Om Glada Änkan

Låt oss vara uppriktiga: aldrig hade jag tänkt mig att jag skulle gå och se en operett igen! Jag trodde att jag fått min livskvot av livslustiga hertigar och allmänt trånande överklassdamer i valstakt som biljettmottagare i Filipstad under 50- och 60-talen. Stora Teatern i Göteborg gödslade landorten med turnéversioner av sina uppsättningar av Leendets land, Grevinnan Maritza, Greven av Luxemburg och allt vad de heter. Till de mer rysansvärda minnena hör Värdshuset Vita hästen, så fruktansvärt hafsig och illa spelad att jag rös och bestämde mig för att aldrig mer se en operett. Därför missade jag Glada änkan med en gammal operetträv som Gösta Kjellertz i rollen Greve Danilo. Kjellertz måste ha varit i 60-åldern vid den tiden (i början av 60-talet). Det är svårt att tänka sig att han skulle kunna ge illusion av att vara en – säg- 26årig odåga. Nä, det fick vara.Men i förrgår gick vi till Folkoperan och såg Glada änkan i Suzanne Ostens regi. Hon hade gjort något som ytterst få operettregissörer gjort, nämligen tog den absolut befängda historien på allvar och satte in en ”motström” med hjälp av dramatikern Malin Axelsson. Resultatet var lysande. Glada änkan gick att svälja också som teater. Och musikaliskt var den en strålande upplevelse. Vi kunde låta oss besmekas av dessa valser och häftiga ensembler utan att få själsliga sura uppstötningar. En bedrift, faktiskt! I Svenska Dagbladet skrev man en recension som jag inte riktigt förstår.
Romantiken blommade faktiskt.!