Jag brukar läsa magasinet Axess på biblioteket då och då och bli förvånad över hur väl många texter är skrivna och hur förvånansvärt konventionella de är innehållsmässigt. I några nummer har magasinet diskuterat konstens utveckling och såvitt jag begriper propagerat för Det Skönas återkomst. Det är som det senaste seklets liv liga och livgivande debatt inom detta gigantiska område, så när som på vissa aspekter av modernismen, i stort set har gått Axess-skribenterna förbi. Det känns rätt torftigt- litet som ett ovädrat förmak i en mindre svensk herrgård på obestånd någon gång under andra hälften av 1800-talet.
Antikrundan – som brukar lägga sig på samma nivå – är åtminstone underhållande. Det är inte de träiga och med förlov sagt okunniga texterna om konst i Axess, om än maskerade med en viss stilistisk elegans.
Det senaste numret har som tema ” Den förtalade normaliteten”. Ingen dum idé. Men jag kan inte heller se att denna goda idé har resulterat i särskilt intressanta texter. Men det finns ett lysande undantag – den innehållsrika essän Drömmen om att passa in av docenten i teologi och etikforskaren Ann Heberlein. Nyligen publicerade hon en mycket personligt skriven bok där hon berättade om hur det är att leva med en bipolär psykisk sjukdom.
Hon har givit sin text titeln ”Drömmen om att passa in”. Det är en text med stor densitet. Hon lyckas med konstycket att både reda ut det ofta missförstådda begreppet normalitet; vad det är och vad det inte är. På vägen frigör hon också begreppet norm från en del av dess obehagliga konnotationer bland annat med ett exempel från en konflikt i en skolbespisning i Malmö. För att underlätta för elever med olika mattraditioner, t ex religiöst betingade, hade bespisningspersonalen satt upp olika skyltar, däribland en med ordet normalkost. Detta gav upphov till en upprörd pressdebatt: Menade man från skolans sida att de elever som till exempel inte kunde äta griskött inte var normala?
Ann Heberlein undersöker och diskuterar vad centrala tänkare som Foucault och Lacan sagt och skrivit i ämnet .
Jag uppfattar det inte som att Ann Heberlein kommer fram till en absolut sanning om vad normalitet är eller inte är, däremot problematiserar hon begreppet utan att ge avkall på dess betydelse i vardagen. ”Normlitet är ett vackert ord för den som längtar efter att vakna en morgon med lugn i kroppen” skriver hon bistert och insiktsfullt.
Ett begrepp som ligger nära till hands i sammanhanget är – tror jag - vanlighet. Någon gång i slutet av 1970-talet kom det ut en bok med titeln Nu när jag är vanlig. Den var skriven av en ung kvinna som efter år av missbrukarlivets hisnande himlar och fasansfulla helveten lyckats bli av med missbruket och börjat leva ett – just det - normalt liv.
Monday, February 23, 2009
Sunday, February 15, 2009
Om Stuprör i St Petersburg
Jag har en vän som heter Björn Ed. Han är en välkänd inredningsarkitekt med utställningsarkitektur som specialitet. Under senare år har han åkt runt i världen med en utställning om Alfred Nobel som han anpassat till lokaler av olika storlek och utseende. Jag är säker på att han är bra på att hitta praktiska och enkla lösningar utan åthävor och framför allt utan att ge avkall på det estetiska uttrycket eller informationens överskådlighet.
I många år har vi firat nyår hemma hos Björn och Eva-Lisa i deras vackra hem som ligger granne med Drottningholms slott. Som avslutning på det varma och hjärtliga kalaset brukar vi få ett exemplar av hans egenhändigt tillverkade kalender, alltid en ny underfundig variant av intrikat poetisk och konstnärlig pappslöjd. Vi har kvar de flesta, de står på hedersplats som troféer i bokhyllan .
Men i år blev det ingen kalender utan en utsökt liten fotobok med titeln Stuprör i St. Petersburg. Och det är precis vad det handlar om. Boken består av ett antal fotografier av - stuprör i St. Petersburg. Björn har alltid kameran med sig när han reser , liksom ritstift och skissblock.
En av Björns många goda och avundsvärda egenskaper är hans förmåga att se och förmedla vad han ser. Stuprören i St. Peterburg framstår som stora personligheter, ofta rätt buckliga och illa medfarna, men livskraftiga och funktionsdugliga, ömsom diskreta, ömsom högljudda.
I många år har vi firat nyår hemma hos Björn och Eva-Lisa i deras vackra hem som ligger granne med Drottningholms slott. Som avslutning på det varma och hjärtliga kalaset brukar vi få ett exemplar av hans egenhändigt tillverkade kalender, alltid en ny underfundig variant av intrikat poetisk och konstnärlig pappslöjd. Vi har kvar de flesta, de står på hedersplats som troféer i bokhyllan .
Men i år blev det ingen kalender utan en utsökt liten fotobok med titeln Stuprör i St. Petersburg. Och det är precis vad det handlar om. Boken består av ett antal fotografier av - stuprör i St. Petersburg. Björn har alltid kameran med sig när han reser , liksom ritstift och skissblock.
En av Björns många goda och avundsvärda egenskaper är hans förmåga att se och förmedla vad han ser. Stuprören i St. Peterburg framstår som stora personligheter, ofta rätt buckliga och illa medfarna, men livskraftiga och funktionsdugliga, ömsom diskreta, ömsom högljudda.
När han arbetade i Botswana tecknade han varje dag scener ur livet i gathörnet intill hotellet, det blev bilder med absolut självklar och storögd känsla av att vara i Afrika, starkare och mer levande än något flashigt reportage i National Geografic Magazin.
Teckningarna resulterade i ett litet häfte som jag ofta återvänder till när jag behöver få positiv påverkan, en kreativ knuff framåt i livets karusell.
Den lilla boken om stuprören i St.Petersburg kommer jag att ha stor glädje av på samma sätt. Det finns en stor tröst för oss andra i hans sätt att använda sin blick, att hitta liv, bilder och uttryck i det förbisedda , i det slitna, i det vardagliga.
Dessutom är det vackert! Men det är en skönhet som inte tränger sig på. Den finns där, men bara om man verkligen vill hitta den. Med Björns blick får jag hjälp att göra det.
Den lilla boken om stuprören i St.Petersburg kommer jag att ha stor glädje av på samma sätt. Det finns en stor tröst för oss andra i hans sätt att använda sin blick, att hitta liv, bilder och uttryck i det förbisedda , i det slitna, i det vardagliga.
Dessutom är det vackert! Men det är en skönhet som inte tränger sig på. Den finns där, men bara om man verkligen vill hitta den. Med Björns blick får jag hjälp att göra det.
Det är väldigt fint.
Friday, February 13, 2009
Så har det omöjliga inträffat: jag har köpt bil. Det hade jag inte kunnat föreställa mig ens i mina vildaste drömmar. Men nu har det skett. En liten, liten, liten bil, en Chevrolet Matiz. Den är så liten att den knappt syns och när jag knycklat in min 192 stela och överviktiga centimeter i den så får knappast någon annan plats i den – trots att den är en så kallad halvkombi.
Bilen ska användas på Gotland, och ingen annan stans. Den kommer mänskligt att döma aldrig att framföras på fastlandet. Men den är min och jag känner mig äntligen vuxen – vid 66 års ålder. Så när som på en svettig sommarbil för 25 år sedan har jag aldrig ägt en bil.
Nu gör jag det.
Så här ser den ut:
Bilen ska användas på Gotland, och ingen annan stans. Den kommer mänskligt att döma aldrig att framföras på fastlandet. Men den är min och jag känner mig äntligen vuxen – vid 66 års ålder. Så när som på en svettig sommarbil för 25 år sedan har jag aldrig ägt en bil.
Nu gör jag det.
Så här ser den ut:
Friday, January 30, 2009
Om Jesus och Johannes döparen
Israel från Andra sidan av Jordanfloden. Alldeles i närheten, på en jordanska sidan ligger den plats där man tror att Johannes Döparen döpte Jesus. Det finns en plats med samma aspirationer också på den israeliska sidan. Jesus är inte lätt att komma underfund med. Men man kan inte komma ifrån honom här i västerlandet. Det vore löjligt att förneka. Det vore också löjligt att försöka komma med något slags analyser.
Jag har nyss kommit hen från Jordanien. Där är – liksom i Israel - tre stora världsreligioner närvarande, judendom, islam och kristendom. Strax söder om huvudstaden Amman finns en plats som kallas Bethany och som numera anses vara den plats där Johannes döparen döpte Jesus i Jordanfloden. Det är en sådan där koncentrerad och komplicerad urscen. Johannes, som var jämnårig med Jesus tog på sig en roll som profet för den messias som Jesus ansågs (och ansåg sig) vara. Alltså blir dopet i Jordanfloden en stark, mångtydig symbolhandling som lever kvar inom kristendomen. Dopet är ju en av de centrala troshandlingarna.
Man kan inte säga annat att arkeologer och turistmänniskor gjort vad som finns att göra av den utgrävda trappan ner i det som en gång var en del av floden. Runt omkring finns flera lämningar av mycket gamla kyrkor, kanske ända ner till 300-talet. Druser och andra kristna grupper är i full färd med att bygga nya kyrkor i närheten. En hjärtskärande modern och smaklös grekisk-ortodox Kyrka finns på redan på plats med förgylld kupol och allt.
Om det var en stämningsfull plats? Nej, och tack och lov för det. Den lilla smutsiga å som är det som i dag finns kvar av Jordanfloden kan man gå ner till i dag. Den är kanske fyra meter bred. På andra sidan ligger Israel och där finns något slags militär anläggning med vaktposter. Det var helt enkelt en absurd, ful, obegriplig plats. Jesus kändes oerhörd avlägsen, så också Johannes Döparen.
När den prins som sedermera skulle bli Karl XV skulle döpas, hade hans hulda och hysteriskt religiösa moder drottningen Vadhonnuhette, Josefina kanske, skaffat en flaska med vatten från Jordanfloden att använda vid detta högtidliga tillfälle. När korken drogs ur flaskhalsen spreds en minst sagt unken och rutten stank i slottskyrkan, eller var det nu var. Hovpredikanten, som skulle ombesörja förrättningen lär då ha fällt de klassiska orden: Släng skiten och ta hit vanligt bondvatten.
Jag hoppas att det är sant.
Man kan inte säga annat att arkeologer och turistmänniskor gjort vad som finns att göra av den utgrävda trappan ner i det som en gång var en del av floden. Runt omkring finns flera lämningar av mycket gamla kyrkor, kanske ända ner till 300-talet. Druser och andra kristna grupper är i full färd med att bygga nya kyrkor i närheten. En hjärtskärande modern och smaklös grekisk-ortodox Kyrka finns på redan på plats med förgylld kupol och allt.
Om det var en stämningsfull plats? Nej, och tack och lov för det. Den lilla smutsiga å som är det som i dag finns kvar av Jordanfloden kan man gå ner till i dag. Den är kanske fyra meter bred. På andra sidan ligger Israel och där finns något slags militär anläggning med vaktposter. Det var helt enkelt en absurd, ful, obegriplig plats. Jesus kändes oerhörd avlägsen, så också Johannes Döparen.
När den prins som sedermera skulle bli Karl XV skulle döpas, hade hans hulda och hysteriskt religiösa moder drottningen Vadhonnuhette, Josefina kanske, skaffat en flaska med vatten från Jordanfloden att använda vid detta högtidliga tillfälle. När korken drogs ur flaskhalsen spreds en minst sagt unken och rutten stank i slottskyrkan, eller var det nu var. Hovpredikanten, som skulle ombesörja förrättningen lär då ha fällt de klassiska orden: Släng skiten och ta hit vanligt bondvatten.
Jag hoppas att det är sant.
Wednesday, January 7, 2009
Om dödshjälp
Diskussionen om dödshjälp har dykt upp med ojämna mellanrum sedan tre-fyra decennier. Jag minns inte hur det började, men jag tror att det var filosofiprofessorn och provokatören Ingmar Hedenius som drog igång debatten någon gång i slutet av 1960-talet. Om jag inte minns fel skapade man en förening med titeln Rätten till min död där man bland annat fick ett formulär att ha i plånboken där man intygade att man ville få aktiv dödshjälp om behovet skulle uppstå. Det fanns en synnerligen aktiv kvinna vid namn Berit Hedeby som kämpade hårt för aktiv dödshjälp, men som hamnade i fängelse när hon hjälpt en svårt ms-sjuk man att begå självmord.
Och nu är det dags igen sedan en ung man som förlamats i en dykolycka med hjälp av en kamrat rest till en självmordsklinik i Schweiz för att få hjälp att dö. För några veckor sedan var den livlig debatt i TV och under julen diskuterades frågan på en julbjudning hemma hos en gammal vän. Frågan väckte som vanligt starka känslor för och emot. Men för mig är frågan mycket enkel; jag vill inte att det ska lagstiftas om möjligheten att ta livet av någon, hur sjuk han eller hon än är och hur mycket personen i fråga uttryckt önskemål om att någon ska göra slut på plågorna.
Jag bygger mitt ställningstagande på tre argument. Dels tror jag att viljan att leva alltid är starkare än viljan att dö hur förfärligt än tillvaron kan te sig för en utomstående. Dels anser jag att resonemanget om aktiv dödshjälp handlar om djup dödsskräck om än maskerad i en märklig utstyrsel. Och slutligen är jag övertygad om att många läkare ser till att inte ge livsuppehållande medicinering till en patient som uppenbarligen håller på att avlida. Och efter denna ”point of no return” hoppas jag att samma doktor försöker hjälpa till med att skapa så god livskvalitet som möjligt för den sjuke med hela den arsenal av smärtstillande morfinpreparat, euforiserande droger, andningshjälp och gudvetvad som den moderna sjukvården någonsin kan prestera! Jag har aldrig förstått vad som menas med att folk förvandlas till ”paket”.
Bara tanken på att någon inom samma vård skulle bedöma om det inte vore dags för en livsavslutande injektion är otänkbar för mig. Jag tror att den etiska förändring av synen på vård och liv som det skulle innebära att införa aktiv dödshjälp skulle kräva så många logiska kullerbyttor och tvärvändningar att hela sjukvårdssystemet skulle få sig en avgörande knäck.
För mig är diskussionen om vad livskvalitet är och forskningen om palliativ vård en betydligt viktigare och mer fruktbar väg!
Och nu är det dags igen sedan en ung man som förlamats i en dykolycka med hjälp av en kamrat rest till en självmordsklinik i Schweiz för att få hjälp att dö. För några veckor sedan var den livlig debatt i TV och under julen diskuterades frågan på en julbjudning hemma hos en gammal vän. Frågan väckte som vanligt starka känslor för och emot. Men för mig är frågan mycket enkel; jag vill inte att det ska lagstiftas om möjligheten att ta livet av någon, hur sjuk han eller hon än är och hur mycket personen i fråga uttryckt önskemål om att någon ska göra slut på plågorna.
Jag bygger mitt ställningstagande på tre argument. Dels tror jag att viljan att leva alltid är starkare än viljan att dö hur förfärligt än tillvaron kan te sig för en utomstående. Dels anser jag att resonemanget om aktiv dödshjälp handlar om djup dödsskräck om än maskerad i en märklig utstyrsel. Och slutligen är jag övertygad om att många läkare ser till att inte ge livsuppehållande medicinering till en patient som uppenbarligen håller på att avlida. Och efter denna ”point of no return” hoppas jag att samma doktor försöker hjälpa till med att skapa så god livskvalitet som möjligt för den sjuke med hela den arsenal av smärtstillande morfinpreparat, euforiserande droger, andningshjälp och gudvetvad som den moderna sjukvården någonsin kan prestera! Jag har aldrig förstått vad som menas med att folk förvandlas till ”paket”.
Bara tanken på att någon inom samma vård skulle bedöma om det inte vore dags för en livsavslutande injektion är otänkbar för mig. Jag tror att den etiska förändring av synen på vård och liv som det skulle innebära att införa aktiv dödshjälp skulle kräva så många logiska kullerbyttor och tvärvändningar att hela sjukvårdssystemet skulle få sig en avgörande knäck.
För mig är diskussionen om vad livskvalitet är och forskningen om palliativ vård en betydligt viktigare och mer fruktbar väg!
Tuesday, December 30, 2008
Om en konstig pryl från Bonniers bokklubb
Bonniers Bokklubb uppvaktar Elsa, min fru, flera gånger om året och lockar med än det ena än det andra för att förmå henne bli medlem. Denna gång frestar familjen Bonnier med locktänger och hårtorkar, för det är framför allt till kvinnor man vänder sig.
Elsa är rätt svårflörtad. En bokklubb är inte något för oss. Vi läser mycket båda två och är flitiga kunder både på bibban och i boklådorna, både de "vanliga" och de på nätet.
Det är väl inte så konstigt att ett bokförlag marknadsför sin bokklubb. Men det som verkligen gjort oss förvånade är den minst sagt besynnerliga ”present” som ligger med i den tjocka försändelsen. Det är en liten välförpackad tingest, pryl, sak av plast som först ser ut som ett kondomkuvert, och det vore väl helt okej, om än litet oväntat, men därefter räcker inte vår fantasi till för att begripa vad det är för något. Något som skapats enbart för kvinnor? Ett slags dildo? Eller är det ett vapen, tänkt att användas istället för knogjärn när kvinnor går hem från krogen sent om natten?
En bekant till oss hävdar bestämt att den ska användas för att skala apelsiner. Mådä? Finns det någon som kan upplysa oss? Vi kan knappt tåla oss!
Det är väl inte så konstigt att ett bokförlag marknadsför sin bokklubb. Men det som verkligen gjort oss förvånade är den minst sagt besynnerliga ”present” som ligger med i den tjocka försändelsen. Det är en liten välförpackad tingest, pryl, sak av plast som först ser ut som ett kondomkuvert, och det vore väl helt okej, om än litet oväntat, men därefter räcker inte vår fantasi till för att begripa vad det är för något. Något som skapats enbart för kvinnor? Ett slags dildo? Eller är det ett vapen, tänkt att användas istället för knogjärn när kvinnor går hem från krogen sent om natten?
En bekant till oss hävdar bestämt att den ska användas för att skala apelsiner. Mådä? Finns det någon som kan upplysa oss? Vi kan knappt tåla oss!
Tuesday, December 23, 2008
Om Allan Edwall
I det nummer av Teatertidningen som kom ut strax före julhelgen finns en text om Allan Edwall av mig. Det är återstoden av ett stort material som skulle ha blivit en bok, men så blev det inte. Ödet och förlagen ville annorlunda.
Varsågod:
Allan Edwall. Ett liv i konsten
Carlsson i Hemsöborna- Emils pappa. Doktor Glas. Det är några av de många roller som Allan Edwall spelade under ett långt liv inom teatern och filmen. Folkets kärlek blev hans belöning. Men framför allt var han en hårt arbetande slitvarg med stora konstnärliga krav på sig själv och sina uttrycksmedel. En skådespelare med ytterst finslipad teknik.
Till viss del råkade Allan Edwall ut för det som blir många skådespelares förbannelse – särskilt inom filmen – att för evigt bli förknippad med sina rollers personliga egenskaper. Om honom sa man att han var filosofisk, »klurig«, ganska kärv, men i grunden genomsympatisk, rent av godhjärtad. Var han det? Kanske. Jag vet inte. Däremot vet jag att han var konstnärligt medveten, konsekvent och målinriktad i sitt yrkesliv, framför allt som skådespelare, men också som författare, dramatiker, teater- och filmregissör, teaterledare och visdiktare. Två publicerade romaner och ytterligare ett par utgivna böcker bekräftar bilden av mångsidighet, liksom det faktum att han antagligen kunde ha blivit en fin bildkonstnär. Men arbetet inom teatern och filmen var viktigast för honom. Hans liv var ett liv i konsten. Att han var gift två gånger och fick fyra barn förändrar inte den bilden. En komplikation i privatlivet och arbetet var en med åren alltmer tilltagande hörselskada.
Han erövrade den svenska TV-publikens oreserverade kärlek under hösten 1966 som Carlsson i »Hemsöborna«, en serie om sex delar efter Strindbergs roman, i regi av Bengt Lagerkvist. För Dramatenpubliken var han välbekant sedan länge. Sin första roll på nationalteatern gjorde han 1950, som Trädgårdsmästare Wilhelmsson i Selma Lagerlöfs »Dunungen«. Då gick han fortfarande på Dramatens elevskola.
Han hade också hunnit medverka i en rad filmer, några i regi av Ingmar Bergman. I »Nattvardsgästerna« (1963) gjorde han en minnesvärd insats som den svårt handikappade kyrkvärden Algot Frövik, en underdog som i ett samtal med den präst som är filmens huvudperson hävdar att han »kroppsligen nog i all anspråkslöshet så att säga har lidit lika mycket som Kristus. Hans plåga var tämligen kort dessutom.
Ungefär fyra timmar eller så«.
Under Allan Edwalls mer än 40-åriga yrkesliv som skådespelare skulle det bli många roller som knotiga gubbar, narrar och en och annan demon. Romantiska hjälteroller och liknande var det aldrig tal om.
Folkets kärlek hölls vid liv under den fortsatta karriären, framför allt genom att han medverkade i många av de filmer som Olle Hellbom producerade och regisserade och som byggde på Astrid Lindgrens böcker. Till exempel »Emil i Lönneberga« (1971), »Bröderna Lejonhjärta« (1977) »Rasmus på luffen« (1981). Rollen som Emil i Lönnebergas koleriska pappa är en modern klassiker i sitt slag. Den sista stora filmrollen var som den inte särskilt framgångsrike teaterchefen Oscar Ekdahl i Ingmar Bergmans Fanny och Alexander (1982). Det är han som i jultalet till sin luggslitna trupp av skådespelare framför den kärleksförklaring till teatern, ”den lilla trygga världen”, som uppenbart var Ingmar Bergmans egna, djupt personliga upplevelse.
Allan Edwalls levnadshistoria är som huggen ur den svenska modernitetens urberg. Han föddes den 25 augusti 1924 i Hissmofors, ett brukssamhälle i Krokoms kommun nordväst om Östersund. Hans far var kiseleldare, ett ofattbart smutsigt och svavelstinkande arbete vid ortens pappersbruk. Familjen bodde i ett litet hus som fadern själv hade byggt.
Allan Edwall växte upp i ett politiskt aktivt hem där kommunismen var lika självklar som respekten för arbete, social rättvisa, bokläsning och kunskapsinhämtning. Det gav honom livsavgörande erfarenheter. Han studerade på egen hand in realexamen på Hermods korrespondensinstitut.
I likhet med sina båda syskon lämnade han tidigt hemorten för att skaffa sig utbildning och därmed ett annat liv än det Hissmofors kunde erbjuda. Sexton år gammal flyttade han 1943 till Stockholm och tog värvning i flottan. Det var ett sätt att få gratis utbildning, mat och husrum. 1947 lämnade han det militära, satsade på att skriva noveller och dikter och tog alla slags påhugg för att försörja sig. Han gick på konstskola och sökte sig till Witzanskys teaterskola. Alex Witzansky, som också undervisade i rörelse vid Dramatens elevskola, såg hans begåvning för dans och pantomim. 1948 turnerade han med Riksteatern i en pjäs med titeln Sången om morgondagen som innehöll flera dansnummer, bland annat till ”Humoresk” av Rachmaninov om man får tro honom själv. 1949 kom han in på Dramatens elevskola tillsammans med Asta Bolin, Lissi Alandh och Margit Carlquist. I otaliga intervjuer hävdade han att han hamnade inom teatern av en ren slump, men allt tyder på att han handlade målmedvetet.
Barndomsåren i Hissmofors fortsatte att leva inom honom hela livet. I åtskilliga intervjuer och radioprogram återkom han till den speciella miljön i bruksorten. Med åren tycks den ha förvandlats till en inre kreativ mylla eller kanske snarare en lanterna magica med figurer som ständigt förändrades i hans egen fantasi. Den 29 juli 1989 var han värd för radioprogrammet Sommar och berättade där häpnadsväckande saker om sin far: Min far bruksarbetaren hann fylla femtio år innan han löste själens gåta. Själens andra namn är ande. Det är alltså en sorts gas. Genom att regelbundet i drygt trettio år andas i en flaska med tillslutande skruvkork med handskriven etikett OPPS! ODÖDLIG VÄTSKA lyckades min far materialisera sin själ. Den imma som uppstod på flaskans insida fick han sedan väga på postkontorets noggranna brevvåg. Han uppskattade sin egen själs vikt till 0, 000014 gram. Genom en enkel matematisk operation kunde han också fastställa hela den samlade mänsklighetens själ till 42, 5 kilo. Inget att skryta med alls, ungefär som en skottkärra med matjord…(avskrift från bandinspelning).
Kanske var det en inre sanning om sin far som han gestaltade på detta sätt, men nog visar det också att läsningen av författare som Fritiof Nilsson-Piraten och Torgny Lindgren lämnat sina avtryck.
När det stod klart att pappersfabriken skulle läggas ner i slutet av 1970-talet engagerade han sig i det lokala motståndsarbetet. Och han finansierade restaureringen av Hissmofors Folkets hus där han uppträdde flera gånger under de sista åren av sitt liv. Ett antal av de uppsättningar han gjorde på sin egen teater, Teater Brunnsgatan 4, hade premiär i denna enkla lokal. Hans sista produktion, pjäsen »Rut och Ragnar« av Kristina Lugn, spelades där för första gången på trettondagsafton, (den 5 januari) 1997, därefter enbart fyra gånger i Stockholm innan han dog den 7 februari samma år.
Hur ska jag nu beskriva hans arbete som skådespelare på scenen? Jag påstår att det var där han hade sitt konstnärliga hjärta. Trots att det har gått mer än fyrtio år sedan jag såg dem är det två föreställningar, som fortfarande lever starkt kvar i mitt minne.
Den första är »Svejk i andra världskriget« av Bert Brecht i regi av Alf Sjöberg som hade premiär på Dramatens stora scen den 11 september 1963.
Allan Edwall spelade huvudrollen, den snacksalige hundhandlaren Svejk i det ockuperade Prag som vädjar, ljuger, dukar upp fantastiska historier, jagas av polisen för hundstöld och driver representanterna för ockupationsmakten till vansinne eftersom de inte vet hur de ska hantera en person som ständigt glider dem ur händerna med sin flödande svada av fantastiska anekdoter, till synes fåraktiga kommentarer och bisarra funderingar.
Föreställningen var i sig epokgörande. Brecht var en samtida storhet som inte tidigare spelats på Dramaten. Han ansågs torr och alltför ideologisk. Så spelades hans pjäser också på Brechts egna och därmed normerande teater, Theater am Schiffbauerdamm i dåvarande Östberlin. Alf Sjöberg förlöste Brecht ur den ideologiska tvångströjan och släppte loss allt vad en stor institutionsteater kan åstadkomma av fantasifull scenografi, dans, musik, sång, till och med stumfilmsfars, allt för att förmedla styckets tema om den lilla människans paradoxala överlevnadsförmåga i en ond värld. I centrum av den fyra timmar långa, karnevaliska, men noggrant strukturerade uppsättningen befann sig alltså Allan Edwalls rollfigur, spelad med en blandning av den koreografiska exaktheten hos Charlie Chaplin, den rostiga värmen i ett svenskt folklustspel och en egenartad, slug skärpa i repliken.
– Jag upplever Allan som en väldigt teknisk skådespelare, säger Björn Gustafson, som förmodligen är den skådespelare som samarbetade mest med Allan Edwall under alla år. I »Svejk i andra världskriget« spelade han den ständigt lika hungriga rollfiguren Baloun.
– Allan var klar över var han hade sina verkningsmedel och han använde dem mycket medvetet. Jag tror att han analyserade de texter han skulle framföra mycket noga och jobbade mycket med dem. Förmodligen sa han sina repliker högt väldigt många gånger och funderade över innehållet. Verkligen funderade alltså. Det var en lång process. Han arbetade mycket. Och han kom aldrig av sig på scenen. Aldrig någonsin.
Björn Gustafson ger ett exempel.
– I »Svejk i andra världskriget« finns en scen där en full soldat berättar att man gjort ett attentat mot Hitler i München. Då säger Svejk så här: »Jag känner två Adolfar, han målaren Adolf och så han som samlar hundskit i Prag, det är inget fel på någon av dom.«
– Hur betonade Allan nu tänkte jag? Men så insåg jag ju att det var fantastiskt bra. Det måste vara någon annan Adolf de talar om. Och då öppnade sig plötsligt en annan verklighet. Den betoningen fick han inte gratis.
Den andra föreställningen i mitt minne är »Kung Ubu« av Alfred Jarry, som hade premiär ett år senare på Marionetteatern vid St Eriksplan i Stockholm i Michael Meschkes regi. Allan Edwall spelade huvudrollen iförd en säckliknande kostym med enorm lösmage. Han var den enda »ordinarie« skådespelaren på scenen. Alla de övriga rollerna i denna myllrande pjäs spelades av marionettdockor i olika storlekar med repliker inspelade på band. Scenografin, som gav ett tvådimensionellt uttryck, var gjord av den polsk-engelska konstnären Francziska Temerson, helt i vitt med svarta detaljer och några få starka färgeffekter, däribland Kung Ubus knallröda mun.
Allan Edwall tog med stor exakthet och variation fram både det grymma och det komiskt absurda i rollfiguren. Jag har sett åtskilliga uppsättningar av pjäsen sedan dess, men ingen har hittills kunnat mäta sig med denna.
– Vi hade ett strålande samarbete, säger Michael Meschke. Det var en mycket krävande roll för Allan, både när det gäller spelstil, scenografi och kostym. Men han hade själv uttryckt en önskan om att få pröva en annan slags teater än den naturalistiska.
Mycket tyder på att det var denna längtan efter en annan sorts teaterform som fick honom att 1986 starta Teater Brunnsgatan 4 som fortfarande lever och utvecklas under konstnärlig ledning av Kristina Lugn. På den lilla intima Teater Brunnsgatan 4 var ambitionerna från början inriktade på det nakna mötet mellan texten, skådespelaren och publiken. Den första produktionen var Allan Edwalls egen bearbetning av Hjalmar Söderbergs roman »Doktor Glas«. Han framförde texten ensam på scenen som ett slags berättarteater med sig själv i alla rollerna. I likhet med flera av de produktioner, som han skapade under de sista tio åren av sitt liv finns uppsättningen inspelad på video. Att se den är som att få inblick i några av skådespelarkonstens hemligaste verktygslådor. Med ytterst små medel – en handrörelse, en vridning på överkroppen, en glidning i rösten förmedlar han de olika rollkaraktärerna. I en annan uppsättning, »Kung Oidipus«, berättar han hela den dramatiska historien med hjälp av de masker som han håller i handen som en blombukett.
Konstantin Stanislavskijs metoder för skådespelarens arbete hade avgörande betydelse för Allan Edwall. Han kom alltid till teatern minst två timmar före varje föreställning och ”stanislaskade”, som han sade, det vill säga arbetade metodiskt med sig själv och rollen. Inlevelse och undertext var viktiga, men också den skarpa blicken ut mot publiken. Inlevelsen var inte mycket värd om inte rolltolkningen fick ett uttryck i rösten och kroppen som verkligen nådde fram till åskådarna. Det finns en oavgjord men noga iakttagen och avlyssnad dragkamp mellan autenticitet och uttryck i hans konstnärliga arbete.
När han väl stod på scenen var han oerhört koncentrerad och tydlig. Björn Gustafson påpekar att han upprepade sin roll exakt likadant kväll efter kväll, men poängterar också det lyhörda samspelet med de andra aktörerna på scenen.
– Jag kommer aldrig att bli en perfekt skådespelare, sa Allan Edwall själv i en radiointervju 1992. Jag vet att det finns vissa människor som anser sig fullärda. De kan jobbet. Jag vet att jag inte kan det, och det är en av drivkrafterna i min verksamhet.
I boken »Venus armar« (1989) reflekterar teaterkritikern Leif Zern i en essä över skådespelarens arbete. Han utgår från begrepp som texten, rösten, utstrålningen och hittar en sammanfattande metafor som går att associera såväl till atomkraftverk och cykelslang som till skådespelarkonst: Högt tryck. Liten ventil.
Jag tror att det är ett uttryck som Allan Edwall skulle ha förstått och gillat.
Erik Janson
Varsågod:
Allan Edwall. Ett liv i konsten
Carlsson i Hemsöborna- Emils pappa. Doktor Glas. Det är några av de många roller som Allan Edwall spelade under ett långt liv inom teatern och filmen. Folkets kärlek blev hans belöning. Men framför allt var han en hårt arbetande slitvarg med stora konstnärliga krav på sig själv och sina uttrycksmedel. En skådespelare med ytterst finslipad teknik.
Till viss del råkade Allan Edwall ut för det som blir många skådespelares förbannelse – särskilt inom filmen – att för evigt bli förknippad med sina rollers personliga egenskaper. Om honom sa man att han var filosofisk, »klurig«, ganska kärv, men i grunden genomsympatisk, rent av godhjärtad. Var han det? Kanske. Jag vet inte. Däremot vet jag att han var konstnärligt medveten, konsekvent och målinriktad i sitt yrkesliv, framför allt som skådespelare, men också som författare, dramatiker, teater- och filmregissör, teaterledare och visdiktare. Två publicerade romaner och ytterligare ett par utgivna böcker bekräftar bilden av mångsidighet, liksom det faktum att han antagligen kunde ha blivit en fin bildkonstnär. Men arbetet inom teatern och filmen var viktigast för honom. Hans liv var ett liv i konsten. Att han var gift två gånger och fick fyra barn förändrar inte den bilden. En komplikation i privatlivet och arbetet var en med åren alltmer tilltagande hörselskada.
Han erövrade den svenska TV-publikens oreserverade kärlek under hösten 1966 som Carlsson i »Hemsöborna«, en serie om sex delar efter Strindbergs roman, i regi av Bengt Lagerkvist. För Dramatenpubliken var han välbekant sedan länge. Sin första roll på nationalteatern gjorde han 1950, som Trädgårdsmästare Wilhelmsson i Selma Lagerlöfs »Dunungen«. Då gick han fortfarande på Dramatens elevskola.
Han hade också hunnit medverka i en rad filmer, några i regi av Ingmar Bergman. I »Nattvardsgästerna« (1963) gjorde han en minnesvärd insats som den svårt handikappade kyrkvärden Algot Frövik, en underdog som i ett samtal med den präst som är filmens huvudperson hävdar att han »kroppsligen nog i all anspråkslöshet så att säga har lidit lika mycket som Kristus. Hans plåga var tämligen kort dessutom.
Ungefär fyra timmar eller så«.
Under Allan Edwalls mer än 40-åriga yrkesliv som skådespelare skulle det bli många roller som knotiga gubbar, narrar och en och annan demon. Romantiska hjälteroller och liknande var det aldrig tal om.
Folkets kärlek hölls vid liv under den fortsatta karriären, framför allt genom att han medverkade i många av de filmer som Olle Hellbom producerade och regisserade och som byggde på Astrid Lindgrens böcker. Till exempel »Emil i Lönneberga« (1971), »Bröderna Lejonhjärta« (1977) »Rasmus på luffen« (1981). Rollen som Emil i Lönnebergas koleriska pappa är en modern klassiker i sitt slag. Den sista stora filmrollen var som den inte särskilt framgångsrike teaterchefen Oscar Ekdahl i Ingmar Bergmans Fanny och Alexander (1982). Det är han som i jultalet till sin luggslitna trupp av skådespelare framför den kärleksförklaring till teatern, ”den lilla trygga världen”, som uppenbart var Ingmar Bergmans egna, djupt personliga upplevelse.
Allan Edwalls levnadshistoria är som huggen ur den svenska modernitetens urberg. Han föddes den 25 augusti 1924 i Hissmofors, ett brukssamhälle i Krokoms kommun nordväst om Östersund. Hans far var kiseleldare, ett ofattbart smutsigt och svavelstinkande arbete vid ortens pappersbruk. Familjen bodde i ett litet hus som fadern själv hade byggt.
Allan Edwall växte upp i ett politiskt aktivt hem där kommunismen var lika självklar som respekten för arbete, social rättvisa, bokläsning och kunskapsinhämtning. Det gav honom livsavgörande erfarenheter. Han studerade på egen hand in realexamen på Hermods korrespondensinstitut.
I likhet med sina båda syskon lämnade han tidigt hemorten för att skaffa sig utbildning och därmed ett annat liv än det Hissmofors kunde erbjuda. Sexton år gammal flyttade han 1943 till Stockholm och tog värvning i flottan. Det var ett sätt att få gratis utbildning, mat och husrum. 1947 lämnade han det militära, satsade på att skriva noveller och dikter och tog alla slags påhugg för att försörja sig. Han gick på konstskola och sökte sig till Witzanskys teaterskola. Alex Witzansky, som också undervisade i rörelse vid Dramatens elevskola, såg hans begåvning för dans och pantomim. 1948 turnerade han med Riksteatern i en pjäs med titeln Sången om morgondagen som innehöll flera dansnummer, bland annat till ”Humoresk” av Rachmaninov om man får tro honom själv. 1949 kom han in på Dramatens elevskola tillsammans med Asta Bolin, Lissi Alandh och Margit Carlquist. I otaliga intervjuer hävdade han att han hamnade inom teatern av en ren slump, men allt tyder på att han handlade målmedvetet.
Barndomsåren i Hissmofors fortsatte att leva inom honom hela livet. I åtskilliga intervjuer och radioprogram återkom han till den speciella miljön i bruksorten. Med åren tycks den ha förvandlats till en inre kreativ mylla eller kanske snarare en lanterna magica med figurer som ständigt förändrades i hans egen fantasi. Den 29 juli 1989 var han värd för radioprogrammet Sommar och berättade där häpnadsväckande saker om sin far: Min far bruksarbetaren hann fylla femtio år innan han löste själens gåta. Själens andra namn är ande. Det är alltså en sorts gas. Genom att regelbundet i drygt trettio år andas i en flaska med tillslutande skruvkork med handskriven etikett OPPS! ODÖDLIG VÄTSKA lyckades min far materialisera sin själ. Den imma som uppstod på flaskans insida fick han sedan väga på postkontorets noggranna brevvåg. Han uppskattade sin egen själs vikt till 0, 000014 gram. Genom en enkel matematisk operation kunde han också fastställa hela den samlade mänsklighetens själ till 42, 5 kilo. Inget att skryta med alls, ungefär som en skottkärra med matjord…(avskrift från bandinspelning).
Kanske var det en inre sanning om sin far som han gestaltade på detta sätt, men nog visar det också att läsningen av författare som Fritiof Nilsson-Piraten och Torgny Lindgren lämnat sina avtryck.
När det stod klart att pappersfabriken skulle läggas ner i slutet av 1970-talet engagerade han sig i det lokala motståndsarbetet. Och han finansierade restaureringen av Hissmofors Folkets hus där han uppträdde flera gånger under de sista åren av sitt liv. Ett antal av de uppsättningar han gjorde på sin egen teater, Teater Brunnsgatan 4, hade premiär i denna enkla lokal. Hans sista produktion, pjäsen »Rut och Ragnar« av Kristina Lugn, spelades där för första gången på trettondagsafton, (den 5 januari) 1997, därefter enbart fyra gånger i Stockholm innan han dog den 7 februari samma år.
Hur ska jag nu beskriva hans arbete som skådespelare på scenen? Jag påstår att det var där han hade sitt konstnärliga hjärta. Trots att det har gått mer än fyrtio år sedan jag såg dem är det två föreställningar, som fortfarande lever starkt kvar i mitt minne.
Den första är »Svejk i andra världskriget« av Bert Brecht i regi av Alf Sjöberg som hade premiär på Dramatens stora scen den 11 september 1963.
Allan Edwall spelade huvudrollen, den snacksalige hundhandlaren Svejk i det ockuperade Prag som vädjar, ljuger, dukar upp fantastiska historier, jagas av polisen för hundstöld och driver representanterna för ockupationsmakten till vansinne eftersom de inte vet hur de ska hantera en person som ständigt glider dem ur händerna med sin flödande svada av fantastiska anekdoter, till synes fåraktiga kommentarer och bisarra funderingar.
Föreställningen var i sig epokgörande. Brecht var en samtida storhet som inte tidigare spelats på Dramaten. Han ansågs torr och alltför ideologisk. Så spelades hans pjäser också på Brechts egna och därmed normerande teater, Theater am Schiffbauerdamm i dåvarande Östberlin. Alf Sjöberg förlöste Brecht ur den ideologiska tvångströjan och släppte loss allt vad en stor institutionsteater kan åstadkomma av fantasifull scenografi, dans, musik, sång, till och med stumfilmsfars, allt för att förmedla styckets tema om den lilla människans paradoxala överlevnadsförmåga i en ond värld. I centrum av den fyra timmar långa, karnevaliska, men noggrant strukturerade uppsättningen befann sig alltså Allan Edwalls rollfigur, spelad med en blandning av den koreografiska exaktheten hos Charlie Chaplin, den rostiga värmen i ett svenskt folklustspel och en egenartad, slug skärpa i repliken.
– Jag upplever Allan som en väldigt teknisk skådespelare, säger Björn Gustafson, som förmodligen är den skådespelare som samarbetade mest med Allan Edwall under alla år. I »Svejk i andra världskriget« spelade han den ständigt lika hungriga rollfiguren Baloun.
– Allan var klar över var han hade sina verkningsmedel och han använde dem mycket medvetet. Jag tror att han analyserade de texter han skulle framföra mycket noga och jobbade mycket med dem. Förmodligen sa han sina repliker högt väldigt många gånger och funderade över innehållet. Verkligen funderade alltså. Det var en lång process. Han arbetade mycket. Och han kom aldrig av sig på scenen. Aldrig någonsin.
Björn Gustafson ger ett exempel.
– I »Svejk i andra världskriget« finns en scen där en full soldat berättar att man gjort ett attentat mot Hitler i München. Då säger Svejk så här: »Jag känner två Adolfar, han målaren Adolf och så han som samlar hundskit i Prag, det är inget fel på någon av dom.«
– Hur betonade Allan nu tänkte jag? Men så insåg jag ju att det var fantastiskt bra. Det måste vara någon annan Adolf de talar om. Och då öppnade sig plötsligt en annan verklighet. Den betoningen fick han inte gratis.
Den andra föreställningen i mitt minne är »Kung Ubu« av Alfred Jarry, som hade premiär ett år senare på Marionetteatern vid St Eriksplan i Stockholm i Michael Meschkes regi. Allan Edwall spelade huvudrollen iförd en säckliknande kostym med enorm lösmage. Han var den enda »ordinarie« skådespelaren på scenen. Alla de övriga rollerna i denna myllrande pjäs spelades av marionettdockor i olika storlekar med repliker inspelade på band. Scenografin, som gav ett tvådimensionellt uttryck, var gjord av den polsk-engelska konstnären Francziska Temerson, helt i vitt med svarta detaljer och några få starka färgeffekter, däribland Kung Ubus knallröda mun.
Allan Edwall tog med stor exakthet och variation fram både det grymma och det komiskt absurda i rollfiguren. Jag har sett åtskilliga uppsättningar av pjäsen sedan dess, men ingen har hittills kunnat mäta sig med denna.
– Vi hade ett strålande samarbete, säger Michael Meschke. Det var en mycket krävande roll för Allan, både när det gäller spelstil, scenografi och kostym. Men han hade själv uttryckt en önskan om att få pröva en annan slags teater än den naturalistiska.
Mycket tyder på att det var denna längtan efter en annan sorts teaterform som fick honom att 1986 starta Teater Brunnsgatan 4 som fortfarande lever och utvecklas under konstnärlig ledning av Kristina Lugn. På den lilla intima Teater Brunnsgatan 4 var ambitionerna från början inriktade på det nakna mötet mellan texten, skådespelaren och publiken. Den första produktionen var Allan Edwalls egen bearbetning av Hjalmar Söderbergs roman »Doktor Glas«. Han framförde texten ensam på scenen som ett slags berättarteater med sig själv i alla rollerna. I likhet med flera av de produktioner, som han skapade under de sista tio åren av sitt liv finns uppsättningen inspelad på video. Att se den är som att få inblick i några av skådespelarkonstens hemligaste verktygslådor. Med ytterst små medel – en handrörelse, en vridning på överkroppen, en glidning i rösten förmedlar han de olika rollkaraktärerna. I en annan uppsättning, »Kung Oidipus«, berättar han hela den dramatiska historien med hjälp av de masker som han håller i handen som en blombukett.
Konstantin Stanislavskijs metoder för skådespelarens arbete hade avgörande betydelse för Allan Edwall. Han kom alltid till teatern minst två timmar före varje föreställning och ”stanislaskade”, som han sade, det vill säga arbetade metodiskt med sig själv och rollen. Inlevelse och undertext var viktiga, men också den skarpa blicken ut mot publiken. Inlevelsen var inte mycket värd om inte rolltolkningen fick ett uttryck i rösten och kroppen som verkligen nådde fram till åskådarna. Det finns en oavgjord men noga iakttagen och avlyssnad dragkamp mellan autenticitet och uttryck i hans konstnärliga arbete.
När han väl stod på scenen var han oerhört koncentrerad och tydlig. Björn Gustafson påpekar att han upprepade sin roll exakt likadant kväll efter kväll, men poängterar också det lyhörda samspelet med de andra aktörerna på scenen.
– Jag kommer aldrig att bli en perfekt skådespelare, sa Allan Edwall själv i en radiointervju 1992. Jag vet att det finns vissa människor som anser sig fullärda. De kan jobbet. Jag vet att jag inte kan det, och det är en av drivkrafterna i min verksamhet.
I boken »Venus armar« (1989) reflekterar teaterkritikern Leif Zern i en essä över skådespelarens arbete. Han utgår från begrepp som texten, rösten, utstrålningen och hittar en sammanfattande metafor som går att associera såväl till atomkraftverk och cykelslang som till skådespelarkonst: Högt tryck. Liten ventil.
Jag tror att det är ett uttryck som Allan Edwall skulle ha förstått och gillat.
Erik Janson
Subscribe to:
Posts (Atom)