Olle Hedberg
Presentera mig själv.
Mina egna åsikter.
Ingen vetenskap.
Många citat ur recensioner och liknande.
Avbryt mig gärna.
OLLE HEDBERG
Handuppräckning
Bograngen ca 1948
När jag var barn på 1940 och 1950-talen sfanns det något som kallades för läsecirklar. Jag tror att det var bokhandlarna som organiserade dem. Någon samlade ihop kanske 10 personer som fick välja ut och betala varsin bok ur bokhandelns höst- eller vår-katalog. Böckerna förseddes med oömt omslag. På ena flärpen fanns en ”cirkulationslista” med namnen på dem som ingick i cirkelm och datum när böckerna skulle cirkulera mellan deltagarna. När cirkeln ”slöts” fick alla tillbaka ”sin” bok.
Det var alltid litet slagsmål om titlarna.
Till de allra mest populära skönlitterära författarna hörde Olle Hedberg. Möjligen var både Maria Lang och Stieg Trenter ännu mer populära, men de definierades och definierade sig själva som deckarförfattare, som då mer än nu ansågs vara en helt annan litterär genre. Jag bortser från dem just nu, det är bara ett konstaterande, inte något nedvärderande.
Olle Hedberg, alltså.
Jag minns att mina föräldrar pratade mycket om hans böcker. Och de hade några att prata om, för Olle Hedberg gav med klockren precision ut en ny roman varje år mellan 1930 och 1974 sammanlagt 46 titlar. Vissa år gav han ut två böcker.
I sin tid var han mycket läst, älskad, beundrad och omdebatterad., möjligen med undantag av de sista åren av sin levnad. Läsecirkeln.
Gråa omslag med en lista över läsecirkelns deltager och bytesdagar på pärmens insida.
OH föddes 1899 i Norrköping, hans far dog tidigt och med sin mamma och en äldre bror flyttade OH först till Gävle och sedan till Stockholm där han växte upp, tog studentexamen och studerade humaniora vid Stockholms högskola. 1923 dog hans mor. Samma år gifte han sig med studentkamraten Ruth Collin som han konsekvent under deras långa äktenskap kallade Chloë, ett antikiserande hedinnenamn. De umgicks i en krets av studenter som gav varandra liknande namn.
Ruth Collin skrev också några, romaner som fick god kritik, under pseudonymen Ester Eschillius.
1925 flyttade paret till byn Verveln i Stångådalen i närheten av Kinda mellan Östergötland och Småland. De hade köpt ett litet hus utan alla bekvämligheter som de med tiden lät bygga ut och modernisera.
Huset som de döpte till ”Tveggesjö” i Verveln förblev familjens huvudsakliga bostad dit de alltid återkom , även om de periodvis bodde i Linköping, Stockholm och Torremolinos i Spanien.
1929 föddes deras enda barn, dottern Birgitta.
”Chloe” dog i bukspottkörtelscancer 1959, dottern Birgitta dog av en plötslig hjärnblödning i maj 1974. I september samma år tog OH livet av sig med en överdos av sömnmedel.
Det finns förvånande litet forskning om OH.
Det hittills största och enda försöket att ge en helhetsbild av både författaren och hans verk är Drömtydaren. Min bok om Olle Hedberg av Vilgot Sjöman (1992.)
Det finns några ganska föråldrade specialstudier, bl a om OH och religionen och en del annat, men ingen någorlunda modern akademisk monografi.
OH brände upp alla manus. brevväxlingar, fotografier och andra dokument.
Ingen undersökning finns heller av t ex språk, tematik, idévärld eller social eller historisk orientering.
Litteraturprofessorn Conny Svensson har gjort en intressant närläsning av roman Foto von Blomberg från 1953.
I den årliga jätteloppisen i Katthammarsvik på Gotland såldes förra sommaren en mängd böcker som stått i bokhyllorna hos en bokälskande man som hette Villy Larsson. Han gjorde enkla exlibris till sina böcker av vanligt skrivpapper.
Jag råkade stöta till en bok med titeln:
Josefin eller säg det med rosor. Den ramlade ner på golvet.
Jag tog upp den, öppnade den och läste följande:
”Det ser ut som om det skulle bli åska”, sade gamla Ingeborg, och hon såg upp mot himmelen, medan hon stoppade ned mangelbodsnyckeln i fickan på sitt förkläde. Tvätt- och skurhjälpen Johanna, fru Johanna Pilgren, böjde sitt vithåriga huvud bakåt och tittade hon också.
Ett svart moln vällde fram över staden. Det kom hastigt. Det var riktigt otäckt att se, hur fort det åt upp himlens blå. Nu försvann eftermiddagssolen bakom åskmolnet. Så det mörknade! Stor scenförändring. De välgrusade trädgårdsgångarna, som förut lyst gula, blevo grå. Grå blev också den vita villan. Dess mörkgröna plåttak svartnade.
” Nu blekte det”, sa fru Pilgren. Blekte av ett av hennes dialeketord.
”Gjorde det? Jag märkte inte att det blixtrade” svarade Ingeborg. Att Johanna Pilgren talade landsmål, beredde alltid Ingeborg en viss tillfredsställelse. På grund av det annalkande ovädret med dess påminnelse om Guds allmakt och allestädesnärvaro var dock tillfredsstälelsen denna gång något mindre än vanligt.
Ett kort dovt muller vittnade om , att fru Pilgren sett rätt. De båda kvinnorna togo den tunga tvättkorgen mellan sig och gingo raskt upp mot villans köksingång.
”Det ska bli roligt att se, vad frun kommer att säga den här gången ”, anmärkte Ingeborg.
”Ja, jag säger då bara det”, genmälte Johanna och tittade hastigt upp mot skyn.
Kanten av det svarta molnet steg högre och högre. Fru Pilgren var rädd, att den hotfulla linjen skulle hinna passera över hennes huvud, innan hon och Ingeborg och tvätten hunnit slinka in genom köksingången.
” Vi får sätta ner korgen ett tag. Jag låste innan vi gick”, sade Ingeborg. I hennes förklädesficka låg mangelbodsnyckeln ovanpå näsduken och först under näsduken påträffades köksnyckeln. Det dröjde därför en stund, innan dörren blivit öppnad. Medan Ingeborg låste upp sade hon: där var en blixt igen”
”Jesses”, sade Johanna och fattade ett nytt friskt tag i tvättkorgen.
Först då dörren fallit igen bakom de båda gamla kvinnorna, kom åskdundret. Det var tydligare denna gång, och ödets svarta hand hade nu glidit fram och låg över den vita villan.
”Ödets svarta hand.”
Självklart måste jag få veta fortsättningen. Jag betalade mina fem kronor och cyklade hem. Inga gräsmattor skulle bli klippta under de närmaste timmarna.
Vad skulle komma efter denna magnifika inledning, som effektivt placerar romanens handling i tid, rum och socialt sammanhang: En högborgerlig villa i en mindre stad med tydliga sociala skillnader, inte bara mellan överklass och tjänstefolk utan också inom tjänstefolkets led.
Det där åskvädret är en förvarning om att något omvälvande kommer att hända. I tvättkorgen finns inte bara nycklarna till mangelboden och köksingång utan till ett större skeende.
Mycket riktigt. De båda tjänstekvinnorna försvinner ur handlingen för att aldrig återkomma. I stället får vi möta deras arbetsgivare, en gamla kvinna och hennes medelålders dotter - Josefin - och ett helt annat drama med ingredienser som börd, klass och brutalitet men också mod, fantasi, affärssinne och integritet tar sin början. Berättelsen får en mycket oväntad upplösning.
Det vore fel att säga att romanen Josefin eller säg det med blommor från 1940 är den bästa jag någonsin läst. Men uppenbart var det en yrkeskunnig författare som hållit i pennan. Historien är berättad med säker känsla för språk, rytm och variation i händelseförloppet. Handlingen vindlar sig fram med kontraster, vilopunkter och överraskningar.
Jag kände förstås till Olle Hedberg, och jag hade nog läst någon bok av honom för många år sedan. Jag erinrade mig en bok som heter Rymmare och fasttagare som var obligatorisk läsning i tredje klass i realskolan. Den var utgiven i en urtrist utgåva från modersmålslärarnas förening med ordförklaringar och frågebatteri. Jag kan inte minnas att den lämnade något i mitt minne.
Nu bestämde jag mig för att ta reda på mera om Olle Hedberg och hans verk.
Det visade sig att Rymmare och fasttagare var den första romanen som OH fick utgiven. Året var 1930. OH hade hunnit bli 31 år. Det hade dröjt några år och ett antal refuseringar innan han fick debutera.
Men sedan gick det undan
Från och med nu kom han ut med en ny bok varje år fram till sin död 1974. Sammanlagt 46 titlar, varav en pjäs och en ett slags självbiografi, resten romaner.
Det första jag lade märke till var OH:s förmåga att hitta på titlar. Om man läser dem på rad känns det som att läsa något slags poesi.
Hör här:
Rymmare och fasttagare
Skära, skära havre
Får jag be om räkningen!
Fria på narri.
Iris och löjtnantshjärta
Att få tillhöra dig.
Jag är en prins av blodet.
Grop åt sndra.
Mota Olle i grind.
Stopp! Tänk på något annat.
Ut med blondinerna.
Josefine eller säg det med blommor.
Vad suckar leksakslåden.
Sista sommarlovet.
Vackra vita tänder.
Slå dank
Den felande länken.
Större än du nånsin tror.
Bekänna färg
Dan före dan
Mera vild och tam
Häxan i pepparkakshuset
Då bleknar bruden
Drömtydning
Foto von Blomberg
Vänstra kinden
Dockan dansar, klockan slår.
Sardinens begravning.
Storken i Sevilla.
Finns här några snälla barn?
Djur i bur.
Herre, var är du?
I barnens närvaro.
Mitt liv var en dröm.
Liv - var är din udd?
Allt vad du säjer kommer att vändas emot dej?
Den svenska dygden.
Och den mörknande framtid är vår.
Öppna fågelburen!
Upp till kamp emot kvalen.
Vad en ung flicka bör veta.
Varför vill ingen leka med mej?
Galna hundar
Den ståndaktiga tennsoldaten.
Tack och farväl.
Tänk att ha hela livet framför sej.
Jag vill genast påpeka att jag inte läst alla dessa böcker inför detta evenemang, bara knappt hälften dvs 20 titlar. Det är naturligtvis en begränsning, det är jag medveten om. Det innebär ett mycket av det jag har att säga också består av citat och andrahandsuppgifter. Bara så ni vet.
Nu är det dags att nämna namnet Fredrik Böök nu. Han var litteraturvetare, författare, ledamot av Svenska akademien och fruktad bokrecensent i SvD under många år.
OH hade hunnit som sagt hunnit bli drygt trettio år innan han fick sin första bok publicerad. Men han visste redan som barn att det var författare han skulle bli och inget annat. Man kan lugnt säga att han kämpade för att bli det. Han skrev mängder av manuskript, en del skickade han till förlag där de omgående refuserades. Många brände han upp.
I slutet av 1920-talet skickade han manuskriptet Den siste Karolinen till Norstedts förlag. Ragnar Svanström, som ansvarade för förlagets skönlitterära utgivning skickade i sin tur manuskriptet tlll Fredrik Böök som skrev ett positivt utlåtande, men avrådde förlaget att ge ut det i bokform. Samtidigt säger han att det är hans uppfattning att OH i en snar framtid kommer att prestera ett manus som förlaget mer än gärna kommer att vilja ge ut. OH fick läsa utlåtandet och när manuskriptet till Rymmare och fasttagare väl var klart uppvaktades Böök av OH:s fru Ruth, kallad Chloë, med önskan att han både skulle rekommendera förlaget att ge ut det och recensera boken i SvD, vilket också skedde.
Böök skrädde inte med orden. Det var en översvallande positiv recension som så småningom flöt in i SvD.
Och så höll det på fram till Bööks död 1961. En vänskap uppstod, och den höll i sig I många år trots att Böök ivrigt försvarade Hitler och nazismen, vilket var OH helt främmande.
Det är möjligt att OH skulle ha fått ut sina böcker så småningom utan Bööks insatser. Men det är ingen tvekan till att han mycket starkt bidrog till framgångarna. Detta hände i en tid när domarna från några få recensenter kunde innebära vinna eller försvinna för en författare. Jag tor att det är svårt för oss i dag att fatta vilken oerhört stark ställning Fredrik Böök hade i sin tids litterära offentlighet.
OH var en mycket medveten och professionell författare, inte bara när det gäller titlarna på sina romaner och - naturligtvis - innehållet utan också hur omslaget skulle se ut liksom den typografiska utformningen av texten. Jag tror att han var rätt krävande och kinkig, men det vet jag ingenting om. Däremot har jag ett förflutet som förlagsredaktör. Ett och annat har man ju varit med om och kan ana sig till.
Det var inte heller någon slump att OH levererade sina manuskript under sensommaren för att det skulle hinna bli utgivet lagom till höstens alla bokcirklar, fars dagsfirande och - naturligtvis - julruschen. Däremot var han alltför blyg för att klara av att medverka t ex på Bokens dag eller liknande evenemang. Och det finns förhållandevis få intervjuer i tidningsarkiven eller i Sveriges radios arkiv.
Om man vill ta del av bevarad korrespondens, kalkyler, reklamkampanjer och upplagesiffror får man ta sig till Centrum för näringslivshistoria i Bromma där Norstedts arkivmaterial numera förvaras, i varje fall det som är av äldre datum. Att gå in i det och söka på OH är en uppgift som jag helt enkelt inte orkade ta itu med, ifall någon undrar. Men där finns antagligen mycket av intresse att hämta.
Se det som ett tips.
I många år var det den legendariske formgivaren Karl-Erik Forsberg som stod för den yttre ”kostymen.” Och före honom svensk bokformgivnings store hövding och kalliograf, Akke Kumlien, vars mest kända verk var Rikstelefonkatalogen vars grafiska form överlevde i åtskilliga decennier.
Man kan lugnt säga att OH:s böcker var omsorgsfullt formgivna. Under Kumliens tid var det bara bokens titel som fanns på pärmens framsida, alltid överraskande och estetiskt fulländat utformad. Karl-Erik Forsberg försåg omslagen med eleganta små vinjetter, gjorda med stor precision som på ett diskret sätt berättade något om bokens innehåll, samtidigt som bokens titel fick en vacker och effektiv utformning.
OH var ytterst noga också med baksidestexten. Där fick bara finnas citat ur positiva recensioner av förra årets bok, ingen presentation av den aktuella boken. Jag misstänker starkt att detta föranledde åtskilliga animerade diskussioner mellan författaren och den ansvarige redaktören.
Detta om det yttre hantverket.
Nu till - om inte det inre hantverket - så åtminstone till texten.
En egenhet med OH är att han återkommande har skrivit romanserier där samma huvudperson dyker upp i flera romaner:
Tre romaner om Karsten Kirsewetter
Fem romaner om Bo Stenson-Svenningsson
Fyra romaner om Blenda Heurman
Tre romaner om Vendela Borg
Sex romaner om Jonas och Malin.
Man kan fundera över varför han valde att arbeta på det sättet.
Det finns inget självklart svar.
På ett plan är det ett rationellt sätt att arbeta. Författaren behöver inte göra så mycket extra research och fundera över personernas grundkaraktär. Personerna finns ju där, åtminstone huvudpersonen, liksom de grundläggande miljöerna. Det är ”bara” att planera handlingen så att den sträcker sig över - och räcker till för - antalet beräknade volymer i romanserien och se till att det tillkommer händelser, personliga komplikationer, tidsförskjutningar och annat som förändrar perspektivet och i bästa fall gör att man som läsare får nya insikter i huvudpersonernas respektive egenskaper och karaktärsdrag.
Det finns en risk att man som läsare blir utmattad eller uttråkad och tappar intresset när samma person återkommer i den ena romanen efter den andra. Man kan uppleva att berättelsen känns uttänjd, och spänningslös. Det går att läsa sig till reflexioner i den riktningen när man studerar recensionerna av OH:s böcker i dåtidens press.
Själv har jag läst två kompletta romanserier av OH. Dels de tre romanerna om Karsten Kirsewetter från andra häften av 1930-talet , som handlar om hur huvudpersonen i första boken - Grop åt andra 1937 - blir huvudlöst förälskad i Sonja, som inte är ointresserad, men inte vill ligga med honom trots att han smiter från sina studier och följer efter henne till Grenoble i Frankrike dit hon flyttat för att arbeta som sekreterare på ett internationellt företag.. I den andra boken - Mota Olle i grind 1938 - får vi följa hur en kamrat till Karsten blir med barn med en flicka som han inte är särskilt förälskad i, men ändå gifter sig med, medan Karsten ägnar sig åt att glömma Sonja. I den tredje boken - Stopp! Tänk på något annat! 1939 - framgår det att kamratens äktenskap inte alls blir så tokigt utan tvärtom ganska lyckligt, och - simsalabim - dyker Sonja upp i Sverige igen. Och nu blir det ligga av minsann. Slutet gott allting gott.
Därefter tog jag itu med den antagligen bäst kända av alla OH-s romanserier. Den om Blenda Heurman som kom ut mellan 1948 och 1951. Fyra tjocka böcker om den moderlösa flickan Blenda som vid femton års ålder huxflux blir fosterbarn hos sin faster Olga Timlin medan hennes far, som skildras som en kvalificerad slarver och äventyrare reser till Braslien för att inte återvända och omgående avlida i den näst sista romanen av de fyra.
Det är en betydligt mer genomarbetad romanserie med tydliga figurer, Blenda själv förstås, men också hennes faster Olga som är sträv, beläst, ateist, förmögen och illusionsfri, gift med en tio år äldre rådman i en liten stad någonstans i Mellansverige, oklart var. Om det handlar i huvudsak den första boken i serien, Dan före dan. Och inte minst handlar seriens senare delar om Blendas älskare, Hans Hasseldahl, en synnerligen fattig, synnerligen intelligent, synnerligen viril, synnerligen vältalig och synnerligen cynisk ung filosofie magister och synnerligen ambitiös blivande filosofie licenciat som dessutom - i motsats till Olga och Blenda - har religiösa anfäktelser.
Blenda själv är synnerligen skärpt, synnerligen vacker, synnerligen kvinnlig, synnerligen spirituell, synnerligen varmhjärtad och synnerligen intresserad av att ha sex med Hans Hasseldahl. Det finns skäl att fundera över om hon inte i någon mening, naturligtvis bortsett från erotiken - var inspirerad av Pippi Långstrump. Hon är ju också självständig, klok och oförvägen. Dessutom också ett övergivet barn med en frånvarande pappa.
Erotik, för att inte säga rent ut sexualitet är ett ständigt återkommande tema i OH:s böcker. Han sysslar inte med pornografi, snarare konstaterar han att romanfigurerna ligger med varandra och så får det vara bra med det. Det är inte någon särskilt komplicerad sak, men innan det kommer dithän är texten full av diskreta, men tydliga antydningar om vad som ska ske.
I den andra boken om Blenda - Mera vild än tam - ska Blenda och Hans som nyligen träffat varandra sommaren efter Blendas studentexamen gå och bada vid stranden. Blenda konstaterar hur Hans, i badkappans dunkel, byter ljusblå kalsonger mot vita badbyxor. Som den allvetande författaren, det perspektiv han arbetade i för det mesta, såg han denna scen med Blendas blick som definitivt inte saknar begär
I den tredje boken, med titeln Häxan i pepparkakshuset, visar det sig att faster Olga åldrats och blivit bitter medan Blenda och Hans studerar i Uppsala respektive Stockholm och titt och tätt förlustar sig med varandra, vilket gör faster Olga svartsjuk även om hon inte riktigt kan erkänna det för sig själv. I samma roman dyker hennes bror, Blendas pappa Elof Heurman upp från det fjärran Braslien, något förvånanade påminner han om Pippi Långstrumps pappa söderhavskungen ( han kallas så numera), lika osannolik fast betydligt tristare. Han övergav sin lilla dotter och flydde ut i världen. Jag kan inte på rak arm komma på en hållningslös svikare av samma kaliber i svensk litteratur.
Olga och Elof började omedelbart gräla våldsamt om pengar, som han lånat av henne. Ett par dagar senare dör han i brustet magsår utan att ha träffat sin dotter, som han plötsligt uttryckt önskemål om.
I en sista boken i serien -Då bleknar bruden - reser Blenda och Hans till Nice på franska rivieran för att studera franska. Blendas faster Olga blir alltmer senil och aggressiv. Blenda hävdar att att Olga är en död människa sedan hennes man dött. Blenda anklagar henne mer eller mindre för att ha tagit livet av hennes far eftersom Olga erbjudit honom ett sömnplller i stället för att se till att kommer under vård när han klagade över svåra smärtor i magen, vilket visade sig vara brustet magsår, varvid han hastigt dog. Den alltmer cyniska och folkföraktande, men uppenbarlgen oemotståndligt attraktive Hans Hasseldhal råkar äta ett förgiftat ostron och avlider under svåra plågor. Så var det med den saken. Hur det ska gå för Blenda får vi inte veta, men hon tycks nog ha resurser att gå vidare i sitt liv.
Jag tror att det det var erotikens självklara existens som gjorde serien om Blenda så populär bland unga läsare på sin tid. Lady Chatterlys älskare av DH Lawrence fanns utgiven på svenska, men var svåråtkomlig och det skulle dröja några år innan Sången om den röda rubinen av Agnar Mykle för alltid - och med rätta - bröt ner barriären mellan det man dom nyfiken tonåring kunde ana sig till och bekräftelsen av hur det förhöll sig i verkligheten på erotikens oceaner och knarrande dyschor i lyhörda inackoderingsrum. Eller i varje fall kunde tänkas förhålla sig i verkligheten.
Erotik är ett ständigt återkommande tema i OH:s romaner, ibland på ett intressant sätt ihopkopplat med ett klassperspektiv t ex i den tidiga romanen Iris och löjtnantshjärta (1939) som helt enkelt handlar om kärleken mellan en ung officer och det nya hembiträdet i hans fina, urbant högborgerliga familj.
Relationen beskrivs som fullkomligt omöjlig. Läsaren får finna sig i att inte få klarhet i om detta också är författarens åsikt.
OH har fallenhet för satiriska överklasskildringar, samtidigt som han är oerhört fascinerad av denna miljö, rentav identifierar sig med den. Det finns en ambivalens som jag inte är säker på att OH själv var medveten om.
Som läsare kan man känna att romanen är på väg att ta en intressant vändning om eller när löjtnanten äntligen tar strid för sin kärlek. Han tar kärleken till Iris på allvar och har bestämt sig för att gifta sig med henne. Men innan han hinner släppa denna bomb i sin familj dör han i en motorcykelolycka och författaren slipper att ta ställning till den fråga om klassskillnader och konsekvenserna av att bryta mot dem som han själv har ställt. Eller kanske låtsades ställa. Jag vet inte.
De böcker han skrev ”utanför” romanserierna ställer andra krav på koncentration både språkligt och intrigmässigt. Han skriver i en realistisk tradition med inspiration av framför allt franska författare som Balzac och Flaubert, Maupassant och andra. Han nämner Tolstoj som en stor inspirationskälla. Det kan hänga samman med OH:s intresse för religion, ett ämne som han ofta återkommer till. Själv tycks han omfatta något slags privatreligiös mystik. Det finns faktiskt en avhandling av Bengt Svenninger från mitten av 1960-talet med titeln Sprickan i universum som behandlar OH:s religiösa teman. Jag har valt att inte uppehålla mig i denna problematik, inte bara av tidsskäl. Jag har uppriktigt sagt svårt att engagera mig i frågan och i de böcker jag har läst kan jag inte känna att författaren har något intressant att säga om religion. Konventionellt och till inte förpliktigande enligt min mening.
Genomgående väljer han den allvetande författarens perspektiv. han går ut och in i sina romanfigurers medvetande. Det är han som vet hur de tycker, tänker och handlar.
Man brukar säga att ett stort tema i OH:s böcker är borgerligheten som öde. Detta stod i bjärt i kontrast till proletärförfattarna som debuterade och verkade samtidigt som honom. Artur Lundkvist, Ivar Lo-Johansson, Harry Martinson, Moa Martinson, Lars Ahlin och många andra..
Man måste säga att detta stämmer. Alla de romaner jag hunnit läsa medan jag arbetade med denna föreläsning utspelar sig i genuint borgerliga miljöer, antingen i Stockholm eller i någon odefinierad mindre stad som kan påminna om Gävle eller Linköping.
Jag har inte tillräckligt socialhistoriska kunskaper för att ta ställning till hur relevant hans bild av den dåtida borgerligheten verkligen är.
Det finns tillfällen då jag undrat om denna bild ínte var föråldrad redan då hans skrev även om romanen tycks utspela sig i den samtid han hade runt omkring sig.
Också rent språkligt var OH gammaldags i sin egen tid. Han använder konsekvent verbens pluralformer, trots de språkliga reformer som i princip genomfördes under decennierna kring förra sekelskiftet. Människor niar varandra och lägger bort titlarna och tllltalar varandra med titlar. Det finns såväl överstinnor som professorskor, doktorinnor och en och annan kanslirådinna i hans böcker. För att inte tala om alla manliga grosshandlare, kansliråd, överstelöjtnanter och allt vad det är.
I den lilla romanen Josefine eller säg det med blommor från 1940 känns det som om man befinner sig i tiden kring förra sekelskiftet. Det finns några rena karikatyrer bland personerna. Josefines mamma vill inte att de båda åskrädda tjänstekvinnorna som just släpat in den tunga tvättkorgen i köket när åskvädret kommer ska få komma in i salongen för att värma sig och vänta ut blixtarna som de alla är livrädda för. De får vackert stanna i köket, sedan Josefine kommit ut och tilltalat dem, vänligt men med en tydlig markering av att de tillhör tjänstefolket och hon stänger dörren ordentligt efter sig när hon återvänder till sin mor i salongen. Scenen påminner om den gamla TV-serien Upstairs Downstairs om någon minns den.
Josefines bror är rädd att hans strålande politiska karriär ska skadas om Josefine gör slag i saken och förlovar sig med den poetiske järnhandlaren, som visserligen är förmögen men tillhör en annan, lägre samhällsklass.
Och Josefines svägerska kan inte handla i Josefines och hennes väninnas blomsteraffär för det gör inte svägerskans fina väninnor. Och så vidare och så vidare.
Det vimlar av liknande exempel på överklass-satir i romanerna, samtidigt som han i nästa andetag kan skildra denna miljö med inlevelse, som vore dennna livsstil den enda rimliga. Man kan säga att han både piskar och smeker borgerligheten. Det finns en stor dubbelhet i detta, enligt min mening.
Ibland kan jag få för mig att OH:s fascination inför alla dessa borgerlighetens riter och beteenden hänger samman med hans egen bakgrund i en borgerlig familj som inte hade de ekonomiska möjligheterna att leva upp till den levnadsstandard som de på något sätt kände att de hade rätt till. Jag tänker t ex på Olga Thimlins hem där Blenda Heurman flyttar in som femtonåring. Det är en stor, vacker och vackert inredd villa med matrum, bibliotek och salonger. Olga och hennes man lever där ett tillbakadraget liv utan att delta i stadens sällskapsliv. Olga beskrivs som välklädd i tweed och päls. Hon köper många böcker och tillbringar en stor del av sin tid i sin läsfåtölj. När hon behöver något ringer hon bara i en klocka så kommer hemhjälpen (det är den beteckning som OH använder) vars namn man aldrig får veta. Hon bara finns där som en självklarhet, nästan som en möbel. Någonstans i texten gör författaren en kommentar om att hemhjälpen var välutbildad och välavlönad. Punkt. Att hon är nödvändig för att herrskapet Thimlin ( rådmannen avlider hastigt redan i den första boken ) skall kunna leva det liv det lever, det framgår aldrig av texten. Blenda, som tidigare bodde hos sin nu avlidna mormor under betydligt enklare men kärleksfulla former, kommenterar inte heller hemhjälpens existens, utan tycks ta för givet att hon ska servera henne frukost varje morgon och städa hennes rum.
När den i Olgas ögon outhärdigt äventyrlige och ohyfsade Hans Hasseldahl blir bjuden på middag trampar värdinnan Olga diskret på en pedal under bordet som ger en signal till köket när det är dags för hemhjälpen att komma in och servera ytterligare en snaps till Hans, som hon djupt ogillar, men ändå hanterar med borgerlighetens diskreta charm.
I romanen Dockan dansar, klockan slår från 1953 finns det faktiskt en barnflicka som får en intressant roll. OH låter henne reflektera över hennes husbönders förfärliga äktenskap. Hon tar genomgående sin matmors parti gentemot husfadern den gräsligt vulgäre med stenrike grosshandlaren. Romanen är genomgående skriven i hårt skruvad, satirisk, ganska uppsluppen ton.
Det finns några böcker där OH experimenterar med formen med intressant resultat. I Får jag be om räkningen, som kom ut redan 1932 får huvudpersonen, handelsresanden Erik Nordin, av sin läkare beskedet att han snart kommer att dö av hjärtfel. Vi får följa honom i möten med ett antal personer som på olika sätt belyser och konfronterar honom ned drag i hans personlighet. Och så dör han rakt upp och ner på den sista raden i romanen.
Det är den förestående döden som utgör pulsen och framåtrörelsen i romanen. Det är döden som ger romanen den skärpa och energi som gör den läsvärd också i dag,
I bekänna fårg från 1947 ärver den blaserade magister Salkvist från Stockholm ett hus med inventarier efter en avlägsen släkting vid namn Anton Danielsson som varit folkskollärare i en lika avlägsen by på den mellansvenska landsbygden. Ganska sur, full av förakt för den avlidnes släktingens omgivning och utan några förväntningar alls reser magister Salkvist för att ta hand om sitt arvegods och förbereda försäljningen. I en skrivbordslåda hittar han en kollegiebox, en föregångare till dagens kollegieblock, med ett lösbladssystem där den avlidne släktingen skrivit anteckningar om byborna och sig själv, prydligt ordnade i bokstavsordning. Med dessa anteckningars hjälp växer det fram en bild av en självständig, tänkande, både ensam och social människa med en stor tragik i sin historia. Den kvinna han älskade dog ung i tuberkulos.
Fram växer också bilden av en begåvad, intressant människa med rikt inre liv, men också en bild av hur det kan vara att leva ett landsbygdsliv på många olika plan med levande kontakter med elever och grannar i byn. Det finns visserligen något sorgligt över Anton Danielsson men han är också en kreativ människa som jagar, sköter sina bisamhällen, vårdar sina äppelträd, reflekterar över händelser och möten med människor, som han iakttar med skarp blick, illusionsfrihet och en lakonisk exakthet i språket.
Miljön påminner litet om Kerstin Ekmans kriminalroman Dödsklockan om man bortser från intrigen. Jag tänker framför allt på skildringen av det litet kärva, lantliga men ändå på sitt sätt självklart borgerliga livet i de stora husen och närheten inte bara till jordbruket och den omgivande naturen utan också till skogsavverkning, älgjakter, bridgespel och middagsbjudningar.
Romanen Bekänna färg har en särställning i OH:s produktion, både genom sin berättarteknik och vad den berättar. Vilgot sjöman utnämner den utan vidare spisning till OH:s bästa bok.
Det finns vissa strukturella likheter mellan Bekänna färg och romanen Foto von Blomberg från1953.
Romanen handlar om en man av delvis judisk börd som lyckats fly från Tredje rikets fasor och hamnat i Stockholm där han driver en mycket uppskattad fotoateljé på Drottninggatan. Handlingen består helt enkelt av de möten han har med sina kunder och de reflexioner kring dem och sitt eget liv som de ger upphov till. OH får tillfälle både till att genom fotografens medvetande och ögon skarpögt skildra olika sidor av det svenska samhället.
Där finns helt ”normala” porträttagningar såväl dom den satir av borgerligheten som är något av hans paradgren, här iscensatt bland annat av en självupptagen och despotisk doktorinna som uppenbarar sig med ett litet barnbarn och sonhustru, barnbarnets framföderska som doktorinnan visar att hon avskyr av oklar anledning. Det framgår att hon bara vill ha en bild av sig själv och barnbarnet, medan fotografen av - som han säger - konstnärliga skäl genomdriver att också ta en bild av mor och barn. Dit kommer också ett manligt homosexuellt par, en grovhuggen officer och hans unga älskare. Det är intressant att se hur OH hanterar denna hbtq- situation. Fotografen är inte trakterad av paret som han vägrar att fotografera helt nakna i brottarposiition, men accepterar att de tar av sig på överkroppen i en porträttbild. De är ju betalande kunder och får sina bilder. Som läsare behöver vi inte betvivla fotografens förakt, Det framgår med all tydlighet. Det finns skäl att fundera över om inte detta också är OH:s åsikt om de båda männens sexuella läggning. Detta var ju en högst aktuell fråga i början 1950-talet då det en lång rad rättsliga utredningar rättegångar om homosexuella övergrepp och utpressning utspelade sig för öppen ridå. Dåtidens tidningar var överfulla av indignerade reportage . Debattens vågor gick höga och Vilhelm Moberg skrev upprörda artiklar, böcker och pjäser om det han kallade rättsrötan.
Boken utspelar sig till största delen i ateljén med några utflykter bl a till ett kafé och von Blombergs våning. Men en dag blir han kallad till ett sorgehus för att fotografera en avliden före detta hovrättspresident där han vilar i kistan, klädd i frack, prydd med Serafimerordens insignier. En magnifik scen av borgerligt högmod och paradoxal, ohjälplig valhänthet inför mötet med det oundvikliga, nämligen döden. Det förefaller nästan som om den avlidne före detta hovrättspresidentens anhöriga på något sätt föreställer sig att den döde inte är död om han blir fotograferad. Döden är en ständig följeslagare genom OH:s böcker, något han ständigt låter sina romanfigurer återkomma till.
Romanen Foto von Blomberg blev 2004 föremål för en noggrann uppsats av Conny Svensson, som är pensionerad professor i litteraturhistoria vid universitetet i Uppsala.Titeln på uppsatsen som publicerades i Kungliga humanistiska Vetenskaps-Samfundets i Uppsala årsbok 2004 är Ordkonst och bildkonst i Olle Hedbergs roman Foto von Blomberg
Conny Svensson låter på ett intressant sätt Olle Hedberg och Wilhelm von Blomberg flyta samman, han talar om det ”det nära sambandet mellan dessa båda herrar redan genom de besläktade efternamnen: Hedberg - Blomberg.”
Med flera exempel visar han övertygande hur Wilhelm von Blomberg är ett språkrör för författarens djupt pessimistiska åsikter om den samtida svenska verkligheten, men också om det bedrövliga tillståndet i världen i allmänhet. Så här skriver Conny Svensson bl a:
” von Blomberg får också formulera författarens bittra reflexioner över massans dumhet, och världshistoriens bloddrypande idiotier; militarism och krigarideal fördöms av den borgerligt sinnade Hedberg med ett så så intensivt och vältaligt förakt att man sällan eller aldrig nöter dess like i socialistisk propagandalitteratur.”
/Slut på citat./
Det finns också, ska vi säga, omedelbart professionella paralleller mellan författaren Olle Hedberg och hans skapade romanfigur, fotografen: ”Genom att beskriva arbetet i fotoateljén problematiserar Hedberg i förtäckt form sin egen position som produktiv och populär romanproducent.” /slut på citat/ Han gör en jämförelse mellan fotografens arbete i ateljén som beskrivs som säsongsbetonat, ett omdöme som också gäller bokmarknaden med dess inriktning på höstförsäljning och julklappar.
Både von Blomberg och Olle Hedberg avbildar eller skildrar borgerliga gestalter. Conny Svensson skriver:
”Ännu en likhet består i att klienterna i den blombergska ateljén hör hemma bland medelklassen eller de övre samhällskikten. På motsvarande sätt ansågs Hedberg vara en utpräglad ”borgerlig” författare, och i varje fall undvek han på grund av bristande kunskap skildra arbetarlitteraturens miljöer”
/Slut på citat/.
Någonstans, jag minns i vilket sammanhang, berättar Olle Hedberg om hur hans sitter på rälsbussen och betraktar medpassagerarna. Bland annat några unga män som han känner igen från Kindatrakten. De ser friska och kraftfulla ut, men deras ansikten är litet tomma, skriver han. Man kan fundera över vad denna förmenta ”tomhet” handlar om i Olle Hedbergs föreställningsvärld.
Jag skulle kunna bygga ut begreppet borgerlighet hos honom med begreppet urban och akademisk. Urban akademisk borgerlighet. Trots att paret Hedberg bosatte sig på den östgötska landsbygden lämnade de egentligen aldrig sin livsstil på allvar. Ruth - Chloë - Hedberg var inte bara skönlitterär författare under pseudonymen Elsa Eschillius utan också akademisk forskare som regelbundet deltog i litteraturhistoriska seminarier i Stockholm och blev filosofie licensiat. I många år hade de kvar en våning i Stockholm och de hade fast adress även i Linköping, Under de sista decennierna av Olle Hedbergs liv bodde han långa perioder i Torremolinos vid Spaniens medelhavskust, till synes opåverkad av att landet då fortfarande var en hård diktatur och föremål för turistbojkott. Familjen Hedberg stod liksom över dagspolitiken.
Såvitt jag kan förstå hade de inte särskilt många kontakter i trakten. Vännerna fanns i de akademiska kretsarna i Stockholm, som ofta kom på besök.
Vilgot Sjöman ägnar stor möda åt att hitta förebilder till personerna i Olle Hedbergs böcker. Han lyckas hitta såväl fotografer som handelsresande och en del andra figurer i de båda makarnas familjehistoria.
Den mest intressanta parallellen mellan en verklig figur och en romanperson gör Vilgot Sjöman enligt min mening när han lägger Blenda Heurman över bilden av förväntningarna på sin egen dotter, Birgitta som föddes 1929.
Blenda Heurman beskrivs som vacker, väluppfostrad, intelligent och skarpögd men också intresserad av erotik. Hon tar för sig av pojkar och fastnar för den krångliga, men oemotståndligt intelligenta och virile Hans Hasseldahl. Man kan ana sig till att de båda kommer göra lysande akademiska karriärer. Nu dör ju Hans Hasseldahl, men Blenda verkar beredd att ta den smällen med fattning och gå vidare i sitt liv mot nya framgångsrika mål.
Vilgot Sjöman konstaterar att det knappast är en tillfällighet att huvupersonens initialer BH överenstämmer med dotterns.
När Dan före dan, den första romanen om Blenda Heurman kom1949, var Birgitta Hedberg 20 år och hade nyss tagit studentexamen.
En av den urbana borgerlighetens favoritgrenar är enligt min mening att välja skola till sina barn. Småskolan i Verveln valdes raskt bort, i stället hyrde herrskapet Hedberg en lägenhet i Linköping och placerade dottern i lärarseminariets övningsskola. Hon fick vid sju års ålder börja direkt i tredje klass, det vill säga att hon fick hoppa över småskolan.
Efter tre år flyttade man till Stockholm och placerade henne i Lycéum för flickor på Banérgatan, för att sedan fortsätta i Östermalmas kommunala flickskola som var inrymd på samma adress. Men efter tre och ett halvt år flyttar föräldrarna henne i vredesmod efter något slags mobbningshistoria till Nya Elementar för flickor, som var en privatskola med Dagmar Lange som studierektor. Där tar hon studenten med stort A i svenska, både det muntliga ochvilket måste ha varit minst sagt frustrerand det skriftliga.
Som glesbygdsbarn och förälder till storstadsbarn undrar jag hur något barn klarar av att bli utsatt för så intensiva föräldraambitioner när det gäller skolgången.
Birgitta gör försök på författarbanan utan någon framgång alls, vilket måste ha varit minst sagt frustrerande givet hemmiljön. Hon studerar humaniora vid universitetet i Lund och lyckas efter många om och men bli fil lic även hon, men någon fortsatt akademisk karriär blir det inte tal om. Hon arbetar som lärare utan större framgång. Hon gifter sig med radiojournalisten Svante Milles och bosätter sig med honom i Malmö, men Birgitta tillbringar allt mer av sin tid, forst hos föräldrarna och efter Chloës död 1959 hos sin pappa i Verveln eller i Spanien. Det blir inte särskilt mycket sammanhängande yrkesliv och hon och Svante Milles får inga barn. Vilgot Sjöman antyder att äktenskapet var på upphällningen.
Birgitta saknar helt klart Blenda-gestaltens självständighet, kaxighet och briljans. Jag kan känna att förväntningarna och föräldrarnas orimliga ambitioner på något sätt - om inte tog knäcken på henne, så i varje fall- gjorde henne ganska handlingsförlamad och osjälvständig. Hon dog vid 45 år ålder 1974 av ett brustet blodkärl i hjärnan.
Det leder över till en annan fråga:
Skrev Olle Hedberg psykologiska romaner.
Det är tveksamt.
Per Olof Sundman, som höll minnestalet över Olle Hedberg när han efterträdde honom Svenska akademien. menar att Olle Hedberg snarare skrev fram typer än psykologiskt definierade och nyanserade personer.
Jag tror att han är inne på rätt spår.
Jag tycker t o m att det finns ett drag av Commedia del ´arte med fasta figurer som interagerar med varandra utan att förändras.
I Commedia del ´arte finns figurer som den intrigerande Harlekin, den stränga ll Dottore och den ljuva Columbina. I OH:s romaner finns t ex Den Starka unga kvinnan, Den oförskämda gamla överklassdamen. Den snobbiga officeren. Den rika och grovkorniga grosshandlaren. Den känsliga unge mannen. Det finns många exempel.Personerna förändras inte särkilt mycket i romanerna de förblir sig rätt lika trots att de ofta ställs inför minst sagt besvärliga situationer.
Det händer att jag då och associerar till Moliére. Jag undrar t ex om det är omedvetet från författarens sida att öppningen av romanen Josefin, eller säg det med blommor påminner om den första scenen i Tartuffe där tjänsteflickan Dorinne och den sura madame Pernell kånkar på en tvättkorg och utbyter åsikter om den intressanta gästen i huset.
Och att Blendas pappa Elof har vissa likheter med söderhavskungen Efraim Långstrump, det har jag redan framfört.
Take it or leave it.
Det förekommer långa dialoger mellan romanfigurerna, särskilt i romansviterna, men jag kan inte se att de bidrar till förståelsen eller utvecklingen av deras motiv. Snarare tvärtom. Dialogerna kan ibland kännas förvånansvärt stolpiga, utdragna och innehållslösa.
OH gav som sagt ut 46 böcker under sitt liv. Upplagorna var länge mycket stora för att vara svenska romaner utan att vara kriminallitteratur. Jag har inte haft möjlighet att hitta exakta uppgifter, men en rimlig uppskattning är att romanerna under ”storhetstiden” från mitten av 1940-talet till slutet av 1950-talet handlar det om ca 15 000 - 20 000 exemplar per bok. När Folket i Bild gav ut en bilighetsutgåva av Iris och löjtnantshjärta 1946 i anslutning till Alf Sjöbergs filmatisering, slog man till med 100 000 exemplar. Under 1960-talet och fram till sina sista böcker sjönk upplagorna drastiskt, vilket naturligtvis hänger sammanhang med att han inte längre hade bokläsarna på sin sida, vilket han noterade med stigande bitterhet.
Vad skrev recensenterna om hans böcker? I Kungliga bibliotekets recensionsregister finns nästan 800 stycken registrerade. Jag valde på måfå ut några.
Karin Boye skrev i Göteborgs Morgonpost 1932 om Får jag be om räkningen 1932. Hon uppskattar det hon uppskattar det hon kallar dess psykologiska kvaliteter, men hon har också intressanta invändningar på ett så tidigt stadium i Hedbergs verk:
”Psykologi är en viktig vetenskap, och psykologiska iakttagelser äro nyttiga och roliga, men de äro ju inte skönlitteraturens enda uppgift, inte ens dess förnämsta. Olle Hedberg har en konstnärlig linje, hans roman är inte bara psykologi, men linjen hotar att försvinna i mängden av skarpsyntheter, tills man inte ser skogen för bara trän”
Om Dan före dan skrev Knut Jensson i SvD den 13/11 1948 Bla:
” I Hedbergs senaste roman liksom i hans föregående träffar manjust sådana människor som vill undvika. Att läsa den är som att ungås med likgiltiga släktingar som att bo på pensionat.”
Om Foto von Blomberg skrev Olof Lagercrantz den 12/11 1953:
” Åtskilliga av offren framför kameran är karikatyrer ur ett gammalt Olle Hedbergsalbum som man knappt orkar bläddra i. Vad värre är: von Blomberg själv är en ogripbar gestalt. Honom har Olle Hedberg inte genomskådat. (---)
Kanske är Olle Hedberg en stor diktare. Men den krampaktiga ambitionen att skriva en roman om året gör att slaggprocenten blir onödigt stor. Det är synd.”
Kerstin Hjorth- Ekmani Gefle Dagblad 29/11 1956 Om Sardinens begravning och redan här kan man ana att Olle Hedberg håller på att förlora sin ställning på den litterära marknaden.
” Hedberg har slumrat till under den heta spanska solen, men han håller siesta med ett litet leende som han svrligen skulle kunna pressa fram i det klimat av avund, elakhet och smågrymhet som vi håller oss med här uppe:”
Artur Lundkvist är mycket tydlig i sin kritik av Dockan dansar klockan slår i november 1955:
”Hedberg bekymrar sig minsta möjliga om romanens formkrav. Han skriver som det passar honom, hoppar över, dyker ner på det som frestar honom, avbryter. Alltid blir det en bok, den vanliga efterlängtade julboken. Han skriver medan han väntar på döden.(---) Han kär av livet för att visa fram döden. Eller tomheten, intigheten, Och det ser ser mycket komiskt ut, skrämmande, skrattretande, desperat lustigt.”
Det är uppenbart att Olle Hedberg tappade stort i angelägenhet redan i mitten av 1950-talet, men det hindrade honom inte från att publicera en ny roman varje höst. Kritikerna skrev allt mer sällan och upplagorna sjönk drastiskt. Man kan fråga sig varför han inte slutade skriva. Det finns något tragiskt över den gamle författaren som vägrar inse att han haft sin tid i rampljuset.
Jag tänker mig att han inte hade någon distans till sitt skrivande, att det var skrivandet som var det enda som motiverade att han överhuvudtaget höll sig vid liv. Att hans liv fanns i språket, i skrivandet. Utanför det fanns ingenting Att skriva var att andas.
Han var socialt en mycket ensam och alltmer vresig och folkföraktande. I dag skulle han säkert ha fått diagnosen depression. Chloë dog 1959. det tomrum hon lämnade efter sig var oändligt djupt och svart. Dottern Birgitta flyttade till Malmö, de vänner han haft dog undan eller försvann av andra skäl. Dottern och till dels hennes man, Svante Miller, blev till slut i princip de enda personer som fanns kring honom. Birgitta dog i maj 1974. I september samma år tog Olle Hedberg stora doser av sömnmedel och dog.
Efter det har det varit i stort sett tyst om honom. 1992 kom Vilgot Sjömans omfångsrika biografi Drömtydaren Olle Hedberg, Då och då kan man läsa artiklar som försöker lansera honom på nytt, utan större framgång.
Vad tycker jag?
Går Olle Hedbergs böcker att läsa?
Jovisst. Men välj med omsorg.
Vilgot Sjöman tycker att Bekänna färg är hans bästa bok.
Jag håller med om det.
Men jag tycker om både Josefine. eller säg det med
blommor och Foto von Blomberg.
Dockan dansar, klockan slår är faktiskt underhållande på sitt sätt om man
inte förväntar sig en sammanhållande historia.
Och om inte annat så av ren nostalgi kan man nog med viss behållning l
läsa den första boken om Blenda Heurman, Dan för dan.
Fem läsvärda böcker av en författare som varit död i ett halvsekel är inte
illa.
Inte illa alls.
När jag började smla ihop material om honom upptäckte jag att det fanns mer än 700 recensioner av hans böcker i dagstidningar och tidskrifter. Hur många intervjuer och reportage om honom som gjordes har jag inte lyckats utröna, till det har inte tiden räckt till.
Så dog han 1974 och sedan blev det helt tyst, både om honom och hans författarskap. Det var som om han aldrig existerat. Det finns några få studier kring olika teman i hans författarskap, men ingen genomarbetat monografi, ingen sammanfattande tematisk genomgång av verk. Det skulle dröja ända till 1997. Då publicerade Vilgot Sjöman en omfattande, mycket personlig biografi. ”Min bok om Olle Hedberg.”.
No comments:
Post a Comment