Om Frank Lloyd Wright

Det finns de som menar att Frank Lloyd Wright är den enda amerikanska arkitekten med internationell genomslagskraft. Det är jag inte kompetent att bedöma. Men jag har varit på Guggenheim Museum i New York där han på ett genialt sätt löste problemet med att bygga en omfångsrik utställningshall på en liten tomt. Han ritade ett spiralformat rum, i princip en enorm spiraltrappa utan trappsteg som slingrar sig genom museets fyra- fem våningar! Man tar hissen längst upp i huset och släntrar nerför spiralen samtidigt som man studerar den utställda konsten. Ett rum som väcker starka känslor, ja en stark upplevelse i sig själv. Jag tror att det ord som många arkitekturanalytiker tar till är organisk. Jag tror att jag förstår vad som menas. Ett t av det privathem som han ritade heter Falling Water, byggt på en brant tomt ovanför ett litet vattenfall. Huset form tar upp vattenfallets form. En tidlös byggnad i ordets verkliga betydelse. Samma sak gäller hans egen villa, Taliesin i Washington State i nordvästra USA.
Jag visste ingenting om Frank Lloyd Wrights privatliv tills jag råkade få korrekturet till boken Kärleken till Frank i min hand. Författaren heter Nancy Horan. I boken berättas om den mycket problematiska kärlekshistorien mellan Lloyd Wright och Mahmah Cheney. Båda var olyckligt gifta på varsitt håll, skilsmässor var inte vanliga vid förra sekelskiftet i USA och förknippade med mycket starka känslor av skuld, skam och hämnd. Men passionen mellan dem höll för alla påfrestningar och efter åtskilliga år kunde de officiellt förena sina öden. Mamah Cheney är intressant för svenska läsare eftersom hon var Ellen Keys amerikanska översättare, vilket fick henne att lära sig svenska både i tal och i skrift.
Äktenskapet var inte oproblematiskt, Frank Lloyd Wright hade många motgångar, delvis till följd av skilsmässan. En del av de stora projekt som han drog igång misslyckades, vilket medförde ansenliga ekonomiska problem. Men det allra värsta var det fruktansvärda mordet på Mamah och hennes båda barn. Om detta berättar Nancy Horan med en blandning av fakta och fiktion. Boken är skriven på en rak, konstlös, journalistisk prosa. Det är boken styrka, men också dess stora svaghet. När den psykologiska och konstnärliga inlevelseförmågan sinar blir boken ganska tråkig att läsa, trots den i grunden mycket spännande historien. Till den relativa tristessen kommer att den svenska översättningen känns osäker. Det är möjligt att en del av de värsta klumpigheterna försvann innan boken publicerades, det får vi i alla fall hoppas.