Om losers

Leonard Cohen sjöng om vackra förlorare, ”Beautiful losers”, men var ser man sådana? Inte i pressen i varje fall! Jag har bläddrat igenom ett antal dagstidningar och magasin för att hitta en intervju med en människa som inte är framgångsrik, inte hittat ett sätt att övervinna svårigheter, som är livrädd för att dö, som är allmänt taskig, trist och avundsjuk.
Fram på sidorna skrittar idel vidsynta personer som hanterar sina liv hur bra som helst, även om man inte alltid har gjort det. Men nu, minsann . Karriären är inget problem, kärleken har man funnit, om än kanske sent i livet, sjukdomarna har man överlevt, döden är inte ett hot utan ”en del av livet”. Vackert leende, med spirituell eller sammetsmjuk blick möter de läsaren på bilderna, som gärna är tagna i en ombonad hemmiljö.
Och så vidare och så vidare.
Är det bara jag som vill läsa en rejäl text om en misslyckad människa, en som inte fixar sin vardag, en som förlorat jobbet och inte hittar på råd, inte får ”ändarna att mötas”, som det heter med ett danskt uttryck?
I tidningen Vi finns det i varje nummer långa, välskrivna och väl underbyggda intervjuer med fruktansvärt framgångsrika personer, oftast kvinnor faktiskt, i senaste numret handlar det bland annat om Anne Wegelius, ny programdirektör på SvT. Hon är rent hjärtslitande framgångsrik, vilket jag inte på något sätt missunnar henne. Och i tidningen Fokus kan man läsa om både Zlatan Ibramovics och Olle Salo. Inga losers det heller, inte så långt ögat når. Och visst, båda är väl värda sina framgångar.
Men ändå. Det är något som fattas.
Men ibland händer det gudskelov att man åtminstone kan ana sprickor i de stiliga fasaderna.
I förra numret av VI fanns ett långt, elegant skrivet porträtt av Birgitta Olsson, riksdagsledamot för folkpartiet och i det närmaste helgonförklarad för sitt motstånd mot FRA-lagen. Mot slutet av artikeln kommer något som har en påtagligt loserdoft. Birgitta Olsson säger sig i varje fall kunna leva med den kompromiss av som till röstades igenom i Riksdagen.
Ja, vad är det losers i alla tider har tvingats göra, om inte att ge upp det man hoppas på, längtar efter och tror på? Och ”leva med” en kompromiss . I bästa fall.