Jag var med om något ovanligt spännande i lördags. Opera Mecatronica hette evenemanget som ägde rum i den gamla sedan länge övergivna reaktorhallen vid KTH i Stockholm. I detta stora fascinerande utrymme, 25 meter ner i marken med sin både skrämmande och sakligt vetenskapliga historia hade koreografen och konstnären Åsa Unander- Scharin och musikern Carl Unander – Scharin ställt ut och aktiverat ett antal objekt eller vad man ska kalla det under. Där fanns också några intressanta konstvideofilmer. Men det var de koreografiska objekten som berörde mest. Med hjälp av modern teknik och inte minst datorer bringades några av objekten att röra på sig, de fick liv och identitet till musik som byggde på klassiska pärlor ur Bizets Pärlfiskarna, Monteverdis Orfeus och Offenbachs Hoffmans äventyr, men förvrängda, remixade, förvandlade.
Mest förtrollande av alla var förstås Robocygne, den svarta svanen med lång hals och flaxande vingar som med hjälp av en massa små maskiner och elledningar och ett intrikat dataprogram dansade till en elektronisk variant av Rothbarts tema i Svansjön. Det var vackert och litet rörande på ett slags högteknologiskt sentimentalt vis. Men också dockan Olimpia med lealösa lemmar av järnskrot och ett huvud som såg ut som en tilltufsad surströmmingsburk förmedlade något slags skör, förvirrad men uppriktig, skramlande skönhet när hon dansade, svävande över den djupa, tomma reaktorbassängen.
Som jag förstod det var utställningen en del av Åsa Unander- Scharins doktorsavhandling på temat konst och teknik.
Det finns säkert en rad teoretiskt viktiga saker att säga om utställningen, men för mig var de i första vändan en skönhetsupplevelse.
Jag vet mig inte ha sett något liknande sedan William Kentridge ställde ut sin Black Box på Moderna museet för ett par år sedan.
No comments:
Post a Comment