för den mycket starka och mörka visan Aftonro där det stillsamma familjelivet skyddas av sjulåsnycklar och övervakas av vakthundar : Så kommer aftonro med sockerkaka/och rapporteringen per telefon./ Och schäfern våran kommer nu tillbaka/för att bevaka dörren inifrån. Den vackra melodin både styker under och står i kontrast till textens mörker och pulserande oro.
Insikten om livets korthet är ett återkommande tema hos många visdiktare. Ett av Allan Edwalls bidrag till genren heter Plötsligt en dag . Visans jag råkar se sig själv i spegeln och: Var har den gamlingen/kommit ifrån?
Samma tema återkommer i Göken: Från gossebarn till gubbe är man vorden/ibland med skratt, ibland med gråt. Även i Misse kan man höra ett eko av samma tema: Kommen till de år då oron stillat av/Någonstans emellan födelse och grav./Brukar människan bli mindre attraktiv,/vilket ändrar på hans liv.
I Motgångar möter vi en man som haft många kvinnor men alla förhållandena har spruckit av olika skäl med Agda, Stina, Ulla och allt vad de heter, som får varsin vers med omkvädet: För då var jag tämligen rusig och full/och gjorde det mesta för kärlekens skull! Men till slut har han i alla fall hittat den rätta: Men Gullan är gullig och godsint och rar/Jag gjord´fäll nå trevligt, men vet inte var./
Till de ”bortglömda” visorna som inte tidigare fått vara med på någon skiva, hör den sorglustiga För längesen som handlar om åldrandets tristess och svårigheter, inte minst ensamheten och bristen på erotik. Det var för väldigt länge sen när allt var lust och lek/och tralala och fiddelianlej/och hit och dit och sätta på och guppa upp och ner/och aldrig ge sig tid att sitta ner.
Ramsor om dom och oss är titeln på en skiva, framför allt tänkt att passa för en barnpublik. Den består av helt enkelt av femtio korta ramsor uppbyggda så samma sätt med dåraktiga och ibland ganska makabra rim på vanliga tilltalsnamn - Sixten, Eva Acke, Tage och så vidare. Några ramsor handlar om historiska personer som Gustav Vasa, Tage Erlander, Gunnar Sträng och Elvis Presley. En rad. återkommer i varje vers är Du stackars barn och avslutningsvis Sa mor till lille Sixten eller Eva eller vem det nu handlar om. Ramsan om Elvis låter så här: Den rare lille Elvis/han ville bli idol/och Elvis blev det delvis/för dom som Elvis tål. Du stackars barn som blev idol,/du blev nog mest ett föremål,/ sa mor till lille Elvis/som ville bli idol. Den enkla vismelodin är effektiv och lätt att tralla med i. På skivan är ramsorna arrangerade beundransvärt variationsrikt, vilket räddar den från att bli monoton och tröttande.

Berättande visor
Inte sällan växte Allan Edwalls visor ut till sammanhängande berättelser, nog så dramatiska ibland. I några av dem finns en folklig, drastisk humor, i andra är tonläget mer återhållet eller ironiskt.
Familjeporträtt är en mycket ironisk historia som beskriver en minst sagt dysfunktionell familj på samhällets botten där mamma städar och sliter ut sin kropp: Kalla händer, stela knän/Söker vård hos Stockholms län/Trippar sen på sjukan in./Trillar snart av pinn. Pappa är en sjukpensionär vars var framtid inte framstår som ljus: Men får slöa som han vill/även supa till. Om systern får man veta att hon är fyrtio år, mor till fyra barn och arbetslös: Skönhet, lycka älskogshopp/har hon givit opp. Och inte är det mycket bevänt med brodern: Verkar slut med brorsa Knut/Tyckes bli mer och mer suput . Och den person som är visans jag ska vi bara inte tala om: Röra pulver helt diskret/i små prydliga paket. Nej det är verkligen ingen familjeidyll som målas upp, trots den glättiga tonen och det skillingtrycksaktiga omkvädet: Det är både synd och skam/huru livet dundrar fram/över små och svaga./Dom är att beklaga.
I Jag gick mig åt körka är berättelsen mer jovialisk och aningen ekivok. En ung man med själskval går till kyrkan för att tala med prästen men blir handgripligen botad från sina kval av den pilska prästfrun.
Den långa visan Du och jag med sina femton fyrradiga verser är ytterligare en variant på temat om kärleken som övergår i äktenskap, otrohet och skilsmässa utan pardon. Men så vaknar intresset igen och historien upprepar sig. Visans sista vers låter som en återklang av en envoi i någon av Francois Villons cyniska femtonhundratalsballader: Oh, du dyra liv som tynar och försvinner/Låt oss leva upp den lilla bit vi hinner/Du är kvinna. Jag är man.
Någon enstaka gång växer visan ut till en drastisk anekdot. Det bästa exemplet är Morbor och grisen som möjligen har en verklighetsbakgrund. Visans morbror är på väg till slaktaren över Storsjöns bågnande vårisar med en levande gris på en sparkstötting. Men isen brister och morbror ramlar i vattnet medan grisen blir kvar på isen. Man kan rent av tro att morbror drunknar, men det sägs inte klart i visan: Storsjön är väldig att skåda/både till bredd och till djup,/odjur på botten lär råda/- morbror får sup efter sup!/Grymma är orden som följa,/sluddrigt av kallsup och gråt,/morbror från isande bölja/ropar till grisen:Förlåt!
Det var ju fel årstid för att slakta julgrisen. Men: Kvar på den milsvida isen/sorgsen men lycklig ändå,/står nu den dödsdömda grisen/ så som de sörjande stå.Och dock på små ätliga fötter/skyndar den strax mot sitt skjul/för att med fikon och nötter/uppätas bitvis till jul.
Om ett oväntat möte med en gammal flamma handlar Slumpens makt i Luleå. Han elektriker, hon hotellstäderska. Mötet får oanade, livsavgörande konsekvenser: Sen blev det ungefär som det var förr i världen mellan oss. Och sedan bytte Stina lakan. Och mannen i visan måste berätta för sin fru varför han tänker stanna i Luleå. Visan har ett alternativt slut där det framgår att den nygamla flamman nu väntar barn.
Tittut, slutligen, är en riktig burlesk och föga rumsren historia om en dam som vid sextiett års ålder lyckas solochvåra en predikant och förföra en domare: För med sitt trevliga sätt/ och med blicken kokett/stod man sig ganska slätt/fast hon fyllt sextiett. Hur hon lyckades med det framgår av refrängen: Och hon lekte tittut/ då titta tuttarna ut/som dom jämnt gjort förut/när dom pekar rakt ut.


Allan Edwall utanför scenen.
Det är inte mer än ett drygt decennium sedan Allan Edwall gick bort. Ännu har bilden av honom inte bleknat. Fortfarande visas filmer och TV-produktioner där han medverkat i olika sammanhang. Många av dem finns att hyra och köpa både på VHS och på DVD. Det gäller framför allt de många barnfilmerna. För den som vill är det inte svårt att skapa sig en fyllig bild av konstnären Allan Edwall även om de videoinspelningar som finns av de teateruppsättningar som han medverkade i knappast gör honom rättvisa. Men man kan ändå studera hans förmåga att med liten glidning i rösten, en obetydlig gest eller en nästan osynlig grimas få fram de komiska, tragiska eller avskyvärda dragen hos någon av de rollfigurer som han framställde.
Listan över de roller han spelade, de pjäser och filmer han skrev och regisserade är ofantlig, enligt en obekräftad uppgift spelade han flera hundra roller, stora och små .Så många som 500 har nämnts, men den siffran är inte bekräftad. Det är näst intill omöjligt att göra en fullständig förteckning. Till detta kommer regiuppdragen, böckerna och artiklarna han skrev, intervjuerna han gav, visorna han både skrev och framförde, de otaliga TV- och radioprogram som han medverkade i som uppläsare, vissångare, intervjupersonlighet. Han tycks i många år ha jobbat praktiskt taget all vaken tid, gått från repetitionsal till filminspelning eller radiostudio och därefter tillbaka till teatern för att spela i kvällens föreställning.
Betydligt svårare är det att få en någorlunda tydlig bild av honom själv och det liv han levde som privatman i och utanför teaterns och filmens värld.
De små glimtar av privatliv han låter skymta fram i intervjuer och tidningsartiklar visar en strängt upptagen man som – framför allt under 6o- och 70-talen - ägnar den lilla fritid han har åt sina barn. De bodde i princip hos sina mödrar, som hade vårdnaden om dem, men de vistades också regelbundet hos honom i huset på Norra Lagnö på Värmdö.
I en ”Dagbok” i Tidningen Vi berättar han litet om hur hans vardagsliv förflöt under en vecka i november 1968. Söndagsmorgonen inleds som en vanlig söndagsmorgon hemma hos vilken frånskild pappa som helst med tre hemmavarande barn:

Vaknar med Måns på ena sidan, Malin på den andra. Från rummet utanför hörs dunkandet av bollar mot väggen. Mattias och hans kompis Mikael lirar bandy där.
Frukost med Beatles och fyra ungar som diskuterar gårdagen. Dom hade fest då nämligen, med 24 kompisar. Kåken är full av kvarglömda vantar. (---) På kvällen får Britt tillbaka tre barn som är sura för att vi kom försent till 3-bio.

Men sedan var det slut med glimtarna ur familjelivet. Veckan i övrigt består av repetitioner av en film, klippning av en annan och eftersynkronisering av en tredje, förberedelser för den stora rollen som köttkungen Mauler i Brecht-pjäsen Heliga Johanna i slakthusen, deltagande i Storforum, ett av TV:s direktsända samhällsprogram, intervju i radions Tidsspegeln, inläsning av en dikt till ett annat TV-program. Men om privatlivet praktiskt taget ingenting, så när som på att han hämtar och kör hem en son efter en idrottsträning och gör ett besök hos en läkare som ordinerar vila och järntabletter mot blodbrist och trötthet. Det kunde nog behövas.


Den yttre konturen av hans vuxna privatliv är lätta att skissa: Han var gift två gånger, det första äktenskapet slutade med skilsmässa 1952, det andra 1965. I äktenskapen föddes fyra barn, i det första sonen Mikael 1948, i det andra Mattias 1958, Måns 1960 och Malin 1961.
Två år före sin död fick han sin cancerdiagnos. Sjukdomen medförde drakoniska behandlingar och operationer, men hindrade honom inte från att arbeta in i det sista. Han avled den 7 februari 1997.
Huset med strandtomt vid havet på Norra Lagnö på Värmdö i Stockholms skärgård köpte han i samband med den andra skilsmässan 1965. Han sålde det i mitten av 1980-talet och flyttade permanent till sin lägenhet på Nybrogatan, inte långt från Dramaten och Brunnsgatan Fyra, hans huvudsakliga arbetsplatser under de sista åren. Innan han skaffade sig den lägenheten hade han i många år en liten övernattningslägenhet på Gärdet i Stockholm.
Han gifte inte om sig efter den andra skilsmässan, men han levde inte som en eremit utan hade ett antal längre och kortare relationer.
Han betecknade själv sina skilsmässor som ”svåra” i en intervju. I båda fallen fick den före detta hustrun vårdnande om barnen. Det var inte lika självklart på 50- och 60-talen – som i dag – att barn behöver och har rätt till en tät vardagskontakt med båda föräldrarna efter en skilsmässa. Begreppet delad vårdnad infördes inte i föräldrabalken förrän 1983. Radiopjäsen Hemkomsten från 1965 som låg till grund för filmen Eriksson 1969 har utan att vara öppet självbiografisk sin bakgrund i hans andra skilsmässa

Mattias Edwall: Vi hade kontinuerlig kontakt.

- För min del tycker jag nog att vi hade kontinuerlig kontakt med vår far som barn trots skilsmässan, säger Mattias Edwall. Vi träffade honom vissa veckoslut och litet längre kring jul. Sommartid var vi alltid med honom minst en månad, ibland i huset på Norra Lagnö, ibland hängde vi med till någon inspelningsplats. Många av de filmer han medverkade i spelades ju in under sommaren.
Han minns att han som barn upplevde att livet var litet friare hemma hos fadern, det var inte så många regler för städning och disktorkning som hemma hos deras mor. Hon hade ju i princip det vardagliga ansvaret för tre barn, vilket möjligen är en något mindre tacksam roll i varje fall ur barnperspektiv.
Det hände också att han besökte sin far på Dramaten. Han minns hur han satt i en loge nära scenen och såg en förställning med ”mycket fäktning”, kanske en Shakespearepjäs. Han såg den där föreställningen flera gånger, sittande där i logen som gav honom ett märkligt underifrånperspektiv på det som utspelade sig på scenen. Men slutet på föreställningen fick han inte se. Allan Edwall var inte med i sista akten. När han var avsminkad och omklädd hämtade han helt enkelt sin son i logen och lämnade teatern.
Mattias Edwall sökte sig inte till teatern, trots att hans far gjorde vissa övertalningsförsök, bland annat tog han med honom till Dramatens talpedagog. Han valde att bli fotograf, också det ett konstnärligt yrke där liv och arbete flyter in i varandra.
-När jag var 20-21 år hade jag en stor uppgörelse med honom, säger Mattias Edwall. För mig handlade det om den nödvändiga frigörelse som jag tror att alla söner måste genomföra från sin far. Jag bodde i USA några år på 1980-talet. När jag kom tillbaka därifrån 1986 erbjöd han mig att dela den lokal på Brunnsgatan 4 som han hyrt för att ha som repetitionslokal inför filmen Mälarpirater. Då kom vi närmare varandra igen och vi blev mer och mer som gamla kompisar. Vi drev ju ett bolag gemensmt. Kontakten blev mer självklar. Det hände att han ringde och sa att han ”bara ville snacka skit”.

Måns Edwall, regissör: Det fanns en frihet för oss barn, men den var också hans frihet från att slippa vara en närvarande förälder.

- Umgänget med pappa hade alltid guldkant. Han lagade alltid sådan mat som man annars bara får på barnkalas – korv och pommes frites och marängsviss. Han fanns däremot inte närvarande i vår vardag.
Måns Edwall berättar om sin fars improviserade godnattsagor, hans trädgårdsintresse och hans gröna fingrar. Och om hans goda hand med djur.
- Det fanns en räv där på Norra Lagnö, den kom fram och tog emot mat vid husknuten när han visslade på den. Samma sak med småfåglarna. De åt ur hans hand.
Det var inte bara rävar och småfåglar som han hade god hand med.
- En gång tog jag och en kompis båten till en kobbe där det fanns häckande måsar. Med fara för våra liv – så kändes det i alla fall - stal vi fem måsungar. På hemvägen hittade vi på en rövarhistoria om hur vi fått tag i dem.
- Två dog men de andra tre överlevde i en låda i källaren. Jag, Malin och Mattias hade varsin, vi döpte dem till Knatte, Fnatte och Tjatte. Det var två skrattmåsar och en silvertärna. Allan matade måsungarna hela sommaren. Han gick nedför källartrappan i sina träskor några gånger om dagen.
Med tiden blev måsungarna större och började gå omkring på tomten. Så småningom blev de flygfärdiga och gav sig i väg.
- Av oro för om de skulle klara sig gick Allan då ibland ned till stranden med litet extra mat. Han slog på klippan i strandkanten med sin träsko. Då och då kom måsungarna tillbaka och fick mat ur hans hand. Han förstod att ljudet av träskon mot klippan var ”matsignal” för dem.
Måns Edwall beskriver fastigheten på Norra Lagnö i Stockholms skärgård – den stora sjötomten vid havet, klipporna, fruktträdgården, bryggan, den omfångsrika stenvillan.
Det fanns frihet där. Men också outtalade krav:
- Visst lekte pappa med oss när vi var små. Men det gällde att hänga med, att ha litet av samma talanger som han själv, annars kunde man nog känna sig åsidosatt. Den frihet vi barn upplevde handlade ju också om hans frihet från kravet att vara en närvarande förälder. Kravlöshet är kanske ett bättre ord.
När marängsvissen var uppäten väntade kvällens föreställning på teatern och han satte sig i bilen för att ta sig in till Stockholm.
Olika barnflickor var ett väsentligt inslag i tillvaron för barnen Edwall, inte bara hemma hos deras far på Norra Lagnö utan också till vardags hemma hos deras mor i lägenheten på Hornsgatan.
- En gång när pappa var borta ville vi absolut inte gå och lägga oss. Det blev en utdragen kamp med barnflickan som ville få oss i säng genast. Men så kom pappa hem. Visst kan vi få vara uppe en liten stund till, tjatade vi. Jovisst, sa pappa. Och jag blev så fruktansvärt glad att jag sprang ut ur huset i bara pyjamasen, sprang över hela tomten ner till bryggan och hade så hög fart att jag ramlade i havet och höll på att drunkna. Jag minns fortfarande bubblorna i vattnet. Min äldre bror Mattias lyckade dra upp mig sista stund.
Måns Edwall refekterar över vad det egentligen var som hände:
- Det viktiga i den här historien är egentligen dragkampen mellan mig - jag var fyra eller fem år - och barnvakten. Ur mitt perspektiv var frågan: ”Har jag världen bästa pappa eller inte?”
- Det var ett evigt ”gå och lägg dig” – ”Men vi får vara uppe för pappa.” – Nej det får ni inte, gå och lägg er! – Vi får visst vara uppe för pappa”. Så höll det på ända tills han kom hem. Andra föräldrar skulle ha ställt sig på barnflickans sida och inte göra som han gjorde – sabotera hennes jobb och dessutom låta små barn vara uppe alldeles för länge.
- Jag fick rätt mot en vuxen och pappa ställde sig inte på andra vuxnas sida mot mig. Det var i den glädjen jag sprang tills jag hamnade i vattnet. Observera att Allan lät mig springa ut – och vad gjorde han själv? Kokade kaffe kanske, medan det var min bror som tog på sig ansvaret för mig.
- Allan betedde sig alltigenom ansvarslöst mot alla inblandade, men en pojke på fyra-fem ser det inte så, han är ju själv ansvarslös. Jag blev glad. Allan kanske lät oss vara uppe för sent för att han skulle få träffa oss en stund. Eller för att Bjuda på något extra, vilket skulle kunna vara rubriken på hela hans föräldraskap.
- Andra fick sköta slitgörat, mest barnflickor, men också till viss del Britt, vår mor. Han bidrog med ”det där lilla extra”. Med det följde också krav på tacksamhet för just det där lilla extra, ”det som gör livet värt att leva”: fina presenter, godis, julklappar, resor, en ny cykel, ett par slalomskidor, middag på fin restaurang, några hundralappar eller till och med tusenlappar. Han var generös med sådant. Men hans tid fick man aldrig.
- Om man inte visade tacksamhet begick man ett brott mot hans självkänsla, eller förstörde ritualen, som egentligen kanske handlade om att köpa sig fri från skuld, från anklagelser, från tanken att han inte gjort sitt bästa som förälder, att han inte varit närvarande.
- Han oroade sig hela livet över detta, plågade sig med det. I onödan tycker jag nu. Alla människor gör väl alltid sitt bästa, utifrån vilka de är och den roll som tiden och omständigheterna ger dem. Även han.



*

Emy Storm, som spelade mot Allan Edwall i filmerna om Emil i Lönneberga berättar om livet under den långa inspelningstiden mellan 1970 och 1972.:
- Han var mycket engagerad i sina barn, säger hon. Under inspelningarna sommartid bodde Björn Gustafson med sin familj och jag med våra barn i ett stort sommarhus med gemensamt kök och vardagsrum vid en sjö. I ett annat hus på samma tomt bodde Allan med sina barn, som han ägnade mycket tid och omsorg åt. Jag minns särskilt att han lade ner stor energi på att leta efter en ridhäst till sin dotter.
I intervjuer berättar Allan Edwall om sitt intresse för barn och barns sätt att tänka och fungera. I flera filmer arbetade han mycket nära med barn som skådespelare men också som regissör, framför allt i filmen Åke och hans värld, som var hans eget projekt från början till slut. I en intervju med Lars Kleberg berättar han om pojken Martin som spelade huvudrollen i filmen:

Jag lärde mig mycket när jag gjorde Åke av denne Åke. Martin hette han, en liten pojke som var märkvärdigt vis. Jag höll på och repetera en månad före inspelningen, för att lära känna de här små grabbarna. Det första Martin sa var: ”Ja, jag är litet ambivalent inför det här”. Han var åtta år. Jag tänkte, han har hört det där ordet nånstans! Men det visade sig att han mycket väl viste vad det var, och hade funderat på det också. Så var det hela tiden. Till slut satt man och lyssnade på den där lilla grabben. Han påminde mig om att man har glömt djävligt mycket som kunde när man var barn. Man har glömt det. Det har blivit så mycket ”visserligen är det si men det är också så”, det är så mycket reservationer. Barn har klara begrepp.
(---)
Martin, han förklarade mycket för mig. Man skriver ett manus och så sitter man och pratar med en sån där liten grabb och så får man lov att ändra sig. (---) Han hade faktiskt rätt. Han förklarade till exempel Åkes förhållande till den vansinniga kusinen för mig. Själv hade nog jag – ungefär som författaren, Bertil Malmberg – en mera skrämd och fascinerad inställning till flickan. Här var de tillsammans. Han förstod henne verkligen och gjorde allt för att hon skulle göra som han! ”Gör inte så där”, ungefär – istället för att som en vuxen människa se på henne som ett fenomen. Barn gör inte det.

Allan Edwall tycktes förstå sig på barn och hade förmåga att sätta sig in i hur de tänker och känner och det finns ingen anledning att betvivla att hans engagemang inte bara var professionellt utan också innefattade hans egna barn, även om den tid han tillbringade med dem var otillräcklig. Men å andra sidan - hur många föräldrar, frånskilda eller inte, har inte känt att den tid man ägnat åt sina barn medan de var små har varit otillräcklig?
Skådespelerskan Anita Wall, som arbetade med Allan Edwall i två produktioner på Teater Brunnsgatan 4 bekräftar både hans arbetskapacitet och hans omsorg om sina barn.
- Allan var helskärpt, säger hon.
Hon har samtidigt svårt att se att han hade något liv utanför teatern men hon upplevde alldeles bestämt att han visade mycket omsorg om sina barn.
- Teatern var hans liv, och han var ständigt på gång med något nytt projekt, säger hon och berättar om den enda gång hon besökte hans våning att den var överbelamrad av böcker, anteckningar och manus under bearbetning.
Men hon påpekar också att han uppskattade denna världens goda. Han tyckte bland annat om god mat och lagade också själv god mat.
Han var medlem i Lilla sällskapet, som bildades 1966 för ”att vårda och främja kulturen kring bordet.” Medlemmar var – och är – 21 matintresserade personer, både professionella och amatörer. Den ledande personligheten under Lilla sällskapets första tid var Dagens Nyheters legendariska matskribent Pernilla Tunberger. Andra kända namn var textilformgivaren Astrid Sampe, medicinprofessorn Rolf Luft och museichefen Bo Lagercrantz.
Sällskapet – som fortfarande existerar och verkar för att bevara och utveckla den svenska matkulturen - samlades regelbundet till ”gastronomiska möten” på Källaren Aurora i Gamla stan. I Lilla sällskapets kalender ”Mat i år” från 1970 medverkade Allan Edwall med ett recept på ”Halvfransk råbiff” och en värmande ”Regn- och rusksoppa”.
Men det var trots allt ett undantag, och han tycks inte ha lagt ner alltför stort engagemang på Lilla sällskapets verksamhet. Inte heller det politiska engagemanget tycks ha fått särskilt stort utrymme i hans tillvaro. Under hela sitt yrkesverksamma liv, från 1952 till 1992 var det i teatervärlden i allmänhet och på Kungliga Dramatiska teatern i synnerhet som han hade sin hemvist både professionellt och –faktiskt – också idémässigt och emotionellt. Med kortare och längre uppehåll var han Dramaten trogen ända fram till sina sista år, trots att han enligt egen utsago sa upp sig därifrån inte mindre än åtta gånger. I en intervju i anslutning till sin sextioårsdag berättar han med illa dold ironi vilken löjligt låg summa han skulle få i pension efter alla sina år som anställd på Dramaten. Han kunde ändå inte slita sig därifrån.
I sin bok Svarslös från 1996 ger kollegan Erland Josephson en elegant, klarsynt och nyanserad bild av Allan Edwall:

(---)Han rör sig så graciöst, både i inre och yttre bemärkelse, över det fält som han med sånt allvar, sån spelglädje, sån munterhet och sånt klarsynt vemod har inmutat åt sig och sin konst. Sina konster, för hans uttrycksformer är många. Det är som om han bär på en längtan som han vet att han aldrig kommer att få tillfredsställd. Jag antar att det är den som gör honom så poetisk, så sårbar. Det finns inte en grotesk och enfaldig bonddrul eller en tyrannisk svinpäls i hans galleri som inte har en laddning av denna poesi, denna smärtsamma längtan, som inte uppstår ur protesten utan i inlevelsen.
Han är skarp i sina omdömen, ofta skoningslös. I hans närhet blir jag osäker på vad jag egentligen tycker. Allan har så klara reaktioner, han vet vad han tycker om och vad han tycker illa om. Jag anpassar mig gärna till vad den jag talar med förväntas tycka och tänka, på så sätt blir många av mina omdömen ett slags gissningslik. Jag vill så gärna låta mig smittas av Allans ibland smått tjuriga integritet, jag anstränger mig att låta självständig i hans närhet. Hans personlighet är så stark att jag ibland lyckas.
När jag var teaterchef var han ibland förbannad på mig. Jag tog det naturligtvis personligt, men har sedermera förstått att Allan av princip är förbannad på chefer. Eller inte av princip, mera är det så att ingen skall tillåtas regera över hans avsikter. Och då blir skådespeleriet ibland en krånglig sysselsättning.
Det är ett yrke där man inte alltid kan vara överens med sig själv. Då blir man också lätt oense med sin omgivning.
(--)

Allan har ett djupt kluvet förhållande till Dramaten, teatern har en makt som han inte vill erkänna och möjligheter som han inte vill försumma. Så är det för många, men Allan konkretiserar den konflikten mer än andra. Jag ser honom ibland prata med någon eller några utanför sceningången, livligt, roat, jag ser att han vill höra dit utan att höra dit. En bit av hans historia är Dramatens historia medan Dramaten får inte vara hans historia, han vill gå in i berget och stanna utanför. Han ville så gärna trivas där, men gör det aldrig riktigt.
På sitt sätt sätter han ständigt Dramaten på prov.
Det är en nyttig övning att se teatern genom hans ögon även om jag inte alltid är överens. Eller kanske just därför.

Om Allan Edwall skrivs och sägs det ofta att han är genuin. Det är alldeles sant. Man undrar vad det beror på.
Att han aldrig har ljugit sig till en identitet? Att han aldrig har behövt göra det.
(--)
Han är både den som betraktar och den som ger gestalt åt dessa besynnerliga fantasmogier som är människans hemliga, vilsna drömmar, lidelser och frestelser.
Han sätter oss i förbindelse med våra monster och våra änglar.

.



Ingalill Rydberg: Teatern var hans liv

Med tydlig precision och utan bitterhet formulerar Ingalill Rydberg hur hon upplevde att Allan Edwall såg på relationer, arbete och privatliv. Hon hade ett kärleksförhållande med honom under några av de sista åren av hans liv :
- Han hade hundra procent gensvar från publiken. Teatern var hans liv, ingen fru eller familj kunde konkurrera med den. Men jag uppfattade att han ibland önskade att han kunnat göra andra val.
Ingalill Rydberg är skådespelare och regissör, men arbetar som koordinator på Kulturhuset i Stockholm. Det var naturligt att det var teatern som förde dem samman 1986 då hon spelade i en pjäs på Teater 9, en fri grupp i Stockholm.
- Pjäsen hette ”Hur jag undrar vem jag är” och var skriven av Joyce Carol Oates, en författare som Allan var mycket intresserad av. Vi såg hans namn en kväll i biljettliggaren, men det dröjde ett par veckor innan han verkligen kom och såg föreställningen, då tillsammans med skådespelerskan Anita Wall. Efter några dagar ringde han och tackade och vi träffades senare på en restaurang nära teatern. Han ville att jag skulle spela en roll i filmen Mälarpirater som han regisserade och snart skulle börja spela in. Den roll han valt ut till mig var dottern till en fiskare som Allan själv spelade, en sorts drömsekvens. Filmen spelades in på olika platser i Stockholms skärgård och jag åkte bil med Allan till inspelningsplatserna.
- Han gav mig pjäser att läsa, bland annat Edit, Tummelisas mamma, som han just skrivit första versionen själv. Jag var ung och kaxig och sa vad jag tyckte. Nästa gång vi skulle åka båt till något särskilt ställe visade han mig pjäsen igen, nu var den förvandlad till en monolog.
Ingalill Rydberg var litet brydd över situationen. Hon var ju alltför ung för att spela rollen, men Allan Edwall föreslog att hon skulle regissera Anita Wall. Hon hade själv aldrig tänkt att hon skulle bli regissör, men han stod på sig och återkom med erbjudandet gång på gång..
- En dag tog han med mig till en lokal på Brunnsgatan där det stod trettiofem klappstolar, berättar Ingalill Rydberg. Han sa att han hade hyrt lokalen för att använda den som repetitionslokal, men att han bestämt sig för att också ha föreställningar där. Och den första föreställningen skulle vara hans egen version av Hjalmar Söderbergs Doktor Glas.
- Jag såg honom repetera Doktor Glas. Jag hade stor respekt för hans sätt att arbeta, det var praktiskt och oneurotiskt. Efter en repetition sparkade han hårt i väggen och stönade: Åhh, vad det var dåligt! Jag tar det igen! Och så drog han igenom det timslånga materialet ännu en gång.
Snart var Ingalill Rydberg engagerad i det som blev Teater Brunnsgatan Fyra. .
Hon hade levt några år med fotografen Christer Strömholm och kunde se vissa likheter mellan de båda konstnärernas sätt att bygga upp sina egna sammanhang.
- Den professionella nivån var hög. Allan var mycket effektiv och fattade snabba beslut. Ingenting fick bli liggande. Räkningar betalades omgående, folk som hört av sig fick omedelbart svar. Det var en del av Allans vision om den lilla teatern. Att tiden skull användas väl och utnyttjas till att pröva nya idéer. Teater Brunnsgatan Fyra var en sorts verkstad.
- Han var lika direkt och effektiv med sina visor. När det kom en, så var den klar, det var bara att ta den, rakt upp och ner. Han sjöng in den på en bandspelare och skickade över bandet till exempelvis dragspelaren Bengan Jansson som var en av dom skrev ner musiken på noter och arrangerade den. Allan var förresten själv en jävel på att spela munspel.
Arbete och privatliv flöt ihop.
- Vi gjorde allt på teatern, minns Ingalill Rydberg. Vi tog bilen till Martin Ohlssons ”storcash” och köpte kakor och toalettpapper, vi tryckte programblad på kopieringsmaskinen, gjorde affischer och biljetter. Jag sydde ihop jättelika tygsjok som skulle vara dekor till en föreställning och vi handlade scenkläder på Myrorna och ibland på NK.
Under tiden arbetade Anita Wall och Ingalill länge enskilt med monologen om Edit, Tummelisas mamma. Efter ett tid gjorde de en uppspelning för Allan Edwall och Björn Gustafson som bänkade sig på klappstolarna..
Ingalill var inte helt nöjd med det de dittills åstadkommit och tårarna började rinna då hon väntade på domen från de båda erfarna teatermännen
- Vad bölar du för, röt Allan. Ni behöver en vecka till bara.
Premiären flyttades och föreställningen blev en succé .
- Allan Edwall och jag hade ett roligt arbetsspråk och han hade väldigt klart för sig vad han ville göra. Vårt samarbete var väldigt nöjsamt. Han sa tydligt ifrån om man blev för ordrik. Hans tålamod var kort. Hans humor oändlig.
Han beskskrev sitt arbete med texten till Kung Oidipus: Jag tog bort allt som jag inte begrep, för om inte jag begriper, då gör inte publiken det heller. Och så tog jag bort några präster som jag inte tyckte hörde dit.
Ingalill Rydberg talar om Allans Edwalls förmåga till överblick.
- Han var fenomenal på att snabbt läsa och hitta det väsentliga i till exempel dagstidningarna. Han lekte med ord och tyckte om att lösa korsord. En dag ringde han och frågade om jag ville komma med till Öland där det fanns ett hus till salu som han var intresserad av. Han körde direkt dit och tittade på huset och sedan for vi omedelbart tillbaka till Stockholm. Det blev inget köp, han hade ju redan sedan länge sitt hus på Värmdö. En gång köpte han ett hus i Tomelilla i Skåne där han befann sig på en filminspelning. Det sägs att han gick in i en affär för att köpa ett ventilgummi och kom ut med kontraktet på ett hus som låg nära Gösta Ekmans hus.
Allan Edwall tycks för övrigt ha haft ett särskilt förhållande till hus på landsbygden. Under några år ägde han ett hus i Föllinge i Jämtland, bara några mil från Hissmofors där han växte upp. Det användes framför allt som fritidshus, men under en kort period flyttade han dit med sin familj i akt och mening att lämna teatern och starta ett nytt liv bland getter och höns. Allan Edwall var för mycket konstnär och beroende av teatervärlden i storstaden för att ha tålamod nog för att klara av att leva i den jämtländska glesbygden. Men han släppte aldrig helt kontakten med sin norrländska bakgrund. Under de sista åren av sitt liv ägde han ett hus vid Höga kusten i Ångermanland. Han hade okomplicerat förhåll ande till sitt ursprung och hade det med sig i allt han gjorde . Han hade inga problem med det man brukar kalla ”klassresan”.
- Allan var genuint generös, säger Ingalill Rydberg. Vi hade en gemensam passion för udda armaturer.
- En dag kom han med en present, inslagen i massor av rosa silkespapper. Det var en hallampa i form av en gjutjärnsälg som omgående döptes till Rune och snabbt fick en egen röst av Allan. Rune försågs också med en kusin och en särbo. Fästmön fick en väninna och så vidare. Med tiden blev det en otrolig mängd älgar med massor av röster och identiteter. Kring älgen Rune uppstod helt enkelt en sorts fantasins frizon där allt var möjligt.. Jag upplevde det som en sorts ”skådespelargympa” för Allan. Detta pågick i flera år.
- Det sista av Allan som fanns kvar på min telefonsvarare efter hans död var Runes röst som sjunger ”varje dag är en fröjd, hurra hurra hurra.”

Björn Gustafson: Vi arbetade, det var så vi umgicks.

Björn Gustafson, är den skådespelare som samarbetade mest med Allan Edwall genom åren, vilket av naturliga skäl innebar att de tillbringade mycket tid tillsammans, men han funderar ett ögonblick när han får frågan om de hade kontakt utanför jobbet, om de talade om annat än teatern, om de umgicks.
- Vi arbetade, det var så vi umgicks, säger han lakoniskt. Något annat umgänge fanns det inte tid till.
- Han var på något sätt rationell i allt han gjorde, också i sina mänskliga kontakter. Och han kände väldigt mycket folk. Han var med i Gastronomiska sällskapet och Lilla sällskapet. Jag tror att han en stor umgängeskrets. ”Jag är litet fatalist”, brukade han säga om sig själv. Han var beredd på att saker och ting kunde hända.
­Björn Gustafson funderar över en annan av de egenskaper som han tycker var typiska för Allan Edwall:
- Man kunde komma i konflikt med honom, säger han med eftertryck. Och då hade han en väldig dynamik i sig. Han kunde bli väldigt arg, det kunde han. Jag har sett vissa som blev förtvivlade av det. Några personer blev han väldigt arg på och det pågick väldigt länge. Men då handlade det mest om värderingar. Han hade ju en socialistisk grundsyn och var aktiv i VPK. Personer som han upplevde som dryga översittare och utsugare, dom hade inget att hämta hos Allan.

Gisela Gustafson: Han kunde vara sarkastisk.

Gisela Gustafson, Björn Gustafsons fru , var en av Allan Edwalls medarbetare på Brunnsgatan Fyra både praktiskt och konstnärligt. Bland annat var hon engagerad i de barnteaterföreställningar som producerades under en period.
- Jag vet inte om han upplevde sig själv som särskilt begåvad, säger hon eftersinnande, men han hade stort självförtroende i sitt arbete. Trodde han på det han kom fram till så tvekade han inte att genomföra det. Det var väl därför han ville skaffa en egen teater
Gisela Gustafson bekräftar något som flera av dem som arbetade nära honom säger:
- Han var definitivt generös mot sina medarbetare. Men han var litet sluten kring sig själv. Han kom till teatern vid fyratiden och då var han väldigt ivrig med att kolla alla biljettbeställningar. Men han hörde ju dåligt, så han var tvungen att kolla om allting ytterligare en gång. Sedan tog han med sig ett korsord och försvann bakom scenen och innan föreställningen började ville han ha te och några kakor, det tyckte han om. Med tiden blev han ju litet rund och slutade med kakorna.
- Han kunde också vara ganska sarkastisk. Vi hade ett konstigt lås på ytterdörren. En gång hade jag inte lyckats låsa den ordentligt och då blev han ordentligt arg. Vi stod och skällde fram och tillbaka om huruvida jag hade låst eller inte. Till slut skrek han att ”det vet väl bara gud i himmelen”, och så gick han.
- Allan var inte egotrippad, men man fick inte gå in på hans område, när han väl bestämt sig för hur det skulle vara. Han hade kommit fram till en värderingsskala och den höll han sig till.
Gisela Gustafson återkommer till det drag av slutenhet och ensamhet som hon upplevde hos honom.
- Jag såg honom ofta gå hem ensam efter föreställningarna. Jag tror att han var ganska rotlös utanför teatern.
Björn Gustafson berättar om hur Allan Edwall ibland väntade på honom utanför den teater där han arbetade och slog följe på hemvägen.
Samtidigt hade han lätt för att få kontakt med det motsatta könet.
- Han hade kvinnotycke, säger Gisela Gustafson. Det var något hos honom som var attraktivt. Litet vädjade han till kvinnors förmåga och vilja till omhändertagande. Hans relationer var ofta kortvariga. Jag tror att det var han som drog sig ur och det var ofta förenat med tårar från kvinnornas sida. Han gick sin väg, helt enkelt. Hans ensamhet måste ha varit något som han själv hade valt - och så som han levde med teatern fungerade denna faktiskt som ett fullvärdigt sällskapsliv. Synd att det bara fanns sjuttio platser i salongen, många fler borde ha fått möjligheter att uppleva det som utspelade sig på Brunnsgatan 4.


Asta Bolin, författare och kulturjournalist: Han ville berätta hur det är att vara människa.

Asta Bolin lärde känna Allan Edwall då de båda blev årskamrater 1949 på Dramatens elevskola.
Orden i rubriken är Allan Edwalls egna om sitt arbete som skådespelare, visdiktare, regissör, författare och sin egen teaterdirektör. Formuleringen citerar Asta Bolin i en stor artikel i sin bok essäbok ”Ett rum till vänster” 1994, där hon bland andra känsligt nyanserade och noga genomarbetade konstnärsporträtt också skriver om Allan Edwall.
De var mycket goda vänner under åren på Dramaten. Båda skrev på böcker och eftersom han inte ägde någon egen skrivmaskin de första åren – vilket Asta Bolin gjorde - satt han ofta och skrev hemma i hennes lya. Av en dedikation i en diktsamling som han gav henne i present framgår det att hon också bjöd honom på ”kostelig spis”, det vill säga mat.
- Allan var vänlig, lågmäld och en bra kamrat, säger hon. Han var tystlåten men flitig och ansvarstagande på ett ganska moget vis.
- Jag minns inte när jag fick klart för mig att han hade en hörselskada, jag tror han dolde det för oss alla, fortsätter Asta Bolin. Hur jag fick veta det har jag glömt. Kanske berättade han det själv. Jag fick intrycket av att han var född med den. I så fall måste han varit väldigt modig som gav sig in i teatervärlden. Hörselskadan bör ha påverkat både hans personliga sätt att vara och arbetet med roller.
- Troligen kompenserade han sitt fel på hörseln med att vara mycket exakt då han framträdde på scenen, i sitt sätt att framföra texter och i sin röstbehandling, reflekterar Asta Bolin. Det innebar i så fall att han hade en speciell skicklighet och koncentration. Det gjorde också att man fick en stark känsla av något respektingivande hos honom..
- Som så många konstnärer i Norden hade Allan ett drag av melankoli, men det fick aldrig hindra hans humor. Tvärtom blev melankolin en drivfjäder till hans lust för lakoniska skämt och anekdoter. Det fanns en självklar arbetsglädje i vårt kamratskap, som blev självklar eftersom vi respekterade varandras integritet. Vi var lika sårbara på den punkten och därför orubbligt lojala mot varandras tystnad i livet.
Men den melankoli som Asta Bolin talar om är minsann inte bara en nordisk företeelse. Den franska litteraturforskaren Julia Kristeva har skrivit en litteraturteoretisk bok med titeln Svart sol som bygger på en psykoanalytisk tolkning av själva begreppet. Julia Kristeva beskriver melankolin som en sorg, men att den sörjande inte vet vad det är han eller hon sörjer över. Det är en sorg som grundläggs mycket tidigt i barndomen och blir till en sorts grundton i personligheten. Och melankolin i sig utesluter inte andra egenskaper hos en människa som till exempel vrede.
- Allan var inte fri från vrede, säger Asta Bolin, men den var integrerad i hans personlighet. Jag blev aldrig utsatt för hans vrede, men han använde sig av den på ett helt genialt sätt i vissa roller, det har jag förstått i efterhand.
Asta Bolin kan tala hur länge som helst om en föreställning i Radioteatern som hon aldrig glömmer. Allan Edwall framförde där en dramatisering av Kafkas novell Förvandlingen. Novellen handlar om en man som heter Gregor Samsa och blir en skalbagge.
- Som Gregor Samsa förmedlade Allan en både kroppslig och andlig metamorfos, säger hon. Det var en hisnande upplevelse att uppleva hur han förvandlade rösten, förändrade volymen i den och fick texten att leva trots att han inte längre hade en människas tal utan utstötte egendomliga, djuriska ljud. Ändå blev de fullt begripliga för lyssnaren. Det var en fullkomligt genial tolkning.
Asta Bolin tycker, inte minst mot den bakgrunden, att det är märkligt att han tog avstånd från en del av avantgardet i litteraturen och teatern, de så kallade absurdisterna. Det gör han i förordet till sin bok Mellan liv och död. (W&W 1993). Detta förord är en viktig källa till Allan Edwalls teatersyn. ”Jag begriper inte det stora hos kuriositeter som Arrabal, Genet, Djuna Barnes och andra litterära fakirer som har avvikelsen som norm”, skriver han bland annat.
- Ändå har han gjort några av sina bästa rollprestationer i pjäser av de författarna, säger Asta Bolin. Men tydligen kände han sig inte hemma hos dem.
- Hemma blev han nog först på sin egen teater, Teater Brunnsgatan 4. Där fick han ägna sig åt texter mer än åt spelet. Språket såg han aldrig som symboliskt, det fick inte vara för abstrakt för honom utan måste vara ”kroppsnära”, en levande materia som han helt och hållet kunde gå in i.
*
I en annan artikel i sin bok ”Ett rum till vänster” tar Asta Bolin upp en psykoanalytisk tanke i samband med Allan Edwalls dramatisering av Dostojevskijs berättelse ”Den milda”. Den tanken handlar om vad psykoanalytikern Stefi Pedersen kallade ”gränsmänniskan”. Hon använde ett mildare ord än det medicinska ”borderline”.
En ”gränsmänniska” anses bland annat ha en grundläggande skräck för att helt och hållet ta upp en annan människas bild i sitt inre. Hon håller sig till en kompromiss. Gränsmänniskan är rädd för att göra dem hon älskar illa. I stället älskar hon att se på dem, att registrera dem, som en ”ytbild”.
Asta Bolin menar att detta kanske förklarar den tolkning Allan Edwall visade i sin föreställning av den ”Den milda”, där han absurt nog kretsade kring liket av den kvinna han älskat som ligger död i rummet.
- Det är en grotesk situation och Allan Edwall genomförde den med teknisk omsorg och osentimental distans, säger hon. Det verkade faktiskt horribelt.
Asta Bolin talar om ett slags gränslöshet både i Allan Edwalls personlighet och hans konstnärliga arbete på scenen och på filmen.
- Han överskred gränser inom sig. Därför blev han Doktor Glas precis som han blev Gregor Samsa i skalbaggens skepnad. Han spelade inte de rollerna. Han blev själv varenda stavelse i Hjalmar Söderbergs roman, liksom i Kafkas novell. Han älskade texter så som en man erövrar en kvinna och förenar sig med henne helt och hållet i kärleksakten.Hemma blev han Hemma blev han nog först
Hon fortsätter:
- Då jag lämnat teatern 1956 hade vi inte kontakt med varandra under många år. När Teater Brunnsgatan 4 blev hans tog vi upp kontakten igen och i träffades en sista gång hemma hos mig för den intervju vi kommit överens om. Men när allt kommer omkring ville han inte bli intervjuad. Vi skulle ha bara ha ett samtal vid middagsbordet.
- Han nämnde något om att han börjat syssla med det onda i sina gestalter på Brunnsgatan. Intellektuella analyser gick inte ihop med hans politiska övertygelse, konstaterar Asta Bolin.
Allan Edwall hade flera gånger uppmanat henne att se hans film ”Åke och hans värld” .
- Det gjorde jag och erfor tystnaden i den som särskilt stark, säger hon. En scen där pojken Åke kammar sin mammas hår fastnade i mitt minne på ett sätt som jag för alltid skall förknippa med Allan. Där skymtade en dröm om andlös moderskärlek, som en saga. Jag tror att den scenen betydde något mycket viktigt i Allans arbete och liv.
- Innan han bröt upp från vårt middagssamtal sade han lakoniskt: jag vill berätta hur det är att vara människa.
- Det har han sannerligen gjort på sitt specifika vis i en mångfald av geniala ögonblick på scenen och filmduken – ögonblick många av oss aldrig glömmer.

.

.

1 comment:

Unknown said...

Jag vill minska mina bröst med bröst estetik. Behöver en bra plastikkirurg från Turkiet.
Memeestetiği