Om Max Ernst

Jag visste inte mycket om Max Ernst innan jag såg den stora utställningen som just nu visas på Moderna museet fram till början av januari nästa år. I museets permanenta samling hänger två målningar som skiljer sig markant från varandra, det är nästan omöjligt att förstå att det handlar om samma konstnär. Det har alltid känts förbryllande. Men när nu den stora utställningen öppnades insåg jag att det hörde till hans konstnärliga strategi att oavbrutet byta teknik, uttryck och material.
Max Ernsts konstnärliga liv kan på ett ovanligt praktiskt och ändå relevant sätt delas in i olika perioder beroende på var han för tillfället bodde. Han föddes i Tyskland, flyttade till Frankrike, därefter till USA och så, till sist, återvände han till Europa och Frankrike.
Men sedan blir det både svårare och lättare. Det finns en sorts högkvalificerad nyfikenhet på världen och konsten hos honom. Han är briljant, men inte ett dugg akademisk. Det är anmärkningsvärt aqtt han inte alls hade någon konstnärlig skolning. I princip bestämde han sig bara för att bli konstnär – och så var han det. I början av sin karriär arbetade han mycket med collage, en del av dem i litet format. Det är små fantastiska pärlor i sin genre. Hans stil kan sägas vara surrealistisk, men han var det innan begreppet fanns.
Jag tror att man kan säga att han förblev surrealist under hela sitt konstnärliga liv, men det var en odogmatisk surrealism . Han prövade sig fram med många olika tekniker i ett slags lyckligt, skärpt experimenterande . Under en period sent i livet gjorde han något slags fantasibilder som påminner om de landskap man kan se i vissa dataspel och fantasyfilmer .
Utställningen har gjorts av Iris Müller Westermann, som är intendent på museet. I en radiointervju påpekade hon det faktum att Max Ernst först och främst intresserade sig för sin omgivning och omsatte sina iakttagelser till sin egen värld. Det finns verkligen inget cerebralt över hans verk, däremot intellektuell skärpa, kreativ fantasi och en oerhört stark vilja att berätta. Till en del kan man ana den politiskt turbulenta tid under vilken han levde, Spanska inbördeskriget och Andra världskrigets fasor lämnade otvivelaktigt spår i hans konst.
Men de flesta berättelserna höll han för sig själv, och det gjorde han så bra att man som besökare omedelbart börjar berätta sina egna inombords. Det känns uppriktigt befriande!

Om en pojke med tupp.

Den här pojken med sin tupp träffade jag på i en liten stad på Kuba. Jag gillar bilden, men jag har inga illusioner om pojkens relation till tuppen. Det är en stridsstupp, och på kvällen ska den slåss med en annan i en rätt brutal och naturligtvis helt förbjuden vadslagsning.
Men pojken var väldigt stolt. Jag kan åtminstomne hoppas att tuppen överlevde och att pojken tjänade några pesos.

Om Gustaf Fröding

Jag är ammad med Gustaf Fröding brukar jag säga. Det är man om man är i min ålder och uppväxt i Värmland. Min pappa kunde flera l-å-n-g-a dikter utantill. Och det kan jag med för den delen. Fröding skrev vers ungefär som Mozart skrev menuetter , det vill säga fullständight självklart. Jag tror inte det finns något nödrim eller något versmått som haltar. Att skriva vers var hans intrument helt enkelt.
Men sedan blir det svårare. Frödings liv pendlade mellan uppsluppen vitsighet och det absolut mest nattsvarta mörker man kan tänka sig. Han utvecklade tidigt grav alkoholism och hade sitt första delirium tremens när han var 28 år. En stor del av sitt liv tillbringade han på olika kurorter och sinnessjukhus. Hans erotiska liv var en katastrof. Han kunde skriva en lättsam dikt om folklivet i Värmland eller skriva en utsökt, avancerad, komplicerad dikt som En ghasel avsluta dagen på någon av Uppsalas skitigaste bordeller.
De tvärbranta kontrasterna i hans djupt tragiska liv är naturligtvis kittlande, men det har skrivits förvånansvärt litet dramatik om denna dramatiska människa. Häromåret kom psykiatriprofessorn Johan Cullbergs bok om skalden, som är ett mycket lyhört och inträngande försök att tolka Frödings liv i ett psykoanalytiskt färgat perspektiv. Fram steg en hanterbar tolkning, som också visade sig vara fruktbar och förnyande när det gäller Frödings texter. På något sätt fick de nytt liv.
Med boken som grund har nu Agneta Elers- Jarleman skrivit och själv satt upp pjäsen Kärleksköparen. Fröding naked. I föreställningen finns inlagda en rad tonsättningar av Frödings dikter av Gunnar Edander.
Det har blivit en fin föreställning, mer poetisk än dramatisk. Att Fröding ömsom spelas av en manlig skådespelare och av en docka tillför en speciell dimension. Men kanske att jag saknade en tydligare dramaturgi. Det blev litet stillastående och litet väl många upprepningar. Men fint ändå, väldigt fint.

Om Hamlet

Jag undrar hur många gånger jag har sett Shakespeares Hamlet på teatern. Tio gånger? Tjugo? Det gör detsamma, varje gång känns som den första. Att det känns så beror naturligtvis på att man kan göra nästan vad som helst med texten. Den är så välbekant att den överlever de mest hialösa tolkningar. Själv medverkade jag som student i Uppsala i en föreställning som byggde på Illustrerade klassiker, alltså Hamlet som tecknad serie. Jag minns att jag var både Rosencrantz och Guildenstern, Någon av dem, jag minns inte vilken, bar jag med in på scenen som en pappersdocka! Annars är nog det jag minns bästa från den uppsättningen hur det lät när drottningen kastade plastblommor i Ofelias grav. Ett sorgligt, klafsande och samtidigt oemotståndligt komiskt ljud.
I går kväll var det dags igen. Då såg jag Hamlet på Dramaten i en som jag gissar postmodern tolkning utan historisk förankring i någon annan tid än vår egen. Både vålnaden och kungen spelades av Björn Granath, som en ganska vanlig hög makthavare i ful men dyr kavaj. Och drottningen – Stina Ekblad - såg ut som en seriekarikatyr av drottning Silvia men lät som en absolut tom societetszombie. Stackars Ofelia blev i Rebecka Hemses gestalt en förvirrad bimbo i blonderad peruk, helt utan egen riktning och styrsel i sitt liv.
Jonas Malmsjö var Hamlet, den absolut mest teatraliska jag tror mig ha sett någonsin. Så många huvudkast, så många utdragna slutvokaler, så mycket slit i hårtestar, över huvud taget så många poser ser man inte ofta på teatern i dag. Men det är en mycket medveten teatralitet. I denna tolkning är Hamlet lika tom som alla andra, men han har en lång radda av lysande monologer och oneliners att servera. Och Jonas Malmsjö serverar dem med stor ackuratess i denna uppsättning som så uppenbart handlar om teatern och döden.
Jag såg regissörens, Staffan Valdemar Holms förra uppsättning av Hamlet. Det var i Malmö för tio eller femton år sedan. Då hade han valt att placera stycket i en sunkig förortsmiljö med en kolsvart punkig, svårartad försummad Hamlet med ständigt kåta och partysugna föräldrar. Temat med de sexfixerade föräldrarna finns också i denna uppsättning, fast denna gång i en uttalad högreståndsmiljö. Det var en sann njutning att se Björn Granaths kung Claudius sätta på Stina Ekblads Drottning Gertrud i en av de sex luggslitna soffor som i stort sett utgör hela scenografin
Dena upsätning av Prins Hamlet av Danmark är en mycket underhållande, sofistikerad och händelserik väntan på döden i sista scenen, det måste jag säga. Till de många delikatesserna i uppsättningen hör de långa välvalda citaten från den övriga världsdramatiken. Här får vi se Peer Gynt skala sin lök så saften yr över publiken, höra Jean i Fröken Julie klättra ut ur den turkiska paviljongen och inte minst höra Oscar Ekholm ur Ingmar Bergmans Fanny och Alexander hålla sitt jultal om kärleken till teaterns lilla värld i relation till den stora utanför. Det var litet ovant att höra Thomas Ponténs röst och inte Allan Edwalls. Men greppet fungerade utmärkt. Och komiken i uppsättningen hanterades över huvud taget synnerligen handgripligt och effektivt av Thomas Pontén och Börje Ahlstedt som utan vidare spisning spelade en mängd biroller till publikens uppenbara förtjusning.
Jag ser med stort intresse fram emot nästa Hamletvariant!

Om bra filmer

Jag är för gammal för att se dålig film. Det finns en del unga människor i min närhet, jag säger inte vilka, som använder sina surt förvärvade slantar på att de mest egendomliga skitfilmer som de sedan kan lägga ut texten om i all oändlighet. Jag kan förstå det så till vida att de där filmerna på något sätt omedvetet eller medvetet gestaltar idéströmningar i vår tid.
Men ska jag slänga ut 90 kronor en kväll så ska det vara en film som jag tror att jag ska ha någon sorts estetisk eller känslomässigt utbyte av. Jag vet att det låter trist, but never the less..
För en vecka sedan såg vi en härlig fransk film, Couscous. Den utspelar sig bland hårt utsatta algeriska invandrare i Sydfrankrike. I nästan tre timmar ägnar personerna i filmen åt att äta couscous. Men det är inte vilken couscous som helst. Det är couscous med en existentiell laddning av sällan skådat slag. Mycket gripande!
Några kvällar senare såg vi förstås Jan Troells Maria Larssons eviga ögonblick. Den var också ruskigt bra. Jag tror att den handlade om att hitta ett skapande förhållningssätt att till världen. Historien om den fattiga arbetarhustrun i Malmö som vinner en kamera på lotteri skulle ha kunnat bli rätt outhärdligt utan Troells poetiska bildskapande och sanningslidelse.
Varför ska man se dåliga filmer att filosofera över när det finns så bra konstnärlig film som hjälper oss både att se och tänka!

Om Frank Lloyd Wright

Det finns de som menar att Frank Lloyd Wright är den enda amerikanska arkitekten med internationell genomslagskraft. Det är jag inte kompetent att bedöma. Men jag har varit på Guggenheim Museum i New York där han på ett genialt sätt löste problemet med att bygga en omfångsrik utställningshall på en liten tomt. Han ritade ett spiralformat rum, i princip en enorm spiraltrappa utan trappsteg som slingrar sig genom museets fyra- fem våningar! Man tar hissen längst upp i huset och släntrar nerför spiralen samtidigt som man studerar den utställda konsten. Ett rum som väcker starka känslor, ja en stark upplevelse i sig själv. Jag tror att det ord som många arkitekturanalytiker tar till är organisk. Jag tror att jag förstår vad som menas. Ett t av det privathem som han ritade heter Falling Water, byggt på en brant tomt ovanför ett litet vattenfall. Huset form tar upp vattenfallets form. En tidlös byggnad i ordets verkliga betydelse. Samma sak gäller hans egen villa, Taliesin i Washington State i nordvästra USA.
Jag visste ingenting om Frank Lloyd Wrights privatliv tills jag råkade få korrekturet till boken Kärleken till Frank i min hand. Författaren heter Nancy Horan. I boken berättas om den mycket problematiska kärlekshistorien mellan Lloyd Wright och Mahmah Cheney. Båda var olyckligt gifta på varsitt håll, skilsmässor var inte vanliga vid förra sekelskiftet i USA och förknippade med mycket starka känslor av skuld, skam och hämnd. Men passionen mellan dem höll för alla påfrestningar och efter åtskilliga år kunde de officiellt förena sina öden. Mamah Cheney är intressant för svenska läsare eftersom hon var Ellen Keys amerikanska översättare, vilket fick henne att lära sig svenska både i tal och i skrift.
Äktenskapet var inte oproblematiskt, Frank Lloyd Wright hade många motgångar, delvis till följd av skilsmässan. En del av de stora projekt som han drog igång misslyckades, vilket medförde ansenliga ekonomiska problem. Men det allra värsta var det fruktansvärda mordet på Mamah och hennes båda barn. Om detta berättar Nancy Horan med en blandning av fakta och fiktion. Boken är skriven på en rak, konstlös, journalistisk prosa. Det är boken styrka, men också dess stora svaghet. När den psykologiska och konstnärliga inlevelseförmågan sinar blir boken ganska tråkig att läsa, trots den i grunden mycket spännande historien. Till den relativa tristessen kommer att den svenska översättningen känns osäker. Det är möjligt att en del av de värsta klumpigheterna försvann innan boken publicerades, det får vi i alla fall hoppas.

Om Glada Änkan

Låt oss vara uppriktiga: aldrig hade jag tänkt mig att jag skulle gå och se en operett igen! Jag trodde att jag fått min livskvot av livslustiga hertigar och allmänt trånande överklassdamer i valstakt som biljettmottagare i Filipstad under 50- och 60-talen. Stora Teatern i Göteborg gödslade landorten med turnéversioner av sina uppsättningar av Leendets land, Grevinnan Maritza, Greven av Luxemburg och allt vad de heter. Till de mer rysansvärda minnena hör Värdshuset Vita hästen, så fruktansvärt hafsig och illa spelad att jag rös och bestämde mig för att aldrig mer se en operett. Därför missade jag Glada änkan med en gammal operetträv som Gösta Kjellertz i rollen Greve Danilo. Kjellertz måste ha varit i 60-åldern vid den tiden (i början av 60-talet). Det är svårt att tänka sig att han skulle kunna ge illusion av att vara en – säg- 26årig odåga. Nä, det fick vara.Men i förrgår gick vi till Folkoperan och såg Glada änkan i Suzanne Ostens regi. Hon hade gjort något som ytterst få operettregissörer gjort, nämligen tog den absolut befängda historien på allvar och satte in en ”motström” med hjälp av dramatikern Malin Axelsson. Resultatet var lysande. Glada änkan gick att svälja också som teater. Och musikaliskt var den en strålande upplevelse. Vi kunde låta oss besmekas av dessa valser och häftiga ensembler utan att få själsliga sura uppstötningar. En bedrift, faktiskt! I Svenska Dagbladet skrev man en recension som jag inte riktigt förstår.
Romantiken blommade faktiskt.!

Om filmen Couscous

Har varit på bio i kväll och sett en fransk film, Couscous. Den handlar om en frånskild algerisk invandrare som blir uppsagd från sitt jobb på ett båtvarv och bestämmer sig för att i stället öppna en couscous-restaurang. Det är faktiskt hela historien, och den tar två och en halv timme att berätta. Men det blev en fin biokväll, en berättelse om familj, värme och utsatthet. Man satt som på nålar och hoppades att det skulle gå vägen. Historien berättas genom en mängd människor, storartade måltider, starka känslor av kärlek, svek och försoning. Kanske blev den litet exotiskt romantisk här och där, men det uppvägdes med råge av huvudpersonens stillsamma värdighet. En riktig feel-goodfilm med någon sorts äkthet i sig. De flesta aktörerna är amatörer. Filmen är också litet krävande. Många scener är oändligt långa, känns som tagningar på upp till en halvtimme. Inte någon vanlig filmdramaturgi där inte. Och det kändes till slut bara bra.

Om att resa till Gotland i september

I måndags kom vi hem från det lilla huset i Katthammarsvik på Gotland. Jag ville stanna. Vad gör jag här? Det var underbart väder, jättelika gåsstreck for mot söder på himlen under muntert glam, eller vad man nu ska kalla den tutande gåslåten. Jag ägnade mig åt väsentliga saker som att klippa gräs, plocka äpplen samt skriva på en artikel om Allan Edwall. Och så träffade vi våra gamla vänner Barbro och Bertil som driver en golfbana som de själva byggt upp. Faktiskt de enda golfentusiaster jag känner, själv har jag ingen som helt lust att svinga en golfklubba! Fast Barbro är kantor också, och körledare. Det jag gillar bäst med Bertil och Barbro, förutom att de är varma och hjärtliga människor, det är nog att de förmedlar en känsla av att ingenting är omöjligt. Och blir saker och ting inte som man tänkt sig, då får man tänka om och hitta på något annat. Det är inte värre med det. De har levt ett tufft liv på många sätt, men inga motgångar har kunnat rubba på deras grundfasta övertygelse om att arbete, vänner och kärlek år det viktigaste i livet. Vi träffar dem en eller två gånger om året, men varje gång känns det som om jag hade fått en injektion med förtröstan. Deras optimism är lika bergfast som deras kreativitet och skärpta rörlighet.
Och så cyklade vi förstås både till Grogarnsberget, Delias änge och Sjaustru. Omistliga platser vid alla tider på året. Nu började solen litet lågt på sin väg söderut, och havet hade blivit så där obeskrivligt, magiskt genomskinligt som det blir om hösten. Och i bybastun träffade jag hembygdsföreningens vice ordförande. Vi talade bland annat om den märkvärdiga växten Ormbär. Det visade sig att han var lika fascinerad som jag. Han är någon sorts biolog och arbetar på länsstyrelsen.
Och så läste jag P.O. Enquists nya bok, Ett annat liv. Den är naturligtvis självbiografisk, men aldrig utlämnande så där att man nästan skyggar för att läsa. Däremot ger boken en hel del vinkar om bakgrunden till flera av hans böcker. Jag bestämde mig för att läsa om hans produktion. De flesta av hans böcker finns i min bokhylla. Det var litet kul att läsa om hans dramatik, som jag för min del står litet frågande inför. Jag har sett alla hans pjäser. Jag kan känna att de egentligen är en sorts romaner med i - de flesta fall - mycket spänstig och levande dialog. Men den nya boken är för mig ett bevis på att han är en prosaförfattare i första hand. Att gå in i hans prosa är inte alldeles enkelt, man måste på något sätt leta reda på rytmen, också inom sig själv för att ta till sig de många skikten i hans berättelse. Värt besväret. Jag sparade medvetet på den, läste noga och kände mig mycket berikad.

Om att resa till Gotland i september

I måndags kom vi hem från det lilla huset i Katthammarsvik på Gotland. Jag ville stanna. Vad gör jag här? Det var underbart väder, jättelika gåsstreck for mot söder på himlen under muntert glam, eller vad man nu ska kalla den tutande gåslåten. Jag ägnade mig åt väsentliga saker som att klippa gräs, plocka äpplen samt skriva på en artikel om Allan Edwall. Och så träffade vi våra gamla vänner Barbro och Bertil som driver en golfbana som de själva byggt upp. Faktiskt de enda golfentusiaster jag känner, själv har jag ingen som helt lust att svinga en golfklubba! Fast Barbro är kantor också, och körledare. Det jag gillar bäst med Bertil och Barbro, förutom att de är varma och hjärtliga människor, det är nog att de förmedlar en känsla av att ingenting är omöjligt. Och blir saker och ting inte som man tänkt sig, då får man tänka om och hitta på något annat. Det är inte värre med det. De har levt ett tufft liv på många sätt, men inga motgångar har kunnat rubba på deras grundfasta övertygelse om att arbete, vänner och kärlek år det viktigaste i livet. Vi träffar dem en eller två gånger om året, men varje gång känns det som om jag hade fått ett n y injektion med förtröstan. Deras optimism är lika bergfast som deras kreativitet och skärpta rörlighet.
Och så cyklade vi förstås både till Grogarnsberget, Delias änge och Sjaustru. Omistliga platser vid alla tider på året. Nu började solen ligga litet lågt på sin väg söderut, och havet hade blivit så där obeskrivligt, magiskt genomskinligt som det blir om hösten. Och i bybastun träffade jag henbygdsföreningens vice ordförande. Vi talade bland annat om den märkvärdiga växten Ormbär. Det visade sig att han var lika fascinerad som jag. Han är någon sorts biolog och arbetar på länsstyrelsen.
Och så läste jag P.O. Enquists nya bok, Ett annat liv. Den är naturligtvis självbiografisk, men aldrig utlämnande så där att man nästan skyggar för att läsa. Däremot ger boken en hel del vinkar om bakgrunden till flera av hans böcker. Jag bestämde mig för att läsa om hans produktion. De flesta finns av hans böcker finns i min bokhylla. Det var litet kul att läsa om hans dramatik, som jag för min del står litet frågande inför. Jag har sett alla hans pjäser. Jag kan känna att de egentligen är en sorts romaner med i - de flesta fall - mycket spänstig och levande dialog. Men den nya boken är för mig ett bevis på att han är en prosaförfattare i första hand. Att gå in i hans prosa är inte alldeles enkelt, man måste på något sätt leta reda på rytmen, också inom sig själv för att ta till sig de många skikten i hans berättelse. Värt besväret. Jag sparade medvetet på den, läste noga och kände mig mycket berikad.