DET TOMMA ANSIKTET
Någonstans, jag minns inte om det var i en intervju eller i en uppsats av något slag, berättar författaren Olle Hedberg att han reser med rälsbussen mellan Linköping och Vimmerby.
Bland medpassagerarna finns några unga män som högljutt diskuterar en fotbollsmatch. De beskrivs som kraftiga och starka, till och med sympatiska, men deras ansikten är tomma.
Det var många år sedan jag läste denna text, men formuleringen har jag inte glömt. Jag har funderat över den där tomheten i de unga männens ansikten: hur är de ansikten beskaffade som inte är tomma?
Om ansiktet är tomt måste ju hela människan vara tom, det måste bli den underförstådda slutsatsen. Då blir nästa fråga: hur är en tom människa beskaffad? Från vilken utgångspunkt har man rätt att fälla ett sådant omdöme om en annan människa?
I Olle Hedbergs fall tror jag att det handlar om att han inte visste något, eller ville veta något, om vare sig fotboll eller hur de unga männens liv gestaltade sig. Det är uppenbart att de tillhörde en annan samhällsklass än den han själv tillhörde. De varken talade eller uppträdde som de människor han kände.
De var främlingar både i hans liv och hans texter, om man ska döma av de hundratals gestalter som framträder i hans fyrtiofyra romaner.
Olle Hedberg förstod sig på borgerliga miljöer och personer, men blev märkligt valhänt de få gånger han förde in personer ur arbetarklassen i sina böcker. Det finns ganska gott om hembiträden, men de får sällan framträda som personer. De tvättar, lagar mat, städar och öppnar ytterdörrar varefter de försvinner ut ur handlingen.
Ett viktigt undantag är Iris i romanen ”Iris och löjtnantshjärta” (1934). Hon får inleda en allvarlig kärleksrelation med sonen i den högborgerliga familj där hon arbetar. Kärleken är uppriktig och ömsesidig. Familjen får ingenting veta och blir förskonade från vetskapen om denna mesallians. Den unge mannen omkommer i en motorcykelolycka strax innan han hinner tala om för sina föräldrar att han älskar och tänker gifta sig med Iris, som är gravid.
Man kan fråga sig varför författaren avstod från att skildra den ofrånkomliga konfrontation som skulle ha uppstått om inte relationen mellan de båda ungdomarna hade fått ett så brutalt slut.
Skildringen av Iris är relativt nyanserad och detaljrik; hennes ansikte är vackert men inte tomt. Hon är självständig och karaktärsfull.
Det fylliga porträttet av hembiträdet Iris är en engångsföreteelse i Olle Hedbergs persongalleri. I övrigt är det inte mycket man som läsare får veta om de många andra tjänstekvinnorna i hans böcker.
I de fyra romanerna om Blenda Heurman (1948-1951), som blev stora framgångar, förekommer ett hembiträde som aldrig får ett namn, men om vilken det påpekas att hon är både välutbildad och välavlönad. Punkt.
När Blenda ska introducera sin oregerliga, men mycket begåvade, fästman hos den förmögna faster som tagit hand om henne sedan tonåren, trampar fastern på en pedal under bordet när det är dags att kalla på hembiträdet för att hon ska fylla på fästmannens snapsglas.
Romanen ”Josefine eller säg det med blommor” (1940) inleds med att en husföreståndarinna och en tillfällig hjälpkvinna bär in den torra tvätten i en högborgerlig villa, samtidigt som ett kraftfullt åskväder tornar upp sig över den lilla stad där handlingen utspelar sig. De båda tjänstekvinnorna försvinner raskt ur handlingen, sedan de fått illustrera de rådande klasskillnaderna i huset, genom att bli hänvisade till att stanna i köket medan husets högfärdiga ägarinna och hennes saktmodiga dotter Josefine, romanens huvudperson, räknar blixtar i salongen.
De båda tjänstekvinnorna är knappast skildrade som komplexa, unika personer, snarare som biroller i en komedi. Det kan inte vara en slump att deras uppträdande starkt påminner om den första scenen i Tartuffe av Molière, där husföreståndarinnan madame Pernell och den alerta husjungfrun Dorinne med stort besvär kånkar in en tung tvättkorg på scenen och börjar gräla om den märkliga besökaren som dykt upp i huset.
Det leder över till en annan sida av Olle Hedbergs författarskap. I de många recensionerna av hans böcker är ett återkommande tema den stilistiska briljansen och den psykologiska skärpan.
Per Olof Sundman, som höll minnestalet över Olle Hedberg när han efterträdde honom i Svenska akademien1975, menar däremot att Olle Hedberg snarare skrev fram typer än psykologiskt definierade personer i de många romanerna..
Jag tror att han är inne på rätt spår. Något karakteristiskt har han sett hos en författare som han i övrigt känner sig ganska främmande inför.
Jag tycker för egen del att det finns ett drag av Commedia dell ´arte i Olle Hedbergs texter. I många av hans romaner finns mer eller mindre fasta figurer, som interagerar med varandra utan att egentligen förändras särskilt mycket.
I Commedia dell ´arte finns figurer som den ständigt intrigerande Harlekin, den stränga ll Dottore och Pierrot som är olyckligt förälskad i den ljuva Columbina. I Hedbergs romaner kan man bland annat möta Den Starka Unga Kvinnan, Den Korkade och Oförskämda Gamla Överklassdamen. Den Snobbiga Officeren. Den Rika, Grovkorniga och Obildade Grosshandlaren. Den Känsliga och Idealistiska Unge Mannen.
Det finns otaliga exempel. Olle Hedberg var mycket produktiv. Mellan 1930 och 1974 gav han ut minst en bok om året.
Personerna i hans romaner förändras inte särskilt mycket även om handlingen vindlar sig fram i dramatiska turer. De förblir sig rätt lika, trots att de ofta ställs inför minst sagt besvärliga situationer där förutsättningarna för deras tillvaro ofta drastiskt förändras.
Om man läser Olle Hedbergs många böcker i det perspektivet, blir det lättare att, om inte bortse ifrån så i varje fall acceptera en del problematiska egenskaper i hans författarskap, till exempel det konservativa språkbruket och den tröttsamma satiren över en brutal, obildad borgerlighet som i princip var försvunnen innan han föddes.
Det är delvis samma borgerlighet som han samtidigt var djupt fascinerad av och vars värderingar han sympatiserade med, men i en uttalat urban, gediget akademiskt bildad form. Det var så han själv levde trots att han tillsammans med sin fru lämnade Stockholm redan 1923 för att bosätta sig i byn Verveln i södra Östergötland.
1929 föddes dottern Birgitta, parets enda barn. Familjen skapade ett misantropiskt elfenbenstorn åt sig. De tycks ha haft ett mycket begränsat umgänge. De läste inte svenska dagstidningar och följde inte med i det dagliga nyhetsflödet utan prenumererade på franska och engelska tidskrifter.
Dotterns skolgång blev till en av föräldrarna hårt styrd press genom det dåvarande skolsystemet. Det slutade i och för sig med en lysande studentexamen vid ett privat gymnasium i Stockholm. Däremot lyckades hon inte göra karriär vare sig som författare eller inom den akademiska världen. Hon utbildade sig till lärare men lyckades aldrig få en fast anställning. Hon var gift med journalisten Svante Milles. Äktenskapet blev barnlöst. Birgitta Milles dog av en plötslig hjärnblödning några månader före sin fars självmord 1974.
Trots det markerade avståndet till det omgivande vardagslivets vanlighet och den svenska samtidens händelser i politiken och kulturlivet går det att se mer eller mindre tydliga avtryck i flera av romanerna. Det mest kända exemplet på detta är romanen Ut med blondinerna (1938), som är en regelrätt antinazistisk pamflett.
Ett annat exempel är den intensiva religionsdebatt som pågick långt in på 1950-talet i skuggan av filosofiprofessorn Ingmar Hedenius berömda debattbok Tro och vetande (1949). Den debatten avspeglas i romanerna om Blenda Heurman, där hennes bistra faster Olga Timlin är renodlad ateist och Blendas minst sagt intelligenta men oregerliga man, Hans Hasseldahl representerar något slags mycket privat och intellektuellt ifrågasättande, men dock kristen övertygelse, medan Blenda själv snarare får betraktas som en skeptisk sökare.
I romanen Foto von Blomberg (1964) förekommer ett drastiskt skildrat homosexuellt manligt par bland fotografens kunder. Det är ingen tvekan om att han tycker paret är vämjeligt och mycket troligt är detta författarens egen uppfattning. Svallvågorna hade ännu inte lagt sig efter den så kallade Kejneaffären på 1950-talet som handlade om manlig homosexuell prostitution med förgreningar ända in i kungahuset.
För egen del undrar jag om inte Blenda Heurman åtminstone på avvägar inspirerats av Astrid Lindgrens barnbok Pippi Långstrump. Pippis mamma är ängel och hennes pappa är negerkung och Pippi bor ensam i Villa Villekulla. Boken slog ner som en bomb i dåtidens barnboksvärld (den kom ut första gången 1945) och blev föremål för en hetsig debatt.
Men det var, såvitt jag förstår, inte många som uppmärksammade ett av bokens grundteman: det övergivna barnet.
Blenda Heurmans mamma dog när Blenda föddes och hennes far, Elof, överlämnade vården till flickans mormor. Själv försvann han till Sydamerika där han sysslade med vidlyftiga affärer av oklar beskaffenhet och inte tycktes ägna sin dotter särskilt många tankar. När mormodern dör hamnar Blenda, femton år fyllda, hos sin faster Ruth Timlin som snart blir änka efter sin älskade rådman. I den sista romanen om Blenda, Då bleknar bruden (1952) dyker pappa Elof upp hos sin syster, nu som en utfattig ruin. Han dör innan Blenda hinner träffa honom.
Att Elof Timlin är en trist figur jämfört med den bullrande och charmfulla söderhavskungen (han kallas så numera) Efraim Långstrump förändrar inte det faktum att han är en far som övergivit sitt enda barn.
Jag har naturligtvis inga belägg för detta, men visst är det väl tänkbart att diskussionen om Pippa Långstrump sipprat in i Olle Hedbergs slutna arbetsrum och påverkat honom i arbetet med den romanserie som blev hans mest uppskattade. Blenda är i likhet med Pippi självständig, klok och handlingskraftig, dock utan Pippis glada anarki.
Jag menar dock att det fanns en uppenbar brist på spontan vardaglig kontakt med omvärlden i familjen Hedbergs liv, vilket återspeglas i Olle Hedbergs böcker. Makarna Hedberg stod varandra mycket nära i något slags ”folie a deux”. Ruth Hedberg, kallad ”Chloë”, fungerade som ”dörrvakt”, agent, korrekturläsare och kontaktperson med förlag och press. Hon dog 1959 och man får en känsla av att Olle Hedberg aldrig repade sig efter den förlusten. Det finns en stor ödslighet kring honom under de sista sexton åren av hans liv. Han fortsatte att ge ut romaner varje år, men upplagorna minskade drastiskt och recensionerna blev alltmer likgiltiga.
Jag får ingen känsla av att författaren Olle Hedberg studerade människor i sin omgivning med nyfikenhet, än mindre med empati.
Då är det inte så underligt att unga män ur arbetarklassen får tomma ansikten. Och även mycket genomarbetade romanfigurer kan framstå som färdiga typer snarare än levande människor som utvecklas och förändras.
/Olle Hedberg 1899-1974 debuterade 1930 med romanen Rymmare och fasttagare, Han blev en av sin tids mest uppburna författare. Han gav ut en ny roman varje år fram till sin död.
År1957 invaldes han i Svenska akademien. Från 1960 och fram till att han tog livet av sig 1975 fick han allt sämre försäljningssiffror och alltmer gäspande recensioner. Efter hans död blev det helt tyst om honom. Vilgot Sjöman gav ut en biografi 1997 Drömtydaren. Min bok om Vilgot Sjöman. Det finns ingen mer genomarbetad akademiska monografi. Han brände alla manuskript, brev och bilder han kom över innan han dog. Han gifte sig 1923 med Ruth ”Chloê Collin. Hon dog 1959. Dottern Birgitta, gift Milles, föddes 1929 och dog 1974 i en plötslig hjärnblödning./
No comments:
Post a Comment