Om att läsa 1.

Jag är en flitig bokläsare. En dag utan läsning är en förlorad dag. I sommar har jag bl a läst en bok av den danske författaren Carsten Jensen som har titeln De drunknade. Jag tyckte mycket om den. Han har följt några familjer i en liten kuststad från mitten av 1800-talet fram till Andra världskriget slut. Han lyckas förmedla både de indiviudella ödena och de stora skeendena i Damark och världen utan pekpinnar; helt enkelt genom att akildra människorna utifrån de små och stora val det sjävständigt gör eller tvingas till av omständigheter som de inte är herre över. Det blir mycket övertygande. Boken kändes som att stiga in i en hittilss okänd värld och som läsare bli en del av denna värld. När jag motvilligt avslutat boken kom jag av en slump att läsa en lång text av Svante Weyler i Expressen där han personligt och ganska lösligt försöker skilja mellan låg och hög litteratur. Han argumenterar skickligt för den höga litteraturen, som jag uppfattar det. Men jag förstår inte riktigt vad han menar. Är De drunknade hög litteratur, eller låg? Carsten Jensen är journalist på Plitiken och har skrivit mycket om utrikespolitik, inte minst en rad kunniga och känsliga reportage från flera länder i Asien bland annat. I denna hans skönlitterära debut märks det säkra journalistiska berättandet; det är en styrka som jag ser det. Med den känsla för betydelsebärande detaljer och avgörande vinklingar som finns i all bra journalistik klarar han av att hålla intreset uppe i bokens alla 600 sidor. Jag har inte läst recensionerna av boken, men jag vet ju att i Danmark var det en av förra årets bästsäljare. Det är lysande litteratur. Men jag är inte säker på att det är en litterär bok i Svante Weylers mening.Hög eller låg igen? jag vet inte. Men min upplevelse av boken var stark, rent av skimrande. Jag tycker att jag lärde mig något om världen som jag inte vetat förut. Jag kände mig berikad av De drunkande!Helt enkelt.