På bloggen SARTS beklagar konstkritikern och estetikdoktoranden Rikard Ekholm att han aldrig blir så berörd av konst att han vill gråta, vilket han kan göra till exempel på bio.
Den fråga som omedelbart inetsäller sig är förstås om just att gråta är den viktigaste upplevelse som konst i alla dess former kan åstadkomma. Jag tror faktiskt inte det. Under romantiken grät såväl konstnärer som författare och deras publik oavbrutet. Tänk på Goethes Werther vars lidanden fick Europas bokläsare att hulka ur sig floder av tårar. Det blev till en konvention. Inom konsten var det väl ¨Düsseldorfarna" som kunde klämma fram en tår med bilder som "Lillans sista bädd" av en kvinnlig konstnär som jag glömt namnet på. Denna tårkramare var dessutom så populär att Artur Hazelius, mannen som skapade Nordiska museet och Skansen, använde den som förlaga till sin första banbrytande "diorama" med vaxdockor och folkdräkter.
För egen del har jag inget som helst behov av att gråta vare sig i biosalongen eller på konstgalleriet.
Spara du dina tårar Rikard tills du verkligen behöver dem. Livet tillhandahåller dem, var så säker.
No comments:
Post a Comment