Om normalitet

Jag brukar läsa magasinet Axess på biblioteket då och då och bli förvånad över hur väl många texter är skrivna och hur förvånansvärt konventionella de är innehållsmässigt. I några nummer har magasinet diskuterat konstens utveckling och såvitt jag begriper propagerat för Det Skönas återkomst. Det är som det senaste seklets liv liga och livgivande debatt inom detta gigantiska område, så när som på vissa aspekter av modernismen, i stort set har gått Axess-skribenterna förbi. Det känns rätt torftigt- litet som ett ovädrat förmak i en mindre svensk herrgård på obestånd någon gång under andra hälften av 1800-talet.
Antikrundan – som brukar lägga sig på samma nivå – är åtminstone underhållande. Det är inte de träiga och med förlov sagt okunniga texterna om konst i Axess, om än maskerade med en viss stilistisk elegans.
Det senaste numret har som tema ” Den förtalade normaliteten”. Ingen dum idé. Men jag kan inte heller se att denna goda idé har resulterat i särskilt intressanta texter. Men det finns ett lysande undantag – den innehållsrika essän Drömmen om att passa in av docenten i teologi och etikforskaren Ann Heberlein. Nyligen publicerade hon en mycket personligt skriven bok där hon berättade om hur det är att leva med en bipolär psykisk sjukdom.
Hon har givit sin text titeln ”Drömmen om att passa in”. Det är en text med stor densitet. Hon lyckas med konstycket att både reda ut det ofta missförstådda begreppet normalitet; vad det är och vad det inte är. På vägen frigör hon också begreppet norm från en del av dess obehagliga konnotationer bland annat med ett exempel från en konflikt i en skolbespisning i Malmö. För att underlätta för elever med olika mattraditioner, t ex religiöst betingade, hade bespisningspersonalen satt upp olika skyltar, däribland en med ordet normalkost. Detta gav upphov till en upprörd pressdebatt: Menade man från skolans sida att de elever som till exempel inte kunde äta griskött inte var normala?
Ann Heberlein undersöker och diskuterar vad centrala tänkare som Foucault och Lacan sagt och skrivit i ämnet .
Jag uppfattar det inte som att Ann Heberlein kommer fram till en absolut sanning om vad normalitet är eller inte är, däremot problematiserar hon begreppet utan att ge avkall på dess betydelse i vardagen. ”Normlitet är ett vackert ord för den som längtar efter att vakna en morgon med lugn i kroppen” skriver hon bistert och insiktsfullt.
Ett begrepp som ligger nära till hands i sammanhanget är – tror jag - vanlighet. Någon gång i slutet av 1970-talet kom det ut en bok med titeln Nu när jag är vanlig. Den var skriven av en ung kvinna som efter år av missbrukarlivets hisnande himlar och fasansfulla helveten lyckats bli av med missbruket och börjat leva ett – just det - normalt liv.