Smällkarameller

Smällkarameller tillhör naturligtvis inte livets nödtorft, men det är något som jag råkar gilla.
Och jag vet varför.
När jag var barn betydde smällkarameller STOR fest. De satt fast med knappnålar på den kransekake som beställdes hos handlare Posaas i Linna, alldeles innanför norska gränsen. Kakan bestod av ett antal ringar av mandelmassa som staplades på ett fat, ett slags krokan som serverades till efterätten vid stora kalas kring jul och påsk vill jag minnas. Till dekorationerna hörde också färgglada små norska flaggor.
De där smällkaramellerna av glanspapper hade ett knallpulverförsett band i sig. Man drog i varsin ände med sin bordsgranne, det small rätt duktigt och karamellens inre avslöjade sig: en fånig mössa av silkespapper och en liten papperslapp med en rolig, men poänglös anekdot.
Jag minns inte när den ”sista” kransekaken serverades i milt föräldrahem, kanske var det fyrtio år sedan. Och smällkarameller har jag över huvud taget inte sett sedan dess. Men när styrelsen för Reimersholmes Kulturkommitté – som jag har förmånen att få vara med i – funderade över att man borde ha ett program om julläsning ramlade ordet smällkaramell ner i mig som en pollett i ett en gammaldags telefonkiosk. Så nu ska vi ha en kväll med Litterära smällkarameller den 30 november.
Litteraturen var det ingen konst att hitta. Men var kan man få tag i smällkarameller? Jag gick ut på Facebook och frågade och simsalabim. Det visade sig att The English Shop i Söderhallarna sålde Christmas crackers dvs. smällkarameller!
Jag har köpt på mig ett litet lager som ska brisera mellan Torsten Wahlunds uppläsningar av texter av Vargas Llosa, Combüchen, Jonas Karlsson, you name it. Jag hoppas att det finns fåniga mössor och fåniga anekdoter inuti dom: