Om en ny bild, som jag gjort.

Jag måste få visa ett nytt collage som gjort. Det är litet annorlunda än alla andra jag gjort eftersom jag klistrat bilderna på kartong och sedan skurit ut dom. Det ger en sorts reliefeffek. Bilden är uppbyggd kring ett omslag till en pojkbok om indianen Hjortfot. Jag kallar den helt enkelt Begagnade berättelser: Hjortfot.

Om att läsa om Arbogamorden

Jag vill inte läsa om Arbogamorden. Dert finns ingenting att tillägga. Höromdagen hade en av kvällsdrakarna (AFTONBLADET?) ett absolut jätteruskigt löp: Därför är hon så oberörd . Jag frågadar mig: Vilket ansiktsuttryck kan man förvänta sig hos människa som tycks komma att dömas för fruktansvärda brott: en människa som så våldsamt förbrukat sin framtid. Ska hon vrida sig i skuld och förtvivlan offentligt? Ska hon visa medlidande och ånger för att göra läsarna på bättre humör? Inte vet jag, men däremot vet jag att denna journalistik är ett sätt att underblåda rena hyeneinstinkter. Det enda värdiga och möjliga, som jag ser det, är tystnad och glömska.Glömska kan vara helande, och det för alla inblandnade. I dag får vi oss till livs mammans historia i både AB och Expressen, tydligen med någon sorts dokumentär i TV4 som ursäkt. Jag betackar mig. http:.ab

Om högt och lätt. Och stort och smått

Den nygamla debatten om den höga och den låga kulturen fortsätter . Jag blir alltid förvånad över att de som har fått privilegiet att få skriva på kultursidorna ibland blir så upprörda att de blir aningen ifrågasatta. Jag har aldrig hört talas att någon missunnar dem positionen! Det finns inlägg i denna debatt där unga personer låter som min gamla kyrkoherde till pappa .(Han har varit död i 30 år, men iu alla fall.)
Skulle den klassiska kulturen, vad nu det är, skadas av att samsas med dataspel och popgrupper ? Naturligtvis inte. Men kulturjournalistik i allmänna medier är inte en akademisk tävlingsgren, det är faktiskt – journalistik. Och ett av journalistikens viktigaste uppdrag är att hjälpa läsarna att förstå vad som händer i världen. Att det inte skulle gå att förena skarp analys och läsbarhet är bara nys! Det går. Men det kräver både språklig förmåga och verklig vilja till kommunikation med flera än dem som rör sig i samma terräng r som man själv gör.
Därför blev jag glad när jag läste Gunilla Brodrejs artikel i dagens Expressen (080830) http://www.expressen.se/kultur/1.1283069/latt-och-svart . Gunilla Brodrej recenserar bland annat klassisk musik, kunnigt och levande också för mig som gillar musik men aldrig går på konserter.
I hennes artikel finns denna passus som har chans att bli klassisk:
En ny serie från HBO ställer högre krav än det mesta som ges på konserthus eller på operan.
Jag tror att hon kommit något väsentligt på spåret.

Om begreppet mainstream

I Dagens Nyheters Kulturbilaga anmäls i dag (den 28 augusti 2008) diktsamlingen ”Inomhuslektionen” av debutanten David Vikgren. Recensenten Anna Hallberg är inte njugg med superlativerna. Diktsamlingen ”är en av årets starkaste böcker”, skriver hon bland annat.
Det kan säkert vara sant, det betvivlar jag inte. Men det som får mig att bli fundersam över hennes text är att hon ställer Vikgrens uppenbarligen mycket komplexa dikt mot något som hon kallar ”den urvattnade mainstreamkultur som sprider sig på alla områden (---)”
Mådä?
Mainstream är ett sådant där slarvigt tuggummibegrepp som dykt upp på senare år. Uppenbarligen är det negativt, i varje fall för den utvalda grupp av skribenter som har tillträde till landets kultursidor. Jag tycker att det är ett riktigt uselt begrepp, som möjligen går att använda under informella diskussioner vid redaktionens kaffeautomat.
I den i övrigt väl reflekterade och genomarbetade recensionen i DN hör det inte hemma. I sammanhanget blir det bara snobbigt, för mig därmed - osant; jag blir misstänksam och undrar över Anna Hallbergs syfte med texten. Att dessutom ställa David Vikgrens diktsamling mot en anonym mängd andra odefinierade kulturella yttringarl är att göra honom en otjänst.
Jag tror inte att Anna Hallberg är en snobb. Jag brukar läsa hennes texter med intresse. I sommar har jag haft stor glädje av hennes dagliga diktanalyser.
Jag ser det som en tillfällig förlöpning.
Men frågan kvarstår: Vad menas egentligen med mainstream?
Tänk om någon skulle vilja ta upp begreppet och på allvar undersöka vad det står för. Det skulle vara mycket intressant.

Om högt och lågt. Igen.

Hur dagstidningarnas kultursidor ska förhålla sig till det ständiga flödet av nya böcker, filmer, konstverk..,younameit har diskuterats så länge jag kan minnas, i varje fall så länge jag har läst kultursidor, dvs i minst femtio år. Och garanterat femtio år dessförinnan, kanske ännu längre, vad vet jag. Man blir litet trött. Nu senast är det Svante Weyler som stack ut näsan i en långa artikel i tio punkter i Expressen den 15 augusti. Om jag förstod honom rätt efterlyste han - hårddraget - mer av klassisk högkultur och mindre av populärkultur, mer kritisk analys, mindre av reportage och innehållsredogörelser.
Man har hört det förr, som sagt.
Så här tycker jag, som är en ganska flitig kulturkonsument: Det är inte nödvändigt att skilja mellan högt och lågt, däremot mellan analys, information och - promotion. Det är sällan man läser något analytiskt och kritiskt och genomarbetat om kriminalromaner t ex. Inte ens de stora bästsäljarna utsätts för samma granskning som uttalat skönlitterära författare får. Har någon på allvar till exempel analyserat Jan Guillous litterära språk utifrån stilistiska utgångspunkter? Det har alltid förvånat mig. Det finns ju väl fungerande analysinstrument också för den "ickelitterära" litteraturen. I anglosachsisk press har man kunnat läsa sådana texter - och bra - sedan decennier. Titta i Times Literary Supplement, eller New York Review of Books. Svante Weyler är förläggare och slavist (fil dr i ryska, tror jag). Han var en lysande korrespondent för radion i Berlin en gång. Dessutom har han alltid haft en bekväm plats i kritikerparnassen - en sorts wonderboy på sin tid och på sitt sätt. I dagens kritikprogam i radion fick han tilfälle att nyansera sig, han visade sig naturligtvis inte vara riktigt så inskränkt som man kunde tro. I grunden handlar det förstås om kunskap, inte minst om de nya kulturformerna. Och inte minst insikter om att det kulturella landskapet i grunden har förändrats.
Men jag är nog inte rätt person att komma med argument. Jag tillhör trots allt en annan generation, och så måste det vara. Ofta förstår jag inte riktigt var jag befinner mig, och frågan är väl om jag måste veta det.

Om att läsa 1.

Jag är en flitig bokläsare. En dag utan läsning är en förlorad dag. I sommar har jag bl a läst en bok av den danske författaren Carsten Jensen som har titeln De drunknade. Jag tyckte mycket om den. Han har följt några familjer i en liten kuststad från mitten av 1800-talet fram till Andra världskriget slut. Han lyckas förmedla både de indiviudella ödena och de stora skeendena i Damark och världen utan pekpinnar; helt enkelt genom att akildra människorna utifrån de små och stora val det sjävständigt gör eller tvingas till av omständigheter som de inte är herre över. Det blir mycket övertygande. Boken kändes som att stiga in i en hittilss okänd värld och som läsare bli en del av denna värld. När jag motvilligt avslutat boken kom jag av en slump att läsa en lång text av Svante Weyler i Expressen där han personligt och ganska lösligt försöker skilja mellan låg och hög litteratur. Han argumenterar skickligt för den höga litteraturen, som jag uppfattar det. Men jag förstår inte riktigt vad han menar. Är De drunknade hög litteratur, eller låg? Carsten Jensen är journalist på Plitiken och har skrivit mycket om utrikespolitik, inte minst en rad kunniga och känsliga reportage från flera länder i Asien bland annat. I denna hans skönlitterära debut märks det säkra journalistiska berättandet; det är en styrka som jag ser det. Med den känsla för betydelsebärande detaljer och avgörande vinklingar som finns i all bra journalistik klarar han av att hålla intreset uppe i bokens alla 600 sidor. Jag har inte läst recensionerna av boken, men jag vet ju att i Danmark var det en av förra årets bästsäljare. Det är lysande litteratur. Men jag är inte säker på att det är en litterär bok i Svante Weylers mening.Hög eller låg igen? jag vet inte. Men min upplevelse av boken var stark, rent av skimrande. Jag tycker att jag lärde mig något om världen som jag inte vetat förut. Jag kände mig berikad av De drunkande!Helt enkelt.

Om att hitta vid Stockholms universitet

Universitetsvärlden är intressant ur många synvinklar. En egen värld där kunskap produceras och förs vidare i det egna systemet. Det är naturligtvis både fantastiskt och nödvändigt; inget samhälle som vill utvecklas klarar sig utan universiteten och det enorma nationella och internationella nätverk av forskning och forskningsutbyte som världens alla universitet ingår i. Så var det sagt. Dagens banalaste sanning.
MEN försök att orientera dig rent geografiskt vid Stockholms universitet i Frescati. Där råder minsann ingen akademisk klarhet! Häromdagen skulle jag registrera mig vid teatervetenskapliga institutionen och kom i god tid till tunnelbanestationen Universitet och hittade så småningom någon sorts informationstavla över universitetsområdet som är utspritt runtomkring en jättelik gräsmatta, kanske i någon sorts försök att likna ett anglosachiskt campus, vad vet jag. Den såkallade informationstavlan påminde mest om en tachistisk femtiotalsmålning av någon sorts amatörmichaux! Jag försökte tolka dess motstridiga och komplicerade information efter något slags logik, men misskyckades totalt. I stället irarde jag omkring i ca fyrtio minuter längs bísarra stigar, avbrutna av oändliga kafkaartada byggnader, då och prydda med usla porträttbyster av avlidna, för mig obekanta akademiska forskningsgiganter. Men icke en människa någonstans. Och när jag ändå oförhappat råkade på någon stod de som levande frågetecken inför min fråga. Till slut kom räddningen i form av en vänlig dam med skurhink och mopp och med hårt knuten schal över huvudet. Hon förstod min fråga, men kunde inte tillräckligt med svenska för att förklara vägen. Hon nickade ivrigt och visade med den lediga armen att hon skulle visa vägen. Hon följde mig ända fram till yttertrappen till den rätt trista tegelbyggnad som går under namnet Humnanistvillan. Där lämnade hon mig och nickade farväl. Jag hoppas att hon förstod hur tacksam jag var. Den som vill kan se något symboliskt i detta. Det gör inte jag, som fick ytterligare en bekräftelse på hur den magnifika universitetsvärlden är påfallande handfallen i kontakten med yttervärlden, i det fal jag.

Om att återvända till stan

Efter nio veckor i Katthammarsvik fanns det ingen återvändo. Dags att ta bussen till Visby, hyra bil, köra tillbaka till Katthammarsvik, ta ner bilder från väggarna, packa två jättelika koffertar, städa sommarhuset, ta ett känsofullt avsked till havet krama grannarna farväl, köra i sporrsträck till Visby, lämna av bagage och Elsa vid terminalen, i ännu värre sporrsträck lämna tillbaka bilen, knappt hinna checka in på färjan i tid. Och så äntligen slappna av medan småbarn skriker, tonåringar vrålar över huvudena på andra passagerare, folk drar förbi med illaluktande matbrickor - alltmedan havet gungar rejält och sjösjukan gör sig påmint. Läsa är inte att tänka på. Gudskelov att det finns ett mahjongspel i datorn! Så släpa, släpa jättekoffertar till bussen, gunga fram genom genom Södertörn in till Gullmarsplan och så släpa. släpa jätekoffertar nerför trapporna, jaga taxi - och SÅ ÄR HALVA SÖDERMALM AVSTÄNGT FÖR NÅT JÄVLA MIDNATTSLOPP!!!! Taxichauffören SUCKAR uppgivet, tar betalt, sätter av oss någonstans, dags att släpa, släpa jättekoffertar genom avspärrningar, kryssande förbi äldre herrar i springshorts som astmatiskt tvingar sig fram till någon sorts mål någonstans. Så småningom hitta en ny taxi som kan ta sig till Reimersholme via Söder Mälarstrand - efter häftiga kamper med brölande unga män utan tunga koffertar att släpa på. Så äntligen vid hemadressen, släpa, släpa jättetunga koffertar genom porten, in i hissen. HEMMA. Då är klockan ett på natten, och jag undrar vad jag håller på med. Och vad har jag här att göra? Dessutom missade vi månförmörkelsen.

Om att känna sig vemodig

I övermorgon ska vi åka tillbaka till Stockhom efter nio veckor i Katthammarsvik. För första gången på nästan fem decennier har jag ingen skola eller arbetsplats med arbetskamrater att återvända till. Det känns vemodigt, litet som det slutgiltiga beviset på att mitt liv har gått in i ett nytt skede: ålderdomen. Jag försöker hålla de tunga tankarna ifrån mig, men lyckas inte alltid. På tisdag ska jag i alla fall registrera mig som student på Stockholms universitet, på 20-poängskursen i teaterhistoria. Jag vet inte hur det kommer att bli. Kanske kan jag tentera av grundkursen och följa 40-poängskursen. Jag hoppas kunna använda delar av mitt manuskript om Allan Edwall som underlag för uppsatser. Men jag vet ju inte om det kommer att fungera. Men någon sorts intellektuell utmaning vill jag ju ha. Låter det högmodigt? Då får det låta högmodigt.

Om två stycken Kerstin som jag känner

Den ena Kerstin bor i en gammal kvarn, den andra i en gammal lanthandel. Den ena är i femtioårsåldern. Den andra har fyllt 84. Den ena är kulturjournalist på radion, den andra har förmedlat konst hela sitt vuxna liv, dels som hustru till en konstnär, del som medarbetare på ett stort konstförmedlingsföretag. De är inte lika det minsta, men båda är skärpta, roliga och känsliga kvinnor med den inre radarn i ständig rörelse mot omvärlden.

Om att bli refuserad

I nästan tre år satt jag i långa perioder och skrev på en bok om Allan Edwall, skådespelare, författare, visdiktare och teaterledare. Men framförallt skådespelare. Redan på ett tidigt stadium stötte jag på problem Det fanns inga dagböcker, inga brevsamlingar. Hans privatliv var inte tillgängligt i djupare mening och den nuvarande chefen för hans teater vägrade att ställa upp ens för en kort intervju. Det som fanns var utsagor från kollegor, släktingar och kritiker samt en mängd av recensioner från 1952 till 1997, det år då han dog.

Men det räckte inte, manuskriptet blev magert , jag vet det. Den redaktör jag jobbat med försvann. Manuset är nu refuserat på sex förlag. Jag är medveten om dess brister - om inte annat har jag tvingats inse dess brister. Det har varit förlamande. Med tiden har jag kommit på att det skulle gå att stuva om delar av materialet till akademiska uppsatser. Så nu har jag anmält mig till 20-poängskursen i teatervetenskap vid Stockholms universitet. Sextiofem år fyllda. Ingen ska inte kunna komma och säga att jag inte är optimist

Om att köra bil

Så är det dags för den årliga utflykten till Folhammar och Garda. En jättelång expedition på minst fem mil. Sammanlagt. Resan sker i en minst sagt risig gammal Volvo, hyrd hod Bertil Jacobssons bilverkstad i Fackle. Bilen må vara risig, affärsmetoderna är dock bedårande.
-Jag är inte hemma när du kommer, men jag ställer ut bilen med nyckeln i. Det är bara att hämta. Det är bra om lämnar tillbaka den i morgon bitti.
Sa Bertil Jacobsson när jag ringde i morse.
Tala om förtroende!

Om att träffa nya människor

Jag träffar ofta människor som jag blir nyfiken på. Bastun i Katthammarsvik är ett ovanligt bra ställe att hittra nya bekantskaper. En av regelbundna besökarna under lördagseftermiddagarnas badorgier är Arne Victor. Han och hans fru har ett litet mystiskt undangömt sommarhus som vi länge varit nyfikna på. I dag har vi besökt honom och hans fru Elisabeth och sommarhuset var precis så märkvärdigt som det tycktes vara utirfrån. En hel liten värld faktiskt, med det stora kalkstenhuset i mitten och tre mindre odh modernare hus utspridda i trädgården. Elisabets föräldrar köpte stället 1949 och hon har tillbringat alla somrar där sedan dess. Hennes pappa hette Ingmar Hedenius, professor i praktisk filosofi i Uppsala och en mycket välkänd offentlig person på sin tid. Han skrev flera religionskritiska böcker och hans föreläsningar tillhörde de verkliag begivenheterna på sin tid.
Arne och Elisabthe visade sitt vackra och originella sommarhem gästfritt, öppet och med en humoristisk touch som det var fint att få vara med om.

Foto

Jag kan inte dansa, allraminst salsa. Men det kan de här ungdomarna. Jag såg dem nästan varje kväll på torget i Trinidad, en liten stad på Kuba. De var inte ensamma, mängder av unga människor dansade, timme ut och timme in i oändligt varierade turer och kombinationer. Ibland drog de upp någon turistande västerlänning som stod där vickade litet generat på ändan och vevade med armarna planlöst och stelt. Men det hände inte ofta. För det mesta dansade ungdomarna med varandra i en sorts hektiskt uppvisning. Jag ställde mig mitt bland dem med min nya digitalkamera och knäppte av på vinst och förlust, säkert femtio tagningar. Jag spanade in det här paret och följde dem på det knaggliga dansgolvet. Jag kallar bilden Salsastjärnorna.

En trädgård

Trädgårdar är spännande, inte bara för det som växer där utan hur de är planerade och tankarna bakom den. Det finns många snygga, välplanerde hel- eller halvprofessionella trädgårdar som man kan läsa om i trädgårdsmagasin och dagstidningarnas bilagor. Desto större glädje när man stöter på en trädgård som inte bara är snitsigt designad och perfekt odlad efter konstens alla regler. Det hände mig i går när jag cyklade till Davide i Sysne för att kolla av en "prylbod". Jag grävde bland alla de begagnabde böckerna och hittade några hyfsade godbitar. Men när jag lyfte blicken såg jag den verkliga godbiten. Litet skymd bakom ett staket och några tallar öppnade sig en djupt personlig trädgård. Jag bad att få se den och jag fick en privat visning av en trädgård som visade sig vara något av ett livsprojekt. Det ena trädgårdsrummet efter det andra öppnade sig för mina alltmer häpnande ögon. Där fanns ett rosarium med ett stort antal gamla rossorter, i stenträdgården prunkade mängder av klassiska perenner i färger som vackert mötte den varmgrå gotländska kalkstenen. I en liten damm simmade stora, vackert röda karpar. Där fanns en hel rad av fuchsior och mängder av färstarka pelargoner. Och i periferin skyldade ulltistlar vakt. En vacker samling blå keramikklot i olika storlekar fungerade som blickfång. Och innanför en mur fanns en gammal trädgårdsoffa helt täckt med petunior.
Tack Vanja Hallberg för att jag fick se denna härlighet!

Rikard

Läste som vanligt i morse bloggen SARTS som numera inte bara diskuterar konstfiosofiska frågor utan också innehåller personliga dagboksanteckningar och reflexioner av Rikard Ekholm, som jag lärde känna när vi var värdare på Moderna muséet. Det är en vänskap som jag uppskattar. Jag mår bra av att korrespondera med en ung människa som inte omedelbart utdefinierar en äldre kollega som geront. Rikard skriver snälla saker, men så är han också en mycket väluppfostrad ung man. Han tycks ha lagt sin besvikelse över att inte bli gråtfärdig av konsten åt sidan några dagar med att arbeta som sportreporter i Västervik. Helt rätt. Jag önskar att jag kunde göra något liknande! Jag går in i min friggebod och skär till ett stycke kartong som början till ett nytt reliefartat "pusselcollage". Det får duga.

Om att gå på loppmarknad

Det hör til denna sommars nöjesliv att cykla runt i Östergarn och gå på loppis. Jag letar efter gamla ungdomsböcker, underhållningsromaner från femtiotalet och fotoböcker tryckta på Rotogravyr. Jag läser inte böckerna utan jag slaktar dom på jakt efter underlag för mina egna collagebilder. I dag hittade jag ena riktiga godingar i en lada i Davide - Biggles på hett spår. Anne på Grönkullla och ett fantastiskt omslag till en deckare med titeln Med berått mod. Morgondagens klipp- och klistra är räddat!

Eriksblogg

Eriksblogg

Om att gråta när man ser på konst

På bloggen SARTS beklagar konstkritikern och estetikdoktoranden Rikard Ekholm att han aldrig blir så berörd av konst att han vill gråta, vilket han kan göra till exempel på bio.
Den fråga som omedelbart inetsäller sig är förstås om just att gråta är den viktigaste upplevelse som konst i alla dess former kan åstadkomma. Jag tror faktiskt inte det. Under romantiken grät såväl konstnärer som författare och deras publik oavbrutet. Tänk på Goethes Werther vars lidanden fick Europas bokläsare att hulka ur sig floder av tårar. Det blev till en konvention. Inom konsten var det väl ¨Düsseldorfarna" som kunde klämma fram en tår med bilder som "Lillans sista bädd" av en kvinnlig konstnär som jag glömt namnet på. Denna tårkramare var dessutom så populär att Artur Hazelius, mannen som skapade Nordiska museet och Skansen, använde den som förlaga till sin första banbrytande "diorama" med vaxdockor och folkdräkter.
För egen del har jag inget som helst behov av att gråta vare sig i biosalongen eller på konstgalleriet.
Spara du dina tårar Rikard tills du verkligen behöver dem. Livet tillhandahåller dem, var så säker.

Hantera bilder

Sitter vid köksbordet och redigerar bilder på hårddisken. Ganska tjatigt om saningen ska fram. Och det ska den väl. Det som gör det litet kul är att titta på gamla godingar som jag glömt bort. Somliga är faktiskt riktigt bra, har något att berätta också flera år i efterhand. På något löjligt sätt känns det som om man inte levt helt förgäves med kameran i hand.

Äntligen regn

I dag kom det litet regn här i Katthammarsvik. Enligt grannen har det inte kommmit mer än 21 mm sedan april. I går hade vi den hetaste dagen för i år. Och kvavaste. Ett rejält åskväder skulle inte ha skadat. Men icke. Ägnat dagen bland annat åt att göra klart en bild som utgår från ett omslag till en gammal pojkbok. Den blev ganska bra.