Tänkte att jag skulle skriva litet om Mjölke (Epilobium angustifolium) den stiliga vilda sensommarväxten, som på 70-talet döptes om till Rallarros. I mina värmländska hemtrakter sa vi Rävrompa, men det sa vi också om Skogsfräken, så det blev litet förvirrat ibland.
Över hela landet skickar Mjölken eller Mjölkörten upp sina praktfulla, rödlila kvastar mot skyn i juli och augusti. Det är inte en växt som blygt ställer sig i skymundan, tvärtom dyker den upp var den vill utan att ta hänsyn till omgivningen. Växten har axliknande blomställningar som slår ut i god ordning, nerifrån och upp till toppen. Sedan vissnar den i samma goda ordning med yviga, duniga, bomullsliknande frön. Det påstås att man försökte tillverka något slags tyg av dunet under missväxtår för länge sedan, i varje fall användes dunet då och till som stoppning i kuddar och bolster.
I min gröna ungdom, då jag skrev alldeles för många usla dikter, skrev jag en som handlade om hur sommaren klättrade uppför Mjölkörtens blomställningar alltefter som de vissnade. Till slut stod den på bakbenen längst uppe på vippan och viftade tafatt i tomma mörkret, litet som en döende humla.
Så här i efterhand kan jag nog tycka att det inte var en så dålig idé, faktiskt. Man blir mer tolerant mot sig själv med åren. Och nu har mjölkörten redan vissnat för i sommar, och de humlor jag möter verkar trötta, famlande och tafatta. Det är bara getingarna som håller igång.
No comments:
Post a Comment