Opera Mecatronica

Jag var med om något ovanligt spännande i lördags. Opera Mecatronica hette evenemanget som ägde rum i den gamla sedan länge övergivna reaktorhallen vid KTH i Stockholm. I detta stora fascinerande utrymme, 25 meter ner i marken med sin både skrämmande och sakligt vetenskapliga historia hade koreografen och konstnären Åsa Unander- Scharin och musikern Carl Unander – Scharin ställt ut och aktiverat ett antal objekt eller vad man ska kalla det under. Där fanns också några intressanta konstvideofilmer. Men det var de koreografiska objekten som berörde mest. Med hjälp av modern teknik och inte minst datorer bringades några av objekten att röra på sig, de fick liv och identitet till musik som byggde på klassiska pärlor ur Bizets Pärlfiskarna, Monteverdis Orfeus och Offenbachs Hoffmans äventyr, men förvrängda, remixade, förvandlade.
Mest förtrollande av alla var förstås Robocygne, den svarta svanen med lång hals och flaxande vingar som med hjälp av en massa små maskiner och elledningar och ett intrikat dataprogram dansade till en elektronisk variant av Rothbarts tema i Svansjön. Det var vackert och litet rörande på ett slags högteknologiskt sentimentalt vis. Men också dockan Olimpia med lealösa lemmar av järnskrot och ett huvud som såg ut som en tilltufsad surströmmingsburk förmedlade något slags skör, förvirrad men uppriktig, skramlande skönhet när hon dansade, svävande över den djupa, tomma reaktorbassängen.
Som jag förstod det var utställningen en del av Åsa Unander- Scharins doktorsavhandling på temat konst och teknik.
Det finns säkert en rad teoretiskt viktiga saker att säga om utställningen, men för mig var de i första vändan en skönhetsupplevelse.
Jag vet mig inte ha sett något liknande sedan William Kentridge ställde ut sin Black Box på Moderna museet för ett par år sedan.

Smällkarameller

Smällkarameller tillhör naturligtvis inte livets nödtorft, men det är något som jag råkar gilla.
Och jag vet varför.
När jag var barn betydde smällkarameller STOR fest. De satt fast med knappnålar på den kransekake som beställdes hos handlare Posaas i Linna, alldeles innanför norska gränsen. Kakan bestod av ett antal ringar av mandelmassa som staplades på ett fat, ett slags krokan som serverades till efterätten vid stora kalas kring jul och påsk vill jag minnas. Till dekorationerna hörde också färgglada små norska flaggor.
De där smällkaramellerna av glanspapper hade ett knallpulverförsett band i sig. Man drog i varsin ände med sin bordsgranne, det small rätt duktigt och karamellens inre avslöjade sig: en fånig mössa av silkespapper och en liten papperslapp med en rolig, men poänglös anekdot.
Jag minns inte när den ”sista” kransekaken serverades i milt föräldrahem, kanske var det fyrtio år sedan. Och smällkarameller har jag över huvud taget inte sett sedan dess. Men när styrelsen för Reimersholmes Kulturkommitté – som jag har förmånen att få vara med i – funderade över att man borde ha ett program om julläsning ramlade ordet smällkaramell ner i mig som en pollett i ett en gammaldags telefonkiosk. Så nu ska vi ha en kväll med Litterära smällkarameller den 30 november.
Litteraturen var det ingen konst att hitta. Men var kan man få tag i smällkarameller? Jag gick ut på Facebook och frågade och simsalabim. Det visade sig att The English Shop i Söderhallarna sålde Christmas crackers dvs. smällkarameller!
Jag har köpt på mig ett litet lager som ska brisera mellan Torsten Wahlunds uppläsningar av texter av Vargas Llosa, Combüchen, Jonas Karlsson, you name it. Jag hoppas att det finns fåniga mössor och fåniga anekdoter inuti dom:

Om teater

I många år såg jag mycket teater både på små och stora scener runt om i Sverige, inte bara i Stockholm. Men för tio år sedan tog det slut. Det var inte bara för att jag inte längre hade något forum att skriva om teater i. Jag hade inte samma lust längre.
Därför har jag missat det mesta av allt det nya som hänt i svensk teater, till och med på scenerna i Stockholm. Ett och annat har jag ju sett utan att det lämnat några djupare spår.
Nu ska det bli ändring på den saken. På kort tid har jag sett både Strindbergs Ett drömspel på Moment-Teatern i Gubbängen och En sommardag av Jon Fosse på Dramaten.
Det var litet skrämmande att inse att Momentteatern funnits i tio år utan att jag sett en enda av deras uppsättningar. Det är väl därför jag inte lyckades få något grepp om deras version av Ett drömspel. För mig föll den sönder i en mängd fragment som jag hade svårt att samla ihop till något slags enhet. Det var först när jag läste programhäftet som det stod klart för mig att regiidén gick ut på att låta ett antal av figurer ur Momentteaterns alla uppsättningar dyka upp i Ett drömspel och ibland ta över de klassiska rollerna som officern, Indras dotter, affischören, advokaten och så vidare. Hade jag förstått det från början hade jag kanske känt mig mindre förvirrad. I varje fall lämnade jag teatern full av invändningar. Men uppenbarligen har den betytt något för mig eftersom jag funderat så mycket på den i efterhand.
En sommardag av den norske dramatikern Jon Fosse på Dramaten var naturligtvis en helt annan upplevelse. Fosse är i dag en mycket flitigt spelad dramatiker i hela Europa, men inte särskilt mycket i Sverige. Jag har bara sett en uppsättning tidigare, på Teater 9, för många år sedan. Jag minns det som en vacker och mycket stillsam upplevelse. Och det är väl vad jag kan säga om den matinéföreställning på Dramaten jag nu såg. Pjäsen En sommardag visade sig vara en mycket skickligt skriven pjäs med många djupa bottnar. Ett ungt par har lämnat staden och flytta till ett stort, vackert hus vid en fjord. Mannen, som möjligen är konstnär av något slag, är en orolig själ, som trivs bäst i sin lilla båt ute på den oroliga fjorden. En dag kommer han inte tillbaka, däremot får vi veta att hans båt har hittats drivande i vattnet.
I pjäsen har det gått tjugosex år sedan denna händelse. Kvinnan bor kvar i huset, liksom förstummad av sorg. Historien berättas i några få återblickar och slutar i något slags förändring hos henne som gör att hon kan gå vidare i sitt liv. Då och nu möts, replikerna är korta, pauserna många. Den utpräglade Dramatenaktrisen Lis Terselius kämpar tappert med det nertonade språket och lyckas till slut skrapa fram en absolut självlysande tolkning av den ensamma kvinnan. Mötet mellan henne och mannen som ännu ung i en återblick var starkt. Det var också intressant att se Chatarina Larsson som den plötsligt uppdykande väninnan. Hon har helt andra teatererfarenheter inte minst från fria teatergrupper och hade inga svårigheter att hitta det rätta, avspända vardagliga tonläget.
Jag har läst ett par av Jon Fosses romaner och slagits av hur nära han står en specifik ”ordknapp” tradition i norsk litteratur. Jag kan känna ett släktskap både med Tarjei Vesaas och med Hans E. Kinck i hans litterära språk.
I vårt lands litteratur kan jag bara komma på två namn - Tage Aurell och Birgitta Trotzig - som utifrån helt andra utgångspunkter närmar sig ett liknande stilideal i sina texter.

Till Uppsala!

Mellan 1962 och 1969 bodde jag i Uppsala, först gjorde jag lumpen på underofficerskolan och sedan studerade jag humaniora några år innan jag började arbeta i förlagsbranschen och pendlade till Stockholm. Efter det har jag bara varit där på korta besök, senast för fem år sedan för att intervjua en konstnär som ställde ut på Bror Hjorths hus.

I tisdags tog jag tåget dit för att träffa Rikard, en av de unga människor jag hade förmånen att träffa på Moderna museet. Vi anställdes samtidigt som värdar 2004. Han en ungdom mellan 25 och 30, som de flesta andra värdar, jag en gammal stöt i sextioårsåldern, på väg ut ur det aktiva yrkeslivet.

Numera är Rikard doktorand vid filosofiska fakulteten vid Uppsala universitet samtidigt som han skriver om konst och arkitektur i Upsala Nya Tidning.

Men det var inte bara Rikard jag ville träffa, jag ville litet snabbt kolla in vad som hänt med själva stadens centrum – och möjligen hitta mig själv för snart femtio år sedan i någon gränd. Man vet aldrig.

Först Rikard. Väldigt trevligt var att återknyta kontakten och att se hans studentlägenhet, hans institution i universitetets stora Humaniscentrum . Något liknande fanns inte på min tid. Jag erinrade mig de dragiga seminarierummen i den gamla villan där ämnet litteraturvetenskap höll till på ”min” tid.

Men roligast var förstår att hitta tillbaka till samtalet, tankeutbytet över generationsgränsen, det som gjorde åren på Moderna museet så – utvecklande . Jag hittar inte något annat ord just nu. Samtalen med Rikard var särskilt spännande för att han som tränad filosof har insikter som jag inte har och kunde vända och vrida på argumenten. Tydligen tyckte han att det var mödan värt att ifrågasätta mina rätt oreflekterade åsikter och insikter, mer baserade på erfarenhet än teoretiska kunskaper. För mig har det varit – och är - helt ovärderligt, ett sätt att hålla ett slags frågande nyfikenhet levande, inte på bara på konstvärlden faktiskt.

Uppsala var sig rätt likt. Fast centalstationen, den har förändrats rejält, och det bara till det bättre. Den slottliknande gamla huvudbyggnaden såg mycket övergiven ut, vilken den är, och Bror Hjorths spelman med sin praktfulla jättekuk har hamnat helt vid sidan om resenärernas blickar.

Men Carolina Rediviva var lika pompös som alltid och domkyrkans valv lika mäktiga. Jag stannade en bra stund i Carolinas foyer där det finns en oväntat välgjord utställning med några bibliotekets verkliga godbitar.

Snöstormen som drog fram över staden med hårda nordliga vingar var lika bitter som jag minns det. Jag fick ge upp planen att ta mig till Vaksala torg för att titta på det nya konserhuset Tack vare ett system av trista kommersiella gallerior kom jag helbrägda och torrskodd till stationen.

Om jag hittade mig själv som 20-åring någonstans i stan?

Nej. Och lika bra var det.