Om Kung Ubu

Teaterstycket Kung Ubu av Alfred Jarry är en absurd klassiker från början av förra seklet . Pjäsen skrevs av en mycket ung man som hatade sin fysiklärare så till den milda grad att han gjorde honom till en korkad och grym envåldshärskare, för säkerhets skull placerad i Polen ”alltså ingenstans”, för att citera inledningen. Kung Ubu övertalas av sin makthungriga och ständigt kåta fru att ta livet av Kung Venceslas, varefter han hastigt och lustigt blir själv blir kung och kan sno åt sig alla landets rikedomar och ta livet av alla som han inte gillar, men så dyker den gamla kungens son upp och, fru Ubu f lyr upp i Bergen med sin älskare säkerhetschefen och till slut lämnar den ruskiga familjen Polen i en gammal skonare. Under seglatsen fäller far Ubu den odödliga repliken: Om inte polen fanns, då fanns det inte heller några polacker.
När stycket spelades första gången fick föreställningen avbrytas efter öppningsrepliken ”Merdre”, som ansågs så förfärligt vulgär att publiken stod i bänkarna och skrek! Merde betyder skit. I den svenska översättningen, en bragda av Sture Pek – vrålar han rövelen samtidigt som han svänger den toalettborste över huvudet, som i scenanvisningarna benämns en borste vars namn icke kan nämnas.
Dadaister av olika schatteringar tog Kung Ubu till sitt hjärta och Jarry var med om att grunda en helt ny nonsensfilosofi som kallades patafysik och som fortfarande lever och frodas. Det finns patafysiska sällskap litet runt om världen, också här i Stockholm.
Just nu spelas Kung Ubu på Dramaten i Stockholm i regi av Karl Dunér. Det är en ruskigt fin uppsättning med Hans Klinga i den oborstade huvudrollen och Malin Ek som den illistiga mor Ubu.
I en rad roller excellerar Ingvar Kjellson iförd en osannolik peruk och prinsesskrona, över huvud taget är detta en vällustigt genomförd uppsättning, kanske litet väl putsad ibland. Det händer att jag längtar efter litet med skitlukt.
Denna uppsättning av Kung Ubu kompletteras med andra texter av Alfred Jarry, bland annat Den fjättrade Ubu där det patafysiska inslaget är tydligt, på en gång nonsensaktigt och sofistikerat.
Jag var själv med när Kung Ubu sattes upp förs första gången i Sverige, det var på Uppsala Kammarteater, en av studentteater någon gång under våren 1964. Regissören heter Ulf Fredriksson, som senare gjorde en professionell karriär. Året efter hade Marionetteatern i Stockholm sin premiär i regi av Michael Meschke med Allan Edwall i huvudrollen. Det finns bara ett ord för hans prestation: Lysande. Jag kan fortfarande återkalla den i mitt minne. Uppsättningen byggde på Franscziska Temersons illustrationer till en engelsk utgåva av stycket.
Jag har sett en mängd uppsättningar av Kung Ubu under åren många av dem har varit väldigt underhållande. Men ingen har tillnärmelsevis nått så långt som den på Marionetteatern.