Om normalitet

Jag brukar läsa magasinet Axess på biblioteket då och då och bli förvånad över hur väl många texter är skrivna och hur förvånansvärt konventionella de är innehållsmässigt. I några nummer har magasinet diskuterat konstens utveckling och såvitt jag begriper propagerat för Det Skönas återkomst. Det är som det senaste seklets liv liga och livgivande debatt inom detta gigantiska område, så när som på vissa aspekter av modernismen, i stort set har gått Axess-skribenterna förbi. Det känns rätt torftigt- litet som ett ovädrat förmak i en mindre svensk herrgård på obestånd någon gång under andra hälften av 1800-talet.
Antikrundan – som brukar lägga sig på samma nivå – är åtminstone underhållande. Det är inte de träiga och med förlov sagt okunniga texterna om konst i Axess, om än maskerade med en viss stilistisk elegans.
Det senaste numret har som tema ” Den förtalade normaliteten”. Ingen dum idé. Men jag kan inte heller se att denna goda idé har resulterat i särskilt intressanta texter. Men det finns ett lysande undantag – den innehållsrika essän Drömmen om att passa in av docenten i teologi och etikforskaren Ann Heberlein. Nyligen publicerade hon en mycket personligt skriven bok där hon berättade om hur det är att leva med en bipolär psykisk sjukdom.
Hon har givit sin text titeln ”Drömmen om att passa in”. Det är en text med stor densitet. Hon lyckas med konstycket att både reda ut det ofta missförstådda begreppet normalitet; vad det är och vad det inte är. På vägen frigör hon också begreppet norm från en del av dess obehagliga konnotationer bland annat med ett exempel från en konflikt i en skolbespisning i Malmö. För att underlätta för elever med olika mattraditioner, t ex religiöst betingade, hade bespisningspersonalen satt upp olika skyltar, däribland en med ordet normalkost. Detta gav upphov till en upprörd pressdebatt: Menade man från skolans sida att de elever som till exempel inte kunde äta griskött inte var normala?
Ann Heberlein undersöker och diskuterar vad centrala tänkare som Foucault och Lacan sagt och skrivit i ämnet .
Jag uppfattar det inte som att Ann Heberlein kommer fram till en absolut sanning om vad normalitet är eller inte är, däremot problematiserar hon begreppet utan att ge avkall på dess betydelse i vardagen. ”Normlitet är ett vackert ord för den som längtar efter att vakna en morgon med lugn i kroppen” skriver hon bistert och insiktsfullt.
Ett begrepp som ligger nära till hands i sammanhanget är – tror jag - vanlighet. Någon gång i slutet av 1970-talet kom det ut en bok med titeln Nu när jag är vanlig. Den var skriven av en ung kvinna som efter år av missbrukarlivets hisnande himlar och fasansfulla helveten lyckats bli av med missbruket och börjat leva ett – just det - normalt liv.

Om Stuprör i St Petersburg

Jag har en vän som heter Björn Ed. Han är en välkänd inredningsarkitekt med utställningsarkitektur som specialitet. Under senare år har han åkt runt i världen med en utställning om Alfred Nobel som han anpassat till lokaler av olika storlek och utseende. Jag är säker på att han är bra på att hitta praktiska och enkla lösningar utan åthävor och framför allt utan att ge avkall på det estetiska uttrycket eller informationens överskådlighet.
I många år har vi firat nyår hemma hos Björn och Eva-Lisa i deras vackra hem som ligger granne med Drottningholms slott. Som avslutning på det varma och hjärtliga kalaset brukar vi få ett exemplar av hans egenhändigt tillverkade kalender, alltid en ny underfundig variant av intrikat poetisk och konstnärlig pappslöjd. Vi har kvar de flesta, de står på hedersplats som troféer i bokhyllan .
Men i år blev det ingen kalender utan en utsökt liten fotobok med titeln Stuprör i St. Petersburg. Och det är precis vad det handlar om. Boken består av ett antal fotografier av - stuprör i St. Petersburg. Björn har alltid kameran med sig när han reser , liksom ritstift och skissblock.
En av Björns många goda och avundsvärda egenskaper är hans förmåga att se och förmedla vad han ser. Stuprören i St. Peterburg framstår som stora personligheter, ofta rätt buckliga och illa medfarna, men livskraftiga och funktionsdugliga, ömsom diskreta, ömsom högljudda.

När han arbetade i Botswana tecknade han varje dag scener ur livet i gathörnet intill hotellet, det blev bilder med absolut självklar och storögd känsla av att vara i Afrika, starkare och mer levande än något flashigt reportage i National Geografic Magazin.

Teckningarna resulterade i ett litet häfte som jag ofta återvänder till när jag behöver få positiv påverkan, en kreativ knuff framåt i livets karusell.
Den lilla boken om stuprören i St.Petersburg kommer jag att ha stor glädje av på samma sätt. Det finns en stor tröst för oss andra i hans sätt att använda sin blick, att hitta liv, bilder och uttryck i det förbisedda , i det slitna, i det vardagliga.
Dessutom är det vackert! Men det är en skönhet som inte tränger sig på. Den finns där, men bara om man verkligen vill hitta den. Med Björns blick får jag hjälp att göra det.

Det är väldigt fint.

Så har det omöjliga inträffat: jag har köpt bil. Det hade jag inte kunnat föreställa mig ens i mina vildaste drömmar. Men nu har det skett. En liten, liten, liten bil, en Chevrolet Matiz. Den är så liten att den knappt syns och när jag knycklat in min 192 stela och överviktiga centimeter i den så får knappast någon annan plats i den – trots att den är en så kallad halvkombi.
Bilen ska användas på Gotland, och ingen annan stans. Den kommer mänskligt att döma aldrig att framföras på fastlandet. Men den är min och jag känner mig äntligen vuxen – vid 66 års ålder. Så när som på en svettig sommarbil för 25 år sedan har jag aldrig ägt en bil.
Nu gör jag det.
Så här ser den ut: