Hilma af Klints kultbilder.

Min pappa var präst och mycket upptagen, man skulle nästan kunna säga besatt,  av liturgi. Som barn förundrades jag över hans förvandling från pappa till något annat under högmässan i kyrkan, dit mina syskon och jag var mer eller mindre tvångskommenderade även om det inte kallades så. 

    Iförd fladdrande skrud skred pappa högtidligt från sakristian till altaret där han handlöst kastade sig på knä framför den jättelika bilden av Jesus på korset. 

    Åtminstone var det så det såg ut.

    Han verkade helt förkrossad. Jag uppfattade det som att altartavlan  krävde detta av honom.

    Särskilt obegripligt blev det när det var dags för nattvardsfirande.  

    Då excellerade han i knäfall och korstecken. Hans röst lät dov och olycksbådande när han läste de rituella texterna. Långsamt och oerhört högtidligt lyfte han den silverglänsande nattvardskalken i båda händerna ovanför sitt huvud, vänd mot församlingen. 

    Som barn tyckte jag det var obegripligt och kusligt. I fjortonårsåldern, i samband med konfirmationen insåg jag med lättnad att jag hade full frihet att gå därifrån vilket jag också gjorde. 

    Men bilden av pappas underkastelse under altartavlor och rituella upplyftande av heliga kärl inför församlingens blickar har följt mig genom livet. 

     Vad var det för makter som styrde honom?

     Kastade han sig framför altaret av egen fri vilja?

     Varför denna  schamanliknande mystik kring nattvardsfirandet? 

     Vad var det jag inte förstod och fortfarande vid hög ålder inte förstår?

     År 2013 genomfördes den stora utställningen med Hilma af Klints verk på Moderna Museet i Stockholm där jag då arbetade som värd.     

      Det var en magnifik, oerhört uppmärksammad utställning. Jag var naturligtvis djupt imponerad över vad jag dagligen såg, även om det fanns flera bilder som jag ställde mig frågande inför. Jag tyckte att de mer påminde om illustrationer  till religiösa uppbyggelseböcker än den gestaltning av  andliga tillstånd som katalogen hävdade.

    Allt eftersom tiden gick började jag ana varför jag kände mig särskilt obekväm med  de stora, centrala bilderna i serier som har rubriker som  Bilder till Templet och Altarbilder. 

    De är naturligtvis storartade abstrakta konstverk, men inte bara föregångare till  icke föreställande konst, till kubismen , Mondrian, Malevitj, Kaninskij och allt vad nu den samlade svärmen av hänförda kritiker hittade i sina referensskafferier. 

       De är också kultbilder. Som det stora intarsiakrucifixet över altaret i Södra Finnskoga kyrka där pappa var verksam i över trettio år.

     De förmedlar en högre kunskap som inte kan ifrågasättas och därmed bara kan bli föremål för dyrkan.

     De är bilder som kräver underkastelse och därmed enligt min mening är auktoritära.

     Jag är möjligen något överkänslig, men i utställningen på Moderna Museet fanns ett litet kapell-liknade rum där några särskilt ”heliga” bilder visades. Jag vet inte om Iris Müller-Westerman, som curerade utställningen var helt medveten hur detta kunde uppfattas. Jag hade inga svårigheter att se framför mig någon gripen besökare falla på knä i tillbedjan och underkastelse där inne. Såvitt jag vet inträffade det inte.   

       Jag är litet förvånad över att jag inte har hittat någon text som tar upp Hilma af Klints bilder  ur ett teologiskt, liturgiskt perspektiv

        Julia Voss har skrivit en mycket detaljerad och insiktsfull biografi om konstnären. Inte minst gör hon med anmärkningsvärd, näst intill halsbrytande  ambition  djupdykningar i de olika kvasireligiösa rörelser  som Hilma af Klint  och hennes väninnor och konstnärskolleger anslöt sig till  i olika konstellationer.

   Men hur dessa rörelser utövades nämner Julia Voss närmast i förbigående, annat än att de unga konstnärinnorna ägnade sig åt spiritistiska seanser och att de hade en psykograf, en sorts apparat med bokstäver som gjorde det möjligt att avläsa andarnas meddelanden. 

   Men i övrigt?  Det sägs nästan ingenting om andakter eller gudstjänstliknande ritualer i hennes biografi. 

   Men det finns ett fotografi på ett altare som pryds med en bild av Jesus som en anmärkningsvärt vacker ung man. Den bilden var målad av Bertha Vallérius, en konstnärskollega i De Fem,  en av de första av de konstellationer med kvinnliga konstnärskolleger som Hilma af Klint var med om att skapa. 

     Enligt Julia Voss hävdade Bertha Vallérius bestämt,  att hon fått tydliga anvisningar från någon högre makt hur bilden skulle se ut, det var rentav en ande som styrde penseln i Bertha Vallérius hand.  

      Altaret var vackert pyntat med en  prydlig spetsduk, girlanger av gröna blad  och en blombukett. Det omgavs av  något slags pallar, som gjorda att falla på knä på. 

     Det nämns i texten att de fem klädde sig i vita kåpor i anslutning till det där altaret, men ingenting sägs om de ritualer som utövades. För mig är det självklart att de tillbad den där altarbilden med den filmstjärnesnygga  Jesus. Ingenting sägs om vilka böner som de bad. Kanske använde de Svenska Kyrkans Mässbok, kanske improviserade de,  kanske andarna dikterade hur de skulle be. 

   Vem vet.

   I en utställning på Millesgården med verk av Hilma af Klint och flera andra likasinnade kvinnliga konstnärer fanns ett litet vitmålat hemaltare med ett rejält kors i Hilma af Klints avdelning, en gedigen pjäs i behändigt format. För mig är det ytterligare en indikation på att konstnärinnorna inte bara ägnade sig åt spiritistska seanser utan också hade någon form av andakter       

       Det skulle ingå ett  kapell i det planerade, men aldrig uppförda  gigantiska tempel i spiralform - det påminner en del om Frank Lloyd Wrights  Guggenheimmuseum i New York -  som Hilma af Klint hade en vision  om att låta uppföra på Adelsö. Det förefaller självklart att  de så kallade altarbilderna skulle ha sin plats där. Kanske skulle de Tio Stora,  målningarna, som nyligen ställts ut på Moderna Museet i Stockholm ha smyckat kapellet. De skulle möjligen ha fått samma funktion som de helgonbilder eller bilder ur Jesu liv som det finns gott om i kyrkor över hela världen.

       Jag hörde för en tid sedan ett radioprogram där tre kvinnliga teologer resonerade om Hilma af Klint och hennes konst. De beklagade att det inte fanns någon kyrka där någon av hennes altarbilder hade placerats på rätt ställe så att säga. De hade inga problem att be inför dem trots deras abstrakta symboler. De saknade dem. De till och med efterlyste någon församling som var djärv nog att sätta upp någon av Hilma af Klints altarbilder i en kyrka eller kapell.

      Själva bedjandet tycktes vara närmast en yrkesmässig självklarhet, något naturligt, det handlade absolut inte om någon underkastelse.

      Jag antar att dessa unga teologer gav uttryck för stämningar som råder inom Svenska Kyrkan i dag. 

       Att jag har svårt att förstå hänger säkert samman med min upplevelse av vad min pappa hade för sig under högmässorna, men jag tror inte att jag är ensam om att ha problem med att bilder kan utnämnas till att vara heliga, att de på något sätt har direkt kontakt med det gudomliga, med Gud själv rentav. 

      Inom katolska kyrkan och framför allt i de ortodoxa kyrkorna är ju sådant en självklarhet.  Det skulle inte förvåna mig om Hilma af Klint fått inspiration från  ikonerna i de ortodoxa kyrkorna.   

       Jag kan inte säga att detta stod helt klart för mig medan jag arbetade som värd  på Moderna Museet. Somliga av Hilma af Klints verk efterlämnade mest en sorts dunkel,  obehagskänsla, som jag haft svårt att förklara och bli kvitt under de år som gått.  

       Jag hade också dåligt samvete för att jag inte delade den församlade publikens absoluta entusiasm.

       Vem var jag som var kritisk till ett geni?

       Det dröjde länge innan jag kunde formulera vad jag kände. Det som hjälpt mig har varit mötet med andra starka konstnärsskap bland dem  Leonora Cunningham, Åke Göransson och  Anselm Kiefer som jag råkade få möjlighet att se aktuella utställningar av med några veckors mellanrum under senhösten 2022.

    Deras verk är självfallet sinsemellan enormt olika och har absolut inga beröringspunkter med varandra eller med Hilma af Klint. Men en sak har de gemensamt:  de försöker inte få mig att falla på knä inför sina verk. Det gör  inte ens Anselm Kiefer som ändå tar upp centrala kristna och judiska motiv i många av sina jättelika verk.

    Av en ren slump har Hilma af Klint och Leonora Cunningham gjort likartade målningar på temat  Världsträdet. Och det går naturligtvis inte att jämföra  kökssoffan hemma hos Åke Göranssons mamma, där sonens målningar låg nerslängda  med Hilma af Klints förordnande i sitt testamente om att hennes bilder inte fick visas förrän 20 år efter hennes död. Men ingen av dem  fick  uppleva den stora uppskattningen av deras verk medan de ännu levde.   

      När jag äntligen lyckades formulera min upplevelse av delar av Hilma af Kllints verk för mig själv läste jag om biografin och ett antal recensioner från den stora utställningen på Moderna museet 2013 och fick bekräftelse på att såväl Julia Voss som kritikerna avstod från att ta upp Hilma af Klints  religiositet, annat än som grundläggande inspiration till nyskapande konstnärliga verk och en lika grundläggande medvetenhet om verkens betydelse i framtiden. 

    Julia Voss ägnar stor möda åt  skillnader och likheter mellan spiritism, teosofi och antroposofi, de idéer som Hilma af Klint anslöt sig till under sin långa konstnärsbana.. 

    Hon konstaterar också att de unga konstnärinnorna ingalunda var ensamma om att intressera sig för dessa och andra liknande företeelse som var i svang kring det förra sekelskiftet. Det var nästan ett mode i dåtidens kutursväng. inte minst bland författarrna. Det kan räcka med att nämna två så olika konstnärstemperament som August Strindbergs och Selma Lagerlöfs. Båda var lidelsefullt intresserade av alla möjliga övernaturliga företeelser och använde sig av dem mycket medvetet - och lustfyllt - som konstnärliga uttryck.  

    Jag undrar fortfarande varför ingen kritiker eller forskare, ingen som jag läst i varje fall, har närmat sig Hilma af Klints  konst utifrån det faktum att en stor del av hennes verk är tänkta att vara kultbilder.   

     Jag kallar dem auktoritära eftersom att de inte, så betraktade kan ifrågasättas, enbart dyrkas som ikoner.    

     Kanske beror det på att få som är aktiva i kultursvängen i dag har djupare kunskaper om, och framför allt personliga erfarenheter av,  aktivt gudstjänstliv, liturgi och den underkastelsekoreografi  som tillbedjan av en bild innebär.

    Jag är absolut ingen expert.

    Rätta mig gärna om jag har fel.

  

    

 ,

Texten om Olle Hedberg. Betydligt kortare än den långa versionen, men ändå längre än den som publicerades i Parnass, som är ganska hårt redigerad.

DET TOMMA ANSIKTET

Någonstans, jag minns inte om det var i en intervju eller i en uppsats av något slag, berättar författaren Olle Hedberg att han  reser med rälsbussen mellan Linköping och Vimmerby. 

     Bland medpassagerarna finns några unga män som högljutt diskuterar en fotbollsmatch. De beskrivs som kraftiga och starka, till och med sympatiska, men deras ansikten är tomma.

    Det var många år sedan jag läste denna text, men formuleringen har jag inte glömt. Jag har funderat över den där tomheten i de unga männens ansikten: hur är de ansikten beskaffade som inte är tomma?     

    Om ansiktet är tomt måste ju hela människan vara tom, det  måste bli den underförstådda slutsatsen. Då blir nästa fråga: hur är en tom människa beskaffad? Från vilken utgångspunkt har man rätt att fälla ett sådant omdöme om en annan människa?

   I Olle Hedbergs fall tror jag att det handlar om att han inte visste något, eller ville veta något, om vare sig fotboll eller hur de unga männens liv gestaltade sig. Det är  uppenbart att de tillhörde en annan samhällsklass än den han själv tillhörde. De varken talade eller uppträdde som de människor han kände.

    De var främlingar både i hans liv och hans texter, om man ska döma av de hundratals gestalter som framträder i hans fyrtiofyra romaner.

   Olle Hedberg förstod sig på borgerliga miljöer och personer, men blev märkligt valhänt de få gånger han förde in personer ur arbetarklassen i sina böcker. Det finns ganska gott om hembiträden, men de får sällan framträda som personer. De tvättar, lagar mat, städar och öppnar ytterdörrar varefter de  försvinner ut ur handlingen.      

    Ett viktigt undantag är Iris i romanen ”Iris och löjtnantshjärta” (1934). Hon får inleda en allvarlig kärleksrelation med sonen i den högborgerliga familj där hon arbetar. Kärleken är uppriktig och ömsesidig. Familjen får ingenting veta och blir förskonade från vetskapen om denna mesallians. Den unge mannen omkommer i en motorcykelolycka strax innan han hinner tala om för sina föräldrar att han älskar och tänker gifta sig med Iris, som är gravid. 

    Man kan fråga sig varför författaren avstod från att skildra den ofrånkomliga konfrontation som skulle ha uppstått om inte relationen mellan de båda ungdomarna hade fått ett så brutalt slut. 

   Skildringen av Iris är relativt nyanserad och detaljrik; hennes ansikte är vackert men inte tomt. Hon är självständig  och karaktärsfull.

    Det fylliga porträttet av hembiträdet Iris är en engångsföreteelse i Olle Hedbergs persongalleri. I övrigt är det inte mycket man som läsare får veta om de många andra tjänstekvinnorna i hans böcker.

   I de fyra romanerna om Blenda Heurman (1948-1951), som blev stora framgångar, förekommer ett hembiträde som aldrig får ett namn, men om vilken det påpekas att hon är både välutbildad och välavlönad. Punkt. 

    När Blenda ska introducera sin oregerliga, men mycket begåvade, fästman hos den förmögna faster som tagit hand om henne sedan tonåren, trampar fastern på en pedal under bordet när det är dags att kalla på hembiträdet för att hon ska fylla på fästmannens snapsglas.     

    Romanen ”Josefine eller säg det med blommor” (1940) inleds med att en husföreståndarinna och en tillfällig hjälpkvinna bär in den torra tvätten i en högborgerlig villa, samtidigt som ett kraftfullt åskväder tornar upp sig över den lilla stad där handlingen utspelar sig. De båda tjänstekvinnorna försvinner raskt ur handlingen, sedan de fått illustrera de rådande klasskillnaderna i huset, genom att bli hänvisade till att stanna i köket medan husets högfärdiga ägarinna och hennes saktmodiga dotter Josefine, romanens huvudperson,  räknar blixtar i salongen.

    De båda tjänstekvinnorna är knappast skildrade som komplexa, unika personer, snarare som biroller i en komedi. Det kan inte vara en slump att deras uppträdande starkt påminner om den första scenen i Tartuffe av Molière, där husföreståndarinnan madame Pernell och den alerta husjungfrun Dorinne med stort besvär kånkar in en tung tvättkorg på scenen och börjar gräla om den märkliga besökaren som dykt upp i huset.

   Det leder över till en annan sida av Olle Hedbergs författarskap. I de många recensionerna av hans böcker är ett återkommande tema den stilistiska briljansen och den psykologiska skärpan.   

    Per Olof Sundman, som höll minnestalet över Olle Hedberg när han efterträdde honom i Svenska akademien1975, menar däremot att Olle Hedberg snarare skrev fram typer än psykologiskt definierade personer i de många romanerna..

       Jag tror att han är inne på rätt spår. Något karakteristiskt har han sett hos en författare som han i övrigt känner sig ganska främmande inför.          

   Jag tycker för egen del att det finns ett drag av Commedia dell ´arte i Olle Hedbergs texter. I många av hans romaner finns mer eller mindre fasta figurer, som interagerar med varandra utan att egentligen förändras särskilt mycket. 

      I Commedia dell ´arte finns figurer som den ständigt intrigerande Harlekin, den stränga ll Dottore och Pierrot som är olyckligt förälskad i den ljuva Columbina. I Hedbergs romaner kan man bland annat möta Den Starka Unga Kvinnan, Den Korkade och Oförskämda Gamla Överklassdamen. Den Snobbiga Officeren. Den Rika, Grovkorniga och Obildade Grosshandlaren. Den Känsliga och Idealistiska Unge Mannen. 

   Det finns otaliga exempel. Olle Hedberg var mycket produktiv. Mellan 1930 och 1974 gav han ut minst en bok om året. 

   Personerna i hans romaner förändras inte särskilt mycket även om handlingen vindlar sig fram i dramatiska turer. De förblir sig rätt lika, trots att de ofta ställs inför minst sagt besvärliga situationer där förutsättningarna för deras tillvaro ofta drastiskt förändras. 

    Om man läser Olle Hedbergs många böcker i det perspektivet, blir det lättare att, om inte bortse ifrån så i varje fall acceptera en del problematiska egenskaper i hans författarskap, till exempel det konservativa språkbruket och den tröttsamma satiren över en brutal, obildad borgerlighet som i princip var försvunnen innan han föddes. 

   Det är delvis samma borgerlighet som han samtidigt var djupt fascinerad av och vars värderingar han sympatiserade med, men i en uttalat urban, gediget akademiskt bildad form. Det var så han själv levde trots att han tillsammans med sin fru lämnade Stockholm redan 1923 för att bosätta sig i byn Verveln i södra Östergötland. 

   1929 föddes dottern Birgitta, parets enda barn. Familjen skapade ett misantropiskt elfenbenstorn åt sig. De tycks ha haft ett mycket begränsat umgänge. De läste inte svenska dagstidningar och följde inte med i det dagliga nyhetsflödet utan prenumererade på franska och engelska tidskrifter. 

    Dotterns skolgång blev till en av föräldrarna hårt styrd press genom det dåvarande skolsystemet. Det slutade i och för sig med en lysande studentexamen vid ett privat gymnasium i Stockholm. Däremot lyckades hon inte göra karriär vare sig som författare eller inom den akademiska världen. Hon utbildade sig till lärare men lyckades aldrig få en fast anställning. Hon var gift med journalisten Svante Milles. Äktenskapet blev barnlöst. Birgitta Milles dog av en plötslig hjärnblödning några månader före sin fars självmord 1974.

   Trots det markerade avståndet till det omgivande vardagslivets vanlighet och den svenska samtidens händelser i politiken och kulturlivet går det att se mer eller mindre tydliga avtryck i flera av romanerna. Det mest kända exemplet på detta  är romanen Ut med blondinerna (1938), som är en regelrätt antinazistisk pamflett. 

     Ett annat exempel är den intensiva religionsdebatt som pågick långt in på 1950-talet i skuggan av filosofiprofessorn Ingmar Hedenius berömda debattbok Tro och vetande (1949). Den debatten avspeglas i romanerna om Blenda Heurman, där hennes bistra faster Olga Timlin är renodlad ateist och Blendas minst sagt intelligenta men oregerliga man, Hans Hasseldahl representerar något slags mycket privat och intellektuellt ifrågasättande, men dock  kristen övertygelse, medan Blenda själv snarare får betraktas som en skeptisk sökare.

        I romanen Foto von Blomberg (1964) förekommer ett drastiskt skildrat homosexuellt manligt par bland fotografens kunder. Det är ingen tvekan om att han tycker paret är vämjeligt och mycket troligt är detta författarens egen uppfattning. Svallvågorna hade ännu inte lagt sig efter den så kallade Kejneaffären på 1950-talet som handlade om manlig homosexuell prostitution med förgreningar ända in i kungahuset.

     För egen del undrar jag om inte Blenda Heurman åtminstone på avvägar inspirerats av Astrid Lindgrens barnbok Pippi Långstrump. Pippis mamma är ängel och hennes pappa är negerkung och Pippi bor ensam i Villa Villekulla. Boken slog ner som en bomb i dåtidens barnboksvärld (den kom ut första gången 1945) och blev föremål för en hetsig debatt. 

     Men det var, såvitt jag förstår,  inte många som uppmärksammade ett av bokens grundteman: det övergivna barnet.

    Blenda Heurmans mamma dog när Blenda föddes och hennes far, Elof, överlämnade vården till flickans mormor. Själv försvann han till Sydamerika där han sysslade med vidlyftiga affärer av oklar beskaffenhet och inte tycktes ägna sin dotter särskilt många tankar. När mormodern dör hamnar Blenda, femton år fyllda, hos sin faster Ruth Timlin som snart blir änka efter sin älskade rådman. I den sista romanen om Blenda, Då bleknar bruden (1952)  dyker pappa Elof upp hos sin syster, nu som en utfattig ruin. Han dör innan Blenda hinner träffa honom. 

   Att Elof Timlin är en trist figur jämfört med den bullrande och charmfulla söderhavskungen (han kallas så numera) Efraim Långstrump förändrar inte det faktum att han är en far som övergivit sitt enda barn.      

    Jag har naturligtvis inga belägg för detta, men visst är det väl tänkbart att diskussionen om Pippa Långstrump sipprat in i Olle Hedbergs slutna arbetsrum och påverkat honom i arbetet med den romanserie som blev hans mest uppskattade. Blenda är i likhet med Pippi självständig, klok och handlingskraftig, dock utan Pippis glada anarki. 

      Jag menar dock att det fanns en uppenbar brist på spontan vardaglig kontakt med omvärlden i familjen  Hedbergs liv, vilket återspeglas i Olle Hedbergs böcker.  Makarna Hedberg stod varandra mycket nära i något slags ”folie a deux”.  Ruth Hedberg, kallad ”Chloë”, fungerade som ”dörrvakt”, agent, korrekturläsare och kontaktperson med förlag och press. Hon dog 1959 och man får en känsla av att Olle Hedberg aldrig repade sig efter den förlusten. Det finns en stor ödslighet kring honom under de sista sexton åren av hans liv. Han fortsatte att ge ut romaner varje år, men upplagorna minskade drastiskt och recensionerna blev alltmer likgiltiga. 

     Jag får ingen känsla av att författaren Olle Hedberg studerade människor i sin omgivning med nyfikenhet, än mindre med empati. 

   Då är det inte så underligt att  unga män ur arbetarklassen får tomma ansikten. Och även mycket genomarbetade romanfigurer kan framstå som färdiga typer snarare än levande människor som utvecklas och förändras.  

/Olle Hedberg 1899-1974 debuterade 1930 med romanen Rymmare och fasttagare, Han blev en av sin tids mest uppburna författare. Han gav ut en ny roman varje år fram till sin död. 

  År1957 invaldes han i Svenska akademien. Från 1960 och fram till att han tog livet av sig 1975 fick han allt sämre försäljningssiffror och alltmer gäspande recensioner. Efter hans död blev det helt tyst om honom. Vilgot Sjöman gav ut en biografi 1997 Drömtydaren. Min bok om Vilgot Sjöman. Det finns ingen mer genomarbetad akademiska monografi. Han brände alla manuskript, brev och bilder han kom över innan han dog. Han gifte sig 1923 med Ruth ”Chloê Collin. Hon dog 1959. Dottern Birgitta, gift Milles, föddes 1929 och dog 1974 i en plötslig hjärnblödning./     

     

    

    

   

Långa texten om Olle Hedberg

   

Olle Hedberg

Presentera mig själv.

Mina egna åsikter. 

Ingen vetenskap.

Många citat ur recensioner och liknande.

Avbryt mig gärna.

OLLE HEDBERG

Handuppräckning 

Bograngen ca 1948

När jag var barn på 1940 och 1950-talen sfanns det något som kallades för läsecirklar. Jag tror att det var bokhandlarna som organiserade dem. Någon samlade ihop kanske 10 personer som fick välja ut och betala varsin bok ur bokhandelns höst- eller vår-katalog. Böckerna förseddes med oömt omslag. På ena flärpen fanns en ”cirkulationslista” med namnen på dem som ingick i cirkelm och datum när böckerna skulle cirkulera mellan deltagarna. När cirkeln ”slöts” fick alla tillbaka ”sin” bok. 

    Det var alltid litet slagsmål om titlarna. 

    Till de allra mest populära skönlitterära författarna hörde Olle Hedberg. Möjligen var både Maria Lang och Stieg Trenter ännu mer populära, men de definierades och definierade  sig själva som deckarförfattare, som då mer än nu ansågs vara en helt annan litterär genre.  Jag bortser från dem just nu, det är bara ett konstaterande, inte något nedvärderande.

    Olle Hedberg, alltså.

     Jag minns att mina föräldrar pratade mycket om hans böcker. Och de hade några att prata om, för Olle Hedberg gav med klockren precision ut en ny roman varje år mellan 1930 och 1974 sammanlagt 46 titlar. Vissa år gav han ut två böcker.

     I sin tid var han mycket läst, älskad, beundrad och omdebatterad., möjligen med undantag av de sista åren av sin levnad. Läsecirkeln.

Gråa omslag med en lista över läsecirkelns deltager och bytesdagar på pärmens insida. 

OH föddes 1899 i Norrköping, hans far dog tidigt och med sin mamma och en äldre bror flyttade OH först till Gävle och sedan till Stockholm där han växte upp, tog studentexamen och studerade humaniora vid Stockholms högskola. 1923 dog hans mor. Samma år gifte han sig med studentkamraten Ruth Collin som han konsekvent under deras långa äktenskap kallade Chloë, ett antikiserande hedinnenamn. De umgicks i en krets av studenter som gav varandra liknande namn. 

    Ruth Collin skrev också några,  romaner som fick god kritik, under pseudonymen Ester Eschillius.

    1925 flyttade paret till byn Verveln i Stångådalen i närheten av Kinda mellan Östergötland och Småland. De hade köpt ett litet hus utan alla bekvämligheter som de med tiden lät bygga ut och modernisera. 

Huset  som de döpte till ”Tveggesjö” i Verveln förblev familjens huvudsakliga bostad dit de alltid återkom , även om de periodvis bodde i Linköping, Stockholm och Torremolinos i Spanien.

1929 föddes deras enda barn, dottern Birgitta. 

    ”Chloe” dog i bukspottkörtelscancer 1959,  dottern Birgitta dog av en plötslig hjärnblödning i maj 1974. I september samma år tog OH livet av sig med en överdos av sömnmedel.

     Det finns förvånande litet forskning om OH.

     Det hittills största och enda försöket att ge en helhetsbild av både författaren och hans verk är Drömtydaren. Min bok om Olle Hedberg av Vilgot Sjöman (1992.)

    Det finns några ganska föråldrade specialstudier, bl a om OH och religionen och en del annat, men ingen någorlunda modern akademisk monografi.

    OH brände upp alla manus. brevväxlingar, fotografier och andra dokument.

    Ingen undersökning finns heller av t ex språk, tematik, idévärld eller social eller historisk orientering.

    Litteraturprofessorn Conny Svensson har gjort en intressant närläsning av roman Foto von Blomberg från 1953. 

  I den årliga jätteloppisen i Katthammarsvik på Gotland såldes förra sommaren en mängd böcker som stått i bokhyllorna hos en bokälskande man som hette Villy Larsson. Han gjorde enkla exlibris till sina böcker av vanligt skrivpapper.

Jag råkade stöta till en bok med titeln:

Josefin eller säg det med rosor. Den ramlade ner på golvet. 

Jag tog upp den, öppnade den och läste följande:

  

”Det ser ut som om det skulle bli åska”, sade gamla Ingeborg, och hon såg upp mot himmelen, medan hon stoppade ned mangelbodsnyckeln i fickan på sitt förkläde. Tvätt- och skurhjälpen Johanna, fru Johanna Pilgren, böjde sitt vithåriga huvud bakåt och tittade hon också.

   Ett svart moln vällde fram över staden. Det kom hastigt. Det var riktigt otäckt att se, hur fort det åt upp himlens blå. Nu försvann eftermiddagssolen bakom åskmolnet. Så det mörknade!  Stor scenförändring. De välgrusade trädgårdsgångarna, som förut lyst gula, blevo grå. Grå blev också den vita villan. Dess mörkgröna plåttak svartnade.

  ” Nu blekte det”, sa fru Pilgren. Blekte av ett av hennes dialeketord.

    ”Gjorde det? Jag märkte inte att det blixtrade” svarade Ingeborg. Att Johanna Pilgren talade landsmål, beredde alltid Ingeborg en viss tillfredsställelse. På grund av det annalkande ovädret med dess påminnelse om Guds allmakt och allestädesnärvaro var dock tillfredsstälelsen denna gång något mindre än vanligt.

     Ett kort dovt muller vittnade om , att fru Pilgren sett rätt. De båda kvinnorna togo den tunga tvättkorgen mellan sig och gingo raskt upp mot villans köksingång.

   ”Det ska bli roligt att se, vad frun kommer att säga den här gången ”, anmärkte Ingeborg.

    ”Ja, jag säger då bara det”, genmälte Johanna och tittade hastigt upp mot skyn.

    Kanten av det svarta molnet steg högre och högre. Fru Pilgren var rädd, att den hotfulla linjen skulle hinna passera över hennes huvud, innan hon och Ingeborg och tvätten hunnit slinka in genom köksingången.

   ” Vi får sätta ner korgen ett tag. Jag låste innan vi gick”, sade Ingeborg. I hennes förklädesficka låg mangelbodsnyckeln ovanpå näsduken och först under näsduken påträffades köksnyckeln. Det dröjde därför en stund, innan dörren blivit öppnad. Medan Ingeborg låste upp sade hon: där var en blixt igen”

   ”Jesses”, sade Johanna och fattade ett nytt friskt tag i tvättkorgen.

    Först då dörren fallit igen bakom de båda gamla kvinnorna, kom åskdundret. Det var tydligare denna gång, och ödets svarta hand hade nu glidit fram och låg över den vita villan. 

      ”Ödets svarta hand.” 

      Självklart måste jag få veta fortsättningen.  Jag betalade mina fem kronor och cyklade hem. Inga gräsmattor skulle bli klippta under de närmaste timmarna.  

      Vad skulle komma efter denna magnifika inledning, som effektivt placerar romanens handling i tid, rum och socialt sammanhang: En högborgerlig villa i en mindre stad med tydliga sociala skillnader, inte bara mellan överklass och tjänstefolk utan också inom tjänstefolkets led.       

    Det där åskvädret är en förvarning om att något omvälvande kommer att hända. I tvättkorgen finns inte bara nycklarna till mangelboden och köksingång utan till ett större skeende. 

      Mycket riktigt. De båda tjänstekvinnorna försvinner ur handlingen för att aldrig återkomma. I stället får vi möta deras arbetsgivare, en gamla kvinna och hennes medelålders dotter - Josefin - och ett helt annat drama med ingredienser som börd, klass och brutalitet men också  mod, fantasi, affärssinne  och integritet tar sin början. Berättelsen får en  mycket oväntad upplösning. 

     Det vore fel att säga att romanen Josefin eller säg det med blommor från 1940 är den bästa jag någonsin läst. Men uppenbart var det en yrkeskunnig författare som hållit i pennan. Historien är berättad med säker känsla för språk, rytm och variation i händelseförloppet. Handlingen vindlar sig fram med  kontraster, vilopunkter  och överraskningar.

    Jag kände förstås till Olle Hedberg, och jag hade nog läst någon bok av honom för många år sedan. Jag erinrade mig en bok som heter Rymmare och fasttagare som var obligatorisk läsning i tredje klass i realskolan. Den var utgiven i en urtrist utgåva från modersmålslärarnas förening med ordförklaringar och frågebatteri. Jag kan inte minnas att den lämnade något i mitt minne.

    Nu bestämde jag mig för att ta reda på mera om Olle Hedberg och hans verk.    

      Det visade sig att Rymmare och fasttagare var den första romanen som OH fick utgiven. Året var 1930. OH hade hunnit bli 31 år. Det hade dröjt några år och ett antal refuseringar innan han fick debutera.

        Men sedan gick det undan

         Från och med nu kom han ut med en ny bok varje år fram till sin död 1974. Sammanlagt 46 titlar, varav en pjäs och en ett slags självbiografi, resten romaner.

           Det första jag lade märke till var OH:s förmåga att hitta på titlar. Om man läser dem på rad känns det som att läsa något slags poesi.

         

           Hör här:

           

           Rymmare och fasttagare

           Skära, skära havre

           Får jag be om räkningen!

           Fria på narri.

           Iris och löjtnantshjärta

           Att få tillhöra dig.

           Jag är en prins av blodet.

           Grop åt sndra.

           Mota Olle i grind.

           Stopp! Tänk på något annat.

           Ut med blondinerna.

           Josefine eller säg det med blommor.

          Vad suckar leksakslåden.

         Sista sommarlovet.

         Vackra vita tänder.

         Slå dank

         Den felande länken.

         Större än du nånsin tror.

         Bekänna färg

         Dan före dan

         Mera vild och tam

         Häxan i pepparkakshuset

         Då bleknar bruden

         Drömtydning

         Foto von Blomberg

         Vänstra kinden

         Dockan dansar, klockan slår.

         Sardinens begravning.

         Storken i Sevilla.

         Finns här några snälla barn?

         Djur i bur.

         Herre, var är du?

         I barnens närvaro.

         Mitt liv var en dröm.

         Liv - var är din udd?

         Allt vad du säjer kommer att vändas emot dej?

         Den svenska dygden.

         Och den mörknande framtid är vår.

         Öppna fågelburen!

         Upp till kamp emot kvalen.

         Vad en ung flicka bör veta.

         Varför vill ingen leka med mej?

         Galna hundar

         Den  ståndaktiga tennsoldaten.

         Tack och farväl.

         Tänk att ha hela livet framför sej. 

  

         Jag vill genast påpeka att jag inte läst alla dessa böcker inför detta evenemang, bara knappt hälften dvs 20 titlar. Det är naturligtvis en begränsning, det är jag medveten om. Det innebär ett mycket av det jag har att säga också består av citat och andrahandsuppgifter. Bara så ni vet. 

    Nu är det dags att nämna namnet Fredrik Böök nu. Han var litteraturvetare, författare, ledamot av Svenska akademien och fruktad bokrecensent i SvD under många år. 

   OH hade hunnit som sagt hunnit bli drygt trettio år innan han fick sin första bok publicerad. Men han visste  redan som barn att det var författare han skulle bli och inget annat. Man kan lugnt säga att han kämpade för att bli det. Han skrev mängder av manuskript, en del skickade han till förlag där de omgående refuserades. Många brände han upp. 

    I slutet av 1920-talet skickade han manuskriptet Den siste Karolinen till Norstedts förlag. Ragnar Svanström, som ansvarade för förlagets skönlitterära utgivning skickade i sin tur manuskriptet tlll Fredrik Böök som skrev ett positivt utlåtande, men avrådde förlaget att ge ut det i bokform. Samtidigt säger han att det är hans uppfattning att OH i en snar framtid kommer att prestera ett manus som förlaget mer än gärna kommer att vilja ge ut. OH fick läsa utlåtandet och när manuskriptet till Rymmare och fasttagare väl var klart uppvaktades Böök av OH:s fru  Ruth, kallad Chloë, med önskan att han både skulle rekommendera förlaget att ge ut det och recensera boken i SvD, vilket också skedde.  

     Böök skrädde inte med orden. Det var en översvallande positiv recension som så småningom flöt in i SvD.   

   Och så höll det på fram till Bööks död 1961. En vänskap uppstod, och den höll i sig I många år  trots att Böök ivrigt försvarade Hitler och nazismen, vilket var OH helt främmande.     

     Det är möjligt att OH skulle ha fått ut sina böcker så småningom utan Bööks insatser. Men det är ingen tvekan till att han mycket starkt bidrog till framgångarna. Detta hände i en tid när domarna från några få recensenter kunde innebära vinna eller försvinna för en författare. Jag tor att det är svårt  för oss i dag att fatta vilken oerhört stark ställning Fredrik Böök hade i sin tids litterära offentlighet.  

    OH var en mycket medveten och professionell författare, inte bara när det gäller titlarna på sina romaner och - naturligtvis - innehållet utan också hur omslaget skulle se ut liksom den typografiska utformningen av texten. Jag tror att han var rätt krävande och kinkig, men det vet jag ingenting om. Däremot har jag ett förflutet som förlagsredaktör. Ett och annat har man ju varit med om och kan ana sig till. 

    Det var inte heller någon slump att OH levererade sina manuskript under sensommaren för att det skulle hinna bli utgivet lagom till höstens alla bokcirklar, fars dagsfirande och - naturligtvis - julruschen. Däremot var han alltför blyg för att klara av att medverka t ex på Bokens dag eller liknande evenemang. Och det finns förhållandevis få intervjuer i tidningsarkiven eller i Sveriges radios arkiv.

    Om man vill ta del av bevarad korrespondens, kalkyler, reklamkampanjer och upplagesiffror får man ta sig till Centrum för näringslivshistoria i Bromma där Norstedts arkivmaterial numera förvaras, i varje fall det som är av äldre datum. Att gå in i det och söka på OH är en uppgift som jag helt enkelt inte orkade ta itu med, ifall någon undrar. Men där finns antagligen mycket av intresse att hämta. 

    Se det som ett tips. 

    I många år var det den legendariske formgivaren Karl-Erik Forsberg som stod för den yttre ”kostymen.” Och före honom svensk bokformgivnings store hövding och kalliograf, Akke Kumlien, vars mest kända verk var  Rikstelefonkatalogen vars grafiska form överlevde i åtskilliga decennier. 

    Man kan lugnt säga att OH:s böcker var omsorgsfullt formgivna. Under Kumliens tid var det bara bokens titel som fanns på pärmens framsida, alltid överraskande och estetiskt fulländat utformad. Karl-Erik Forsberg försåg omslagen med eleganta små vinjetter, gjorda med stor precision som på ett diskret sätt berättade något om bokens innehåll, samtidigt som bokens titel fick en vacker och effektiv utformning. 

     OH var ytterst noga också med baksidestexten. Där fick bara finnas citat ur positiva recensioner av förra årets bok, ingen presentation av den aktuella boken. Jag misstänker starkt att detta föranledde åtskilliga animerade diskussioner mellan författaren och den ansvarige redaktören.   

    Detta om det yttre hantverket.

    Nu till - om inte det inre hantverket  - så åtminstone till texten. 

En egenhet med OH är att han återkommande har skrivit romanserier där samma huvudperson dyker upp i flera romaner:

      Tre romaner om Karsten Kirsewetter 

      Fem romaner om Bo Stenson-Svenningsson

      Fyra romaner om Blenda Heurman

      Tre romaner om Vendela Borg

      Sex romaner om Jonas och Malin.

Man kan fundera över varför han valde att arbeta på det sättet.      

      Det finns inget självklart svar. 

      På ett plan är det ett rationellt sätt att arbeta. Författaren behöver inte göra så mycket extra research och fundera över personernas  grundkaraktär. Personerna finns ju där, åtminstone huvudpersonen, liksom de grundläggande miljöerna. Det är ”bara” att planera handlingen så att den sträcker sig över - och räcker till för -  antalet beräknade volymer i romanserien och se till att det tillkommer händelser,  personliga komplikationer, tidsförskjutningar och annat som förändrar perspektivet och i bästa fall gör att man som läsare får nya insikter i huvudpersonernas respektive egenskaper och karaktärsdrag.   

    Det finns en risk att man som läsare blir utmattad eller uttråkad och tappar intresset när samma person återkommer i den ena romanen efter den andra. Man kan uppleva att berättelsen känns uttänjd, och spänningslös. Det går att läsa sig till reflexioner i den riktningen när man studerar recensionerna av OH:s böcker i dåtidens press.   

       Själv har jag läst två kompletta romanserier av OH. Dels de tre romanerna om Karsten Kirsewetter från andra häften av 1930-talet , som handlar om hur huvudpersonen i första boken - Grop åt andra  1937 - blir huvudlöst förälskad i Sonja, som inte är ointresserad, men inte vill ligga med honom trots att han smiter från sina studier och följer efter henne till Grenoble i Frankrike dit hon flyttat för att arbeta som sekreterare på ett internationellt företag.. I den andra boken - Mota Olle i grind 1938 - får vi följa hur en kamrat till Karsten blir med barn med en flicka som han inte är särskilt förälskad i, men ändå gifter sig med,  medan Karsten ägnar sig åt att glömma Sonja. I den tredje boken - Stopp! Tänk på något annat! 1939 -  framgår det att kamratens äktenskap inte alls blir så tokigt utan tvärtom ganska lyckligt, och - simsalabim - dyker Sonja upp i Sverige igen.  Och nu blir det ligga av minsann. Slutet gott allting gott.  

       Därefter tog jag itu med den antagligen bäst kända av alla OH-s romanserier. Den om Blenda Heurman som kom ut mellan 1948 och 1951. Fyra tjocka böcker om den moderlösa flickan Blenda som vid femton års ålder huxflux blir fosterbarn hos sin faster Olga Timlin medan hennes far, som skildras som en kvalificerad slarver och äventyrare reser till Braslien för att inte återvända och omgående avlida i den näst sista romanen av de fyra. 

  Det är en betydligt mer genomarbetad romanserie med tydliga figurer, Blenda själv förstås, men också hennes faster Olga som är  sträv, beläst, ateist, förmögen  och illusionsfri, gift med en tio år äldre rådman i en liten stad någonstans i Mellansverige, oklart var. Om det handlar i huvudsak den första boken i serien, Dan före dan.  Och inte minst handlar seriens senare  delar om Blendas älskare, Hans Hasseldahl, en synnerligen fattig, synnerligen intelligent, synnerligen viril, synnerligen vältalig  och synnerligen cynisk ung filosofie magister och synnerligen ambitiös blivande filosofie licenciat som dessutom - i motsats till Olga och Blenda - har religiösa anfäktelser.   

     Blenda själv är synnerligen skärpt, synnerligen vacker, synnerligen kvinnlig, synnerligen spirituell, synnerligen varmhjärtad och synnerligen intresserad av att ha sex med Hans Hasseldahl. Det finns skäl att fundera över om hon inte i någon mening, naturligtvis bortsett från erotiken - var inspirerad av Pippi Långstrump. Hon är ju också självständig, klok och oförvägen. Dessutom också ett övergivet barn med en frånvarande pappa. 

    Erotik, för att inte säga rent ut sexualitet är ett ständigt återkommande  tema i OH:s böcker. Han sysslar inte med pornografi, snarare konstaterar han att romanfigurerna ligger med varandra och så får det vara bra med det. Det är inte någon särskilt komplicerad sak, men innan det kommer dithän är texten full av diskreta, men tydliga antydningar om vad som ska ske. 

   I  den andra boken om Blenda -  Mera vild än tam -  ska Blenda och Hans som nyligen träffat varandra sommaren efter Blendas studentexamen gå och bada vid stranden. Blenda konstaterar hur Hans, i badkappans dunkel, byter ljusblå kalsonger mot vita badbyxor. Som den allvetande författaren, det perspektiv han arbetade i för det mesta, såg han denna scen med  Blendas blick som definitivt inte saknar begär

   I den tredje boken, med titeln Häxan i pepparkakshuset, visar det sig att faster Olga åldrats och blivit bitter medan Blenda och Hans studerar i Uppsala respektive Stockholm och titt och tätt förlustar sig med varandra, vilket gör faster Olga svartsjuk även om hon inte riktigt kan erkänna det för sig själv. I samma roman dyker hennes bror, Blendas pappa Elof Heurman upp från det fjärran Braslien, något  förvånanade påminner han om Pippi Långstrumps pappa söderhavskungen ( han kallas så numera), lika osannolik fast betydligt tristare. Han övergav sin lilla dotter och flydde ut i världen. Jag kan inte på rak arm komma på en hållningslös svikare av samma kaliber i svensk litteratur.  

    Olga och Elof  började omedelbart gräla våldsamt om pengar, som han lånat av henne. Ett par dagar senare dör han i brustet magsår utan att ha träffat sin dotter, som han plötsligt uttryckt önskemål om.

     I en sista boken i serien -Då bleknar bruden - reser Blenda och Hans till Nice på franska rivieran för att studera franska. Blendas faster Olga blir alltmer senil och aggressiv. Blenda hävdar att att Olga är en död människa sedan hennes man dött. Blenda anklagar henne mer eller mindre för att ha tagit livet av hennes far eftersom Olga erbjudit honom ett sömnplller i stället för att se till att kommer under vård när han klagade över svåra smärtor i magen, vilket visade sig vara brustet magsår, varvid han hastigt dog. Den alltmer cyniska och folkföraktande, men uppenbarlgen oemotståndligt attraktive Hans Hasseldhal  råkar äta ett förgiftat ostron och avlider under svåra plågor. Så var det med den saken. Hur det ska gå för Blenda får vi inte veta, men hon tycks nog ha resurser att gå vidare i sitt liv.  

     Jag tror att det det var erotikens självklara existens  som gjorde serien om Blenda så populär bland unga läsare på sin tid. Lady Chatterlys älskare av DH Lawrence fanns utgiven på svenska, men var svåråtkomlig och det skulle dröja några år innan Sången om den röda rubinen av Agnar Mykle för alltid - och med rätta - bröt ner barriären mellan det man dom nyfiken tonåring kunde ana sig till och bekräftelsen av hur det förhöll sig i verkligheten på erotikens oceaner och knarrande dyschor i lyhörda inackoderingsrum. Eller i varje fall kunde tänkas förhålla sig i verkligheten.

       Erotik är ett ständigt återkommande tema i OH:s romaner, ibland på ett intressant sätt ihopkopplat med ett klassperspektiv t ex i den tidiga romanen Iris och löjtnantshjärta (1939) som helt enkelt handlar om kärleken mellan en ung officer och det nya hembiträdet i hans fina, urbant högborgerliga familj.     

     Relationen beskrivs som fullkomligt omöjlig. Läsaren får finna sig i att inte få klarhet i om detta också är författarens åsikt. 

     OH har fallenhet för satiriska överklasskildringar, samtidigt som han är oerhört fascinerad av denna miljö, rentav identifierar sig med den. Det finns en ambivalens som jag inte är säker på att OH själv var medveten om. 

     Som läsare kan man känna att romanen är på väg att ta en intressant vändning om eller när löjtnanten äntligen tar strid för sin kärlek. Han tar kärleken till Iris på allvar och har bestämt sig för att gifta sig med henne. Men innan han hinner släppa denna bomb i sin familj dör han i en motorcykelolycka  och författaren slipper att ta ställning till den fråga om klassskillnader och konsekvenserna av att bryta mot dem som han själv har ställt. Eller kanske låtsades ställa. Jag vet inte.    

   De böcker han skrev ”utanför” romanserierna ställer andra krav på koncentration både språkligt och intrigmässigt. Han skriver i en realistisk tradition med inspiration av framför allt franska författare som Balzac och Flaubert, Maupassant och andra.  Han nämner Tolstoj som en stor inspirationskälla. Det kan hänga samman med OH:s intresse för religion, ett ämne som han ofta återkommer till. Själv tycks han omfatta något slags privatreligiös mystik. Det finns faktiskt en avhandling av Bengt Svenninger från mitten av 1960-talet med titeln Sprickan i universum som behandlar OH:s religiösa teman. Jag har valt att inte uppehålla mig i denna problematik, inte bara av tidsskäl. Jag har uppriktigt sagt svårt att engagera mig i frågan och i de böcker jag har läst kan jag inte känna att författaren har något intressant att säga om religion. Konventionellt och till inte förpliktigande enligt min mening. 

    Genomgående väljer han den allvetande författarens perspektiv. han går ut och in i sina romanfigurers medvetande. Det är han som vet hur de tycker, tänker och handlar. 

    Man brukar säga att ett stort tema i OH:s böcker är borgerligheten som öde. Detta stod i bjärt i kontrast till proletärförfattarna som debuterade och verkade samtidigt som honom. Artur Lundkvist, Ivar Lo-Johansson, Harry Martinson, Moa Martinson, Lars Ahlin och många andra.. 

     Man måste säga att detta stämmer. Alla de romaner jag hunnit läsa medan jag arbetade med denna föreläsning utspelar sig i genuint borgerliga miljöer, antingen i Stockholm eller i någon odefinierad mindre stad som kan påminna om Gävle eller Linköping.

     Jag har inte tillräckligt socialhistoriska kunskaper för att ta ställning till hur relevant hans bild av den dåtida borgerligheten verkligen är. 

      Det finns tillfällen då jag undrat om denna bild ínte var föråldrad redan då hans skrev även om romanen tycks utspela sig i den samtid han hade runt omkring sig.

        Också rent språkligt var OH gammaldags i sin egen tid. Han använder konsekvent verbens pluralformer, trots de språkliga reformer som i princip genomfördes under decennierna kring förra sekelskiftet. Människor niar varandra och lägger bort titlarna och tllltalar varandra med titlar. Det finns såväl överstinnor som professorskor, doktorinnor och en och annan kanslirådinna  i hans böcker. För att inte tala om alla manliga grosshandlare, kansliråd, överstelöjtnanter och allt vad det är.

         I den lilla romanen Josefine eller säg det med blommor från 1940 känns det som om man befinner sig i tiden kring förra sekelskiftet. Det  finns några rena karikatyrer bland personerna. Josefines mamma vill inte att de båda åskrädda tjänstekvinnorna som just släpat in den tunga tvättkorgen i köket när åskvädret kommer ska få komma in i salongen för att värma sig och vänta ut blixtarna som de alla är livrädda för. De får vackert stanna i köket, sedan Josefine kommit ut och tilltalat dem, vänligt men med en tydlig markering av att de tillhör tjänstefolket och hon stänger dörren ordentligt efter sig när hon återvänder till sin mor i salongen. Scenen påminner om den gamla TV-serien Upstairs Downstairs om någon minns den.

     Josefines bror är rädd att hans strålande politiska karriär ska skadas om Josefine  gör slag i saken och förlovar sig med den poetiske järnhandlaren, som visserligen är förmögen men tillhör en annan, lägre samhällsklass.

         Och Josefines svägerska kan inte handla i Josefines och hennes väninnas blomsteraffär för det gör inte svägerskans fina väninnor. Och så vidare och så vidare. 

      Det vimlar av liknande exempel på överklass-satir i romanerna, samtidigt som han i nästa andetag kan skildra denna miljö med inlevelse, som vore dennna livsstil den enda rimliga. Man kan säga att han både piskar och smeker borgerligheten. Det finns en stor dubbelhet i detta, enligt min mening. 

     Ibland kan jag få för mig att OH:s fascination inför alla dessa borgerlighetens riter och beteenden hänger samman med hans egen bakgrund i en borgerlig familj  som inte hade de ekonomiska möjligheterna att leva upp till den levnadsstandard som de på något sätt kände att de hade rätt till. Jag tänker t ex på Olga Thimlins hem där Blenda Heurman flyttar in som femtonåring. Det är en stor, vacker och vackert inredd villa med matrum, bibliotek och salonger. Olga och hennes man lever där ett tillbakadraget liv utan att delta i stadens sällskapsliv. Olga beskrivs som välklädd i tweed och päls. Hon köper  många böcker och tillbringar en stor del av sin tid i sin läsfåtölj. När hon behöver något ringer hon bara i en klocka så kommer hemhjälpen (det är den beteckning som OH använder) vars namn man aldrig får veta. Hon bara finns där som en självklarhet, nästan som en möbel. Någonstans i texten gör författaren en kommentar om att hemhjälpen var välutbildad och välavlönad. Punkt. Att hon är nödvändig för att herrskapet Thimlin ( rådmannen avlider hastigt redan i den första boken ) skall kunna leva det liv det lever, det framgår aldrig av texten. Blenda, som tidigare bodde hos sin nu avlidna mormor under betydligt enklare men kärleksfulla former, kommenterar inte heller hemhjälpens  existens, utan tycks ta för givet att hon ska servera henne frukost varje morgon och städa hennes rum.

    När den i Olgas ögon outhärdigt äventyrlige och ohyfsade Hans Hasseldahl blir bjuden på middag trampar värdinnan Olga diskret på en pedal under bordet som ger en signal till köket när det är dags för hemhjälpen att komma in och servera ytterligare en snaps till Hans, som hon djupt ogillar, men ändå hanterar med borgerlighetens diskreta charm.

     I romanen Dockan dansar, klockan slår från 1953 finns det faktiskt en barnflicka som får en intressant roll. OH låter henne reflektera över hennes husbönders förfärliga äktenskap. Hon tar genomgående sin matmors parti gentemot husfadern den gräsligt vulgäre med stenrike grosshandlaren. Romanen är genomgående skriven i hårt skruvad, satirisk, ganska uppsluppen ton.     

       Det finns några böcker där OH experimenterar med formen med intressant resultat. I Får jag be om räkningen, som kom ut redan 1932 får huvudpersonen, handelsresanden Erik Nordin, av sin läkare beskedet att han snart kommer att dö av hjärtfel. Vi får följa honom i möten med ett antal personer som på olika sätt belyser och konfronterar honom ned drag  i hans personlighet. Och så dör han rakt upp och ner på den sista raden i romanen. 

    Det är den förestående döden som utgör pulsen och framåtrörelsen i romanen. Det är döden som ger romanen den skärpa och energi som gör den läsvärd också i dag,

     I bekänna fårg från 1947 ärver den blaserade magister Salkvist från Stockholm ett hus med inventarier efter en avlägsen släkting vid namn Anton Danielsson som varit folkskollärare i en lika avlägsen by på den mellansvenska landsbygden. Ganska sur, full av förakt för den avlidnes släktingens omgivning  och utan några förväntningar alls  reser magister Salkvist  för att ta hand om sitt arvegods och förbereda försäljningen. I en skrivbordslåda hittar  han en kollegiebox, en föregångare till dagens kollegieblock, med ett lösbladssystem där den avlidne släktingen skrivit anteckningar om byborna och sig själv, prydligt ordnade i bokstavsordning. Med dessa anteckningars hjälp växer det fram en bild av en självständig, tänkande, både ensam och social människa med en stor tragik i sin historia. Den kvinna han älskade dog ung i tuberkulos. 

   Fram växer också bilden av en begåvad, intressant människa med rikt inre liv,  men också en bild av hur det kan vara att leva ett landsbygdsliv på många olika plan med levande kontakter med elever och grannar i byn. Det finns visserligen något sorgligt över Anton Danielsson men han är också en kreativ människa som jagar, sköter sina bisamhällen, vårdar sina äppelträd, reflekterar över händelser och möten med människor, som han iakttar med skarp blick, illusionsfrihet  och en lakonisk exakthet i språket.

    Miljön påminner litet om Kerstin Ekmans kriminalroman Dödsklockan om man bortser från intrigen. Jag tänker framför allt på skildringen av det litet kärva, lantliga men ändå på sitt sätt självklart borgerliga livet i de stora husen och närheten inte bara till jordbruket och den omgivande naturen utan också  till skogsavverkning, älgjakter, bridgespel och middagsbjudningar.

    Romanen Bekänna färg har en särställning i OH:s produktion, både genom sin berättarteknik och vad den berättar. Vilgot sjöman utnämner den utan vidare spisning till OH:s bästa bok.     

    Det finns vissa strukturella likheter mellan Bekänna färg och romanen Foto von Blomberg från1953. 

     Romanen handlar om en man av delvis judisk börd som lyckats fly från Tredje rikets fasor och hamnat i Stockholm där han driver en mycket uppskattad fotoateljé på Drottninggatan. Handlingen består helt enkelt av de möten han har med sina kunder och de reflexioner kring dem och sitt eget liv som de ger upphov till. OH får tillfälle både till att genom fotografens medvetande och ögon skarpögt skildra olika sidor av det svenska samhället.    

    Där finns helt ”normala” porträttagningar såväl dom den satir av borgerligheten som är något av hans paradgren, här iscensatt bland annat av en självupptagen och despotisk doktorinna som uppenbarar sig med ett litet barnbarn och sonhustru, barnbarnets framföderska som doktorinnan visar att hon avskyr av oklar anledning.  Det framgår att hon bara vill  ha en bild av sig själv och barnbarnet, medan fotografen av -  som han säger - konstnärliga skäl genomdriver att också ta en bild av mor och barn. Dit kommer också ett manligt homosexuellt par, en grovhuggen officer och hans unga älskare. Det är intressant att se hur OH hanterar denna hbtq- situation. Fotografen är inte trakterad av paret som han vägrar att fotografera helt nakna i brottarposiition, men accepterar att de tar av sig på överkroppen i en porträttbild. De är ju betalande kunder och får sina bilder. Som läsare behöver vi inte betvivla fotografens förakt, Det framgår med all tydlighet. Det finns skäl att fundera över om inte detta också är OH:s åsikt om de båda männens sexuella läggning. Detta var ju en högst aktuell fråga i början 1950-talet då det en lång rad rättsliga utredningar rättegångar om homosexuella övergrepp och utpressning utspelade sig för öppen ridå. Dåtidens tidningar var överfulla av indignerade reportage . Debattens vågor gick höga och  Vilhelm Moberg skrev upprörda artiklar, böcker och pjäser om det han kallade rättsrötan.

   Boken utspelar sig till största delen i ateljén med några utflykter bl a till ett kafé och von Blombergs våning. Men en dag blir han kallad till ett sorgehus för att fotografera en avliden före detta hovrättspresident där han vilar i kistan, klädd i frack, prydd med Serafimerordens insignier. En magnifik scen av borgerligt högmod och paradoxal, ohjälplig valhänthet inför mötet med det oundvikliga, nämligen döden. Det förefaller nästan som om den avlidne före detta hovrättspresidentens anhöriga på något sätt föreställer sig att den döde inte är död om han blir fotograferad. Döden är en ständig följeslagare genom OH:s böcker, något han ständigt låter sina romanfigurer återkomma till.   

    Romanen Foto von Blomberg blev 2004 föremål för en noggrann uppsats av  Conny Svensson, som är pensionerad professor i litteraturhistoria vid universitetet i Uppsala.Titeln på uppsatsen som publicerades i Kungliga humanistiska Vetenskaps-Samfundets i Uppsala årsbok  2004 är Ordkonst och bildkonst i Olle Hedbergs roman Foto von Blomberg       

     Conny Svensson låter på ett intressant sätt Olle Hedberg och Wilhelm von Blomberg flyta samman, han talar om det  ”det nära sambandet mellan dessa båda herrar redan genom de besläktade efternamnen: Hedberg - Blomberg.”

   Med flera exempel visar han övertygande hur Wilhelm von Blomberg är ett språkrör för författarens djupt pessimistiska åsikter om den samtida svenska verkligheten, men också  om det bedrövliga tillståndet i världen i allmänhet. Så här skriver Conny Svensson bl a:   

  ” von Blomberg får också formulera författarens bittra reflexioner över massans dumhet, och världshistoriens bloddrypande idiotier; militarism och krigarideal fördöms av den borgerligt sinnade Hedberg med ett så så intensivt och vältaligt förakt att man sällan eller aldrig nöter dess like i socialistisk propagandalitteratur.”

    /Slut på citat./

   Det finns också, ska vi säga, omedelbart professionella paralleller mellan författaren Olle Hedberg och hans skapade romanfigur, fotografen: ”Genom att beskriva arbetet i fotoateljén problematiserar Hedberg i förtäckt form sin egen position som produktiv och populär romanproducent.”  /slut på citat/ Han gör en jämförelse mellan fotografens arbete i ateljén som beskrivs som säsongsbetonat, ett omdöme som också gäller bokmarknaden med dess inriktning på höstförsäljning och julklappar.

    Både von Blomberg och Olle Hedberg avbildar eller skildrar borgerliga gestalter. Conny Svensson skriver:

     ”Ännu en likhet består i att klienterna i den blombergska ateljén hör hemma bland medelklassen eller de övre samhällskikten. På motsvarande sätt ansågs Hedberg vara en utpräglad ”borgerlig” författare, och i varje fall undvek han på grund av bristande kunskap skildra arbetarlitteraturens miljöer”

   /Slut på citat/.

      Någonstans, jag minns i vilket sammanhang, berättar Olle Hedberg om hur hans sitter på rälsbussen och betraktar medpassagerarna. Bland annat några unga män som han känner igen från Kindatrakten. De ser friska och kraftfulla ut, men deras ansikten är litet tomma, skriver han. Man kan  fundera över vad denna förmenta ”tomhet” handlar om i Olle Hedbergs föreställningsvärld.

    Jag skulle kunna bygga ut begreppet borgerlighet hos honom med begreppet urban och akademisk. Urban akademisk borgerlighet. Trots att paret Hedberg bosatte sig på den östgötska landsbygden lämnade de egentligen aldrig sin livsstil på allvar. Ruth - Chloë - Hedberg var inte bara skönlitterär författare under pseudonymen Elsa Eschillius utan också akademisk forskare som regelbundet deltog i litteraturhistoriska seminarier i Stockholm och blev filosofie licensiat. I  många år hade de kvar en våning i Stockholm och de hade fast adress även i Linköping, Under de sista decennierna av Olle Hedbergs liv bodde han långa perioder i Torremolinos vid Spaniens medelhavskust, till synes opåverkad av att landet då fortfarande var en hård diktatur och föremål för turistbojkott. Familjen Hedberg stod liksom över dagspolitiken.

     Såvitt jag kan förstå hade de inte särskilt många kontakter i trakten. Vännerna fanns i de akademiska kretsarna i Stockholm, som ofta kom på besök.

      Vilgot Sjöman ägnar stor möda åt att hitta förebilder till personerna i Olle Hedbergs böcker. Han lyckas hitta såväl fotografer som handelsresande och en del andra figurer i de båda makarnas familjehistoria.

        Den mest intressanta parallellen mellan en verklig figur och en romanperson gör Vilgot Sjöman enligt min mening när han lägger Blenda Heurman över bilden av förväntningarna på sin egen dotter, Birgitta som föddes 1929. 

        Blenda Heurman beskrivs som vacker, väluppfostrad, intelligent och skarpögd men också intresserad av erotik. Hon tar för sig av pojkar och fastnar för den krångliga, men oemotståndligt intelligenta och virile Hans Hasseldahl. Man kan ana sig till att de båda kommer göra lysande  akademiska karriärer. Nu dör ju Hans Hasseldahl, men Blenda verkar beredd att ta den smällen med fattning och gå vidare i sitt liv mot nya framgångsrika mål.

        Vilgot Sjöman konstaterar att det knappast är en tillfällighet att huvupersonens initialer BH överenstämmer med dotterns.

        När Dan före dan, den första romanen om Blenda Heurman kom1949, var Birgitta Hedberg 20 år och hade nyss tagit studentexamen. 

       En av den urbana borgerlighetens favoritgrenar är enligt min mening att välja skola till sina barn. Småskolan i Verveln valdes raskt bort, i stället hyrde herrskapet Hedberg en lägenhet i Linköping och placerade dottern i lärarseminariets övningsskola. Hon fick vid sju års ålder börja direkt i tredje klass, det vill säga att hon fick hoppa över småskolan.

      Efter tre år flyttade man till Stockholm och placerade henne i Lycéum för flickor på Banérgatan, för att sedan fortsätta i Östermalmas kommunala flickskola som var inrymd på samma adress. Men efter tre och ett halvt år flyttar föräldrarna henne i vredesmod efter något slags mobbningshistoria till Nya Elementar för flickor, som var en privatskola med Dagmar Lange som studierektor. Där tar hon studenten med stort A i svenska, både det muntliga ochvilket måste ha varit minst sagt frustrerand det skriftliga.

      Som glesbygdsbarn och förälder till storstadsbarn undrar jag hur något barn klarar av att bli utsatt för så intensiva föräldraambitioner när det gäller skolgången.

      Birgitta gör försök på författarbanan utan någon framgång alls, vilket måste ha varit minst sagt frustrerande givet hemmiljön. Hon studerar humaniora vid universitetet i Lund och lyckas  efter många om och men bli fil lic även hon, men någon fortsatt akademisk karriär blir det inte tal om. Hon arbetar som lärare utan större framgång. Hon gifter sig med radiojournalisten Svante Milles och bosätter sig med honom i Malmö,  men Birgitta tillbringar allt mer av sin tid, forst hos föräldrarna och efter Chloës död 1959  hos sin pappa i Verveln eller i Spanien. Det blir inte särskilt mycket sammanhängande yrkesliv och hon och Svante Milles får inga barn. Vilgot Sjöman antyder att äktenskapet var på upphällningen. 

    Birgitta saknar helt klart Blenda-gestaltens självständighet, kaxighet  och briljans. Jag kan känna att förväntningarna och föräldrarnas orimliga ambitioner på något sätt - om inte tog knäcken på henne, så i varje fall- gjorde henne ganska handlingsförlamad och osjälvständig. Hon dog vid 45 år ålder 1974 av ett brustet blodkärl i hjärnan.

     Det leder över till en annan fråga:

     Skrev Olle Hedberg psykologiska romaner.

     Det är tveksamt.

      Per Olof Sundman, som höll minnestalet över Olle Hedberg när han efterträdde honom Svenska akademien. menar att Olle Hedberg snarare skrev fram typer än psykologiskt definierade och nyanserade personer.

       Jag tror att han är inne på rätt spår. 

       Jag tycker t o m att det  finns ett drag av Commedia del ´arte med fasta figurer som interagerar med varandra utan att förändras. 

       I Commedia del ´arte finns figurer som den intrigerande Harlekin, den stränga  ll Dottore och den ljuva Columbina. I OH:s romaner finns t ex Den Starka unga kvinnan, Den oförskämda gamla överklassdamen. Den snobbiga officeren. Den rika och grovkorniga grosshandlaren. Den känsliga unge mannen. Det finns många exempel.Personerna förändras inte särkilt mycket i romanerna  de förblir sig rätt lika trots att de ofta ställs inför minst sagt besvärliga situationer. 

     Det händer att jag då och associerar till Moliére. Jag undrar t ex om det är omedvetet från författarens sida att öppningen av romanen Josefin, eller säg det med blommor påminner om den första scenen i Tartuffe där tjänsteflickan Dorinne och den sura madame Pernell kånkar på en tvättkorg och utbyter åsikter om den intressanta gästen i huset.

    Och att Blendas pappa Elof har vissa likheter med söderhavskungen  Efraim Långstrump, det har jag redan framfört.

     Take it or leave it.

     Det förekommer  långa dialoger mellan  romanfigurerna, särskilt i romansviterna,  men jag kan inte se att de bidrar till förståelsen eller utvecklingen av deras motiv. Snarare tvärtom. Dialogerna kan ibland kännas förvånansvärt stolpiga, utdragna och innehållslösa.

      OH gav som sagt ut 46 böcker under sitt liv. Upplagorna var länge mycket stora för att vara svenska romaner utan att vara kriminallitteratur. Jag har inte haft möjlighet att hitta exakta uppgifter, men en rimlig uppskattning är att romanerna under ”storhetstiden” från mitten av 1940-talet till slutet av 1950-talet handlar det om ca 15 000 - 20 000 exemplar per bok. När Folket i Bild gav ut en bilighetsutgåva av Iris och löjtnantshjärta 1946 i anslutning till Alf Sjöbergs filmatisering, slog man till med 100 000 exemplar. Under 1960-talet och fram till sina sista böcker sjönk upplagorna drastiskt, vilket naturligtvis hänger sammanhang med att han inte längre hade bokläsarna på sin sida, vilket han noterade med stigande bitterhet.

      Vad skrev recensenterna om hans böcker? I Kungliga bibliotekets recensionsregister finns nästan 800 stycken registrerade. Jag valde på måfå ut några. 

    

    Karin Boye skrev i Göteborgs Morgonpost 1932 om Får jag be om räkningen 1932. Hon uppskattar det hon uppskattar det hon kallar dess psykologiska kvaliteter, men hon har också intressanta invändningar på ett så tidigt stadium i Hedbergs verk:

    ”Psykologi är en viktig vetenskap, och psykologiska iakttagelser äro nyttiga och roliga, men de äro ju inte skönlitteraturens enda uppgift, inte ens dess förnämsta. Olle Hedberg har en konstnärlig linje, hans roman är inte bara psykologi, men linjen hotar att försvinna i mängden av skarpsyntheter, tills man inte ser skogen för bara trän”

      Om Dan före dan skrev Knut Jensson i SvD den 13/11 1948 Bla:

      ” I Hedbergs senaste roman liksom i hans föregående träffar manjust sådana människor som vill undvika. Att läsa den är som att ungås med likgiltiga släktingar som att bo på pensionat.”

        Om Foto von Blomberg skrev Olof Lagercrantz den 12/11 1953:

       ” Åtskilliga av offren framför kameran är karikatyrer ur ett gammalt Olle Hedbergsalbum som man knappt orkar bläddra i. Vad värre är: von Blomberg själv är en ogripbar gestalt. Honom har Olle Hedberg inte genomskådat. (---)

Kanske är Olle Hedberg en stor diktare. Men den krampaktiga ambitionen att skriva en roman om året gör att slaggprocenten blir onödigt stor. Det är synd.”

         Kerstin Hjorth- Ekmani Gefle Dagblad 29/11 1956 Om Sardinens begravning och redan här kan man ana att Olle Hedberg håller på att förlora sin ställning på den litterära marknaden. 

     ” Hedberg har slumrat till under den heta spanska solen, men han håller siesta med ett litet leende som han svrligen skulle kunna pressa fram i det klimat av avund, elakhet och smågrymhet som vi håller oss med här uppe:”

      Artur Lundkvist är mycket tydlig i sin kritik av Dockan dansar klockan slår i november 1955:

       ”Hedberg bekymrar sig minsta möjliga om romanens formkrav. Han skriver som det passar honom, hoppar över, dyker ner på det som frestar honom, avbryter. Alltid blir det en bok, den vanliga efterlängtade julboken. Han skriver medan han väntar på döden.(---) Han kär av livet för att visa fram döden. Eller tomheten, intigheten, Och det ser ser mycket komiskt ut, skrämmande, skrattretande, desperat lustigt.”

      

Det är uppenbart att Olle Hedberg tappade stort i angelägenhet redan i mitten av 1950-talet, men det hindrade honom inte från att publicera en ny roman varje höst. Kritikerna skrev allt mer sällan och upplagorna sjönk drastiskt. Man kan fråga sig varför han inte slutade skriva. Det finns något tragiskt över den gamle författaren som vägrar inse att han haft sin tid i rampljuset.

    Jag tänker mig att han inte hade någon distans till sitt skrivande, att det var skrivandet som var det enda som motiverade att han överhuvudtaget höll sig vid liv. Att hans liv fanns i språket, i skrivandet. Utanför det fanns ingenting  Att skriva var att andas. 

    Han var socialt en mycket ensam och alltmer vresig och folkföraktande. I dag skulle han säkert ha fått diagnosen depression. Chloë dog 1959. det tomrum hon lämnade efter sig var oändligt djupt och svart.  Dottern Birgitta flyttade till Malmö, de vänner han haft dog undan eller försvann av andra skäl. Dottern och till dels hennes man, Svante Miller, blev till slut i princip de enda personer som fanns kring honom. Birgitta dog i maj 1974. I september samma år tog Olle Hedberg stora doser av sömnmedel och dog.

     Efter det har det varit i stort sett tyst om honom. 1992 kom Vilgot Sjömans omfångsrika biografi Drömtydaren Olle Hedberg, Då och då kan man läsa artiklar som försöker lansera honom på nytt, utan större framgång.

      Vad tycker jag?

       Går Olle Hedbergs böcker att läsa?

       Jovisst. Men välj med omsorg.

       Vilgot Sjöman tycker att Bekänna färg är hans bästa bok. 

       Jag håller med om det.

      Men jag tycker om både Josefine. eller säg det med    

      blommor och Foto von Blomberg.

      Dockan dansar, klockan slår är faktiskt underhållande på sitt sätt om man       

      inte förväntar sig en sammanhållande historia. 

     Och om inte annat så av ren nostalgi kan man nog med viss behållning l   

     läsa den första boken om Blenda Heurman, Dan för dan. 

     Fem läsvärda böcker av en författare som varit död i ett halvsekel är inte    

     illa.

     Inte illa alls.   

  

          

                      

      

        

    

    

        

    

    

    

              

         

    

      

    

 När jag började smla ihop material om honom upptäckte jag att det fanns mer än 700 recensioner av hans böcker i dagstidningar och tidskrifter. Hur många intervjuer och reportage om honom som gjordes har jag inte lyckats utröna, till det har inte tiden räckt till. 

    Så dog han 1974 och sedan blev det helt tyst, både om honom och hans författarskap. Det var som om han aldrig existerat. Det finns några få studier kring olika teman i hans författarskap, men ingen genomarbetat monografi, ingen sammanfattande tematisk genomgång av verk. Det skulle dröja ända till 1997. Då publicerade Vilgot Sjöman en omfattande, mycket personlig biografi. ”Min bok om Olle Hedberg.”.