I måndags kom vi hem från det lilla huset i Katthammarsvik på Gotland. Jag ville stanna. Vad gör jag här? Det var underbart väder, jättelika gåsstreck for mot söder på himlen under muntert glam, eller vad man nu ska kalla den tutande gåslåten. Jag ägnade mig åt väsentliga saker som att klippa gräs, plocka äpplen samt skriva på en artikel om Allan Edwall. Och så träffade vi våra gamla vänner Barbro och Bertil som driver en golfbana som de själva byggt upp. Faktiskt de enda golfentusiaster jag känner, själv har jag ingen som helt lust att svinga en golfklubba! Fast Barbro är kantor också, och körledare. Det jag gillar bäst med Bertil och Barbro, förutom att de är varma och hjärtliga människor, det är nog att de förmedlar en känsla av att ingenting är omöjligt. Och blir saker och ting inte som man tänkt sig, då får man tänka om och hitta på något annat. Det är inte värre med det. De har levt ett tufft liv på många sätt, men inga motgångar har kunnat rubba på deras grundfasta övertygelse om att arbete, vänner och kärlek år det viktigaste i livet. Vi träffar dem en eller två gånger om året, men varje gång känns det som om jag hade fått en injektion med förtröstan. Deras optimism är lika bergfast som deras kreativitet och skärpta rörlighet.
Och så cyklade vi förstås både till Grogarnsberget, Delias änge och Sjaustru. Omistliga platser vid alla tider på året. Nu började solen litet lågt på sin väg söderut, och havet hade blivit så där obeskrivligt, magiskt genomskinligt som det blir om hösten. Och i bybastun träffade jag hembygdsföreningens vice ordförande. Vi talade bland annat om den märkvärdiga växten Ormbär. Det visade sig att han var lika fascinerad som jag. Han är någon sorts biolog och arbetar på länsstyrelsen.
Och så läste jag P.O. Enquists nya bok, Ett annat liv. Den är naturligtvis självbiografisk, men aldrig utlämnande så där att man nästan skyggar för att läsa. Däremot ger boken en hel del vinkar om bakgrunden till flera av hans böcker. Jag bestämde mig för att läsa om hans produktion. De flesta av hans böcker finns i min bokhylla. Det var litet kul att läsa om hans dramatik, som jag för min del står litet frågande inför. Jag har sett alla hans pjäser. Jag kan känna att de egentligen är en sorts romaner med i - de flesta fall - mycket spänstig och levande dialog. Men den nya boken är för mig ett bevis på att han är en prosaförfattare i första hand. Att gå in i hans prosa är inte alldeles enkelt, man måste på något sätt leta reda på rytmen, också inom sig själv för att ta till sig de många skikten i hans berättelse. Värt besväret. Jag sparade medvetet på den, läste noga och kände mig mycket berikad.
No comments:
Post a Comment