Ena kvällen Lars von Triers film Antichrist på Saga och den andra kvällen Mark Ravenhills pjäs Shopping and f***ing på Stockholms stadsteater. En överdos av konstnärligt gestaltat våld? Kanske det. Antichrist passerar ett rejält antal tänkbara gränser för sexuellt våld på film och Shopping and f***ing utsätter åskådarna för några utomordentligt våldsamma och blodiga scener.
Men vad är det egentligen vi ser? Filmen Antichrist har redan varit föremål för ett aktningsvärt antal uttolkningar. Jag stämmer in i dem alla, i varje fall dem jag läst. Jag ser filmen som ett slags fixeringsbild, eller snarare flöde av fixeringsbilder med en mängd medvetna och omedvetna referenser till myter, sagor, filosofi och vet jag vad. Det brutala våldet med sina könsstympningar och andra vidrighter övergår rätt snart i något slags hallucinationer. Våldet blir overkligt. Kusligt, javisst. Men också distanserat. Jag kom på mig med att undra över hur vissa särskilt ohyggliga scener var gjorda rent tekniskt. Jag är säker på att det också har varit von Triers tanke. Jag överlåter åt andra att dra fram de konstnärliga, psykologiska eller könspolitiska underströmmarna i denna filmiska bildorgie av sorg, vällust och smärta.
Shopping and f***ing ansluter sig till en linje i den moderna teatern som har sina rötter t ex i Antoine Artauds teorier om grymhetens teater. Det finns många exempel. I den engelska ”in y´ear face theatre”, som utvecklats på experimentalscenen vid Royal Court Theatre i London fick denna estetiska, kontinentala teaterform ett starkt inslag av öppen och hårdhänt samhällskritik.
Det är rätt märkligt att se snygga, vältrimmade och välnärda unga människor gestalta svårt nedgångna, trasiga knarkare som stjäl och prostituerar sig för att överleva. Jag kan känna något liknande inför de båda skådespelarna i Antichrist, men upplevelsen blir så mycket mera påtaglig i teatersalongen. Och när pjäsens offer, den fjortonåriga Danny på egen begäran blir knivskuren i anus av den på en gång varmhjärtade och självdestruktive Erik rinner blodet kraftfullt på scenen.
Men vad är det för blod? Teaterblod, naturligtvis. Nej, jag ska inte dra igång ytterligare en diskussion om teatern och verkligheten. Snarare förundras jag än en gång över teaterns verkningsmedel. Det är inne i åskådarnas medvetande som pjäsens desperata tema ska formuleras, insikten om ett samhälle där inte bara allting är till salu utan också köpandet och säljande har ersatt själva livskänslan.
Det tillhör faktiskt uppsättningens förtjänster att man inte försökt att förklä skådespelarna till det moderna tiggarproletariat deras karaktärer tillhör. Genom att visa upp sig som de kompetenta, skickliga unga skådespelare de är kan de också gestalta en problematik som vidgar sig till att omfatta också mig och de andra i publiken. Det är bra teater, helt enkelt. Faktiskt mycket uppfriskande trots det det allvarliga budskapet.
