Om att känna sig vemodig

I övermorgon ska vi åka tillbaka till Stockhom efter nio veckor i Katthammarsvik. För första gången på nästan fem decennier har jag ingen skola eller arbetsplats med arbetskamrater att återvända till. Det känns vemodigt, litet som det slutgiltiga beviset på att mitt liv har gått in i ett nytt skede: ålderdomen. Jag försöker hålla de tunga tankarna ifrån mig, men lyckas inte alltid. På tisdag ska jag i alla fall registrera mig som student på Stockholms universitet, på 20-poängskursen i teaterhistoria. Jag vet inte hur det kommer att bli. Kanske kan jag tentera av grundkursen och följa 40-poängskursen. Jag hoppas kunna använda delar av mitt manuskript om Allan Edwall som underlag för uppsatser. Men jag vet ju inte om det kommer att fungera. Men någon sorts intellektuell utmaning vill jag ju ha. Låter det högmodigt? Då får det låta högmodigt.