Brroklyn av Colm Toíbin

Colm Toíbin är en irländsk författare med världsrykte. Några av hans romaner finns på svenska. Den nya romanen Brooklyn har ännu inte hunnit bli översatt och jag vet inte om den kommer att bli det. Det är en till synes mycket enkel berättelse om en irländsk flicka som i efterkrigstidens utarmade Irland med fattigdom och massarbetslös genom förmedling av en katolsk präst får chansen att emigrera till USA, till arbete och utbildning i Brooklyn. Hon får bostad i ett pensionat som drivs av en kvinna med irländska ursprung och hon lever en tillvaro, som i princip är begränsad till några kvarter i stadsdelen, där hon får arbete som kassörska i ett varuhus. Nöjeslivet tycks bestå av någon enstaka danstillställning i den lokala irländska församlingen. Andra delar av New York, till exempel Manhattan förblir i stort sett främmande territorier. Hon går på aftonskola och utbildar sig för att bli bokhållare eller kamrer, träffar så småningom Tony, en rörmokare med italiensk bakgrund. När en allvarlig familjehändelse gör att hon bestämmer sig för att resa hem till Irland gifter hon sig borgerligt med Tony, men berättar inte för någon om vigseln. Så återvänder hon hem och vad som sedan händer tänker jag inte berätta.

Det är verkligen en utstuderat enkel, rakt berättad historia, skenbart händelselös men med tydligamoraliska konflikter mellan den egen fria viljan och andras krav och förväntningar, mellan tillbakablick och framåtblickande, mellan olika lojaliteter.

Det låter inte särskilt spännande, men jag läste den med stigande engagemang. Det finns en hetta i skildringen av Eilís, författaren skildrar en ganska obemärkt människas väg från vaghet, osäkerhet och vacklande självförtroende till personlig styrka och tydlighet utan att förlora sin själ. Och det på ett språk som aldrig förlorar sin spänst och sin klarhet. Skildringen av stormen under överfarten till New-York är ett mångtydigt mästerstycke – på en gång en ”vanlig” storm och ett sätt att beskriva

Arthur och George

Sommar - och dags att läsa böcker som blivit försummade. Till den kategorin hör Arthur och George av Julian Barnes. Den kom ut på svenska förra året och fick bra recensioner. Det är en sorts ”romandokumentär”. Till stora delar består den av autentiska dokument.

Boktitelns Arthur är ingen mindre än författaren Arthur Conan Doyle, skapare av den överintelligente mästerdetektiven Sherlock Holmes. Mitt i sin synnerligen framgångsrika karriär mer eller mindre snubblar han över ett flagrant justitiemord, begånget av den prestigeladdade och för sin opartiskhet världsberömde engelska rättvisan. En ung advokat, titelns George, son till en lantlig kyrkoherde fälls på falska bevis till sju års straffarbete för grovt djurplågeri.

Arthur Conan Doyle läser in sig på fallet, förfäras över svagheten i poliskårens, rättsläkarens och åklagarens arbete och deras argumentation inför rätten. Georges far är född i Indien och parser. Varken han eller sonen ser ut som ”vanliga” engelsman. Det är inte svårt att ana sig till att det finns ett påtagligt främlingsfientligt inslag i domslutet.

Arthur Conan Doyle engagera sig i fallet med all den kraft och mediala genomslagskraft han kan mobilsera och till slut måste inrikesdepartementet erkänna att domslutet var felaktigt. George rentvås och kan ta upp sin advokatpraktik igen.

Men romanen är mer än en redogörelse för ett upprörande rättsfall. Med bred, skickligt orkestrerade drag målar han upp politiska stämningar och sociala förhållanden i det viktorianska England. Porträtten av den kraftfulla, självsäkre Conan Doyle och den blyge, återhållsamme och hämmade George är konturskarpa.

Arthur och George är en riktig ”turnpager”, till och med de långa citaten ur rättegångsprotokoll och vittnesberättelser är spännande att läsa.

En ycklig liten ö

En lycklig liten ö, så heter den finlandssvenske författaren Lars Sunds senaste bok. Ön, någonstans i Österbottens skärgård, heter Fagerö och där bor en uppsättning originella, kraftfulla och konturskarpa personligheter, mer eller mindre laglydiga så där som det tydligen förhåller sig i rikets utkanter , åtminstone om man får tro romanernas värld.

Lars Sund bor i Uppsala, men hans romaner utspelar sig i det Österbotten där han föddes och växte upp. Han slog i genom med romanen Colorado Avenue1991, den första delen i en trilogi om byn Siklax. Där visade han sin goda förmåga att berätta, dramatiskt och ofta komiskt tillspetsat. De egenskaperna visar han också i den senaste romanen, det är också dess problem. Bokens figurer har en tendens att bli väl hårddragna och lustigkurrar, karikatyrer snarare än levande människor. Författarens blick är snarare utifrån än inifrån, en stadsbo som ser på landsbygdsborna om man så vill. Det är rätt nöjsamt ett tag, men det blir rätt konstigt när handlingen mörknar. Boken ger helöt enkelt ett osäkert och splittrat intryck. Dess styrka är miljöskildringen och inlevelsen i fagörbornas livsvillkor, men frågan är vad han vill berätta om.

Ormbär. Paris Quadrifolia

Det svenska botaniska namnet på växten Paris Quadrifolia är Ormbär. Man hittar den i ängar och i skogskanter i stort sett över hela Sverige. Den kan vara svår att upptäcka eftersom den smälter samman med alla grönska runt och inte är mer än 30 cm hög. Men det går inte att ta miste på kransen av fyra stora, avrundade blad som omger den symmetriska gulgröna blomman med sina fyra utstickande kronblad, vassa som ormtungor. Ormbär blommar i juni. Litet senare under sommaren kommer det svartglänsande, avrundat fyrkantiga frukten som stirrar på dig med ett ursinne som nästan hörs.  Nej, ormbär är inte någon insmickrande växt, men uppfordrande och med en skönhet som får mig att skärpa blicken och sänka rösten