Om en konstig pryl från Bonniers bokklubb

Bonniers Bokklubb uppvaktar Elsa, min fru, flera gånger om året och lockar med än det ena än det andra för att förmå henne bli medlem. Denna gång frestar familjen Bonnier med locktänger och hårtorkar, för det är framför allt till kvinnor man vänder sig.

Elsa är rätt svårflörtad. En bokklubb är inte något för oss. Vi läser mycket båda två och är flitiga kunder både på bibban och i boklådorna, både de "vanliga" och de på nätet.
Det är väl inte så konstigt att ett bokförlag marknadsför sin bokklubb. Men det som verkligen gjort oss förvånade är den minst sagt besynnerliga ”present” som ligger med i den tjocka försändelsen. Det är en liten välförpackad tingest, pryl, sak av plast som först ser ut som ett kondomkuvert, och det vore väl helt okej, om än litet oväntat, men därefter räcker inte vår fantasi till för att begripa vad det är för något. Något som skapats enbart för kvinnor? Ett slags dildo? Eller är det ett vapen, tänkt att användas istället för knogjärn när kvinnor går hem från krogen sent om natten?
En bekant till oss hävdar bestämt att den ska användas för att skala apelsiner. Mådä? Finns det någon som kan upplysa oss? Vi kan knappt tåla oss!

Om Allan Edwall

I det nummer av Teatertidningen som kom ut strax före julhelgen finns en text om Allan Edwall av mig. Det är återstoden av ett stort material som skulle ha blivit en bok, men så blev det inte. Ödet och förlagen ville annorlunda.
Varsågod:

Allan Edwall. Ett liv i konsten

Carlsson i Hemsöborna- Emils pappa. Doktor Glas. Det är några av de många roller som Allan Edwall spelade under ett långt liv inom teatern och filmen. Folkets kärlek blev hans belöning. Men framför allt var han en hårt arbetande slitvarg med stora konstnärliga krav på sig själv och sina uttrycksmedel. En skådespelare med ytterst finslipad teknik.

Till viss del råkade Allan Edwall ut för det som blir många skådespelares förbannelse – särskilt inom filmen – att för evigt bli förknippad med sina rollers personliga egenskaper. Om honom sa man att han var filosofisk, »klurig«, ganska kärv, men i grunden genomsympatisk, rent av godhjärtad. Var han det? Kanske. Jag vet inte. Däremot vet jag att han var konstnärligt medveten, konsekvent och målinriktad i sitt yrkesliv, framför allt som skådespelare, men också som författare, dramatiker, teater- och filmregissör, teaterledare och visdiktare. Två publicerade romaner och ytterligare ett par utgivna böcker bekräftar bilden av mångsidighet, liksom det faktum att han antagligen kunde ha blivit en fin bildkonstnär. Men arbetet inom teatern och filmen var viktigast för honom. Hans liv var ett liv i konsten. Att han var gift två gånger och fick fyra barn förändrar inte den bilden. En komplikation i privatlivet och arbetet var en med åren alltmer tilltagande hörselskada.
Han erövrade den svenska TV-publikens oreserverade kärlek under hösten 1966 som Carlsson i »Hemsöborna«, en serie om sex delar efter Strindbergs roman, i regi av Bengt Lagerkvist. För Dramatenpubliken var han välbekant sedan länge. Sin första roll på nationalteatern gjorde han 1950, som Trädgårdsmästare Wilhelmsson i Selma Lagerlöfs »Dunungen«. Då gick han fortfarande på Dramatens elevskola.
Han hade också hunnit medverka i en rad filmer, några i regi av Ingmar Bergman. I »Nattvardsgästerna« (1963) gjorde han en minnesvärd insats som den svårt handikappade kyrkvärden Algot Frövik, en underdog som i ett samtal med den präst som är filmens huvudperson hävdar att han »kroppsligen nog i all anspråkslöshet så att säga har lidit lika mycket som Kristus. Hans plåga var tämligen kort dessutom.
Ungefär fyra timmar eller så«.
Under Allan Edwalls mer än 40-åriga yrkesliv som skådespelare skulle det bli många roller som knotiga gubbar, narrar och en och annan demon. Romantiska hjälteroller och liknande var det aldrig tal om.
Folkets kärlek hölls vid liv under den fortsatta karriären, framför allt genom att han medverkade i många av de filmer som Olle Hellbom producerade och regisserade och som byggde på Astrid Lindgrens böcker. Till exempel »Emil i Lönneberga« (1971), »Bröderna Lejonhjärta« (1977) »Rasmus på luffen« (1981). Rollen som Emil i Lönnebergas koleriska pappa är en modern klassiker i sitt slag. Den sista stora filmrollen var som den inte särskilt framgångsrike teaterchefen Oscar Ekdahl i Ingmar Bergmans Fanny och Alexander (1982). Det är han som i jultalet till sin luggslitna trupp av skådespelare framför den kärleksförklaring till teatern, ”den lilla trygga världen”, som uppenbart var Ingmar Bergmans egna, djupt personliga upplevelse.
Allan Edwalls levnadshistoria är som huggen ur den svenska modernitetens urberg. Han föddes den 25 augusti 1924 i Hissmofors, ett brukssamhälle i Krokoms kommun nordväst om Östersund. Hans far var kiseleldare, ett ofattbart smutsigt och svavelstinkande arbete vid ortens pappersbruk. Familjen bodde i ett litet hus som fadern själv hade byggt.
Allan Edwall växte upp i ett politiskt aktivt hem där kommunismen var lika självklar som respekten för arbete, social rättvisa, bokläsning och kunskapsinhämtning. Det gav honom livsavgörande erfarenheter. Han studerade på egen hand in realexamen på Hermods korrespondensinstitut.
I likhet med sina båda syskon lämnade han tidigt hemorten för att skaffa sig utbildning och därmed ett annat liv än det Hissmofors kunde erbjuda. Sexton år gammal flyttade han 1943 till Stockholm och tog värvning i flottan. Det var ett sätt att få gratis utbildning, mat och husrum. 1947 lämnade han det militära, satsade på att skriva noveller och dikter och tog alla slags påhugg för att försörja sig. Han gick på konstskola och sökte sig till Witzanskys teaterskola. Alex Witzansky, som också undervisade i rörelse vid Dramatens elevskola, såg hans begåvning för dans och pantomim. 1948 turnerade han med Riksteatern i en pjäs med titeln Sången om morgondagen som innehöll flera dansnummer, bland annat till ”Humoresk” av Rachmaninov om man får tro honom själv. 1949 kom han in på Dramatens elevskola tillsammans med Asta Bolin, Lissi Alandh och Margit Carlquist. I otaliga intervjuer hävdade han att han hamnade inom teatern av en ren slump, men allt tyder på att han handlade målmedvetet.
Barndomsåren i Hissmofors fortsatte att leva inom honom hela livet. I åtskilliga intervjuer och radioprogram återkom han till den speciella miljön i bruksorten. Med åren tycks den ha förvandlats till en inre kreativ mylla eller kanske snarare en lanterna magica med figurer som ständigt förändrades i hans egen fantasi. Den 29 juli 1989 var han värd för radioprogrammet Sommar och berättade där häpnadsväckande saker om sin far: Min far bruksarbetaren hann fylla femtio år innan han löste själens gåta. Själens andra namn är ande. Det är alltså en sorts gas. Genom att regelbundet i drygt trettio år andas i en flaska med tillslutande skruvkork med handskriven etikett OPPS! ODÖDLIG VÄTSKA lyckades min far materialisera sin själ. Den imma som uppstod på flaskans insida fick han sedan väga på postkontorets noggranna brevvåg. Han uppskattade sin egen själs vikt till 0, 000014 gram. Genom en enkel matematisk operation kunde han också fastställa hela den samlade mänsklighetens själ till 42, 5 kilo. Inget att skryta med alls, ungefär som en skottkärra med matjord…(avskrift från bandinspelning).
Kanske var det en inre sanning om sin far som han gestaltade på detta sätt, men nog visar det också att läsningen av författare som Fritiof Nilsson-Piraten och Torgny Lindgren lämnat sina avtryck.
När det stod klart att pappersfabriken skulle läggas ner i slutet av 1970-talet engagerade han sig i det lokala motståndsarbetet. Och han finansierade restaureringen av Hissmofors Folkets hus där han uppträdde flera gånger under de sista åren av sitt liv. Ett antal av de uppsättningar han gjorde på sin egen teater, Teater Brunnsgatan 4, hade premiär i denna enkla lokal. Hans sista produktion, pjäsen »Rut och Ragnar« av Kristina Lugn, spelades där för första gången på trettondagsafton, (den 5 januari) 1997, därefter enbart fyra gånger i Stockholm innan han dog den 7 februari samma år.
Hur ska jag nu beskriva hans arbete som skådespelare på scenen? Jag påstår att det var där han hade sitt konstnärliga hjärta. Trots att det har gått mer än fyrtio år sedan jag såg dem är det två föreställningar, som fortfarande lever starkt kvar i mitt minne.
Den första är »Svejk i andra världskriget« av Bert Brecht i regi av Alf Sjöberg som hade premiär på Dramatens stora scen den 11 september 1963.
Allan Edwall spelade huvudrollen, den snacksalige hundhandlaren Svejk i det ockuperade Prag som vädjar, ljuger, dukar upp fantastiska historier, jagas av polisen för hundstöld och driver representanterna för ockupationsmakten till vansinne eftersom de inte vet hur de ska hantera en person som ständigt glider dem ur händerna med sin flödande svada av fantastiska anekdoter, till synes fåraktiga kommentarer och bisarra funderingar.
Föreställningen var i sig epokgörande. Brecht var en samtida storhet som inte tidigare spelats på Dramaten. Han ansågs torr och alltför ideologisk. Så spelades hans pjäser också på Brechts egna och därmed normerande teater, Theater am Schiffbauerdamm i dåvarande Östberlin. Alf Sjöberg förlöste Brecht ur den ideologiska tvångströjan och släppte loss allt vad en stor institutionsteater kan åstadkomma av fantasifull scenografi, dans, musik, sång, till och med stumfilmsfars, allt för att förmedla styckets tema om den lilla människans paradoxala överlevnadsförmåga i en ond värld. I centrum av den fyra timmar långa, karnevaliska, men noggrant strukturerade uppsättningen befann sig alltså Allan Edwalls rollfigur, spelad med en blandning av den koreografiska exaktheten hos Charlie Chaplin, den rostiga värmen i ett svenskt folklustspel och en egenartad, slug skärpa i repliken.
– Jag upplever Allan som en väldigt teknisk skådespelare, säger Björn Gustafson, som förmodligen är den skådespelare som samarbetade mest med Allan Edwall under alla år. I »Svejk i andra världskriget« spelade han den ständigt lika hungriga rollfiguren Baloun.
– Allan var klar över var han hade sina verkningsmedel och han använde dem mycket medvetet. Jag tror att han analyserade de texter han skulle framföra mycket noga och jobbade mycket med dem. Förmodligen sa han sina repliker högt väldigt många gånger och funderade över innehållet. Verkligen funderade alltså. Det var en lång process. Han arbetade mycket. Och han kom aldrig av sig på scenen. Aldrig någonsin.
Björn Gustafson ger ett exempel.
– I »Svejk i andra världskriget« finns en scen där en full soldat berättar att man gjort ett attentat mot Hitler i München. Då säger Svejk så här: »Jag känner två Adolfar, han målaren Adolf och så han som samlar hundskit i Prag, det är inget fel på någon av dom.«
– Hur betonade Allan nu tänkte jag? Men så insåg jag ju att det var fantastiskt bra. Det måste vara någon annan Adolf de talar om. Och då öppnade sig plötsligt en annan verklighet. Den betoningen fick han inte gratis.
Den andra föreställningen i mitt minne är »Kung Ubu« av Alfred Jarry, som hade premiär ett år senare på Marionetteatern vid St Eriksplan i Stockholm i Michael Meschkes regi. Allan Edwall spelade huvudrollen iförd en säckliknande kostym med enorm lösmage. Han var den enda »ordinarie« skådespelaren på scenen. Alla de övriga rollerna i denna myllrande pjäs spelades av marionettdockor i olika storlekar med repliker inspelade på band. Scenografin, som gav ett tvådimensionellt uttryck, var gjord av den polsk-engelska konstnären Francziska Temerson, helt i vitt med svarta detaljer och några få starka färgeffekter, däribland Kung Ubus knallröda mun.
Allan Edwall tog med stor exakthet och variation fram både det grymma och det komiskt absurda i rollfiguren. Jag har sett åtskilliga uppsättningar av pjäsen sedan dess, men ingen har hittills kunnat mäta sig med denna.
– Vi hade ett strålande samarbete, säger Michael Meschke. Det var en mycket krävande roll för Allan, både när det gäller spelstil, scenografi och kostym. Men han hade själv uttryckt en önskan om att få pröva en annan slags teater än den naturalistiska.
Mycket tyder på att det var denna längtan efter en annan sorts teaterform som fick honom att 1986 starta Teater Brunnsgatan 4 som fortfarande lever och utvecklas under konstnärlig ledning av Kristina Lugn. På den lilla intima Teater Brunnsgatan 4 var ambitionerna från början inriktade på det nakna mötet mellan texten, skådespelaren och publiken. Den första produktionen var Allan Edwalls egen bearbetning av Hjalmar Söderbergs roman »Doktor Glas«. Han framförde texten ensam på scenen som ett slags berättarteater med sig själv i alla rollerna. I likhet med flera av de produktioner, som han skapade under de sista tio åren av sitt liv finns uppsättningen inspelad på video. Att se den är som att få inblick i några av skådespelarkonstens hemligaste verktygslådor. Med ytterst små medel – en handrörelse, en vridning på överkroppen, en glidning i rösten förmedlar han de olika rollkaraktärerna. I en annan uppsättning, »Kung Oidipus«, berättar han hela den dramatiska historien med hjälp av de masker som han håller i handen som en blombukett.
Konstantin Stanislavskijs metoder för skådespelarens arbete hade avgörande betydelse för Allan Edwall. Han kom alltid till teatern minst två timmar före varje föreställning och ”stanislaskade”, som han sade, det vill säga arbetade metodiskt med sig själv och rollen. Inlevelse och undertext var viktiga, men också den skarpa blicken ut mot publiken. Inlevelsen var inte mycket värd om inte rolltolkningen fick ett uttryck i rösten och kroppen som verkligen nådde fram till åskådarna. Det finns en oavgjord men noga iakttagen och avlyssnad dragkamp mellan autenticitet och uttryck i hans konstnärliga arbete.
När han väl stod på scenen var han oerhört koncentrerad och tydlig. Björn Gustafson påpekar att han upprepade sin roll exakt likadant kväll efter kväll, men poängterar också det lyhörda samspelet med de andra aktörerna på scenen.
– Jag kommer aldrig att bli en perfekt skådespelare, sa Allan Edwall själv i en radiointervju 1992. Jag vet att det finns vissa människor som anser sig fullärda. De kan jobbet. Jag vet att jag inte kan det, och det är en av drivkrafterna i min verksamhet.
I boken »Venus armar« (1989) reflekterar teaterkritikern Leif Zern i en essä över skådespelarens arbete. Han utgår från begrepp som texten, rösten, utstrålningen och hittar en sammanfattande metafor som går att associera såväl till atomkraftverk och cykelslang som till skådespelarkonst: Högt tryck. Liten ventil.
Jag tror att det är ett uttryck som Allan Edwall skulle ha förstått och gillat.

Erik Janson

Om återköpsvärde

Att köpa biljett på SJ, Hela Sveriges Järnväg på nätet är som att försöka spela bingo på nattgammal is utan att pissa på sig. Det gäller att hålla tungan rätt i mun, kryssa i rätt ruta och inte ge upp inför de hinder som tornar upp sig, inte minst de semantiska.

Det är alltid samma märkliga upplevelse att se hur ett från början nästan anständigt pris på en biljett plötsligt stiger till något absolut hutlöst innan man vet ordet av – om man vill att den ska ha självklara egenskaper som att få någonstans att sitta och vara möjlig att både boka av och om.

När jag för en vecka sedan bokade en helt normal tur-och-retur- biljett till Karlstad men sedan blev erbjuden att åka bil privat i ena riktningen ställdes jag inför något som enbart kan beskrivas som kafka-artat.

– Din biljett är avbokningsbar, sa den vänlige unge mannen bekräftande. Han hade svarat efter en lång väntan i telefonen. Du har ett återköpsvärde på 476 kronor.

– Ett vadå, frågade jag fåraktigt.

– Ett återköpsvärde, upprepade den unge mannen hurtigt. Du kan använda det för en ny resa inom nittio dagar.

- Tar det så lång tid att föra tillbaka pengarna till mitt personkonto, frågade jag, fortfarande fåraktigt. Det handlar ju bara om att klicka några gånger på datorn.

– Jovisst, fortsatte den fortfarande uppenbarligen säljtränat vänliga unge mannen. Men nu talar vi om återköpsvärde. Det är det du är berättigad till. Det framgår av din beställning. Den är avbokningsbar med återköpsvärde. I ditt fall handlar det om 476 kronor.

I den stunden kände jag hur två motstridiga känslor samtidigt kämpade om herraväldet i mitt inre. Dels djup fascination inför begreppet återköpsvärde. Det var en ny semantisk konstruktion för mig. Bara en kreativ kommunikationsbyrå med smak för språklig bakelseproduktion skulle kunna komma på ett sådant ickeord med så hög svansföring. Jag tror att till och med en så begåvad ordvrängare som salig Povel Ramel skulle ha tappat hakan över denna halsbrytande kombination av nonsens och affärsmässighet.

Detta är min tolkning av ordet: jävla dumbom, du inbillar dig väl inte att du både ska kunna boka av din sketna biljett och få pengarna tillbaka? Hur korkad är du egentligen? På en skala mellan ett och tio?

Den andra motstridiga känslan var att jag skulle ha tillbaka mina pengar utan någon som helst diskussion. Allt enligt normal affärssed - med eller utan semantik. Avbokningsrätt innebär rätt av avboka en resa och få pengar tillbaka. Punkt. Slut.

– Du har kanske inte förstått vad våra villkor innebär, försökte den unge säljaren. Nu med ett röstläge som antydde att han sneglat på mitt personnummer och insett att han talade med en pensionär, förhoppningsvis drabbad av senilitet. Han lät lätt lismande. Långsamt. Mycket artikulerat: v-a-d v-å-r-a v-i-l-l-k-o-r i-n-n-e-b-ä-r.

– Jag begriper mycket väl vad du anser att dina jämrans villkor innebär, väste jag ormlikt tillbaka. Men det skulle aldrig falla mig in att acceptera någon annan tolkning än den i ordets rätta mening uppenbara. Jag utgår ifrån att mina pengar med omedelbar verkan sätts tillbaka till mitt personkonto.

– Ja, ja suckade den unge mannen uppgivet. För den här gången då. Ett undantag.

– Inte alls, sa jag. Tvärtom en självklarhet om ordet avbokningsbar ska ha någon mening. Och vad gäller ordet återköpsvärde, så utgår jag ifrån att det med omedelbar verkan förpassas till närmaste soptipp för språkliga sopor.

Man kan i varje fall hoppas.

Om Lucia

Att fira Lucia är en märklig tradition. Hemma i Värmland har den vissa rötter, men ingalunda med vitklädda lussebrudar, sång och kaffe i ottan! Snarare handlade det om att supa till på Luciadagen, föga barntillåtet om man säger så! Jag gissar att Artur Hazelius har ett finger med i det faktum att det blivit som det blivit. Han var mästare på att lukta sig till lokala traditioner och sedan stöpa om dom så att de passade på Skansen. Så är det t ex med midsommarfirandet och stora delar av julfirandet. Att det sedan blev den ”omstöpta”, modifierade och mer rumsrena variationen som spred sig över landet kunde ju inte han rå för!
Luciafirandet som vi ser det i dag har knappast mer än sjuttio-åttio år på nacken. Det var någon tidning (Stockholmstidningen?) som började med Stockholms Lucia någon gång på 1920-talet. Flickor fick skicka in bilder av sig själva och så fick läsarna välja. Ett slags skönhetstävling, helt enkelt. Litet som Idol. Lucian for sedan i kortege genom Stockholm och ”kröntes” av någon känd person inom kultur eller politik på Solliden-scenen. Detta spred sig över landet.
I min barndom kröntes Nordvärmlands Lucia i biografen Stjärnan i Torsby. En gång i början av 50-talet utsågs min pappa till den som skulle kröna Lucia. Det gjorde han, iförd prästdräkt, för högtidligt skulle det vara.
Hela familjen följde med till Torsby, en vinterutflykt på åtta mil i den nya bilen, en Ford Prefect med tre växlar. Efter programmet i Stjärnan bjöds vi på middag i restaurang Björnidet. Det var första gången jag åt kalkon och först gången jag åt oliver .
När vi for hem sent på kvällen lyste stjärnorna över skogen .

Om Skansen.

I Svenska Turistföreningens årsbok 2008 har jag skrivit en artikel om Skansen. Här kommer min ursprungstext. Den är i stort sett densamma, men titeln är en annan, liksom ingressen.
Varsågod:

Skansen – Världens första friluftsmuseum.

Alla svenskar känner till Skansen. Men hur många vet att det är världens första friluftsmuseum i sitt slag med mängder av efterföljare runt om i Sverige och ute i världen. Mannen bakom den framgångsrika nymodigheten hette Artur Hazelius. Hans idéer lever och frodas än i dag, trots att han dog för mer än hundra år sedan.

Två synnerligen eleganta italienska damer stapplar på skyhöga klackar ut ur Skansens statarlänga. När de lyckligen landat på fast mark nedanför den skeva yttertrappan rycker den ena damen på axlarna under sin korta pälsjacka och muttrar med hög röst povertá, povertá! (fattigdom, fattigdom). Håglöst stolpar de vidare i den svala höstsolen i riktning mot Väla skola.
Nej, att förstå ”den svenska fattigdomens betydelse” är inte alltid så lätt för en sydeuropé. Här på Skansen samsas statarlängan med lappkåtor, finnpörten och välmående bondgårdar, ja till och med en riktig herrgård.
Lördagen den 1 december 2007 är stämningen en annan. Det är dags för årets första julmarknad. Julmarknaden under adventshelgerna är ett av Skansens äldsta och största evenemang. Den första hölls redan 1903. I dag hänger regnet i luften, men köerna till kassorna vid huvudingången är imponerande. Doften av saffransbröd och glöggkryddor blandas med röken från grillbäddar och björkvedsbrasor. På Sollidens scen övar en ungdomskör Luciavisor och i marknadsbodarna försöker försäljare i vackra folkdräkter att förmå oss att förköpa oss på halmslöjd, senap, linnedukar och ljusstakar i trä och järnsmide och allt vad det nu är. Julstämningen är total, trots duggregn och frånvaro av snö.
I en bod vid Bollnästorget står Barbro Ekholm och säljer lotter. För dagen är hon iförd en vacker kvinnodräkt från Floda i Dalarna med tjock, kritvit fårpäls och färgrann, broderad hätta. Barbro är en Skansens verkliga veteraner. Hon började sälja program till Ringleksbarnen 1934, då var hon fem år. Så småningom kom hon med i folkdanslaget och fortsatte sedan under många år med att sälja Skansens senap under julmarknaderna. Under senare år har det blivit försäljning av lotter.
– Det går det med, säger Barbro. Men det var roligare att sälja senap. Det viktigaste är ändå att få vara här och arbeta under julmarknaden. Det är en fin tradition för mig.
Skansen är ett av Sveriges allra största turistmål. I Stockholm ligger Skansen sedan många år på första plats när det gäller antalet besökare, ungefär 1 miljon varje år. Inte illa för ett kulturhistoriskt friluftsmuseum med drygt hundra år på nacken!
Skansen har överlevt alla samhällsförändringar under 1900-talet och utan åthävor stakat sig fram i sitt eget spår, segt som en Vasaloppsåkare från Evertsberg. Spåret drogs upp av språkmannen, folklivsforskaren och entreprenören Artur Hazelius i slutet av 1800-talet.
Artur Hazelius är en riktigt intressant människa. Museichef, folkbildare, pr-man och nöjespappa, allt på samma gång. Han tillhörde inte universitetsvärlden, men doktorerade i nordiska språk i Uppsala och blev lärare vid ett lärarinneseminarium i Stockholm.
Hans far var hög officer men också starkt påverkad av tidens radikala pedagogiska idéer. Det var idéer som sonen tog fasta på.
Rätt snart var det något helt annat som kom att uppta Artur Hazelius tid och engagemang – folklivsforskningen. Det kan låta torrt och dammigt, men för honom handlade det om liv och blod. Under många och långa fotvandringar genom Sverige kom han underfund med att det gamla bondesamhället snabbt höll på att förändras. Gamla brukningsmetoder på åkrarna övergavs, omoderna redskap slängdes på sophögen, de traditionella kläderna hamnade i bästa fall på vinden, urgamla byggnader utan funktion revs eller övergavs.
Ville man bevara något av det gamla till eftervärlden var det hög tid att handla. På kort tid samlade han på sig mängder av kläder, andra föremål och hela hus, framför allt från Dalarna men också från andra landskap. Och från Norge, förstås, som då ännu var i union med Sverige. Hazelius var en hängiven skandinavist.
1872 öppnade han ”Skandinavisk-etnografiska samlingen” i två små paviljonger på Drottninggatan i Stockholm, mitt emot nuvarande Centralbadets gård.
Det låter kanske inte så upphetsande, men sättet som föremålen visades var något absolut nytt. Hazelius och hans medarbetare hade byggt upp något som han kallade dioramor det vill säga hela miljöer som ”befolkades” av vaxdockor klädda i lokala dräkter. Till hjälp för uppställningarna använde han sig bland annat av populära konstverk med lantliga motiv. Mest känd är nog det diorama som byggdes upp med Amalia Lindegrens tårframkallande målning Lillans sista bädd som förebild.
Skandinavisk-etnografiska samlingen blev omåttligt populär bland stockholmarna. Året efter gjorde dioramorna succé på världsutställningen i Paris
Så började det som ledde fram till Nordiska museet och Skansen, Artur Hazelius livsverk.
Nordiska museet, som invigdes 1907, skulle inte bara vara ett museum utan också platsen för stora folkliga fester i fosterländsk anda. Det var så han tänkte sig att den jättelika centralhallen i Nordiska museets hus på Djurgården skulle användas. Den byggnad vi ser i dag skulle enligt de ursprungliga planerna ha kompletterats med tre lika stora – eller större - byggnader där föremålen skulle förevisas och förvaras. Man kan beklaga eller känna sig lättad över att dessa planer inte genomfördes. Men det är intressant att han ville att museet skulle vara en plats för folkliga aktiviteter. Det går en rak linje från denna tanke till våra dagars Allsång på Skansen, även om det fosterländska inte tar så stort utrymme numera.
Redan från början umgicks Artur Hazelius med tanken på att parallellt med Nordiska museet bygga upp ett friluftsmuseum där man skulle kunna visa hela gårdsmiljöer, i princip ordnade som ett Sverige i miniatyr från norr till söder.
När han den 2 mars 1891 fick chansen att köpa en tomt på drygt 29000 kvadratmeter på den höga Skansen-klippan på Djurgården var steget från beslut till handling kort. Han drog igång med en rivstart. Redan den 11 oktober samma år kunde den nya anläggningen invigas. Besökarna – som fick betala 1 krona i inträde, vilket var dyrt – fick se Morastugan, Hackstugan från Orsa, Kyrkhultstugan från Blekinge, ett ”lappläger” (med såväl renar som äkta samer) och två kolarkojor.
Under de följande åren köpte han ytterligare mark på området, lät sätta upp ännu flera hus och gårdar, anlägga trädgårdar, plantera mängder av träd och starta kaféer. Redan 1892 började man placera ut burar och voljärer med vilda djur av olika slag på området, en säker publikmagnet med lång tradition på Djurgården. Nära den nuvarande huvudentrén, på den plats som kallades Tivoli, fanns under 1800-talet ett menageri med både lejon, björnar och elefanter!
Ekonomin var minst sagt äventyrlig, men Artur Hazelius var inte bara en mästare på att göra reklam för den nya anläggningen, han var också en mästare på att tigga pengar hos tidens förmögna stockholmare. Redan tidigt blev det på modet bland huvudstadens bättre borgardamer att arbeta som volontärer under de stora evenemangen, ett bra sätt att både upprätthålla intresset för Skansen och hålla lönekostnaderna nere.
De många festligheterna blev snabbt populära. På Skansen började man fira både Gustaf II Adolfs och Karl XII: s dödsdagar med pompa och ståt. Jul, nyår och midsommar har grundligt firats från första början, delvis med helt egna varianter av folkliga traditioner. Festerna fick efterföljare i resten av riket. Det var troligen Artur Hazelius som gjorde det svenska midsommarfirandet till vad det är i dag.
Det verkliga snilledraget var när han 1893 plötsligt kom på att fira den 6 juni för att ära den svenska flaggan och fira minnet av Gustav Vasas intåg i Stockholm. Han kallade dagen för nationaldag. Sedan 1983 är 6 juni officiell nationaldag, sedan 1998 helgdag.
Det är uppenbart att Artur Hazelius – medvetet eller omedvetet – med projektet Skansen lyckades hitta rätt tonläge bland tankar och idéer som rörde sig i hans tid. Nymodigheten slog omedelbart igenom. Skansen blev berömt, omdiskuterat, omskrivet och flitigt besökt inte bara av ”vanliga” stockholmare och turister utan också av sin tids opinionsbildare. August Strindberg engagerade sig både i Nordiska museet och i Skansen med typisk hatkärlek. I pjäsen Midsommar låter han personerna tala troskyldigt och naivt romantiskt om Skansen. I romanen Götiska rummen är tonläget iskallt, sarkastiskt, rent av tarvligt.
I det första numret av den nordiska kulturtidskriften Ord och bild som kom ut 1892 skrev författaren Gustaf af Geijerstam att ”det blir helg inom en när man går omkring i den underliga anläggningen Skansen”. Uppenbarligen var den inte underligare än att den kunde tjäna som inspiration till en lång rad friluftsmuseer både i Sverige, resten av Europa och i USA.
Artur Hazelius dog 1901. Hans efterträdare har med varierande framgång fört hans arv vidare. Under årens lopp har ett stort antal byggnader tillkommit - stadskvarteren, Skogaholms herrgård, missionshuset,
Folkets Hus, godtemplarlokalen Brofästet, kolonistugorna. Det senaste tillskottet är järnhandlarhuset, som är en kopia av en byggnad i Hudiksvall. Det invigdes 2005. Restaurang Solliden och den stora utomhusscenen tillkom på 1930-talet. Samtidigt utvecklades programverksamheten på olika sätt. Allsång på Skansen uppstod inte med TV. Den programpunkten började redan i mitten av 1930-talet under ledning av kantorn i Oscars församling, Sven Lilja.
Husen på Skansen kräver ständig översyn och ibland omfattande reparationer. Anders Utas har under några veckor arbetat med att byta ut taket på ett av husen vid Bergsmansgården. Han visar hur problematiskt det kan vara. Vid en tidigare reparation har man använt moderna plastmaterial på de ytor som inte syns, vilket inte varit bra för taket som fått omfattande rötskador.
– När taket reparerades förra gången, någon gång på 1970-talet hade man ingen respekt för gamla hantverkstekniker. Sådant hämnar sig i längden, säger Anders Utas, inte utan skärpa. Man måste vara lyhörd för de gamla husen.
Nu ska de skadade delarna av taket lagas och plasten ersättas med björknäver från Ryssland, ett traditionellt material som andas och inte ruttnar i första taget.
Att vårda de gamla byggnaderna på ett hantverksmässigt riktigt sätt är över huvud taget en viktig del av Skansens verklighet.
En kväll i oktober, medan mörkret sänker sig över Stockholm samlas ett trettiotal personer i Skånska gruvan där Skansen Byggnadsvård har sina lokaler. Ämnet för kvällens seminarium är den gamla byggnadstekniken skiftesverk. Efter föredraget av experten Sten Nilsson från Halland blir det praktiska demonstrationer. På nära håll får vi studera hur tekniken gestaltar sig i en enkel marknadsbod på Bollnästorget, i huvudbyggnaden på halländska Oktorpsgården och i ett lambgift från Fårö. Det är gammaldags, rejäl folkbildning, men också en levande diskussion om teknik, material och hur man på bästa möjliga sätt ska bevara sådana hus i så gott skick som möjligt.
Men det handlar inte bara om hus på Skansen. I snickerifabriken från Virserum står möbelsnickaren Sören Rapp och arbetar med en taburett i en stil som var mycket populär omkring 1920. Samtidigt berättar han om sitt jobb och den lilla fabriken - som i sig själv är en berättelse om övergången vid förra sekelskiftet från hantverk i hemmet till industriproduktion. Men fortfarande behövdes hantverkskunskaperna hos dem som arbetade där. Sören Rapp har själv en gedigen utbildning från bland annat Carl Malmstens Verkstadsskola.
– Folk är väldigt intresserade, säger han.
Ett område med påtagligt kvinnliga hantverkstraditioner möter man i Skansens klädkammare. Där finns åtskilliga tusen kulturhistoriska plagg, både festkläder och vardagskläder. De används dagligen, bland annat för av värdarna som möter besökarna i de gamla husen. Vid stora evenemang, till exempel julmarknaden klär man upp bortåt 500 funktionärer i passande kostymering.
Skansens klädkammare är en ovärderlig kunskapsbank när det gäller gamla tiders kläder och hemtextilier både när det gäller material, modeller och skärningar. Här är man noga med att hålla kunskaperna vid liv, om än med hjälp av moderna symaskiner. När det behövs syr man helt enkelt upp nya plagg. Chefen, Nina Söderblom, är själv utbildad damskräddare och mönsterkonstruktör.
– Det kan vara nog så knepigt ibland, säger hon och visar ett komplicerat mönster till ett klänningsliv från förra sekelskiftet som hon tagit fram med hjälp av ett utslitet plagg.
. I stadskvarteren finns det verkstäder för många skråbundna hantverk, till exempel silversmeder, tapetserare, skräddare. I städerna var ju hantverkarna fram till 1846 samlade i olika skrån under ledning av åldermän, som i sin tur samlades till beslut i borgerskapet. Skansen har naturligtvis ett eget borgerskap, med chefen för kulturhistoriska enheten som borgmästare.
Åldermannen i Skansens bagarskrå heter Ken Eklund och trots sin titel är han bara fyrtio år gammal. Från den gamla vedeldade stenugnen hämtar han en plåt med doftande kanelbullar. Luften i bageriet är varm och fuktig. Det beror på kvalmkitteln som står på en öppen eld och pyser ut sin ånga på plåtarna med matbröd som jäser på träställningar strax under taket.
– Att vara bagare är ett fint gammalt hantverk, säger Ken Eklund.
I dag heter Skansenchefen John Brattmyhr och kommer ursprungligen från Folkets Husrörelsen. Han talar engagerat om de fyra ”benen” som gör Skansen unikt – området i sig självt med grönskan och växtligheten, de 160 kulturhistoriskt värdefulla husen som berättar om Sveriges utveckling i princip från medeltiden till 1930-talet, den zoologiska avdelningen med de nordiska djuren, ungefär 70 arter, bland dem många rovdjur. Till detta kommer programverksamheten som spänner över ett vitt område från allsång till föreläsningar på akademisk nivå.
– Det är denna helhet, denna bredd som gör Skansen så speciell, säger John Brattmyhr med eftertryck.
– Och det har vi Artur Hazelius att tacka för. Det var han som drog upp riktlinjerna. Det efter dem vi fortfarande arbetar.
– Skansen har varit bra på att skapa sina egna traditioner, påpekar John Brattmyhr. Artur Hazelius var ganska fördomsfri när han närmade sig olika traditioner, till exempel när det gäller julfirandet.
Och det var ju inte bara de nordiska djuren som drog folk. På Skansen fanns länge betydligt mer exotiska djur - både elefanter, sjölejon och schimpanser!
– Jag är glad för den där fördomsfriheten, säger John Brattmyhr. Den gör att det finns visst svängrum för oss som jobbar här i dag. Jag vill gärna att vi ska kunna stå också för det oväntade.
Skansen handlar inte bara om kulturhistoria utan också helt krasst om att skaffa inkomster. Bidragen från det allmänna uppgår till 37 procent av budgeten, som för 2006 hamnade på ca 160 miljoner kronor. Resten måste man dra in på egen hand. I ett internationellt perspektiv är det mycket hårt beting.
– Det är dyrt att byta halmtak, suckar John Brattmyhr, och reflekterar samtidigt över hantverkets situation i dag.
– Jag skulle gärna se att vi fick ett nationellt uppdrag att inventera och utveckla de klassiska hantverksyrkena i vår tid, säger han. För närvarande är det mycket kunskaper som bara försvinner eftersom det inte finns någon återväxt. Utbildningar läggs ner och informationen om vilka aktiva hantverkare som ändå finns är ytterst bristfällig.
Man behöver bara resa till Norge för att hitta en helt annan syn på hantverk. På friluftsmuseet Maihaugen i Lillehammer finns NHU (Norsk Håntverksutvikling) som har ett statligt uppdrag att kartlägga, informera om och utveckla alla hantverksyrken. Något liknande finns inte i Sverige.
Johan Brattmyhr säger det inte rakt ut, men mycket tyder på att han gärna skulle se att en liknande funktion upprättades och fick sin placering på Skansen.
– Jag har mötts av en viss förståelse på kulturdepartementet, säger han.
På frågan om vad som är Skansens själ, svarar han så här:
– Det finns ingenting i Sverige som förmedlar en så stark hemkänsla som Skansen. Skulle man fira nyårsafton eller nationaldagen på Stadion skulle det ju uppfattas mer som en angelägenhet bara för Stockholmarna. Skansen är ett Sverige i miniatyr och här finns det plats för alla.

Om losers

Leonard Cohen sjöng om vackra förlorare, ”Beautiful losers”, men var ser man sådana? Inte i pressen i varje fall! Jag har bläddrat igenom ett antal dagstidningar och magasin för att hitta en intervju med en människa som inte är framgångsrik, inte hittat ett sätt att övervinna svårigheter, som är livrädd för att dö, som är allmänt taskig, trist och avundsjuk.
Fram på sidorna skrittar idel vidsynta personer som hanterar sina liv hur bra som helst, även om man inte alltid har gjort det. Men nu, minsann . Karriären är inget problem, kärleken har man funnit, om än kanske sent i livet, sjukdomarna har man överlevt, döden är inte ett hot utan ”en del av livet”. Vackert leende, med spirituell eller sammetsmjuk blick möter de läsaren på bilderna, som gärna är tagna i en ombonad hemmiljö.
Och så vidare och så vidare.
Är det bara jag som vill läsa en rejäl text om en misslyckad människa, en som inte fixar sin vardag, en som förlorat jobbet och inte hittar på råd, inte får ”ändarna att mötas”, som det heter med ett danskt uttryck?
I tidningen Vi finns det i varje nummer långa, välskrivna och väl underbyggda intervjuer med fruktansvärt framgångsrika personer, oftast kvinnor faktiskt, i senaste numret handlar det bland annat om Anne Wegelius, ny programdirektör på SvT. Hon är rent hjärtslitande framgångsrik, vilket jag inte på något sätt missunnar henne. Och i tidningen Fokus kan man läsa om både Zlatan Ibramovics och Olle Salo. Inga losers det heller, inte så långt ögat når. Och visst, båda är väl värda sina framgångar.
Men ändå. Det är något som fattas.
Men ibland händer det gudskelov att man åtminstone kan ana sprickor i de stiliga fasaderna.
I förra numret av VI fanns ett långt, elegant skrivet porträtt av Birgitta Olsson, riksdagsledamot för folkpartiet och i det närmaste helgonförklarad för sitt motstånd mot FRA-lagen. Mot slutet av artikeln kommer något som har en påtagligt loserdoft. Birgitta Olsson säger sig i varje fall kunna leva med den kompromiss av som till röstades igenom i Riksdagen.
Ja, vad är det losers i alla tider har tvingats göra, om inte att ge upp det man hoppas på, längtar efter och tror på? Och ”leva med” en kompromiss . I bästa fall.