Om en ny bild, som jag gjort.

Jag måste få visa ett nytt collage som gjort. Det är litet annorlunda än alla andra jag gjort eftersom jag klistrat bilderna på kartong och sedan skurit ut dom. Det ger en sorts reliefeffek. Bilden är uppbyggd kring ett omslag till en pojkbok om indianen Hjortfot. Jag kallar den helt enkelt Begagnade berättelser: Hjortfot.

Om att läsa om Arbogamorden

Jag vill inte läsa om Arbogamorden. Dert finns ingenting att tillägga. Höromdagen hade en av kvällsdrakarna (AFTONBLADET?) ett absolut jätteruskigt löp: Därför är hon så oberörd . Jag frågadar mig: Vilket ansiktsuttryck kan man förvänta sig hos människa som tycks komma att dömas för fruktansvärda brott: en människa som så våldsamt förbrukat sin framtid. Ska hon vrida sig i skuld och förtvivlan offentligt? Ska hon visa medlidande och ånger för att göra läsarna på bättre humör? Inte vet jag, men däremot vet jag att denna journalistik är ett sätt att underblåda rena hyeneinstinkter. Det enda värdiga och möjliga, som jag ser det, är tystnad och glömska.Glömska kan vara helande, och det för alla inblandnade. I dag får vi oss till livs mammans historia i både AB och Expressen, tydligen med någon sorts dokumentär i TV4 som ursäkt. Jag betackar mig. http:.ab

Om högt och lätt. Och stort och smått

Den nygamla debatten om den höga och den låga kulturen fortsätter . Jag blir alltid förvånad över att de som har fått privilegiet att få skriva på kultursidorna ibland blir så upprörda att de blir aningen ifrågasatta. Jag har aldrig hört talas att någon missunnar dem positionen! Det finns inlägg i denna debatt där unga personer låter som min gamla kyrkoherde till pappa .(Han har varit död i 30 år, men iu alla fall.)
Skulle den klassiska kulturen, vad nu det är, skadas av att samsas med dataspel och popgrupper ? Naturligtvis inte. Men kulturjournalistik i allmänna medier är inte en akademisk tävlingsgren, det är faktiskt – journalistik. Och ett av journalistikens viktigaste uppdrag är att hjälpa läsarna att förstå vad som händer i världen. Att det inte skulle gå att förena skarp analys och läsbarhet är bara nys! Det går. Men det kräver både språklig förmåga och verklig vilja till kommunikation med flera än dem som rör sig i samma terräng r som man själv gör.
Därför blev jag glad när jag läste Gunilla Brodrejs artikel i dagens Expressen (080830) http://www.expressen.se/kultur/1.1283069/latt-och-svart . Gunilla Brodrej recenserar bland annat klassisk musik, kunnigt och levande också för mig som gillar musik men aldrig går på konserter.
I hennes artikel finns denna passus som har chans att bli klassisk:
En ny serie från HBO ställer högre krav än det mesta som ges på konserthus eller på operan.
Jag tror att hon kommit något väsentligt på spåret.

Om begreppet mainstream

I Dagens Nyheters Kulturbilaga anmäls i dag (den 28 augusti 2008) diktsamlingen ”Inomhuslektionen” av debutanten David Vikgren. Recensenten Anna Hallberg är inte njugg med superlativerna. Diktsamlingen ”är en av årets starkaste böcker”, skriver hon bland annat.
Det kan säkert vara sant, det betvivlar jag inte. Men det som får mig att bli fundersam över hennes text är att hon ställer Vikgrens uppenbarligen mycket komplexa dikt mot något som hon kallar ”den urvattnade mainstreamkultur som sprider sig på alla områden (---)”
Mådä?
Mainstream är ett sådant där slarvigt tuggummibegrepp som dykt upp på senare år. Uppenbarligen är det negativt, i varje fall för den utvalda grupp av skribenter som har tillträde till landets kultursidor. Jag tycker att det är ett riktigt uselt begrepp, som möjligen går att använda under informella diskussioner vid redaktionens kaffeautomat.
I den i övrigt väl reflekterade och genomarbetade recensionen i DN hör det inte hemma. I sammanhanget blir det bara snobbigt, för mig därmed - osant; jag blir misstänksam och undrar över Anna Hallbergs syfte med texten. Att dessutom ställa David Vikgrens diktsamling mot en anonym mängd andra odefinierade kulturella yttringarl är att göra honom en otjänst.
Jag tror inte att Anna Hallberg är en snobb. Jag brukar läsa hennes texter med intresse. I sommar har jag haft stor glädje av hennes dagliga diktanalyser.
Jag ser det som en tillfällig förlöpning.
Men frågan kvarstår: Vad menas egentligen med mainstream?
Tänk om någon skulle vilja ta upp begreppet och på allvar undersöka vad det står för. Det skulle vara mycket intressant.

Om högt och lågt. Igen.

Hur dagstidningarnas kultursidor ska förhålla sig till det ständiga flödet av nya böcker, filmer, konstverk..,younameit har diskuterats så länge jag kan minnas, i varje fall så länge jag har läst kultursidor, dvs i minst femtio år. Och garanterat femtio år dessförinnan, kanske ännu längre, vad vet jag. Man blir litet trött. Nu senast är det Svante Weyler som stack ut näsan i en långa artikel i tio punkter i Expressen den 15 augusti. Om jag förstod honom rätt efterlyste han - hårddraget - mer av klassisk högkultur och mindre av populärkultur, mer kritisk analys, mindre av reportage och innehållsredogörelser.
Man har hört det förr, som sagt.
Så här tycker jag, som är en ganska flitig kulturkonsument: Det är inte nödvändigt att skilja mellan högt och lågt, däremot mellan analys, information och - promotion. Det är sällan man läser något analytiskt och kritiskt och genomarbetat om kriminalromaner t ex. Inte ens de stora bästsäljarna utsätts för samma granskning som uttalat skönlitterära författare får. Har någon på allvar till exempel analyserat Jan Guillous litterära språk utifrån stilistiska utgångspunkter? Det har alltid förvånat mig. Det finns ju väl fungerande analysinstrument också för den "ickelitterära" litteraturen. I anglosachsisk press har man kunnat läsa sådana texter - och bra - sedan decennier. Titta i Times Literary Supplement, eller New York Review of Books. Svante Weyler är förläggare och slavist (fil dr i ryska, tror jag). Han var en lysande korrespondent för radion i Berlin en gång. Dessutom har han alltid haft en bekväm plats i kritikerparnassen - en sorts wonderboy på sin tid och på sitt sätt. I dagens kritikprogam i radion fick han tilfälle att nyansera sig, han visade sig naturligtvis inte vara riktigt så inskränkt som man kunde tro. I grunden handlar det förstås om kunskap, inte minst om de nya kulturformerna. Och inte minst insikter om att det kulturella landskapet i grunden har förändrats.
Men jag är nog inte rätt person att komma med argument. Jag tillhör trots allt en annan generation, och så måste det vara. Ofta förstår jag inte riktigt var jag befinner mig, och frågan är väl om jag måste veta det.

Om att läsa 1.

Jag är en flitig bokläsare. En dag utan läsning är en förlorad dag. I sommar har jag bl a läst en bok av den danske författaren Carsten Jensen som har titeln De drunknade. Jag tyckte mycket om den. Han har följt några familjer i en liten kuststad från mitten av 1800-talet fram till Andra världskriget slut. Han lyckas förmedla både de indiviudella ödena och de stora skeendena i Damark och världen utan pekpinnar; helt enkelt genom att akildra människorna utifrån de små och stora val det sjävständigt gör eller tvingas till av omständigheter som de inte är herre över. Det blir mycket övertygande. Boken kändes som att stiga in i en hittilss okänd värld och som läsare bli en del av denna värld. När jag motvilligt avslutat boken kom jag av en slump att läsa en lång text av Svante Weyler i Expressen där han personligt och ganska lösligt försöker skilja mellan låg och hög litteratur. Han argumenterar skickligt för den höga litteraturen, som jag uppfattar det. Men jag förstår inte riktigt vad han menar. Är De drunknade hög litteratur, eller låg? Carsten Jensen är journalist på Plitiken och har skrivit mycket om utrikespolitik, inte minst en rad kunniga och känsliga reportage från flera länder i Asien bland annat. I denna hans skönlitterära debut märks det säkra journalistiska berättandet; det är en styrka som jag ser det. Med den känsla för betydelsebärande detaljer och avgörande vinklingar som finns i all bra journalistik klarar han av att hålla intreset uppe i bokens alla 600 sidor. Jag har inte läst recensionerna av boken, men jag vet ju att i Danmark var det en av förra årets bästsäljare. Det är lysande litteratur. Men jag är inte säker på att det är en litterär bok i Svante Weylers mening.Hög eller låg igen? jag vet inte. Men min upplevelse av boken var stark, rent av skimrande. Jag tycker att jag lärde mig något om världen som jag inte vetat förut. Jag kände mig berikad av De drunkande!Helt enkelt.

Om att hitta vid Stockholms universitet

Universitetsvärlden är intressant ur många synvinklar. En egen värld där kunskap produceras och förs vidare i det egna systemet. Det är naturligtvis både fantastiskt och nödvändigt; inget samhälle som vill utvecklas klarar sig utan universiteten och det enorma nationella och internationella nätverk av forskning och forskningsutbyte som världens alla universitet ingår i. Så var det sagt. Dagens banalaste sanning.
MEN försök att orientera dig rent geografiskt vid Stockholms universitet i Frescati. Där råder minsann ingen akademisk klarhet! Häromdagen skulle jag registrera mig vid teatervetenskapliga institutionen och kom i god tid till tunnelbanestationen Universitet och hittade så småningom någon sorts informationstavla över universitetsområdet som är utspritt runtomkring en jättelik gräsmatta, kanske i någon sorts försök att likna ett anglosachiskt campus, vad vet jag. Den såkallade informationstavlan påminde mest om en tachistisk femtiotalsmålning av någon sorts amatörmichaux! Jag försökte tolka dess motstridiga och komplicerade information efter något slags logik, men misskyckades totalt. I stället irarde jag omkring i ca fyrtio minuter längs bísarra stigar, avbrutna av oändliga kafkaartada byggnader, då och prydda med usla porträttbyster av avlidna, för mig obekanta akademiska forskningsgiganter. Men icke en människa någonstans. Och när jag ändå oförhappat råkade på någon stod de som levande frågetecken inför min fråga. Till slut kom räddningen i form av en vänlig dam med skurhink och mopp och med hårt knuten schal över huvudet. Hon förstod min fråga, men kunde inte tillräckligt med svenska för att förklara vägen. Hon nickade ivrigt och visade med den lediga armen att hon skulle visa vägen. Hon följde mig ända fram till yttertrappen till den rätt trista tegelbyggnad som går under namnet Humnanistvillan. Där lämnade hon mig och nickade farväl. Jag hoppas att hon förstod hur tacksam jag var. Den som vill kan se något symboliskt i detta. Det gör inte jag, som fick ytterligare en bekräftelse på hur den magnifika universitetsvärlden är påfallande handfallen i kontakten med yttervärlden, i det fal jag.