Om Jantelagen

Ordet Jantelagen måste vara ett av de mest missbrukade i svenska språket. Jag hittar det var och varannan dag i artiklar i både dagstidningar och andra pressalster . Ofta handlar det om någon artist av något slag som inte fått den uppmärksamhet och framgång som de anser sig ha rätt till. Ibland talas det till och med om jantelag, som om det skulle finnas flera sorter .
I dagens Expressen finns en runa över operasångerskan Hjördis Schymberg, skriven av Lars Sjöberg. Han berättar att sångerskan, framför allt i början av sin karriär inte fick de roller hon borde ha fått. Sjöberg skriver bland annat:
Jantelagen florerade, och Hjördis Schymberg lär stick i stäv mot dess första bud vetat att hon var något.
Suck.
Hur det var med hennes framträdanden har jag inte en aning om. Och om det inre livet i operavärlden är jag lyckligt obekant. Det är säkert hård och elitistisk och karriäristisk och vet jag vad.
Men Jantelagen råder inte där.
Den kan bara råda i Jante.
Jante är en liten stad I Danmark som man förgäves får leta efter på kartan. Staden beskrivs i all sin småskurenhet i romanen En flykting korsar sitt spår av den norsk-danske författaren Aksel Sandemose. Romanen kom ut 1933 och handlar om en konstnärssjäl, en absolut undantagsmänniska som inte accepteras av de småborgerliga stadsborna. Den underförstådda Jantelagen i tio punkter tolkas av romanens huvudperson, som givetvis är ett självporträtt.
Att föra över Jantelagen, som handlar om de rättigheter en undantagsmänniska av inre och yttre skäl måste ta sig i en trängd livssituation, till mer eller mindre triviala karriärsynpunkter är bara fånigt.
Inte minst fånigt är det använda sig Jantelagen i samband med Hjördis Schymberg. Hon var visserligen en undantagsmänniska i kraft av sin musikaliska begåvning. Men gosch vilken karriär hon kom att göra!
Låt Jantelagen råda i Jante, och bara där. Låna gärna romanen En flykting korsar sitt spår på biblioteket. Den håller ännu att läsa.