Om Gud

Litet i skymundan från det stora kulturlarmet pågår en diskussion om ”Sveriges återkristnande” på Expressens kultursidor. Den initierades av Magnus Linton, tidningens skickliga expert på frågor som rör politik och samhällsliv i Latinamerika. I en krönika den 11 september med titeln Gud som stil tog han upp flera olika massmediasammanhang där tydligt formulerad kristen tro får en allt större plats. Hans paradexempel var radioprogrammet Filosofiska rummet som enligt honom fått en slagsida åt det teologiska hållet. Den etikspecialist som medverkar i programmet är också teolog. Till exempel.
Jag fattar rätt bra vad han menar utifrån egna, privata erfarenheter. Jag kommer från en högkyrklig miljö, min far var präst, min mor följaktligen prästfru och mina syskon och jag prästbarn. Det formulerades aldrig tydligt, det var underförstått: vårt sätt att leva och se på världen var det enda rätta. Min far var en intellektuell och reflekterande människa med en öppen och relativistisk människosyn, ingen tvekan om den saken. Han hade alltid svar på frågor utifrån sin tro. Underförstått var också att de som inte tror på Gud i någon mening också var – hur ska jag säga det – på något sätt sämre människor, människor som inte förstod hur det verkligen förhöll sig.
Missförstå mig inte, det var en god tolerant och välvillig miljö. Jag hade ingen dålig uppväxt. Men som tonåring insåg jag att det fanns goda människor med helt andra förhållningssätt till världen. Man behövde man alls tro för att vara en god människa. Det var en otrolig, omvälvande, befriande lättnad, en insikt som förändrade mitt sätt att se på livet i grunden. Jag tycker också att jag hela tiden fick bekräftelser på denna befrielse, som jag uppfattade att den delades av de allra flesta i mitt yrkesmässiga och privata nätverk av förlagsfolk, journalister, skribenter, fotografer och konstnärer, de flesta uppväxta i ateistiska eller agnostiska hemmiljöer, såvitt jag kunde bedöma.
Döm om min förvåning när folk började gå i kyrkan och gå på Taizé-andakter. Jag minns särskilt en mycket känd kulturskribent på vänsterkanten, känd för sin teoretiska skärpa. Vi hade inte haft kontakt på många år när vi möttes på ett plan till Rom. Han skulle gå på något slags retreat i ett kloster i Assisi. Bön och fromma samtal stod på programmet. Han påpekade särskilt att klosterbröderna var intellektuella; de hade alla höga akademiska examina.
Jag såg förvånat på honom och påpekade att jag hade använt ganska många år av mitt liv till att frigöra mig från detta som han nu var på väg rakt in i. Jag väntade mig naturligtvis inte att han skulle omfamna mig precis. Men jag hade definitivt inte väntat mig den förmanande, lätt förnärmade tonen som han föll in i när han redogjorde för sin nya livshållning.
Det var jag som hade fel. Han lät precis som pappa.
Naturligtvis går det inte att dra alltför långtgående slutsatser av mina privata erfarenheter. Men jag förstår vad Magnus Linton säger. Jag delar hans olust.