Om Skansen.

I Svenska Turistföreningens årsbok 2008 har jag skrivit en artikel om Skansen. Här kommer min ursprungstext. Den är i stort sett densamma, men titeln är en annan, liksom ingressen.
Varsågod:

Skansen – Världens första friluftsmuseum.

Alla svenskar känner till Skansen. Men hur många vet att det är världens första friluftsmuseum i sitt slag med mängder av efterföljare runt om i Sverige och ute i världen. Mannen bakom den framgångsrika nymodigheten hette Artur Hazelius. Hans idéer lever och frodas än i dag, trots att han dog för mer än hundra år sedan.

Två synnerligen eleganta italienska damer stapplar på skyhöga klackar ut ur Skansens statarlänga. När de lyckligen landat på fast mark nedanför den skeva yttertrappan rycker den ena damen på axlarna under sin korta pälsjacka och muttrar med hög röst povertá, povertá! (fattigdom, fattigdom). Håglöst stolpar de vidare i den svala höstsolen i riktning mot Väla skola.
Nej, att förstå ”den svenska fattigdomens betydelse” är inte alltid så lätt för en sydeuropé. Här på Skansen samsas statarlängan med lappkåtor, finnpörten och välmående bondgårdar, ja till och med en riktig herrgård.
Lördagen den 1 december 2007 är stämningen en annan. Det är dags för årets första julmarknad. Julmarknaden under adventshelgerna är ett av Skansens äldsta och största evenemang. Den första hölls redan 1903. I dag hänger regnet i luften, men köerna till kassorna vid huvudingången är imponerande. Doften av saffransbröd och glöggkryddor blandas med röken från grillbäddar och björkvedsbrasor. På Sollidens scen övar en ungdomskör Luciavisor och i marknadsbodarna försöker försäljare i vackra folkdräkter att förmå oss att förköpa oss på halmslöjd, senap, linnedukar och ljusstakar i trä och järnsmide och allt vad det nu är. Julstämningen är total, trots duggregn och frånvaro av snö.
I en bod vid Bollnästorget står Barbro Ekholm och säljer lotter. För dagen är hon iförd en vacker kvinnodräkt från Floda i Dalarna med tjock, kritvit fårpäls och färgrann, broderad hätta. Barbro är en Skansens verkliga veteraner. Hon började sälja program till Ringleksbarnen 1934, då var hon fem år. Så småningom kom hon med i folkdanslaget och fortsatte sedan under många år med att sälja Skansens senap under julmarknaderna. Under senare år har det blivit försäljning av lotter.
– Det går det med, säger Barbro. Men det var roligare att sälja senap. Det viktigaste är ändå att få vara här och arbeta under julmarknaden. Det är en fin tradition för mig.
Skansen är ett av Sveriges allra största turistmål. I Stockholm ligger Skansen sedan många år på första plats när det gäller antalet besökare, ungefär 1 miljon varje år. Inte illa för ett kulturhistoriskt friluftsmuseum med drygt hundra år på nacken!
Skansen har överlevt alla samhällsförändringar under 1900-talet och utan åthävor stakat sig fram i sitt eget spår, segt som en Vasaloppsåkare från Evertsberg. Spåret drogs upp av språkmannen, folklivsforskaren och entreprenören Artur Hazelius i slutet av 1800-talet.
Artur Hazelius är en riktigt intressant människa. Museichef, folkbildare, pr-man och nöjespappa, allt på samma gång. Han tillhörde inte universitetsvärlden, men doktorerade i nordiska språk i Uppsala och blev lärare vid ett lärarinneseminarium i Stockholm.
Hans far var hög officer men också starkt påverkad av tidens radikala pedagogiska idéer. Det var idéer som sonen tog fasta på.
Rätt snart var det något helt annat som kom att uppta Artur Hazelius tid och engagemang – folklivsforskningen. Det kan låta torrt och dammigt, men för honom handlade det om liv och blod. Under många och långa fotvandringar genom Sverige kom han underfund med att det gamla bondesamhället snabbt höll på att förändras. Gamla brukningsmetoder på åkrarna övergavs, omoderna redskap slängdes på sophögen, de traditionella kläderna hamnade i bästa fall på vinden, urgamla byggnader utan funktion revs eller övergavs.
Ville man bevara något av det gamla till eftervärlden var det hög tid att handla. På kort tid samlade han på sig mängder av kläder, andra föremål och hela hus, framför allt från Dalarna men också från andra landskap. Och från Norge, förstås, som då ännu var i union med Sverige. Hazelius var en hängiven skandinavist.
1872 öppnade han ”Skandinavisk-etnografiska samlingen” i två små paviljonger på Drottninggatan i Stockholm, mitt emot nuvarande Centralbadets gård.
Det låter kanske inte så upphetsande, men sättet som föremålen visades var något absolut nytt. Hazelius och hans medarbetare hade byggt upp något som han kallade dioramor det vill säga hela miljöer som ”befolkades” av vaxdockor klädda i lokala dräkter. Till hjälp för uppställningarna använde han sig bland annat av populära konstverk med lantliga motiv. Mest känd är nog det diorama som byggdes upp med Amalia Lindegrens tårframkallande målning Lillans sista bädd som förebild.
Skandinavisk-etnografiska samlingen blev omåttligt populär bland stockholmarna. Året efter gjorde dioramorna succé på världsutställningen i Paris
Så började det som ledde fram till Nordiska museet och Skansen, Artur Hazelius livsverk.
Nordiska museet, som invigdes 1907, skulle inte bara vara ett museum utan också platsen för stora folkliga fester i fosterländsk anda. Det var så han tänkte sig att den jättelika centralhallen i Nordiska museets hus på Djurgården skulle användas. Den byggnad vi ser i dag skulle enligt de ursprungliga planerna ha kompletterats med tre lika stora – eller större - byggnader där föremålen skulle förevisas och förvaras. Man kan beklaga eller känna sig lättad över att dessa planer inte genomfördes. Men det är intressant att han ville att museet skulle vara en plats för folkliga aktiviteter. Det går en rak linje från denna tanke till våra dagars Allsång på Skansen, även om det fosterländska inte tar så stort utrymme numera.
Redan från början umgicks Artur Hazelius med tanken på att parallellt med Nordiska museet bygga upp ett friluftsmuseum där man skulle kunna visa hela gårdsmiljöer, i princip ordnade som ett Sverige i miniatyr från norr till söder.
När han den 2 mars 1891 fick chansen att köpa en tomt på drygt 29000 kvadratmeter på den höga Skansen-klippan på Djurgården var steget från beslut till handling kort. Han drog igång med en rivstart. Redan den 11 oktober samma år kunde den nya anläggningen invigas. Besökarna – som fick betala 1 krona i inträde, vilket var dyrt – fick se Morastugan, Hackstugan från Orsa, Kyrkhultstugan från Blekinge, ett ”lappläger” (med såväl renar som äkta samer) och två kolarkojor.
Under de följande åren köpte han ytterligare mark på området, lät sätta upp ännu flera hus och gårdar, anlägga trädgårdar, plantera mängder av träd och starta kaféer. Redan 1892 började man placera ut burar och voljärer med vilda djur av olika slag på området, en säker publikmagnet med lång tradition på Djurgården. Nära den nuvarande huvudentrén, på den plats som kallades Tivoli, fanns under 1800-talet ett menageri med både lejon, björnar och elefanter!
Ekonomin var minst sagt äventyrlig, men Artur Hazelius var inte bara en mästare på att göra reklam för den nya anläggningen, han var också en mästare på att tigga pengar hos tidens förmögna stockholmare. Redan tidigt blev det på modet bland huvudstadens bättre borgardamer att arbeta som volontärer under de stora evenemangen, ett bra sätt att både upprätthålla intresset för Skansen och hålla lönekostnaderna nere.
De många festligheterna blev snabbt populära. På Skansen började man fira både Gustaf II Adolfs och Karl XII: s dödsdagar med pompa och ståt. Jul, nyår och midsommar har grundligt firats från första början, delvis med helt egna varianter av folkliga traditioner. Festerna fick efterföljare i resten av riket. Det var troligen Artur Hazelius som gjorde det svenska midsommarfirandet till vad det är i dag.
Det verkliga snilledraget var när han 1893 plötsligt kom på att fira den 6 juni för att ära den svenska flaggan och fira minnet av Gustav Vasas intåg i Stockholm. Han kallade dagen för nationaldag. Sedan 1983 är 6 juni officiell nationaldag, sedan 1998 helgdag.
Det är uppenbart att Artur Hazelius – medvetet eller omedvetet – med projektet Skansen lyckades hitta rätt tonläge bland tankar och idéer som rörde sig i hans tid. Nymodigheten slog omedelbart igenom. Skansen blev berömt, omdiskuterat, omskrivet och flitigt besökt inte bara av ”vanliga” stockholmare och turister utan också av sin tids opinionsbildare. August Strindberg engagerade sig både i Nordiska museet och i Skansen med typisk hatkärlek. I pjäsen Midsommar låter han personerna tala troskyldigt och naivt romantiskt om Skansen. I romanen Götiska rummen är tonläget iskallt, sarkastiskt, rent av tarvligt.
I det första numret av den nordiska kulturtidskriften Ord och bild som kom ut 1892 skrev författaren Gustaf af Geijerstam att ”det blir helg inom en när man går omkring i den underliga anläggningen Skansen”. Uppenbarligen var den inte underligare än att den kunde tjäna som inspiration till en lång rad friluftsmuseer både i Sverige, resten av Europa och i USA.
Artur Hazelius dog 1901. Hans efterträdare har med varierande framgång fört hans arv vidare. Under årens lopp har ett stort antal byggnader tillkommit - stadskvarteren, Skogaholms herrgård, missionshuset,
Folkets Hus, godtemplarlokalen Brofästet, kolonistugorna. Det senaste tillskottet är järnhandlarhuset, som är en kopia av en byggnad i Hudiksvall. Det invigdes 2005. Restaurang Solliden och den stora utomhusscenen tillkom på 1930-talet. Samtidigt utvecklades programverksamheten på olika sätt. Allsång på Skansen uppstod inte med TV. Den programpunkten började redan i mitten av 1930-talet under ledning av kantorn i Oscars församling, Sven Lilja.
Husen på Skansen kräver ständig översyn och ibland omfattande reparationer. Anders Utas har under några veckor arbetat med att byta ut taket på ett av husen vid Bergsmansgården. Han visar hur problematiskt det kan vara. Vid en tidigare reparation har man använt moderna plastmaterial på de ytor som inte syns, vilket inte varit bra för taket som fått omfattande rötskador.
– När taket reparerades förra gången, någon gång på 1970-talet hade man ingen respekt för gamla hantverkstekniker. Sådant hämnar sig i längden, säger Anders Utas, inte utan skärpa. Man måste vara lyhörd för de gamla husen.
Nu ska de skadade delarna av taket lagas och plasten ersättas med björknäver från Ryssland, ett traditionellt material som andas och inte ruttnar i första taget.
Att vårda de gamla byggnaderna på ett hantverksmässigt riktigt sätt är över huvud taget en viktig del av Skansens verklighet.
En kväll i oktober, medan mörkret sänker sig över Stockholm samlas ett trettiotal personer i Skånska gruvan där Skansen Byggnadsvård har sina lokaler. Ämnet för kvällens seminarium är den gamla byggnadstekniken skiftesverk. Efter föredraget av experten Sten Nilsson från Halland blir det praktiska demonstrationer. På nära håll får vi studera hur tekniken gestaltar sig i en enkel marknadsbod på Bollnästorget, i huvudbyggnaden på halländska Oktorpsgården och i ett lambgift från Fårö. Det är gammaldags, rejäl folkbildning, men också en levande diskussion om teknik, material och hur man på bästa möjliga sätt ska bevara sådana hus i så gott skick som möjligt.
Men det handlar inte bara om hus på Skansen. I snickerifabriken från Virserum står möbelsnickaren Sören Rapp och arbetar med en taburett i en stil som var mycket populär omkring 1920. Samtidigt berättar han om sitt jobb och den lilla fabriken - som i sig själv är en berättelse om övergången vid förra sekelskiftet från hantverk i hemmet till industriproduktion. Men fortfarande behövdes hantverkskunskaperna hos dem som arbetade där. Sören Rapp har själv en gedigen utbildning från bland annat Carl Malmstens Verkstadsskola.
– Folk är väldigt intresserade, säger han.
Ett område med påtagligt kvinnliga hantverkstraditioner möter man i Skansens klädkammare. Där finns åtskilliga tusen kulturhistoriska plagg, både festkläder och vardagskläder. De används dagligen, bland annat för av värdarna som möter besökarna i de gamla husen. Vid stora evenemang, till exempel julmarknaden klär man upp bortåt 500 funktionärer i passande kostymering.
Skansens klädkammare är en ovärderlig kunskapsbank när det gäller gamla tiders kläder och hemtextilier både när det gäller material, modeller och skärningar. Här är man noga med att hålla kunskaperna vid liv, om än med hjälp av moderna symaskiner. När det behövs syr man helt enkelt upp nya plagg. Chefen, Nina Söderblom, är själv utbildad damskräddare och mönsterkonstruktör.
– Det kan vara nog så knepigt ibland, säger hon och visar ett komplicerat mönster till ett klänningsliv från förra sekelskiftet som hon tagit fram med hjälp av ett utslitet plagg.
. I stadskvarteren finns det verkstäder för många skråbundna hantverk, till exempel silversmeder, tapetserare, skräddare. I städerna var ju hantverkarna fram till 1846 samlade i olika skrån under ledning av åldermän, som i sin tur samlades till beslut i borgerskapet. Skansen har naturligtvis ett eget borgerskap, med chefen för kulturhistoriska enheten som borgmästare.
Åldermannen i Skansens bagarskrå heter Ken Eklund och trots sin titel är han bara fyrtio år gammal. Från den gamla vedeldade stenugnen hämtar han en plåt med doftande kanelbullar. Luften i bageriet är varm och fuktig. Det beror på kvalmkitteln som står på en öppen eld och pyser ut sin ånga på plåtarna med matbröd som jäser på träställningar strax under taket.
– Att vara bagare är ett fint gammalt hantverk, säger Ken Eklund.
I dag heter Skansenchefen John Brattmyhr och kommer ursprungligen från Folkets Husrörelsen. Han talar engagerat om de fyra ”benen” som gör Skansen unikt – området i sig självt med grönskan och växtligheten, de 160 kulturhistoriskt värdefulla husen som berättar om Sveriges utveckling i princip från medeltiden till 1930-talet, den zoologiska avdelningen med de nordiska djuren, ungefär 70 arter, bland dem många rovdjur. Till detta kommer programverksamheten som spänner över ett vitt område från allsång till föreläsningar på akademisk nivå.
– Det är denna helhet, denna bredd som gör Skansen så speciell, säger John Brattmyhr med eftertryck.
– Och det har vi Artur Hazelius att tacka för. Det var han som drog upp riktlinjerna. Det efter dem vi fortfarande arbetar.
– Skansen har varit bra på att skapa sina egna traditioner, påpekar John Brattmyhr. Artur Hazelius var ganska fördomsfri när han närmade sig olika traditioner, till exempel när det gäller julfirandet.
Och det var ju inte bara de nordiska djuren som drog folk. På Skansen fanns länge betydligt mer exotiska djur - både elefanter, sjölejon och schimpanser!
– Jag är glad för den där fördomsfriheten, säger John Brattmyhr. Den gör att det finns visst svängrum för oss som jobbar här i dag. Jag vill gärna att vi ska kunna stå också för det oväntade.
Skansen handlar inte bara om kulturhistoria utan också helt krasst om att skaffa inkomster. Bidragen från det allmänna uppgår till 37 procent av budgeten, som för 2006 hamnade på ca 160 miljoner kronor. Resten måste man dra in på egen hand. I ett internationellt perspektiv är det mycket hårt beting.
– Det är dyrt att byta halmtak, suckar John Brattmyhr, och reflekterar samtidigt över hantverkets situation i dag.
– Jag skulle gärna se att vi fick ett nationellt uppdrag att inventera och utveckla de klassiska hantverksyrkena i vår tid, säger han. För närvarande är det mycket kunskaper som bara försvinner eftersom det inte finns någon återväxt. Utbildningar läggs ner och informationen om vilka aktiva hantverkare som ändå finns är ytterst bristfällig.
Man behöver bara resa till Norge för att hitta en helt annan syn på hantverk. På friluftsmuseet Maihaugen i Lillehammer finns NHU (Norsk Håntverksutvikling) som har ett statligt uppdrag att kartlägga, informera om och utveckla alla hantverksyrken. Något liknande finns inte i Sverige.
Johan Brattmyhr säger det inte rakt ut, men mycket tyder på att han gärna skulle se att en liknande funktion upprättades och fick sin placering på Skansen.
– Jag har mötts av en viss förståelse på kulturdepartementet, säger han.
På frågan om vad som är Skansens själ, svarar han så här:
– Det finns ingenting i Sverige som förmedlar en så stark hemkänsla som Skansen. Skulle man fira nyårsafton eller nationaldagen på Stadion skulle det ju uppfattas mer som en angelägenhet bara för Stockholmarna. Skansen är ett Sverige i miniatyr och här finns det plats för alla.