Om Allan Edwall

I det nummer av Teatertidningen som kom ut strax före julhelgen finns en text om Allan Edwall av mig. Det är återstoden av ett stort material som skulle ha blivit en bok, men så blev det inte. Ödet och förlagen ville annorlunda.
Varsågod:

Allan Edwall. Ett liv i konsten

Carlsson i Hemsöborna- Emils pappa. Doktor Glas. Det är några av de många roller som Allan Edwall spelade under ett långt liv inom teatern och filmen. Folkets kärlek blev hans belöning. Men framför allt var han en hårt arbetande slitvarg med stora konstnärliga krav på sig själv och sina uttrycksmedel. En skådespelare med ytterst finslipad teknik.

Till viss del råkade Allan Edwall ut för det som blir många skådespelares förbannelse – särskilt inom filmen – att för evigt bli förknippad med sina rollers personliga egenskaper. Om honom sa man att han var filosofisk, »klurig«, ganska kärv, men i grunden genomsympatisk, rent av godhjärtad. Var han det? Kanske. Jag vet inte. Däremot vet jag att han var konstnärligt medveten, konsekvent och målinriktad i sitt yrkesliv, framför allt som skådespelare, men också som författare, dramatiker, teater- och filmregissör, teaterledare och visdiktare. Två publicerade romaner och ytterligare ett par utgivna böcker bekräftar bilden av mångsidighet, liksom det faktum att han antagligen kunde ha blivit en fin bildkonstnär. Men arbetet inom teatern och filmen var viktigast för honom. Hans liv var ett liv i konsten. Att han var gift två gånger och fick fyra barn förändrar inte den bilden. En komplikation i privatlivet och arbetet var en med åren alltmer tilltagande hörselskada.
Han erövrade den svenska TV-publikens oreserverade kärlek under hösten 1966 som Carlsson i »Hemsöborna«, en serie om sex delar efter Strindbergs roman, i regi av Bengt Lagerkvist. För Dramatenpubliken var han välbekant sedan länge. Sin första roll på nationalteatern gjorde han 1950, som Trädgårdsmästare Wilhelmsson i Selma Lagerlöfs »Dunungen«. Då gick han fortfarande på Dramatens elevskola.
Han hade också hunnit medverka i en rad filmer, några i regi av Ingmar Bergman. I »Nattvardsgästerna« (1963) gjorde han en minnesvärd insats som den svårt handikappade kyrkvärden Algot Frövik, en underdog som i ett samtal med den präst som är filmens huvudperson hävdar att han »kroppsligen nog i all anspråkslöshet så att säga har lidit lika mycket som Kristus. Hans plåga var tämligen kort dessutom.
Ungefär fyra timmar eller så«.
Under Allan Edwalls mer än 40-åriga yrkesliv som skådespelare skulle det bli många roller som knotiga gubbar, narrar och en och annan demon. Romantiska hjälteroller och liknande var det aldrig tal om.
Folkets kärlek hölls vid liv under den fortsatta karriären, framför allt genom att han medverkade i många av de filmer som Olle Hellbom producerade och regisserade och som byggde på Astrid Lindgrens böcker. Till exempel »Emil i Lönneberga« (1971), »Bröderna Lejonhjärta« (1977) »Rasmus på luffen« (1981). Rollen som Emil i Lönnebergas koleriska pappa är en modern klassiker i sitt slag. Den sista stora filmrollen var som den inte särskilt framgångsrike teaterchefen Oscar Ekdahl i Ingmar Bergmans Fanny och Alexander (1982). Det är han som i jultalet till sin luggslitna trupp av skådespelare framför den kärleksförklaring till teatern, ”den lilla trygga världen”, som uppenbart var Ingmar Bergmans egna, djupt personliga upplevelse.
Allan Edwalls levnadshistoria är som huggen ur den svenska modernitetens urberg. Han föddes den 25 augusti 1924 i Hissmofors, ett brukssamhälle i Krokoms kommun nordväst om Östersund. Hans far var kiseleldare, ett ofattbart smutsigt och svavelstinkande arbete vid ortens pappersbruk. Familjen bodde i ett litet hus som fadern själv hade byggt.
Allan Edwall växte upp i ett politiskt aktivt hem där kommunismen var lika självklar som respekten för arbete, social rättvisa, bokläsning och kunskapsinhämtning. Det gav honom livsavgörande erfarenheter. Han studerade på egen hand in realexamen på Hermods korrespondensinstitut.
I likhet med sina båda syskon lämnade han tidigt hemorten för att skaffa sig utbildning och därmed ett annat liv än det Hissmofors kunde erbjuda. Sexton år gammal flyttade han 1943 till Stockholm och tog värvning i flottan. Det var ett sätt att få gratis utbildning, mat och husrum. 1947 lämnade han det militära, satsade på att skriva noveller och dikter och tog alla slags påhugg för att försörja sig. Han gick på konstskola och sökte sig till Witzanskys teaterskola. Alex Witzansky, som också undervisade i rörelse vid Dramatens elevskola, såg hans begåvning för dans och pantomim. 1948 turnerade han med Riksteatern i en pjäs med titeln Sången om morgondagen som innehöll flera dansnummer, bland annat till ”Humoresk” av Rachmaninov om man får tro honom själv. 1949 kom han in på Dramatens elevskola tillsammans med Asta Bolin, Lissi Alandh och Margit Carlquist. I otaliga intervjuer hävdade han att han hamnade inom teatern av en ren slump, men allt tyder på att han handlade målmedvetet.
Barndomsåren i Hissmofors fortsatte att leva inom honom hela livet. I åtskilliga intervjuer och radioprogram återkom han till den speciella miljön i bruksorten. Med åren tycks den ha förvandlats till en inre kreativ mylla eller kanske snarare en lanterna magica med figurer som ständigt förändrades i hans egen fantasi. Den 29 juli 1989 var han värd för radioprogrammet Sommar och berättade där häpnadsväckande saker om sin far: Min far bruksarbetaren hann fylla femtio år innan han löste själens gåta. Själens andra namn är ande. Det är alltså en sorts gas. Genom att regelbundet i drygt trettio år andas i en flaska med tillslutande skruvkork med handskriven etikett OPPS! ODÖDLIG VÄTSKA lyckades min far materialisera sin själ. Den imma som uppstod på flaskans insida fick han sedan väga på postkontorets noggranna brevvåg. Han uppskattade sin egen själs vikt till 0, 000014 gram. Genom en enkel matematisk operation kunde han också fastställa hela den samlade mänsklighetens själ till 42, 5 kilo. Inget att skryta med alls, ungefär som en skottkärra med matjord…(avskrift från bandinspelning).
Kanske var det en inre sanning om sin far som han gestaltade på detta sätt, men nog visar det också att läsningen av författare som Fritiof Nilsson-Piraten och Torgny Lindgren lämnat sina avtryck.
När det stod klart att pappersfabriken skulle läggas ner i slutet av 1970-talet engagerade han sig i det lokala motståndsarbetet. Och han finansierade restaureringen av Hissmofors Folkets hus där han uppträdde flera gånger under de sista åren av sitt liv. Ett antal av de uppsättningar han gjorde på sin egen teater, Teater Brunnsgatan 4, hade premiär i denna enkla lokal. Hans sista produktion, pjäsen »Rut och Ragnar« av Kristina Lugn, spelades där för första gången på trettondagsafton, (den 5 januari) 1997, därefter enbart fyra gånger i Stockholm innan han dog den 7 februari samma år.
Hur ska jag nu beskriva hans arbete som skådespelare på scenen? Jag påstår att det var där han hade sitt konstnärliga hjärta. Trots att det har gått mer än fyrtio år sedan jag såg dem är det två föreställningar, som fortfarande lever starkt kvar i mitt minne.
Den första är »Svejk i andra världskriget« av Bert Brecht i regi av Alf Sjöberg som hade premiär på Dramatens stora scen den 11 september 1963.
Allan Edwall spelade huvudrollen, den snacksalige hundhandlaren Svejk i det ockuperade Prag som vädjar, ljuger, dukar upp fantastiska historier, jagas av polisen för hundstöld och driver representanterna för ockupationsmakten till vansinne eftersom de inte vet hur de ska hantera en person som ständigt glider dem ur händerna med sin flödande svada av fantastiska anekdoter, till synes fåraktiga kommentarer och bisarra funderingar.
Föreställningen var i sig epokgörande. Brecht var en samtida storhet som inte tidigare spelats på Dramaten. Han ansågs torr och alltför ideologisk. Så spelades hans pjäser också på Brechts egna och därmed normerande teater, Theater am Schiffbauerdamm i dåvarande Östberlin. Alf Sjöberg förlöste Brecht ur den ideologiska tvångströjan och släppte loss allt vad en stor institutionsteater kan åstadkomma av fantasifull scenografi, dans, musik, sång, till och med stumfilmsfars, allt för att förmedla styckets tema om den lilla människans paradoxala överlevnadsförmåga i en ond värld. I centrum av den fyra timmar långa, karnevaliska, men noggrant strukturerade uppsättningen befann sig alltså Allan Edwalls rollfigur, spelad med en blandning av den koreografiska exaktheten hos Charlie Chaplin, den rostiga värmen i ett svenskt folklustspel och en egenartad, slug skärpa i repliken.
– Jag upplever Allan som en väldigt teknisk skådespelare, säger Björn Gustafson, som förmodligen är den skådespelare som samarbetade mest med Allan Edwall under alla år. I »Svejk i andra världskriget« spelade han den ständigt lika hungriga rollfiguren Baloun.
– Allan var klar över var han hade sina verkningsmedel och han använde dem mycket medvetet. Jag tror att han analyserade de texter han skulle framföra mycket noga och jobbade mycket med dem. Förmodligen sa han sina repliker högt väldigt många gånger och funderade över innehållet. Verkligen funderade alltså. Det var en lång process. Han arbetade mycket. Och han kom aldrig av sig på scenen. Aldrig någonsin.
Björn Gustafson ger ett exempel.
– I »Svejk i andra världskriget« finns en scen där en full soldat berättar att man gjort ett attentat mot Hitler i München. Då säger Svejk så här: »Jag känner två Adolfar, han målaren Adolf och så han som samlar hundskit i Prag, det är inget fel på någon av dom.«
– Hur betonade Allan nu tänkte jag? Men så insåg jag ju att det var fantastiskt bra. Det måste vara någon annan Adolf de talar om. Och då öppnade sig plötsligt en annan verklighet. Den betoningen fick han inte gratis.
Den andra föreställningen i mitt minne är »Kung Ubu« av Alfred Jarry, som hade premiär ett år senare på Marionetteatern vid St Eriksplan i Stockholm i Michael Meschkes regi. Allan Edwall spelade huvudrollen iförd en säckliknande kostym med enorm lösmage. Han var den enda »ordinarie« skådespelaren på scenen. Alla de övriga rollerna i denna myllrande pjäs spelades av marionettdockor i olika storlekar med repliker inspelade på band. Scenografin, som gav ett tvådimensionellt uttryck, var gjord av den polsk-engelska konstnären Francziska Temerson, helt i vitt med svarta detaljer och några få starka färgeffekter, däribland Kung Ubus knallröda mun.
Allan Edwall tog med stor exakthet och variation fram både det grymma och det komiskt absurda i rollfiguren. Jag har sett åtskilliga uppsättningar av pjäsen sedan dess, men ingen har hittills kunnat mäta sig med denna.
– Vi hade ett strålande samarbete, säger Michael Meschke. Det var en mycket krävande roll för Allan, både när det gäller spelstil, scenografi och kostym. Men han hade själv uttryckt en önskan om att få pröva en annan slags teater än den naturalistiska.
Mycket tyder på att det var denna längtan efter en annan sorts teaterform som fick honom att 1986 starta Teater Brunnsgatan 4 som fortfarande lever och utvecklas under konstnärlig ledning av Kristina Lugn. På den lilla intima Teater Brunnsgatan 4 var ambitionerna från början inriktade på det nakna mötet mellan texten, skådespelaren och publiken. Den första produktionen var Allan Edwalls egen bearbetning av Hjalmar Söderbergs roman »Doktor Glas«. Han framförde texten ensam på scenen som ett slags berättarteater med sig själv i alla rollerna. I likhet med flera av de produktioner, som han skapade under de sista tio åren av sitt liv finns uppsättningen inspelad på video. Att se den är som att få inblick i några av skådespelarkonstens hemligaste verktygslådor. Med ytterst små medel – en handrörelse, en vridning på överkroppen, en glidning i rösten förmedlar han de olika rollkaraktärerna. I en annan uppsättning, »Kung Oidipus«, berättar han hela den dramatiska historien med hjälp av de masker som han håller i handen som en blombukett.
Konstantin Stanislavskijs metoder för skådespelarens arbete hade avgörande betydelse för Allan Edwall. Han kom alltid till teatern minst två timmar före varje föreställning och ”stanislaskade”, som han sade, det vill säga arbetade metodiskt med sig själv och rollen. Inlevelse och undertext var viktiga, men också den skarpa blicken ut mot publiken. Inlevelsen var inte mycket värd om inte rolltolkningen fick ett uttryck i rösten och kroppen som verkligen nådde fram till åskådarna. Det finns en oavgjord men noga iakttagen och avlyssnad dragkamp mellan autenticitet och uttryck i hans konstnärliga arbete.
När han väl stod på scenen var han oerhört koncentrerad och tydlig. Björn Gustafson påpekar att han upprepade sin roll exakt likadant kväll efter kväll, men poängterar också det lyhörda samspelet med de andra aktörerna på scenen.
– Jag kommer aldrig att bli en perfekt skådespelare, sa Allan Edwall själv i en radiointervju 1992. Jag vet att det finns vissa människor som anser sig fullärda. De kan jobbet. Jag vet att jag inte kan det, och det är en av drivkrafterna i min verksamhet.
I boken »Venus armar« (1989) reflekterar teaterkritikern Leif Zern i en essä över skådespelarens arbete. Han utgår från begrepp som texten, rösten, utstrålningen och hittar en sammanfattande metafor som går att associera såväl till atomkraftverk och cykelslang som till skådespelarkonst: Högt tryck. Liten ventil.
Jag tror att det är ett uttryck som Allan Edwall skulle ha förstått och gillat.

Erik Janson