Om högt och lågt. Igen.

Hur dagstidningarnas kultursidor ska förhålla sig till det ständiga flödet av nya böcker, filmer, konstverk..,younameit har diskuterats så länge jag kan minnas, i varje fall så länge jag har läst kultursidor, dvs i minst femtio år. Och garanterat femtio år dessförinnan, kanske ännu längre, vad vet jag. Man blir litet trött. Nu senast är det Svante Weyler som stack ut näsan i en långa artikel i tio punkter i Expressen den 15 augusti. Om jag förstod honom rätt efterlyste han - hårddraget - mer av klassisk högkultur och mindre av populärkultur, mer kritisk analys, mindre av reportage och innehållsredogörelser.
Man har hört det förr, som sagt.
Så här tycker jag, som är en ganska flitig kulturkonsument: Det är inte nödvändigt att skilja mellan högt och lågt, däremot mellan analys, information och - promotion. Det är sällan man läser något analytiskt och kritiskt och genomarbetat om kriminalromaner t ex. Inte ens de stora bästsäljarna utsätts för samma granskning som uttalat skönlitterära författare får. Har någon på allvar till exempel analyserat Jan Guillous litterära språk utifrån stilistiska utgångspunkter? Det har alltid förvånat mig. Det finns ju väl fungerande analysinstrument också för den "ickelitterära" litteraturen. I anglosachsisk press har man kunnat läsa sådana texter - och bra - sedan decennier. Titta i Times Literary Supplement, eller New York Review of Books. Svante Weyler är förläggare och slavist (fil dr i ryska, tror jag). Han var en lysande korrespondent för radion i Berlin en gång. Dessutom har han alltid haft en bekväm plats i kritikerparnassen - en sorts wonderboy på sin tid och på sitt sätt. I dagens kritikprogam i radion fick han tilfälle att nyansera sig, han visade sig naturligtvis inte vara riktigt så inskränkt som man kunde tro. I grunden handlar det förstås om kunskap, inte minst om de nya kulturformerna. Och inte minst insikter om att det kulturella landskapet i grunden har förändrats.
Men jag är nog inte rätt person att komma med argument. Jag tillhör trots allt en annan generation, och så måste det vara. Ofta förstår jag inte riktigt var jag befinner mig, och frågan är väl om jag måste veta det.