Om att återvända till stan

Efter nio veckor i Katthammarsvik fanns det ingen återvändo. Dags att ta bussen till Visby, hyra bil, köra tillbaka till Katthammarsvik, ta ner bilder från väggarna, packa två jättelika koffertar, städa sommarhuset, ta ett känsofullt avsked till havet krama grannarna farväl, köra i sporrsträck till Visby, lämna av bagage och Elsa vid terminalen, i ännu värre sporrsträck lämna tillbaka bilen, knappt hinna checka in på färjan i tid. Och så äntligen slappna av medan småbarn skriker, tonåringar vrålar över huvudena på andra passagerare, folk drar förbi med illaluktande matbrickor - alltmedan havet gungar rejält och sjösjukan gör sig påmint. Läsa är inte att tänka på. Gudskelov att det finns ett mahjongspel i datorn! Så släpa, släpa jättekoffertar till bussen, gunga fram genom genom Södertörn in till Gullmarsplan och så släpa. släpa jätekoffertar nerför trapporna, jaga taxi - och SÅ ÄR HALVA SÖDERMALM AVSTÄNGT FÖR NÅT JÄVLA MIDNATTSLOPP!!!! Taxichauffören SUCKAR uppgivet, tar betalt, sätter av oss någonstans, dags att släpa, släpa jättekoffertar genom avspärrningar, kryssande förbi äldre herrar i springshorts som astmatiskt tvingar sig fram till någon sorts mål någonstans. Så småningom hitta en ny taxi som kan ta sig till Reimersholme via Söder Mälarstrand - efter häftiga kamper med brölande unga män utan tunga koffertar att släpa på. Så äntligen vid hemadressen, släpa, släpa jättetunga koffertar genom porten, in i hissen. HEMMA. Då är klockan ett på natten, och jag undrar vad jag håller på med. Och vad har jag här att göra? Dessutom missade vi månförmörkelsen.