Jag undrar hur många gånger jag har sett Shakespeares Hamlet på teatern. Tio gånger? Tjugo? Det gör detsamma, varje gång känns som den första. Att det känns så beror naturligtvis på att man kan göra nästan vad som helst med texten. Den är så välbekant att den överlever de mest hialösa tolkningar. Själv medverkade jag som student i Uppsala i en föreställning som byggde på Illustrerade klassiker, alltså Hamlet som tecknad serie. Jag minns att jag var både Rosencrantz och Guildenstern, Någon av dem, jag minns inte vilken, bar jag med in på scenen som en pappersdocka! Annars är nog det jag minns bästa från den uppsättningen hur det lät när drottningen kastade plastblommor i Ofelias grav. Ett sorgligt, klafsande och samtidigt oemotståndligt komiskt ljud.
I går kväll var det dags igen. Då såg jag Hamlet på Dramaten i en som jag gissar postmodern tolkning utan historisk förankring i någon annan tid än vår egen. Både vålnaden och kungen spelades av Björn Granath, som en ganska vanlig hög makthavare i ful men dyr kavaj. Och drottningen – Stina Ekblad - såg ut som en seriekarikatyr av drottning Silvia men lät som en absolut tom societetszombie. Stackars Ofelia blev i Rebecka Hemses gestalt en förvirrad bimbo i blonderad peruk, helt utan egen riktning och styrsel i sitt liv.
Jonas Malmsjö var Hamlet, den absolut mest teatraliska jag tror mig ha sett någonsin. Så många huvudkast, så många utdragna slutvokaler, så mycket slit i hårtestar, över huvud taget så många poser ser man inte ofta på teatern i dag. Men det är en mycket medveten teatralitet. I denna tolkning är Hamlet lika tom som alla andra, men han har en lång radda av lysande monologer och oneliners att servera. Och Jonas Malmsjö serverar dem med stor ackuratess i denna uppsättning som så uppenbart handlar om teatern och döden.
Jag såg regissörens, Staffan Valdemar Holms förra uppsättning av Hamlet. Det var i Malmö för tio eller femton år sedan. Då hade han valt att placera stycket i en sunkig förortsmiljö med en kolsvart punkig, svårartad försummad Hamlet med ständigt kåta och partysugna föräldrar. Temat med de sexfixerade föräldrarna finns också i denna uppsättning, fast denna gång i en uttalad högreståndsmiljö. Det var en sann njutning att se Björn Granaths kung Claudius sätta på Stina Ekblads Drottning Gertrud i en av de sex luggslitna soffor som i stort sett utgör hela scenografin
Dena upsätning av Prins Hamlet av Danmark är en mycket underhållande, sofistikerad och händelserik väntan på döden i sista scenen, det måste jag säga. Till de många delikatesserna i uppsättningen hör de långa välvalda citaten från den övriga världsdramatiken. Här får vi se Peer Gynt skala sin lök så saften yr över publiken, höra Jean i Fröken Julie klättra ut ur den turkiska paviljongen och inte minst höra Oscar Ekholm ur Ingmar Bergmans Fanny och Alexander hålla sitt jultal om kärleken till teaterns lilla värld i relation till den stora utanför. Det var litet ovant att höra Thomas Ponténs röst och inte Allan Edwalls. Men greppet fungerade utmärkt. Och komiken i uppsättningen hanterades över huvud taget synnerligen handgripligt och effektivt av Thomas Pontén och Börje Ahlstedt som utan vidare spisning spelade en mängd biroller till publikens uppenbara förtjusning.
Jag ser med stort intresse fram emot nästa Hamletvariant!
No comments:
Post a Comment