Om Madrid

Bilderna ovan i tur oc ordning: Transa på Plaza Mayor, Kitschbild i katedralen, Graotta i Retiroparken, Affisch som efterlyser ETA-terroister.

Alla människor åker till Barcelona. Jag också för sex år sedan. Där blev jag rånad, vilket var nog så komplicerat. Jag minns inte hur många timmar jag satt på en ödslig polisstation och väntade på att någon skulle komma och emot min anmälan. Till slut kom det en sömning snut som inte kunde ett ord engelska och jag kunde kanske tre ord spanska . Efter ytterligare tre timmar stod jag i en telefonkiosk vid en hysteriskt trafikerad gata och försökte nå min bank för att stoppa Visakortet. Slog nödnumret som jag råkade ha i en skjortficka och hamnade hos en kvinna med moderlig basröst i New York . Hon beklagade min situation (”Sonny, what a mess. Sure I Will help you. Hold on for a second”) och efter några besynnerliga klickljud hörde jag en dam från min egen bank i andra ändan av tråden.
Alla människor åker som sagt till Barcelona. Men den här gången for vi till Madrid. Där blev Elsa bestulen på sin plånbok. Fast det gick väldigt snabbt på polisstationen där vi fick hjälp av en ung man som talade utmärkt engelska. Jag kan fortfarande bara tre ord på spanska.
Inte bara därför är Madrid en mycket roligare stad än Barcelona, större, vardagligare och pampigare på samma gång. Dessutom inte så smockfull av turister. Solen sken trots att det var slutet av november, så det blev bara två museer – Pradomuséet och Reina Sofia. Det räckte långt. Det var en upplevelse att så se mycket Bosch och Pieter Breughel. Och så alla de stora spanska mästarna förstås, El Greco, Velasques , Goya– You name it. Men man blir till slut tröt på alla denna religiösa hänförelse (inte hos Goya förstås, tack och lov).
På Reina Sofia kunde vi glädja oss åt Picassos Guernica, förstås. Och Miró i långa banor, men förvånansvärt litet samtidskonst. Ett undantag var en amerikansk kvinnlig målare, Nancy Spero, som med lätt hand gav sig in i samtidspolitiken. För mig ett okänt namn, men jag gillade vad jag såg – en konstnär som vill kommunicera. Hon är född 1926, men är fortfarande aktiv så vitt jag förstår med ett luftigt manér som påminner om skrift.
Men sen fick det vara nog. Parkerna lockade. Men Lustans trädgård av Bosch var häftig, det kan inte hjälpas. Kändes uppenbart samtida. Nästan mer än Guernica, som plötsligt framstod som väldigt daterad. Förlåt. Hur man ska rubricera besöket i det som måste vara Europas i särklass kitschigaste katedral intill kungliga palatset, det har jag inte en aning om.

Om The Baader- Meinhof Complex

Såg den tyska filmen The Baader-Mainhof Complex i går. Den har gått ett tag och kommer snart att försvinna från repertoaren. Hade dragit mig i det längsta från att se den, men föll till slut till föga. Barder – Meinhof ligan, eller RAF (Rote Armé Fraktion) härjade som värst när jag själv var i tjugo-tretioårsåldern och flörtade rejält med vänsteråsikter i kölvattnet av Vietnamkriget. Det var en turbulent period i världen och livet och ett och annat borde man vare sig ha tänkt eller sagt. Men Baader-Meinhof begrep jag mig aldrig på. Jag förstod inte meningen med att kapa passagerarplan, råna banker eller ta livet av demokratiskt valda makthavare. Jag tyckte det var skrämmande och motbjudande.
En perifer medlem gömde sig en period i en lokal på Söder i Stockholm där den journalistgrupp var inhyst som jag tillhörde på den tiden. Jag träffade honom aldrig. Hörde bara talas om att han kom dit nattetid. Någon i gruppen måste ha fungerat som mellanhand. Jag vet inte och ville inte veta då heller.
Jag förstod det inte då, och filmen bidrar inte till någon förståelse i efterhand. Hur kunde unga, välutbildade människor över huvud taget komma på något så fasansfullt kusligt? I filmen ses filmstjärnevackra personer agera i de vidrigaste scener jag tror mig ha sett i någon europeisk film: Baader – Meinhof som actionfilm med vilda biljakter, häftiga explosioner och blodiga k-pistdueller.
Det kan kanske fungera om man gillar detta slags filmvåld. Jag avskyr det, särskilt när det ska föreställa verklighet. Men fick jag någon förklaring till det som hände?
Ett knippe karismatiska psykopater som råkar stråla samman i en viss historisk situation och dra med sig ett antal jagsvaga individer i avgrunden. Räcker det som förklaring?
Svaret är NEJ!

Om Kung Ubu

Teaterstycket Kung Ubu av Alfred Jarry är en absurd klassiker från början av förra seklet . Pjäsen skrevs av en mycket ung man som hatade sin fysiklärare så till den milda grad att han gjorde honom till en korkad och grym envåldshärskare, för säkerhets skull placerad i Polen ”alltså ingenstans”, för att citera inledningen. Kung Ubu övertalas av sin makthungriga och ständigt kåta fru att ta livet av Kung Venceslas, varefter han hastigt och lustigt blir själv blir kung och kan sno åt sig alla landets rikedomar och ta livet av alla som han inte gillar, men så dyker den gamla kungens son upp och, fru Ubu f lyr upp i Bergen med sin älskare säkerhetschefen och till slut lämnar den ruskiga familjen Polen i en gammal skonare. Under seglatsen fäller far Ubu den odödliga repliken: Om inte polen fanns, då fanns det inte heller några polacker.
När stycket spelades första gången fick föreställningen avbrytas efter öppningsrepliken ”Merdre”, som ansågs så förfärligt vulgär att publiken stod i bänkarna och skrek! Merde betyder skit. I den svenska översättningen, en bragda av Sture Pek – vrålar han rövelen samtidigt som han svänger den toalettborste över huvudet, som i scenanvisningarna benämns en borste vars namn icke kan nämnas.
Dadaister av olika schatteringar tog Kung Ubu till sitt hjärta och Jarry var med om att grunda en helt ny nonsensfilosofi som kallades patafysik och som fortfarande lever och frodas. Det finns patafysiska sällskap litet runt om världen, också här i Stockholm.
Just nu spelas Kung Ubu på Dramaten i Stockholm i regi av Karl Dunér. Det är en ruskigt fin uppsättning med Hans Klinga i den oborstade huvudrollen och Malin Ek som den illistiga mor Ubu.
I en rad roller excellerar Ingvar Kjellson iförd en osannolik peruk och prinsesskrona, över huvud taget är detta en vällustigt genomförd uppsättning, kanske litet väl putsad ibland. Det händer att jag längtar efter litet med skitlukt.
Denna uppsättning av Kung Ubu kompletteras med andra texter av Alfred Jarry, bland annat Den fjättrade Ubu där det patafysiska inslaget är tydligt, på en gång nonsensaktigt och sofistikerat.
Jag var själv med när Kung Ubu sattes upp förs första gången i Sverige, det var på Uppsala Kammarteater, en av studentteater någon gång under våren 1964. Regissören heter Ulf Fredriksson, som senare gjorde en professionell karriär. Året efter hade Marionetteatern i Stockholm sin premiär i regi av Michael Meschke med Allan Edwall i huvudrollen. Det finns bara ett ord för hans prestation: Lysande. Jag kan fortfarande återkalla den i mitt minne. Uppsättningen byggde på Franscziska Temersons illustrationer till en engelsk utgåva av stycket.
Jag har sett en mängd uppsättningar av Kung Ubu under åren många av dem har varit väldigt underhållande. Men ingen har tillnärmelsevis nått så långt som den på Marionetteatern.

Om ett par utslitna klyschor

Vad är världskvalitet? Och vad är egentligen historiskt? De två uttrycken haglar över tidningssidorna nu för tiden. Utbildningsministern låter sig intervjuas stup i kvarten. Ett av hans stående mantra är att Sverige ska få en skola i världsklass. Mådä?, som vi sa hemma i Värmland.
Och när jag arbetade på Moderna museet kunde man (kanske kan man det fortfarande) läsa en text som uppgavs vara ett slags vision för museet. Bland annat ska det hålla – världsklass!
Och historiskt kan tydligen både det ena och det andra vara. Om ett ishockeylag oväntat vinner en VM-match eller om Barak Obama väljs till president i USA. Hugget som stucket.
Men om något blir historiskt, det vet vi ju inte förrän i efterhand! L-å-n-g-t i efterhand.
Och värdskvalitet eller världsklass? Tja. Det säger absolut ingenting. Vad vet vi om vad klassen eller kvaliteten på liknande företeelser och ting i, säg Indien, Afrika eller Kina?
Låt Coca-Cola och James Bond använda dessa klyschor. I texter som vill något mer än att kränga hör de inte hemm.