Om konst som viskar

Ett råd till den som går till Konstakademien på Fredgatan för att titta på den pampiga utställningen av konst som nominerats till Carnegiepriset: När du blivit vederbörligen imponerad och känner dig tillräckligt tillplattad av alla dessa lysande, självmedvetna och högröstade konstnärer, gå då nerför trappan och ta av till vänster till den lilla Tengbomsalen och se på Lina Nordenströms utställning. Hennes konst vrålar minst av allt. Det är konst som viskar, man måste sänka rösten, och skärpa blicken för att den ska nå fram, bli sedd. Utställningen tycks till stor del bygga på spröda arkitekturteckningar som konstnären manipulerar och förändrar och ger andra uttryck. En del bilder består av vita tjockas pappersark med liksom inpräglade mönster. Man kan tänka på kretskort eller schematiska stadsplaner. Det är bilder som vetter mot den mystiska abstraktionen. Några bilder arbetar med bokstäver, de gränsar till poesi. Litet påminner de om vad somliga konstnärer gjorde på 1970-talet. Det är mycket stillsamt, mycket avskalat, mycket estetiskt. Men också mycket uttrycksfullt om man stannar upp och verkligen lyssnar!
Detta är en sådan där utställning som lätt bara försvinner i intet, som när man blåser på en maskrosboll. Jag tycker mycket om den, funderar över den. För mig har den inte försvunnit.