Vanligt folk

Apropå Göran Hägglunds debattartikel om vanligt folk kom jag att tänka på de många år som jag tillbringade i ett hörn av den svenska veckotidningsbranschen som reporter. Alla chefer var fina pojkar och flickor med gedigen akademisk medelklassbakgrund, alla hade de universitetsexamen, behärskade flera språk, såg teater, läste böcker, lyssnade på musik, you name it. Deras hem var smakfullt inredda, deras kläder snygga och välsittande. De var, kort sagt bildade storstadsmänniskor människor med avancerade krav på form och innehåll.

MEN när det var dags att besluta om hur tidningen skulle göras handlade det plötsligt om en helt annan attityd. Där handlade det om uppenbar vulgaritet. Texterna skulle handla om dagens kändisar, konstiga örtmediciner och massfabricerade, torftiga kläder. Texterna fick gärna var sloppigt skrivna, bilderna usla och formgivningen rörig, omedvetet oestetisk och slarvig. Attityden var att storstadsmänniskor är opålitliga, elitistiska och har tvivelaktiga kulturella preferenser.

Tidningen skulle helt enkelt vara det negativa avtrycket av allt det de själva var. Jag tyckte det var underligt; det representerade för mig en märklig människosyn – ett förakt. Samma förakt hör jag eka hos Göran Hägglund. Jag förstår det inte.