Ett råd till den som går till Konstakademien på Fredgatan för att titta på den pampiga utställningen av konst som nominerats till Carnegiepriset: När du blivit vederbörligen imponerad och känner dig tillräckligt tillplattad av alla dessa lysande, självmedvetna och högröstade konstnärer, gå då nerför trappan och ta av till vänster till den lilla Tengbomsalen och se på Lina Nordenströms utställning. Hennes konst vrålar minst av allt. Det är konst som viskar, man måste sänka rösten, och skärpa blicken för att den ska nå fram, bli sedd. Utställningen tycks till stor del bygga på spröda arkitekturteckningar som konstnären manipulerar och förändrar och ger andra uttryck. En del bilder består av vita tjockas pappersark med liksom inpräglade mönster. Man kan tänka på kretskort eller schematiska stadsplaner. Det är bilder som vetter mot den mystiska abstraktionen. Några bilder arbetar med bokstäver, de gränsar till poesi. Litet påminner de om vad somliga konstnärer gjorde på 1970-talet. Det är mycket stillsamt, mycket avskalat, mycket estetiskt. Men också mycket uttrycksfullt om man stannar upp och verkligen lyssnar!
Detta är en sådan där utställning som lätt bara försvinner i intet, som när man blåser på en maskrosboll. Jag tycker mycket om den, funderar över den. För mig har den inte försvunnit.
Friday, September 19, 2008
Tuesday, September 16, 2008
Om Gud
Litet i skymundan från det stora kulturlarmet pågår en diskussion om ”Sveriges återkristnande” på Expressens kultursidor. Den initierades av Magnus Linton, tidningens skickliga expert på frågor som rör politik och samhällsliv i Latinamerika. I en krönika den 11 september med titeln Gud som stil tog han upp flera olika massmediasammanhang där tydligt formulerad kristen tro får en allt större plats. Hans paradexempel var radioprogrammet Filosofiska rummet som enligt honom fått en slagsida åt det teologiska hållet. Den etikspecialist som medverkar i programmet är också teolog. Till exempel.
Jag fattar rätt bra vad han menar utifrån egna, privata erfarenheter. Jag kommer från en högkyrklig miljö, min far var präst, min mor följaktligen prästfru och mina syskon och jag prästbarn. Det formulerades aldrig tydligt, det var underförstått: vårt sätt att leva och se på världen var det enda rätta. Min far var en intellektuell och reflekterande människa med en öppen och relativistisk människosyn, ingen tvekan om den saken. Han hade alltid svar på frågor utifrån sin tro. Underförstått var också att de som inte tror på Gud i någon mening också var – hur ska jag säga det – på något sätt sämre människor, människor som inte förstod hur det verkligen förhöll sig.
Missförstå mig inte, det var en god tolerant och välvillig miljö. Jag hade ingen dålig uppväxt. Men som tonåring insåg jag att det fanns goda människor med helt andra förhållningssätt till världen. Man behövde man alls tro för att vara en god människa. Det var en otrolig, omvälvande, befriande lättnad, en insikt som förändrade mitt sätt att se på livet i grunden. Jag tycker också att jag hela tiden fick bekräftelser på denna befrielse, som jag uppfattade att den delades av de allra flesta i mitt yrkesmässiga och privata nätverk av förlagsfolk, journalister, skribenter, fotografer och konstnärer, de flesta uppväxta i ateistiska eller agnostiska hemmiljöer, såvitt jag kunde bedöma.
Döm om min förvåning när folk började gå i kyrkan och gå på Taizé-andakter. Jag minns särskilt en mycket känd kulturskribent på vänsterkanten, känd för sin teoretiska skärpa. Vi hade inte haft kontakt på många år när vi möttes på ett plan till Rom. Han skulle gå på något slags retreat i ett kloster i Assisi. Bön och fromma samtal stod på programmet. Han påpekade särskilt att klosterbröderna var intellektuella; de hade alla höga akademiska examina.
Jag såg förvånat på honom och påpekade att jag hade använt ganska många år av mitt liv till att frigöra mig från detta som han nu var på väg rakt in i. Jag väntade mig naturligtvis inte att han skulle omfamna mig precis. Men jag hade definitivt inte väntat mig den förmanande, lätt förnärmade tonen som han föll in i när han redogjorde för sin nya livshållning.
Det var jag som hade fel. Han lät precis som pappa.
Naturligtvis går det inte att dra alltför långtgående slutsatser av mina privata erfarenheter. Men jag förstår vad Magnus Linton säger. Jag delar hans olust.
Jag fattar rätt bra vad han menar utifrån egna, privata erfarenheter. Jag kommer från en högkyrklig miljö, min far var präst, min mor följaktligen prästfru och mina syskon och jag prästbarn. Det formulerades aldrig tydligt, det var underförstått: vårt sätt att leva och se på världen var det enda rätta. Min far var en intellektuell och reflekterande människa med en öppen och relativistisk människosyn, ingen tvekan om den saken. Han hade alltid svar på frågor utifrån sin tro. Underförstått var också att de som inte tror på Gud i någon mening också var – hur ska jag säga det – på något sätt sämre människor, människor som inte förstod hur det verkligen förhöll sig.
Missförstå mig inte, det var en god tolerant och välvillig miljö. Jag hade ingen dålig uppväxt. Men som tonåring insåg jag att det fanns goda människor med helt andra förhållningssätt till världen. Man behövde man alls tro för att vara en god människa. Det var en otrolig, omvälvande, befriande lättnad, en insikt som förändrade mitt sätt att se på livet i grunden. Jag tycker också att jag hela tiden fick bekräftelser på denna befrielse, som jag uppfattade att den delades av de allra flesta i mitt yrkesmässiga och privata nätverk av förlagsfolk, journalister, skribenter, fotografer och konstnärer, de flesta uppväxta i ateistiska eller agnostiska hemmiljöer, såvitt jag kunde bedöma.
Döm om min förvåning när folk började gå i kyrkan och gå på Taizé-andakter. Jag minns särskilt en mycket känd kulturskribent på vänsterkanten, känd för sin teoretiska skärpa. Vi hade inte haft kontakt på många år när vi möttes på ett plan till Rom. Han skulle gå på något slags retreat i ett kloster i Assisi. Bön och fromma samtal stod på programmet. Han påpekade särskilt att klosterbröderna var intellektuella; de hade alla höga akademiska examina.
Jag såg förvånat på honom och påpekade att jag hade använt ganska många år av mitt liv till att frigöra mig från detta som han nu var på väg rakt in i. Jag väntade mig naturligtvis inte att han skulle omfamna mig precis. Men jag hade definitivt inte väntat mig den förmanande, lätt förnärmade tonen som han föll in i när han redogjorde för sin nya livshållning.
Det var jag som hade fel. Han lät precis som pappa.
Naturligtvis går det inte att dra alltför långtgående slutsatser av mina privata erfarenheter. Men jag förstår vad Magnus Linton säger. Jag delar hans olust.
Saturday, September 13, 2008
Om en konstig bild som jag gjort
Jag kallar bilden En resa. Jag har använt mig av en meny från en lyxkryssning, ett lönnblad, en kartbok, arméns taktikskisser och en exotisk dam från Tahiti ur en dansk bilderbok från början av 1900-talet.
Om att cykla i Stockholm
Att ta sig fram på cykel i Stockholm är livsfarligt. Medtrafikanternas (= bilister och andra cyklister) syn på oss som strävar fram på gatornas högra sida, så nära trottoaren det bara är möjligt och, naturligtvis, på cykelbanorna där det finns sådana ör brutalt obegriplig.
Cykelbanorna längs Hornsgatan har blivit alltmer oanvändbara, successivt har de övergått till att bli någons sorts alternativa parkeringsplatser, inte minst för stadsjeepar. I gör stävade jag min vana trogen längs Hornsgatan österut med hjärtat i halsgropen. Framför mig i cykelbanan kröp en stor och blank bil av märket Audi. Vid en optikerbutik tvärstannade den plötsligt, vilket jag också blev tvungen till eftersom trafiken var mycket hård och det var omöjligt att gira ut i gatan. Ut ur bilen steg en välklädd man i fyrtioårsåldern som med en van gest låste automatlåset på sin tjusiga bil. Jag var naturligtvis både arg och överraskad och hörde mig själv ropa Vad tar du dig till? Du kan väl för helvete inte ställa dig i cykelbanan!
Då vände sig Audi-mannen irriterat om mot mig och vrålade Du äger för fan inte hela gatan! Därefter gick han med bestämda steg in i butiken.
Så var det med den saken. För mig återstod inget annat än att vänta ut ett hål i den strida trafikströmmen och ta mig förbi den parkerade Audin.
Inte kul, bara trist.
Nästan lika trist som att bli förbisusad när och varsomhelst och mitt framför näsan och från vilka håll och vinkar som helst av folk som tycks tävlingscykla i innerstan och kastar sig dödsföraktande hur som helt mellan andra cyklister och bilar. Att det finns något som heter trafikljus och övergångsställen tycks inte heller ingå i deras begreppsvärld.
Jag vet att detta låter gnälligt. Och då har jag inte nämnt alla dem som cyklar och talar i mobiltelefon. Igår såg jag en ung pappa som cyklade på Vasagatan med en två-treårig dotter på pakethållaren. Han talade intensivt i mobiltelefonen samtidigt som han skull gira ut i cykelbanan mitt emot Centralstationen, ett av innerstaden absolut farligaste cykelstråk. Om han eller dottern hade hjälm?
NATURLIGTVIS INTE!
Cykelbanorna längs Hornsgatan har blivit alltmer oanvändbara, successivt har de övergått till att bli någons sorts alternativa parkeringsplatser, inte minst för stadsjeepar. I gör stävade jag min vana trogen längs Hornsgatan österut med hjärtat i halsgropen. Framför mig i cykelbanan kröp en stor och blank bil av märket Audi. Vid en optikerbutik tvärstannade den plötsligt, vilket jag också blev tvungen till eftersom trafiken var mycket hård och det var omöjligt att gira ut i gatan. Ut ur bilen steg en välklädd man i fyrtioårsåldern som med en van gest låste automatlåset på sin tjusiga bil. Jag var naturligtvis både arg och överraskad och hörde mig själv ropa Vad tar du dig till? Du kan väl för helvete inte ställa dig i cykelbanan!
Då vände sig Audi-mannen irriterat om mot mig och vrålade Du äger för fan inte hela gatan! Därefter gick han med bestämda steg in i butiken.
Så var det med den saken. För mig återstod inget annat än att vänta ut ett hål i den strida trafikströmmen och ta mig förbi den parkerade Audin.
Inte kul, bara trist.
Nästan lika trist som att bli förbisusad när och varsomhelst och mitt framför näsan och från vilka håll och vinkar som helst av folk som tycks tävlingscykla i innerstan och kastar sig dödsföraktande hur som helt mellan andra cyklister och bilar. Att det finns något som heter trafikljus och övergångsställen tycks inte heller ingå i deras begreppsvärld.
Jag vet att detta låter gnälligt. Och då har jag inte nämnt alla dem som cyklar och talar i mobiltelefon. Igår såg jag en ung pappa som cyklade på Vasagatan med en två-treårig dotter på pakethållaren. Han talade intensivt i mobiltelefonen samtidigt som han skull gira ut i cykelbanan mitt emot Centralstationen, ett av innerstaden absolut farligaste cykelstråk. Om han eller dottern hade hjälm?
NATURLIGTVIS INTE!
Friday, September 12, 2008
Om citationstecken
Alla dessa citationstecken
Alla dessa ironier.
Alla tåg ”som gått”,
Alla klockor ” som stannat”,
Varför är allt en trasa?
Alla dessa ironier.
Alla tåg ”som gått”,
Alla klockor ” som stannat”,
Varför är allt en trasa?
Tuesday, September 9, 2008
Om Jantelagen
Ordet Jantelagen måste vara ett av de mest missbrukade i svenska språket. Jag hittar det var och varannan dag i artiklar i både dagstidningar och andra pressalster . Ofta handlar det om någon artist av något slag som inte fått den uppmärksamhet och framgång som de anser sig ha rätt till. Ibland talas det till och med om jantelag, som om det skulle finnas flera sorter .
I dagens Expressen finns en runa över operasångerskan Hjördis Schymberg, skriven av Lars Sjöberg. Han berättar att sångerskan, framför allt i början av sin karriär inte fick de roller hon borde ha fått. Sjöberg skriver bland annat:
Jantelagen florerade, och Hjördis Schymberg lär stick i stäv mot dess första bud vetat att hon var något.
Suck.
Hur det var med hennes framträdanden har jag inte en aning om. Och om det inre livet i operavärlden är jag lyckligt obekant. Det är säkert hård och elitistisk och karriäristisk och vet jag vad.
Men Jantelagen råder inte där.
Den kan bara råda i Jante.
Jante är en liten stad I Danmark som man förgäves får leta efter på kartan. Staden beskrivs i all sin småskurenhet i romanen En flykting korsar sitt spår av den norsk-danske författaren Aksel Sandemose. Romanen kom ut 1933 och handlar om en konstnärssjäl, en absolut undantagsmänniska som inte accepteras av de småborgerliga stadsborna. Den underförstådda Jantelagen i tio punkter tolkas av romanens huvudperson, som givetvis är ett självporträtt.
Att föra över Jantelagen, som handlar om de rättigheter en undantagsmänniska av inre och yttre skäl måste ta sig i en trängd livssituation, till mer eller mindre triviala karriärsynpunkter är bara fånigt.
Inte minst fånigt är det använda sig Jantelagen i samband med Hjördis Schymberg. Hon var visserligen en undantagsmänniska i kraft av sin musikaliska begåvning. Men gosch vilken karriär hon kom att göra!
Låt Jantelagen råda i Jante, och bara där. Låna gärna romanen En flykting korsar sitt spår på biblioteket. Den håller ännu att läsa.
I dagens Expressen finns en runa över operasångerskan Hjördis Schymberg, skriven av Lars Sjöberg. Han berättar att sångerskan, framför allt i början av sin karriär inte fick de roller hon borde ha fått. Sjöberg skriver bland annat:
Jantelagen florerade, och Hjördis Schymberg lär stick i stäv mot dess första bud vetat att hon var något.
Suck.
Hur det var med hennes framträdanden har jag inte en aning om. Och om det inre livet i operavärlden är jag lyckligt obekant. Det är säkert hård och elitistisk och karriäristisk och vet jag vad.
Men Jantelagen råder inte där.
Den kan bara råda i Jante.
Jante är en liten stad I Danmark som man förgäves får leta efter på kartan. Staden beskrivs i all sin småskurenhet i romanen En flykting korsar sitt spår av den norsk-danske författaren Aksel Sandemose. Romanen kom ut 1933 och handlar om en konstnärssjäl, en absolut undantagsmänniska som inte accepteras av de småborgerliga stadsborna. Den underförstådda Jantelagen i tio punkter tolkas av romanens huvudperson, som givetvis är ett självporträtt.
Att föra över Jantelagen, som handlar om de rättigheter en undantagsmänniska av inre och yttre skäl måste ta sig i en trängd livssituation, till mer eller mindre triviala karriärsynpunkter är bara fånigt.
Inte minst fånigt är det använda sig Jantelagen i samband med Hjördis Schymberg. Hon var visserligen en undantagsmänniska i kraft av sin musikaliska begåvning. Men gosch vilken karriär hon kom att göra!
Låt Jantelagen råda i Jante, och bara där. Låna gärna romanen En flykting korsar sitt spår på biblioteket. Den håller ännu att läsa.
Om att minnas Hjördis Schymberg
Jag kan inte skryta med att ha sprungit benen av mig för att gå på opera. Men jag har faktiskt sett och hört Hjördis Schymberg i hennes paradroll som Violetta i Verdis La Traviata. Det måste ha varit 1967 någon gång under våren. Jag praktiserade på TT och blev hastigt och lustigt operarecensent. Jag hade aldrig tidigare varit på opera och var helt fascinerad. Så usel teater och så vacker musik. Den föreställning av La Traviata som jag såg utgjorde inget undantag. Hjördis Schymberg måste vid den tiden redan ha varit på väg ut ur operavärlden som ju inte är nådig mot åldrande sopraner. Men såvitt jag kunde förstå sjöng hon väldigt fint. Det gjorde också Tony Landy som sjöng Armand, även om han lät litet platt, och framför allt Erik Saedéns Gremio. Hjördis Schymberg bytte oavbrutet kostym och uppenbarade sig i den ena otroliga kreationen efter den andra, kanske ett sätt att dölja att hon i själva verket var dubbelt så gammal som Tony Landy.
Det musikaliska minns jag över huvud taget som mycket njutbart. Men resten! Aktörerna rörde sig som stela mannekänger. Kören vimsade omkring, uppenbarligen utan någon helst regi. Ljuset låg hela tiden efter. Dekoren vajade litet hur som helst.
Och så det allra värsta. Någonstans mitt i operan befinner sig huvudpersonerna i någon sorts trädgård på landet. Gremio övertalar Violetta av lämna Armand. När hon meddelar sitt beslut till Armand blir han rasande och försöker rusa mot trädgårdsporten för att dramatiskt slita upp den och effektfullt försvinna. Men den satt fast, och hur Tony Landy slet och ryckte i handtaget så gick den inte att öppna. Publiken höll andan medan han rusade in i kulisserna, varefter de belönade honom med en applåd. Själv kom jag på mig med att, synnerligen opassande, skratta. Samtidigt kände jag ett slags medlidande med artisten. Det måste ha varit avskyvärt.
På senare år har det varit synnerligen glest mellan besöken på Operan. En gång vart fjärde eller vart femte år så där. Men jag hoppas och tror att den sceniska kvaliteten är betydligt bättre i dag!
Och, som sagt. Hjördis Schymberg var det inget fel på!
Det musikaliska minns jag över huvud taget som mycket njutbart. Men resten! Aktörerna rörde sig som stela mannekänger. Kören vimsade omkring, uppenbarligen utan någon helst regi. Ljuset låg hela tiden efter. Dekoren vajade litet hur som helst.
Och så det allra värsta. Någonstans mitt i operan befinner sig huvudpersonerna i någon sorts trädgård på landet. Gremio övertalar Violetta av lämna Armand. När hon meddelar sitt beslut till Armand blir han rasande och försöker rusa mot trädgårdsporten för att dramatiskt slita upp den och effektfullt försvinna. Men den satt fast, och hur Tony Landy slet och ryckte i handtaget så gick den inte att öppna. Publiken höll andan medan han rusade in i kulisserna, varefter de belönade honom med en applåd. Själv kom jag på mig med att, synnerligen opassande, skratta. Samtidigt kände jag ett slags medlidande med artisten. Det måste ha varit avskyvärt.
På senare år har det varit synnerligen glest mellan besöken på Operan. En gång vart fjärde eller vart femte år så där. Men jag hoppas och tror att den sceniska kvaliteten är betydligt bättre i dag!
Och, som sagt. Hjördis Schymberg var det inget fel på!
Sunday, September 7, 2008
Om att fira mammas 97-årsdag
I torsdags, den 4 september fyllde min mamma 97 år. Hennes födelsedagar har så långt tillbaka som jag kan minnas alltid firats omsorgsfullt, det tror jag är det bästa uttrycket. Så även denna gång. Och så långt tillbaka jag kan minnas – och det är länge – har denna dag föregåtts av två motsägelsefulla förhållningssätt från min mamma. Dels ska det absolut inte bli något kalas. Dagen ska helst glömmas bort. Dels har hon i god tid börjat förbereda det hela. Kakor har bakats, tårtor har beställts, kaffe i ansenliga mängder har införskaffats och borddukning planerats.
Eftersom jag visste detta hade jag köpt tågbiljett för en månad sedan och kom till Deje, där mamma bor, dagen innan. Jag möttes av samma förfestkaos som jag känner till så väl. Det skulle inte bli någon fest, men minst tolv personer skulle ändå komma av någon mystisk anledning. Det var oklart när de skulle komma – så har det alltid varit – men med viss diplomati - räknade jag ut att de där tolv släktingarna och vännerna skulle komma klockan halv fyra. Om de anmält sig spontant eller om de var inbjudna är fortfarande oklart (det har det alltid varit.) Mamma är inte minsta senil: hon har ett minne som en elefant. M inst.).
Kakor och tårta levererades på utsatt tid av den duktiga hembagerskan Ilona i Tjusbol. Och naturligtvis kom det många fler gratulanter. Jag räknade ut att jag ställt fram tjugo kaffekoppar. Mamma var som alltid glatt överraskad över alla gästerna och tog emot blommor och andra presenter med glada utrop. Hon älskar presenter och slet upp paketen med chokladkartonger med entusiasm.
Och gästerna lät sig väl smaka av det goda kaffebrödet och ropade komplimanger i mammas öron (det måste man göra.) Hon är mycket döv.) Själv rusade jag mellan köket och matrummet med kaffekannor och bullfat. Stämningen steg och gästerna stannade i mer än tre timmar. Sedan gick de hem och mamma sjönk ihop på sin säng, under ivrig festutvärdering med min bror som också var där.
Jag diskade och torkade och röjde upp efter gästerna. Det passar mig bra att sköta sådant. Och så blev det kväll och natt. Och morgonen därpå åkte jag hem.
Se det var ett riktigt 97-årskalas, det!
Eftersom jag visste detta hade jag köpt tågbiljett för en månad sedan och kom till Deje, där mamma bor, dagen innan. Jag möttes av samma förfestkaos som jag känner till så väl. Det skulle inte bli någon fest, men minst tolv personer skulle ändå komma av någon mystisk anledning. Det var oklart när de skulle komma – så har det alltid varit – men med viss diplomati - räknade jag ut att de där tolv släktingarna och vännerna skulle komma klockan halv fyra. Om de anmält sig spontant eller om de var inbjudna är fortfarande oklart (det har det alltid varit.) Mamma är inte minsta senil: hon har ett minne som en elefant. M inst.).
Kakor och tårta levererades på utsatt tid av den duktiga hembagerskan Ilona i Tjusbol. Och naturligtvis kom det många fler gratulanter. Jag räknade ut att jag ställt fram tjugo kaffekoppar. Mamma var som alltid glatt överraskad över alla gästerna och tog emot blommor och andra presenter med glada utrop. Hon älskar presenter och slet upp paketen med chokladkartonger med entusiasm.
Och gästerna lät sig väl smaka av det goda kaffebrödet och ropade komplimanger i mammas öron (det måste man göra.) Hon är mycket döv.) Själv rusade jag mellan köket och matrummet med kaffekannor och bullfat. Stämningen steg och gästerna stannade i mer än tre timmar. Sedan gick de hem och mamma sjönk ihop på sin säng, under ivrig festutvärdering med min bror som också var där.
Jag diskade och torkade och röjde upp efter gästerna. Det passar mig bra att sköta sådant. Och så blev det kväll och natt. Och morgonen därpå åkte jag hem.
Se det var ett riktigt 97-årskalas, det!
Subscribe to:
Posts (Atom)