Om teater

I många år såg jag mycket teater både på små och stora scener runt om i Sverige, inte bara i Stockholm. Men för tio år sedan tog det slut. Det var inte bara för att jag inte längre hade något forum att skriva om teater i. Jag hade inte samma lust längre.
Därför har jag missat det mesta av allt det nya som hänt i svensk teater, till och med på scenerna i Stockholm. Ett och annat har jag ju sett utan att det lämnat några djupare spår.
Nu ska det bli ändring på den saken. På kort tid har jag sett både Strindbergs Ett drömspel på Moment-Teatern i Gubbängen och En sommardag av Jon Fosse på Dramaten.
Det var litet skrämmande att inse att Momentteatern funnits i tio år utan att jag sett en enda av deras uppsättningar. Det är väl därför jag inte lyckades få något grepp om deras version av Ett drömspel. För mig föll den sönder i en mängd fragment som jag hade svårt att samla ihop till något slags enhet. Det var först när jag läste programhäftet som det stod klart för mig att regiidén gick ut på att låta ett antal av figurer ur Momentteaterns alla uppsättningar dyka upp i Ett drömspel och ibland ta över de klassiska rollerna som officern, Indras dotter, affischören, advokaten och så vidare. Hade jag förstått det från början hade jag kanske känt mig mindre förvirrad. I varje fall lämnade jag teatern full av invändningar. Men uppenbarligen har den betytt något för mig eftersom jag funderat så mycket på den i efterhand.
En sommardag av den norske dramatikern Jon Fosse på Dramaten var naturligtvis en helt annan upplevelse. Fosse är i dag en mycket flitigt spelad dramatiker i hela Europa, men inte särskilt mycket i Sverige. Jag har bara sett en uppsättning tidigare, på Teater 9, för många år sedan. Jag minns det som en vacker och mycket stillsam upplevelse. Och det är väl vad jag kan säga om den matinéföreställning på Dramaten jag nu såg. Pjäsen En sommardag visade sig vara en mycket skickligt skriven pjäs med många djupa bottnar. Ett ungt par har lämnat staden och flytta till ett stort, vackert hus vid en fjord. Mannen, som möjligen är konstnär av något slag, är en orolig själ, som trivs bäst i sin lilla båt ute på den oroliga fjorden. En dag kommer han inte tillbaka, däremot får vi veta att hans båt har hittats drivande i vattnet.
I pjäsen har det gått tjugosex år sedan denna händelse. Kvinnan bor kvar i huset, liksom förstummad av sorg. Historien berättas i några få återblickar och slutar i något slags förändring hos henne som gör att hon kan gå vidare i sitt liv. Då och nu möts, replikerna är korta, pauserna många. Den utpräglade Dramatenaktrisen Lis Terselius kämpar tappert med det nertonade språket och lyckas till slut skrapa fram en absolut självlysande tolkning av den ensamma kvinnan. Mötet mellan henne och mannen som ännu ung i en återblick var starkt. Det var också intressant att se Chatarina Larsson som den plötsligt uppdykande väninnan. Hon har helt andra teatererfarenheter inte minst från fria teatergrupper och hade inga svårigheter att hitta det rätta, avspända vardagliga tonläget.
Jag har läst ett par av Jon Fosses romaner och slagits av hur nära han står en specifik ”ordknapp” tradition i norsk litteratur. Jag kan känna ett släktskap både med Tarjei Vesaas och med Hans E. Kinck i hans litterära språk.
I vårt lands litteratur kan jag bara komma på två namn - Tage Aurell och Birgitta Trotzig - som utifrån helt andra utgångspunkter närmar sig ett liknande stilideal i sina texter.