Till Uppsala!

Mellan 1962 och 1969 bodde jag i Uppsala, först gjorde jag lumpen på underofficerskolan och sedan studerade jag humaniora några år innan jag började arbeta i förlagsbranschen och pendlade till Stockholm. Efter det har jag bara varit där på korta besök, senast för fem år sedan för att intervjua en konstnär som ställde ut på Bror Hjorths hus.

I tisdags tog jag tåget dit för att träffa Rikard, en av de unga människor jag hade förmånen att träffa på Moderna museet. Vi anställdes samtidigt som värdar 2004. Han en ungdom mellan 25 och 30, som de flesta andra värdar, jag en gammal stöt i sextioårsåldern, på väg ut ur det aktiva yrkeslivet.

Numera är Rikard doktorand vid filosofiska fakulteten vid Uppsala universitet samtidigt som han skriver om konst och arkitektur i Upsala Nya Tidning.

Men det var inte bara Rikard jag ville träffa, jag ville litet snabbt kolla in vad som hänt med själva stadens centrum – och möjligen hitta mig själv för snart femtio år sedan i någon gränd. Man vet aldrig.

Först Rikard. Väldigt trevligt var att återknyta kontakten och att se hans studentlägenhet, hans institution i universitetets stora Humaniscentrum . Något liknande fanns inte på min tid. Jag erinrade mig de dragiga seminarierummen i den gamla villan där ämnet litteraturvetenskap höll till på ”min” tid.

Men roligast var förstår att hitta tillbaka till samtalet, tankeutbytet över generationsgränsen, det som gjorde åren på Moderna museet så – utvecklande . Jag hittar inte något annat ord just nu. Samtalen med Rikard var särskilt spännande för att han som tränad filosof har insikter som jag inte har och kunde vända och vrida på argumenten. Tydligen tyckte han att det var mödan värt att ifrågasätta mina rätt oreflekterade åsikter och insikter, mer baserade på erfarenhet än teoretiska kunskaper. För mig har det varit – och är - helt ovärderligt, ett sätt att hålla ett slags frågande nyfikenhet levande, inte på bara på konstvärlden faktiskt.

Uppsala var sig rätt likt. Fast centalstationen, den har förändrats rejält, och det bara till det bättre. Den slottliknande gamla huvudbyggnaden såg mycket övergiven ut, vilken den är, och Bror Hjorths spelman med sin praktfulla jättekuk har hamnat helt vid sidan om resenärernas blickar.

Men Carolina Rediviva var lika pompös som alltid och domkyrkans valv lika mäktiga. Jag stannade en bra stund i Carolinas foyer där det finns en oväntat välgjord utställning med några bibliotekets verkliga godbitar.

Snöstormen som drog fram över staden med hårda nordliga vingar var lika bitter som jag minns det. Jag fick ge upp planen att ta mig till Vaksala torg för att titta på det nya konserhuset Tack vare ett system av trista kommersiella gallerior kom jag helbrägda och torrskodd till stationen.

Om jag hittade mig själv som 20-åring någonstans i stan?

Nej. Och lika bra var det.