Om Madrid

Bilderna ovan i tur oc ordning: Transa på Plaza Mayor, Kitschbild i katedralen, Graotta i Retiroparken, Affisch som efterlyser ETA-terroister.

Alla människor åker till Barcelona. Jag också för sex år sedan. Där blev jag rånad, vilket var nog så komplicerat. Jag minns inte hur många timmar jag satt på en ödslig polisstation och väntade på att någon skulle komma och emot min anmälan. Till slut kom det en sömning snut som inte kunde ett ord engelska och jag kunde kanske tre ord spanska . Efter ytterligare tre timmar stod jag i en telefonkiosk vid en hysteriskt trafikerad gata och försökte nå min bank för att stoppa Visakortet. Slog nödnumret som jag råkade ha i en skjortficka och hamnade hos en kvinna med moderlig basröst i New York . Hon beklagade min situation (”Sonny, what a mess. Sure I Will help you. Hold on for a second”) och efter några besynnerliga klickljud hörde jag en dam från min egen bank i andra ändan av tråden.
Alla människor åker som sagt till Barcelona. Men den här gången for vi till Madrid. Där blev Elsa bestulen på sin plånbok. Fast det gick väldigt snabbt på polisstationen där vi fick hjälp av en ung man som talade utmärkt engelska. Jag kan fortfarande bara tre ord på spanska.
Inte bara därför är Madrid en mycket roligare stad än Barcelona, större, vardagligare och pampigare på samma gång. Dessutom inte så smockfull av turister. Solen sken trots att det var slutet av november, så det blev bara två museer – Pradomuséet och Reina Sofia. Det räckte långt. Det var en upplevelse att så se mycket Bosch och Pieter Breughel. Och så alla de stora spanska mästarna förstås, El Greco, Velasques , Goya– You name it. Men man blir till slut tröt på alla denna religiösa hänförelse (inte hos Goya förstås, tack och lov).
På Reina Sofia kunde vi glädja oss åt Picassos Guernica, förstås. Och Miró i långa banor, men förvånansvärt litet samtidskonst. Ett undantag var en amerikansk kvinnlig målare, Nancy Spero, som med lätt hand gav sig in i samtidspolitiken. För mig ett okänt namn, men jag gillade vad jag såg – en konstnär som vill kommunicera. Hon är född 1926, men är fortfarande aktiv så vitt jag förstår med ett luftigt manér som påminner om skrift.
Men sen fick det vara nog. Parkerna lockade. Men Lustans trädgård av Bosch var häftig, det kan inte hjälpas. Kändes uppenbart samtida. Nästan mer än Guernica, som plötsligt framstod som väldigt daterad. Förlåt. Hur man ska rubricera besöket i det som måste vara Europas i särklass kitschigaste katedral intill kungliga palatset, det har jag inte en aning om.