Jag har funderat en del över Mike Leighs film Medan åren (Another year). Det finns ett, som jag tycker, intressant perspektiv som jag inte sett har blivit behandlat i recensionerna. Filmen börjar med att en kvinnlig läkare har ett samtal med en djupt deprimerad, sömnlös patient (suveränt gestaltad av Imelda Staunton ). Läkaren vägrar skriva ut sömnmedel för mer än en veckas konsumtion och föreslår samtal med en kurator. Vi får sedan se den olyckliga kvinnan i ett nästam stumt samtal med Gerri, filmens kvinnliga huvudperson, kurator och lyckligt gift sedan decennier med Tom Filmen slutar med att Gerri i stort sett upprepar den kvinnliga läkarens ord till den sömnlösa kvinnan i filmens inledning , men nu till sin gamla vän och arbetskamrat Mary, som oavbrutet lyckas krångla till sitt liv och blir alltmer olycklig och förvirrad. Tom och Gerri har plötsligt fått en trevlig svärdotter och in i huset flyttar också Toms bror som blivit änkeman. Det finns inte längre plats för Marys olycka i kärnfamiljens sköte. ”Du borde tala med en kurator”, säger Gerri avvisande torrt och trött när den förtvivlade Mary – som är van att komma och gå litet som hon vill i huset - kommer på objudet besök en lördag eftermiddag. Gästrummet är upptaget. Den goda värmen har blivit betydligt kyligare.
På ett skickligt sätt har Mike Leigh gestaltat den mänskliga värmen, men också dess begränsingar.
No comments:
Post a Comment