Om Max Ernst

Jag visste inte mycket om Max Ernst innan jag såg den stora utställningen som just nu visas på Moderna museet fram till början av januari nästa år. I museets permanenta samling hänger två målningar som skiljer sig markant från varandra, det är nästan omöjligt att förstå att det handlar om samma konstnär. Det har alltid känts förbryllande. Men när nu den stora utställningen öppnades insåg jag att det hörde till hans konstnärliga strategi att oavbrutet byta teknik, uttryck och material.
Max Ernsts konstnärliga liv kan på ett ovanligt praktiskt och ändå relevant sätt delas in i olika perioder beroende på var han för tillfället bodde. Han föddes i Tyskland, flyttade till Frankrike, därefter till USA och så, till sist, återvände han till Europa och Frankrike.
Men sedan blir det både svårare och lättare. Det finns en sorts högkvalificerad nyfikenhet på världen och konsten hos honom. Han är briljant, men inte ett dugg akademisk. Det är anmärkningsvärt aqtt han inte alls hade någon konstnärlig skolning. I princip bestämde han sig bara för att bli konstnär – och så var han det. I början av sin karriär arbetade han mycket med collage, en del av dem i litet format. Det är små fantastiska pärlor i sin genre. Hans stil kan sägas vara surrealistisk, men han var det innan begreppet fanns.
Jag tror att man kan säga att han förblev surrealist under hela sitt konstnärliga liv, men det var en odogmatisk surrealism . Han prövade sig fram med många olika tekniker i ett slags lyckligt, skärpt experimenterande . Under en period sent i livet gjorde han något slags fantasibilder som påminner om de landskap man kan se i vissa dataspel och fantasyfilmer .
Utställningen har gjorts av Iris Müller Westermann, som är intendent på museet. I en radiointervju påpekade hon det faktum att Max Ernst först och främst intresserade sig för sin omgivning och omsatte sina iakttagelser till sin egen värld. Det finns verkligen inget cerebralt över hans verk, däremot intellektuell skärpa, kreativ fantasi och en oerhört stark vilja att berätta. Till en del kan man ana den politiskt turbulenta tid under vilken han levde, Spanska inbördeskriget och Andra världskrigets fasor lämnade otvivelaktigt spår i hans konst.
Men de flesta berättelserna höll han för sig själv, och det gjorde han så bra att man som besökare omedelbart börjar berätta sina egna inombords. Det känns uppriktigt befriande!