I torsdags, den 4 september fyllde min mamma 97 år. Hennes födelsedagar har så långt tillbaka som jag kan minnas alltid firats omsorgsfullt, det tror jag är det bästa uttrycket. Så även denna gång. Och så långt tillbaka jag kan minnas – och det är länge – har denna dag föregåtts av två motsägelsefulla förhållningssätt från min mamma. Dels ska det absolut inte bli något kalas. Dagen ska helst glömmas bort. Dels har hon i god tid börjat förbereda det hela. Kakor har bakats, tårtor har beställts, kaffe i ansenliga mängder har införskaffats och borddukning planerats.
Eftersom jag visste detta hade jag köpt tågbiljett för en månad sedan och kom till Deje, där mamma bor, dagen innan. Jag möttes av samma förfestkaos som jag känner till så väl. Det skulle inte bli någon fest, men minst tolv personer skulle ändå komma av någon mystisk anledning. Det var oklart när de skulle komma – så har det alltid varit – men med viss diplomati - räknade jag ut att de där tolv släktingarna och vännerna skulle komma klockan halv fyra. Om de anmält sig spontant eller om de var inbjudna är fortfarande oklart (det har det alltid varit.) Mamma är inte minsta senil: hon har ett minne som en elefant. M inst.).
Kakor och tårta levererades på utsatt tid av den duktiga hembagerskan Ilona i Tjusbol. Och naturligtvis kom det många fler gratulanter. Jag räknade ut att jag ställt fram tjugo kaffekoppar. Mamma var som alltid glatt överraskad över alla gästerna och tog emot blommor och andra presenter med glada utrop. Hon älskar presenter och slet upp paketen med chokladkartonger med entusiasm.
Och gästerna lät sig väl smaka av det goda kaffebrödet och ropade komplimanger i mammas öron (det måste man göra.) Hon är mycket döv.) Själv rusade jag mellan köket och matrummet med kaffekannor och bullfat. Stämningen steg och gästerna stannade i mer än tre timmar. Sedan gick de hem och mamma sjönk ihop på sin säng, under ivrig festutvärdering med min bror som också var där.
Jag diskade och torkade och röjde upp efter gästerna. Det passar mig bra att sköta sådant. Och så blev det kväll och natt. Och morgonen därpå åkte jag hem.
Se det var ett riktigt 97-årskalas, det!
No comments:
Post a Comment